Bangkok Hilton - något att längta till

[BORN62]

Har saxat ett inlägg från en av mina svenska favoritbloggar -mrmekong.blogspot.com/ - som jag tycker va läsvärt och kanske värt ett besök nästa gång ni befinner Er i Bangkok.

Den stora mängden turister i Bangkok intresserar sig mest för det legendariska nöjeslivet, shopping i världsklass och i bästa fall för några guldskimrande tempel och andra monument.

Ett besök på fängelsemuseet är klart att rekommendera. De två gånger jag varit där har jag varit helt ensam och alla guider har ägnar sig åt mig och min fru så vi fick rundturer i världsklass. Tidigare låg ett av världens värsta fängelser, Maha Chai, här på platsen och det är ofattbart att detta ruskiga ställe var i bruk ända fam tilltill 1987. Jag har alltså åkt förbi utnaför på gatan medan ofattbatra grymheter ägde rum bakom murarna.

Få människor i Thailand känner vad Maha Chai var för ställe och det kan vara svårt att hitta dit även för taxichaufförer. Man ska inte beställa en resa till Maha Chai utan till "kook kao" som betyder gammalt fängelse på thailändska. Då kanske man hamnar rätt.

Detta är ingen plats att besöka för kräsmagade människor. Det finns ordentliga utställningar och beskrivningar av vilken fasansfull tortyr och olika avrättningsmetoder man kunde utsätta fångar för och detta ända fram i våra dagar.

1987 beslöt regeringen att riva Maha Chai. Vissa delar sparades och är alltså idag museum. Maha Chai var en bisarr inrättning utan gränser där döden alltid kom som en välsignelse. Byggnad Två finns kvar! Fängelset byggdes 1890. De värsta formerna av tortyr förbjöds 1908. 1934 slutade man på kunglig uppmaning att skinnflå dödsdömda fångar innan de halshöggs med svärd. Svärdet ersattes så småningom med kulspruta. Centralfängelset Bang Kwang i Bangkok," Bangkok Hilton", har för många blivit en symbol för en kärv fängelsevistelse. För den stackare som hamnade i Maha Chai var Bangkok Hilton sannerligen en plats att längta till. Fångarna fruktade Byggnad Två mer än något annat. De så kallade mörka rummen fanns i Byggnad Två. Här hamnade de som straffades för olika förseelser. Ett mörkt rum var tillräckligt stort för en synnerligen obekväm tillvaro för 10 man. Normalt förvarades det minst 20 där inne.

20 stycken fångar i ett rum där inget solljus någonsin orkade in. De släpptes ut fem minuter varje dag för tvätt och utfodring. En träspann i ett hörn tjänade som latrin. Rummet tömdes oftare på lik än spannen på innehåll.

Maha Chai inngår som ett helt kapitel i en bok jag håller på att skriva om mina erfarenheter av 25 års resor i Thailand. Här nedan följer delar av en beskrivning av hur en västerlänning som satt i Maha Chai upplevde vistelsen i ett så kallat mörkt isoleringrum.

..

Efter en vecka kom vakterna och hämtade honom. Utan minsta förklaring släpades han iväg till Byggnad 2. Desperat och skräckslagen försökte han förgäves få reda på varför trots att vakterna inte förstod ett dugg engelska. Han fann sig strax inlåst i ett stinkande kolmörkt rum med minst 20 andra män.

De första minuterna var förfärliga. Det var så trångt att det inte gick att sträcka ut benen framför sig. Luften stank av död och förruttnelse och den tysta massan rörde sig ständigt i jakt på utymme. Mr M tvivlade på att han skulle kunna överleva en endaste dag här inne.

Efter några timmar i det egendomliga förvaret kände han av den märkliga samhörighet som utvecklats i trängseln. Det var en tyst känsla av ömsesidig förståelse. Det var en känsla av sammanhållning som innebar att de måste hålla sams inbördes för att överleva. Fängelsesystemet ville det motsatta.´Det ville att de själva skulle reducera sitt antal och därmed bevisa det rättmätiga i sin belägenhet. En kollaps i någon del av denna bräckliga gemenskap skulle kunna döda dem allihop. De som ändå måste dö fick tyna bort så omärkligt som möjligt.

Det hade utvecklats ett sorts skiftsystem där man turades om att sträcka på benen. Ena hälften kurade då ihop sig mot väggen med benen uppdragna. Och denna längtan efter sin tur skapade hopp. Något att se fram emot.

Inget prat förekom, inte ens bland thailändarna. Det fanns inget att säga. Tillvaron blev mera uthärdlig i denna tystnad störd av suckar och stilla gråt. Varje ögonblick var ändå en omöjlighet att uthärda och det hjälpte inte att blunda och drömma sig bort. Den fysiska påtagligheten i all sin absurditet kröp innanför skinnet och bara ett rent mirakel skulle kunne ändra på det.

Det var inte mer med det. Det går att vänja sig vid allt var temat den gången. Det otänkbara blir normalt. Nu var han själv i det otänkbaras mitt. Det gick inte att normalisera eller fantisera bort vistelsen i ett mörkt rum.¨Han var tvungen att ständigt leva i tortyren. Varje ögonblick! Varje timme! Inte ens de hemska ljuden från flodstranden i norra Thailand ringde i huvudet längre.

Inte ens lyckan av att ha överlevt hade tillåtits nå hans sinne. Det blev morgon efter den längsta natten i mr M:s liv. En liten ljusstrimma skymtade i en spricka i taket. Det var nästan vackert. Efter några ögonblick försvann den. Det var som om en ande tagit sig en titt på dem och snabbt kommit till insikt att det inte fanns något den ville se där nere.

En visselpipa tjöt och dörren öppnades abrupt. De beordradeds ut och trots dunklet utanför värkte det i ögonen. De ställdes upp och visselpipan ljöd igen. De hastade framåt och fick några sekunder på sig att tvåla in sig. Visselpipan tjöt igen och de som fortfarande tvålade in sig slogs obarhärtigt på ryggarna med bambukäppar. Det fanns tre små skopor med vatten för tvätt. Det smutsiga vattnet räckte inte för att tvätta bort tvålen från deras kroppar. Mr M sträckte sig efter mera vatten och träffades omedelbart i ryggen av en käpp. Det smutsiga ris som strax serverades var fullständigt oätligt. Mr M var utsvulten men klarade inte av att äta

trots flera försök. Visselpipan tjöt igen och de föstes tillbaka till det mörka rummet. Hela proceduren hade tagit mindre än fem minuter.

mr M hann se att träspannen i hörnet ej var tömd. Den heta stanken verkade penetrera hans kropp istället för att bara omsvepa dem.

Några obegripliga dygn av hunger och törst passerade förbi. Han lyckades stundtals sjunka in i någon slags behaglig dvala. En morgon lade han dock märke till att några av thailändarna smugglade med sig ris tillbaka till rummet. De ägnade sig åt något på andra sidan rummet och herr M beslöt sig i ett anfall av handlingskraft att undersöka saken. När han manövrerat

sig dit såg han att thailändarna bännt loss en träplanka från golvet. En mycket svag ljustrimma underifrån gjorde att han kunde skymta något som´rörde sig under plankorna. Thailändarna stoppade ner det insmugglade riset mellan plankorna och herr M förtod med ens av de knastrande lätena att den svarta oformliga massan var kackerlackor som föddes upp av dem

som bestämt sig för att överleva. De krossade de feta kackerlackorna i enliten plåtburk och tillsatte en liten mängs olja och salt som de smugglat in i rummet. mr M blev tilltalad av den ene thailändaren.

- You eat, sa han.

mr M hade inte minsta tanke på att pröva denna annorlunda maträtt och svarade att det var omöjligt. Thailändaren stod på sig.

- You eat, not die, sa han. Han upprepade samma sak flera gånger.

Herr M tog motvilligt emot burken. Han började äta. Efter några dagar lärde han sig sova av ren utmattning. Och han började njuta av sina drömmar. Det var fullständigt vardagliga drömmar om ingenting. Hjärnan presenterade dem däremot med utsökt detaljrikedom. Han drack en

kopp kaffe. Han kände vinden i håret. Han låg i gräset. Han läste en bok. Han vaknade till en mardröm han inte mindes

[Kim]

Intressant läsning Born...    Historia och tragiska människoöden har alltid fängslat mitt intresse och jag ska ha detta besökstips i åtanke nästa gång jag landar i Bangkok.

Och för detta fina tips ger jag dig naturligtvis en positiv karmaklick på en endaste gång.

[Nack Laeng]

Tungt ställe...  får nog lägga ett besök där nästa trip

[Naam jai]

fy fan...avskräckande story...men hur hittar man till museét?

[UT006]

Hej,

Tackar för informationen. Intressant och obehaglig läsning. Straff i all ära, men ren sadism ger mig kalla kårar. Skulle nog också kunna tänka mig ett besök där om tillfälle ges - ser fram emot en "vägbeskrivning".

Born - Du hade fått en "karma" av mig med om jag bara hade begripit hur man gör.  :icon_redface:

[Guest Caveman]

The address of the museum is:

Corrections Museum

436, Maha Chai Road, Samranrat

Bangkok 10200, Thailand.

Tel no. 02 – 226 – 1706 or 02 - 225 - 7320

The museum is open from Mondays to Fridays from 09:30 am – 04:00 pm. It's closed on public holidays. Admission is free.

länk: http://www.tour-bang...ons-museum.html

ps. google.se är fantastiskt

[UT006]

Tackar för kartan!

... och helt plötsligt så ser jag att jag kan ge Born62 en klick.

Lika så bra att ge en till ovanstående för kartan när man nu ändå är på gång.

[Fridde]

Besökte "kook gao" i vintras.

Ett ställe som är värt att besöka tyvärr va muséet stängt när vi va där men kunde ändå kika in i cellerna litegrann.

Fängelseområdet är numera en stor fin park

Fridde

[Guest Mr Lamai]

Det är nog ingen hitt att sitta i ett asiatiskt fängelse idag heller. Men visst var det säkert värre i Thailändska samt svenska fängelser förr i tiden jämfört med idag.

Personligen föredrar jag oguidade barpromenader i Lamai

Mvh Mr Lamai