En sargad gatuhund

[Captain Thailand]

Hej,

Detta är en mycket vardarlig historia och kanske trivial. Bitvis även småäcklig bör kanske nämnas innan ni äckelmagade läser vidare.

För tre och och ett halvt år sedan flyttade vi till området där jag bor i idag. Ganska snabbt så upptäckte vi att en grånosad gatukorsning till hund smög i omgivningarna och tyckte vi skulle ge honom mat och dryck. Det gjorde vi och hans belöning tillbaka var tillgivenhet och en sällan skådad glädje när vi återvände från jobbet. Dock fick han bo kvar ute. Han visade inget intresse att komma längre än till ytterdörren och i ärlighetens namn är det ingen hund som jag vill ha i soffan. I varje fall inte innan en grundlig avlusning.

En av hundens avigsidor (eller snarare instinkter) är att han är väldigt revirtänkande och därmed försvarar sitt territorium ganska brutalt. Unghundar blir ganska ofta påhoppade bakifrån och får ta till flykten för att inte drabbas av grånosens numer ganska sargade tänder. För en vecka sedan gjorde de motstånd. Han fick smaka på sin egen medicin, fast värre.

Jag såg ganska snabbt att grånosen var illa däran. Han hade två, tre halvcentimeter stora hål i halsen och även om han haft ganska fula sår tidigare så såg detta värre ut. Dock verkade han vid gott mod. Dock vet jag att hundbett kan vara värre än de ser ut på ytan. Hundens tänder har en förmåga att trasa sönder vävnaden under pälsen och den yttersta huden.

Jag behandlade med jod så gott jag kunde och hoppades att det skulle läka. Det gjorde det inte. Två dagar efter slagsmålet hade bettet förvandlats till ett mycket fult varande sår och blodet nästan pumpade ut ur grånosens nos. Hela vår terass var blodig och hunden drack skål med vatten efter skål med vatten. Vi ringde både Dog Rescue Center och veterinären, men de kunde inte komma då det var sent på kvällen. Givetvis ångrade jag att jag inte ringt tidigare.

Nästa dag var hunden ett vrak. Flugor hade angripit såret och det var uppenbart att det fanns larver i det. Vi lyckades övertyga veterinären att komma då Dog Rescue Center inte ville och lyckligtvis fick vi tag på en förvirrad, sjuk, rädd och mycket illaluktande grånos i rätt ögonblick.

Veterinären, som verkade mycket proffsig bad mig sätta på honom en munkorg. Det gick bättre än förväntat. Kanske insåg grånosen att detta var hans sista chans. Sprutan fällde honom till marken på två sekunder. Han sov djupt. Vetrinären började rota med sina kirurghandskar i det fula stinkande såret och konstaterade även han att det var djupt och fullt av larver. Dessa plockades ut med pincett en och en. Stanken var vidrig. Antibiotika och en rad andra mediciner sprutades in.

Dagen efter mådde en yr grånos bättre. Han såg ivarje fall friskare ut. Vi hade fått sex-sju olika mediciner att behandla honom med och med hjälp av mat fungerade det ganska bra. Flugorna var borta liksom stanken.

Idag har vi gett honom medicin i tre dagar och han verkar lite starkare för varje dag. Vi får se om han överlever detta. Jag tror det.

[Guest Isan Lover]

Hej CT

Man lider med grånos och alla andra hundar utan hem, det var väldigt fint gjort både att mata honom och senare att rädda hans liv.

Jag får själv lätt hundvänner i Thailand, men oftast slutar dom som mat, dom byts mot plasthinkar och baljor av dom kringresande uppköparna i pickupper på landsbygden. När jag frågar var hunden är nästa gång man kommer så har oftast mormor bytt bort någon av hundarna, och hon svarar då undvikande eller säger att hunden bet någon och därför måste tas bort. Det är inte lätt att vara hund i Thailand.

Mvh Isan Lover

[svarten]

Quote

Tack för den rörande historien CT! Det är bra att det finns minst en själ som bryr om dessa gatuhundar!

Hälsning

Svarten

[Pontus]

Ingen gathund men din berättelse för mig oavkortat att tänka på min sista hund.

Kan inte mer änn att minnas min hund Buster som jag hade för många år sedan. Han var en fyrvägskorsning (Schäfer-Bennesenner-Finsk Spets-Rottweiler) och det var en chansning att ta honom som valp, men det gjorde jag. Han var den trognaste hund jag haft och han lärde sig det mesta jag visade honom. Körde till och med spårning med honom. Aldrig kopplad för han gick fot och detta i Sverige?!

Men som dom flesta vet kan det vara på vinst eller förlust att skaffa en fyrvägskorsning. Strax innan hans tre års dag så började han skita ut vad som jag tyckte såg ut som tarmrester. Det rann blod ur arslet på honom och han led och skämdes som fan. Problem med magen hade han haft tidigare med att vara lös i några dagar, men det gick alltid över.

Han blev sämre för varje minut och jag kastade in honom i bilen och körde till Strömsholms Djursjukhus. Väl där konstaterade veterinären att han visst kunde fixa det men att det skulle inte dröja länge innan jag skulle behöva komma tillbaka för samma procedur och så skulle det fortsätta. Jag tvekade länge innan jag (på inrådan av veterinären) lät Buster somna för gott. Jag stod vid hans sida medans han fick sprutan och somnade in. Han var lung och det kändes nästan som om han tackade mig, hur sjukt det änn kan låta.

R.I.P. Buster, jag kommer ALDRIG glömma dig!

[Captain Thailand]

Tack!

Pontus,

Stark och rörande story. Det är otroligt hur starkt husdjur påverkar många av oss. Jag "orkade" inte vara med när vår boxer avlivades för magcancer.

Jag vill passa på att ge Dog Rescue Center (som jag tidigare kritiserade) en eloge då de kom och hämtade jycken för kastrering mm idag.