Thaiföräldrarna är som bortskämda barn…

[Yingthai]

Jag har en svensk man som är äldre än mig. Jag tänker och älskar alltid på honom. Försöker att ge honom så gott jag kan men han tycker inte att jag är bra hur ska jag göra? Min familj älskar honom så mycket. Vi vill inte ha nåt från honom bara vill ge honom som han önskar men men..sånt det livet. Man brukar inte veta vad man har. Är så ledsen.

[Guest Isan Lover]

Vet inte om det finns det Bob, men jag skulle nog tro att det finns många thailändska föräldrar

som älskar sina barn och som inte vill utnyttja barnen på barnens bekostnad.

Som du beskriver det så får man lätt intrycket att dina svärföräldrar inte är särskillt

glada över att de fick ett barn och att de har svårt att glädjas på hennes vägnar.

 

Själv märkte jag också av ekonomisk oportunism från svärfar i början av mitt förhållande med frugan.

 

Då gällde det att med all önskvärd tydlighet sätta ner foten och sätta en tydlig gräns.

Det blev en del gråt och tandagnisslan när jag efter ett par idi*tiska tillbud satte gubben i frysboxen.

Där fick han sitta i flera år.

Men jag är inte den som är den, så nu senast i juni så tog jag in gubben i värmen igen, och då var han betydligt mer foglig.

Hans tidigare "vill ha mentalitet" var som bortblåst och han förstod att jag och frugan gärna bjuder när "vi vill" och inte nödvändigtvis när "han vill".

 

Har man en gång i syfte att bli omtyckt börjat smörja och skämma bort sina thailändska svärföräldrar och släktingar  

genom att säga ja till deras penninglån, ogenomtänkta idéer, köplusta och nyckfulla önskemål om statusprylar extra pensionstillskott

så är risken också stor att det blir jäv*ligt sura miner om man därefter inte fortsätter med pröjsandet tills man själv går på knäna.

Det spelar liksom ingen roll om man tidigare har varit jättesnäll och givmild om man plötsligt säger:  

"- Nä, nu får det vara nog, nu är det vår egen familj och dess behov som gäller".

Gör man ett sådant lappkast, så är också risken stor att man får etiketten som den där dumma Förädar-Farangen som är både Djaj-Damm och Ki-Neo,

och precis som du själv beskrev det, så beter sig då Svärföräldrarna som bortskämda snorungar.

 

 

 

 

SN

Hej

 

Ett klockrent inlägg som helt stämmer med mina egna erfarenheter, jag kan inte heller generalisera och säga att Thailändska föräldrar är på något speciellt sätt, dom är nog precis som i Sverige väldigt olika.

 

I mitt fösrsta förhållande fanns det ingen i familjen eller släkten som ville ha något av mig alls, dom hade det väldigt bra för att vara en familj på landet och var bland dom som hade det bäst ställt i byn, snarare skämde dom bort mig och ville ge mig allt dom ägde, snällare och generösare människor har jag nog aldrig träffat vare sig i Sverige eller Thailand, den ende som var lite reserverad var min dåvarande frus farfar som det tog 3-4 år år innan jag fick någon som helst relation till (han var rädd att jag skulle överge barnbarnet), men efter det att han märkte att jag var seriös så var vi vänner tills han dog.

 

Med min nuvarande frus familj var det lite annorlunda, det var en relativt fattig och outbildad enkel familj där frugan var en av byns två innevånare som hade läst vidare på universitet, här fanns det släktingar som ville ha saker och önskade en hel del, men jag och frugan hade bestämt oss för att gå in med en låg ekonomisk profil och inte dela ut eller låna ut pengar, detta förvånade nog en del ifrån början och det blev lite gnälligt när släkten jämförde med andra utlänningar, tilläggas skall dock att vare sig frugans pappa eller mamma någonsin krävde pengar av oss.

 

När folk upptäckte att vi inte slösade ens på oss själva utan levde lika enkelt som dom, sov på golvet, åt deras mat och arbetade på dagarna så upphörde "tiggandet" och nu förekommer det inte alls sedan många år, svärfar var först lite avvaktande till mig, jag vill inte säga att vi var bästa vänner under dom första åren men inte ovänner heller, han var en väldigt enkel människa som varken kan läsa eller skriva och han hade nog lite fördommar om falanger, vi hade ofta väldigt olika uppfattningar om hur saker skulle göras, men numera har jag nog förtjänat hans respekt genom att visa att jag också kan ta i och inte är rädd för att jobba hårt med kroppen i värmen, så numera jobbar vi ihop på fälten och vi kommer bra överens, vår relation är bättre än någonsin och jag är övertygad om att han saknar mig och jag saknar honom också.

 

Jag tror precis som du att det gäller att gå in på rätt nivå och inte börja skämma bort släkten, dels av risk för att dom slutar arbeta själva eller för att dom ska bli griniga om dom inte får allt som dom anser sig behöva eller vilja ha.

 

Mvh isan lover  

[Guest Siam-Nilsson]

Är osäker på om det hjälper så mycket.

 

Tror att många mödrar ”planterar” en slags skuldkänsla hos barnen så att de känner sig skyldiga att betala tillbaka allt lidande modern har haft för deras skull. Skulle de då träffa en farang så är återbetalningen bara ”lite” större än om det var en thaiman…   

 

bob

Kanske det kan bli så om modern i sin ungdom inte alls hade tänkt sig att ha något barn med mannen i fråga, hon hade kanske tänkt sig en helt annan drömpris som far till hennes barn?

Blev modern och den oplanerade pappan tvungna att gifta sig på grund av graviditeten och sedan "belastade" med att föda upp detta oönskade barn så kanske moderns besvikelse felaktigt projiceras på dottern?

Det är bara en liten gissning och det är nog omöjligt att riktigt begripa varför vissa föräldrar är så pass ogina mot sina döttrar.

SN

[bob]

Kanske det kan bli så om modern i sin ungdom inte alls hade tänkt sig att ha något barn med mannen i fråga, hon hade kanske tänkt sig en helt annan drömpris som far till hennes barn?

Blev modern och den oplanerade pappan tvungna att gifta sig på grund av graviditeten och sedan "belastade" med att föda upp detta oönskade barn så kanske moderns besvikelse felaktigt projiceras på dottern?

Det är bara en liten gissning och det är nog omöjligt att riktigt begripa varför vissa föräldrar är så pass ogina mot sina döttrar.

SN

 

Det är det nog en del på detta forumet vars fruar har haft en annan "drömprins" i fråga än vad de till slut fick... men inte skinnar de sina barn för det...

 

Det finns säkert en eller annan som via ett olyckligt äktenskap låter den frustrationen gå ut över sina barn, men jag känner för många döttrar i TH som har samma problem och de är inte gifta varken med en thaiman eller farang för att din tes skall vara av mer generel natur...

 

bob

[bob]

Hej

 

Ett klockrent inlägg som helt stämmer med mina egna erfarenheter, jag kan inte heller generalisera och säga att Thailändska föräldrar är på något speciellt sätt, dom är nog precis som i Sverige väldigt olika.

 

I mitt fösrsta förhållande fanns det ingen i familjen eller släkten som ville ha något av mig alls, dom hade det väldigt bra för att vara en familj på landet och var bland dom som hade det bäst ställt i byn, snarare skämde dom bort mig och ville ge mig allt dom ägde, snällare och generösare människor har jag nog aldrig träffat vare sig i Sverige eller Thailand, den ende som var lite reserverad var min dåvarande frus farfar som det tog 3-4 år år innan jag fick någon som helst relation till (han var rädd att jag skulle överge barnbarnet), men efter det att han märkte att jag var seriös så var vi vänner tills han dog.

 

Med min nuvarande frus familj var det lite annorlunda, det var en relativt fattig och outbildad enkel familj där frugan var en av byns två innevånare som hade läst vidare på universitet, här fanns det släktingar som ville ha saker och önskade en hel del, men jag och frugan hade bestämt oss för att gå in med en låg ekonomisk profil och inte dela ut eller låna ut pengar, detta förvånade nog en del ifrån början och det blev lite gnälligt när släkten jämförde med andra utlänningar, tilläggas skall dock att vare sig frugans pappa eller mamma någonsin krävde pengar av oss.

 

När folk upptäckte att vi inte slösade ens på oss själva utan levde lika enkelt som dom, sov på golvet, åt deras mat och arbetade på dagarna så upphörde "tiggandet" och nu förekommer det inte alls sedan många år, svärfar var först lite avvaktande till mig, jag vill inte säga att vi var bästa vänner under dom första åren men inte ovänner heller, han var en väldigt enkel människa som varken kan läsa eller skriva och han hade nog lite fördommar om falanger, vi hade ofta väldigt olika uppfattningar om hur saker skulle göras, men numera har jag nog förtjänat hans respekt genom att visa att jag också kan ta i och inte är rädd för att jobba hårt med kroppen i värmen, så numera jobbar vi ihop på fälten och vi kommer bra överens, vår relation är bättre än någonsin och jag är övertygad om att han saknar mig och jag saknar honom också.

 

Jag tror precis som du att det gäller att gå in på rätt nivå och inte börja skämma bort släkten, dels av risk för att dom slutar arbeta själva eller för att dom ska bli griniga om dom inte får allt som dom anser sig behöva eller vilja ha.

 

Mvh isan lover  

 

 

Självklart IL så finns det föräldrar som inte vill ha något av sina barn förutom kanske lite hjälp vid sjukdom etc.

 

Men jag vill nog påstå att det finns en mycket stor mängd föräldrar som tycker att det är dags för ”payback” när väl dottern har gått klart utbildningen sin eller gift sig… En mycket större del en i tex Sverige…

 

bob

[Yingthai]

Är osäker på om det hjälper så mycket.

 

Tror att många mödrar ”planterar” en slags skuldkänsla hos barnen så att de känner sig skyldiga att betala tillbaka allt lidande modern har haft för deras skull. Skulle de då träffa en farang så är återbetalningen bara ”lite” större än om det var en thaiman…   

 

bob

Ska man inte betala från sina egna pengar som man har arbetat. Vet nyss att man har en farang man för att betala för sin skuld.

[Guest Siam-Nilsson]

Det är det nog en del på detta forumet vars fruar har haft en annan "drömprins" i fråga än vad de till slut fick... men inte skinnar de sina barn för det...

 

Det finns säkert en eller annan som via ett olyckligt äktenskap låter den frustrationen gå ut över sina barn, men jag känner för många döttrar i TH som har samma problem och de är inte gifta varken med en thaiman eller farang för att din tes skall vara av mer generel natur...

 

bob

 

Moderlig avundssjuka och girighet, samt att se på äldsta dottern som kompenserande affärsmöjlighet är väl dessvärre  en inte helt ovanlig företeelse i Thailand, det håller jag med om.

Det gäller väl att i bästa möjliga mån upplysa de thailändska kvinnorna att de inte alls har någon skuld till sin mor och far att återbetala.

Det var nämligen föräldrarnas gärning och personliga val att gå till sängs som satte henne till världen – graviditeten och ansvaret som följer därpå berodde med andra ord inte på någon illvilja från dottern.

 

Det bästa vore om döttrarna rätade på sig och vågade säga ifrån på skarpen, och att de meddelar mor/far om att de ska hålla igen på sitt habegär, annars kanske dottern tröttnar helt och istället väljer att leva sitt eget liv utan några tjatiga gamlingar. Det är ju alltid lättare att trampa och kliva på någon som väljer att kröka rygg.

Ändrades September 30, 2013 av Siam-Nilsson

[Guest Isan Lover]

Självklart IL så finns det föräldrar som inte vill ha något av sina barn förutom kanske lite hjälp vid sjukdom etc.

 

Men jag vill nog påstå att det finns en mycket stor mängd föräldrar som tycker att det är dags för ”payback” när väl dottern har gått klart utbildningen sin eller gift sig… En mycket större del en i tex Sverige…

 

bob

Hej

 

Håller med dig om detta också och livet är ju som vanligt lite av ett lotteri, har man otur kan det nog bli problematiskt med detta oavsett om man själv gör allt för att undvika det.

 

Sen finns det ju alltid ett ansvar som följer med och som innebär lite kostnader på sikt eftersom Thailand i princip saknar socialt skyddsnät och åldringsvård, där kommer ju dom flesta av oss att bli inblandade och det bör man ju ta med i beräkningen redan när ma inleder ett förhållande med någon ifrån ett fattigare och mindre utvecklat land än vårt eget.

 

Mvh isan lover

[bob]

Ska man inte betala från sina egna pengar som man har arbetat. Vet nyss att man har en farang man för att betala för sin skuld.

 

Är lite osäker på vad du menar Yingthai, menar du att det är ok så länge det inte är farangens pengar som det betals med eller?

[Oregistrerad]

Vi har aldrig haft några problem men då är min fru enda barnet och svärföräldrarna tidigare statligt anställda med hyfsad pension, och låga krav, så där finns inget behov. Vi har ställt upp med några mindre lån till några släktingar men det var ett par år sedan och de betalade tillbaka. När vi är hemma i byn och åker och handlar så betalar vi även för svärföräldrarna och mormor men å andra sidan så sätter de in en hyfsad summa på vår dotters sparkonto varje månad så rent ekonomiskt har det nog gått på ett ut. 

 

Jag har hört en del av frugans släktingar och kompisar som har problem med förväntningar från föräldrar och svärföräldrar. Från de mindre bemedlade handlar det om ekonomisk hjälp och det kan ju vara jobbigt om man har det knapert själv men kraven från de bättre bemedlade föräldrarna och svärföräldrarna kan nog vara väl så jobbiga då den nya familjen ska vara framgångsrika, tjäna rikligt med pengar, avla barnbarn och dessutom se till att de blir framgångsrika. Det verkar här i tråden som om det bara vore tjejens föräldrar som förväntar sig återbetalning för investeringar i uppfostran och utbildning men vad jag hört kan det lika ofta vara snubbens föräldrar som har förväntningar på bidrag eller framgång.

 

Vill man ge sina barn en fördel gentemot övriga barn, framförallt genom en bättre utbildning, så är det för de flesta en avsevärd investering så det finns en viss logik i förväntningen på "någon form av tacksamhet" även om det kan verka lite cyniskt för oss. Jag läste att många Bangkokbor lägger mer än 25% av sin disponibla inkomst på sina barn(s) utbildning och det innebär ju att de under en lång tid får avstå från något. Man kan ju resonera som så att det är föräldrarnas vilja att skaffa barn och att ge dem en bra chans men har de avstått sin pensionsbesparing för att ge sina barn en bättre chans både socialt och ekonomiskt så tycker inte jag att det är helt ologiskt att barnen, när och om de har råd, visar sin tacksamhet när de blir äldre.  

[andrejsdenruskige]

Vi har aldrig haft några problem men då är min fru enda barnet och svärföräldrarna tidigare statligt anställda med hyfsad pension, och låga krav, så där finns inget behov. Vi har ställt upp med några mindre lån till några släktingar men det var ett par år sedan och de betalade tillbaka. När vi är hemma i byn och åker och handlar så betalar vi även för svärföräldrarna och mormor men å andra sidan så sätter de in en hyfsad summa på vår dotters sparkonto varje månad så rent ekonomiskt har det nog gått på ett ut. 

 

Jag har hört en del av frugans släktingar och kompisar som har problem med förväntningar från föräldrar och svärföräldrar. Från de mindre bemedlade handlar det om ekonomisk hjälp och det kan ju vara jobbigt om man har det knapert själv men kraven från de bättre bemedlade föräldrarna och svärföräldrarna kan nog vara väl så jobbiga då den nya familjen ska vara framgångsrika, tjäna rikligt med pengar, avla barnbarn och dessutom se till att de blir framgångsrika. Det verkar här i tråden som om det bara vore tjejens föräldrar som förväntar sig återbetalning för investeringar i uppfostran och utbildning men vad jag hört kan det lika ofta vara snubbens föräldrar som har förväntningar på bidrag eller framgång.

 

Vill man ge sina barn en fördel gentemot övriga barn, framförallt genom en bättre utbildning, så är det för de flesta en avsevärd investering så det finns en viss logik i förväntningen på "någon form av tacksamhet" även om det kan verka lite cyniskt för oss. Jag läste att många Bangkokbor lägger mer än 25% av sin disponibla inkomst på sina barn(s) utbildning och det innebär ju att de under en lång tid får avstå från något. Man kan ju resonera som så att det är föräldrarnas vilja att skaffa barn och att ge dem en bra chans men har de avstått sin pensionsbesparing för att ge sina barn en bättre chans både socialt och ekonomiskt så tycker inte jag att det är helt ologiskt att barnen, när och om de har råd, visar sin tacksamhet när de blir äldre.  

 

Ja, kultur och mentalitet skiljer sig ganska markant åt, när man jämför Sverige och Thailand.

Sedan så skiljer sig, kanske inte kulturen så mycket, men åtminstone mentaliteten sig inom respektive länder och inte att förglömma skilnaden på mentalitet och kultur mellan generationerna.

 

Mina föräldrar ansåg att deras plikt var att deras barn skulle få en bättre uppväxt än vad dom hade. Kosta vad det kosta vill.

Den generationen verkar vara "underhållsskyldig" för sina barn ända tills dom dör (dagen surpensionärer m.a.o).

 

Känner till väldigt många mor och far-föräldrar som ekonomiskt stöttar deras barn som är runt 30-40år och kanske t.o.m äldre.

I tillägg till det så har dom även barnbarn som dom köper barnvagnar, kläder, presenter, skor, kläder, mera kläder, mat, resor, fler par skor, och ytterligare en barnvagn eftersom barnbarnen blir fler.

I tillägg till det så ordnar dom med skolskjuts, och transport till fotboll och andra aktiviteter. Bakar tårtor till kalas o.s.v.

Kanske är det för att "föräldrarna" (vi får nog kalla dom vårdnadshavare) är mitt uppe i en superkarriär, och jobbar så "hårt"?

Men om man nu är uppe i sin "karriär", ger inte det några pengar?

 

Att dagens "ungdom" inte skäms. Hade det varit för 30år sedan så hade dom blivit klassade som mentalt handikappade.

 

Min generation är nog den som kommer att bli försörjd av både den äldre OCH yngre generationen.

[måne]

Ja, kultur och mentalitet skiljer sig ganska markant åt, när man jämför Sverige och Thailand.

Sedan så skiljer sig, kanske inte kulturen så mycket, men åtminstone mentaliteten sig inom respektive länder och inte att förglömma skilnaden på mentalitet och kultur mellan generationerna.

 

Mina föräldrar ansåg att deras plikt var att deras barn skulle få en bättre uppväxt än vad dom hade. Kosta vad det kosta vill.

Den generationen verkar vara "underhållsskyldig" för sina barn ända tills dom dör (dagen surpensionärer m.a.o).

 

Känner till väldigt många mor och far-föräldrar som ekonomiskt stöttar deras barn som är runt 30-40år och kanske t.o.m äldre.

I tillägg till det så har dom även barnbarn som dom köper barnvagnar, kläder, presenter, skor, kläder, mera kläder, mat, resor, fler par skor, och ytterligare en barnvagn eftersom barnbarnen blir fler.

I tillägg till det så ordnar dom med skolskjuts, och transport till fotboll och andra aktiviteter. Bakar tårtor till kalas o.s.v.

Kanske är det för att "föräldrarna" (vi får nog kalla dom vårdnadshavare) är mitt uppe i en superkarriär, och jobbar så "hårt"?

Men om man nu är uppe i sin "karriär", ger inte det några pengar?

 

Att dagens "ungdom" inte skäms. Hade det varit för 30år sedan så hade dom blivit klassade som mentalt handikappade.

 

Min generation är nog den som kommer att bli försörjd av både den äldre OCH yngre generationen.

Det är mig du beskriver   men min karriär är över.

[Yingthai]

Är lite osäker på vad du menar Yingthai, menar du att det är ok så länge det inte är farangens pengar som det betals med eller?

Ja jag vill inte lägga mig i men många farangar har blivit lurade. Jag kommer till Sverige och ber aldrig pengar från min man. Jobbar och tar mitt ansvar. De där tjejerna har lärt att tigga bara. 

[Nordsvensk]

Jag har nog haft tur.

Lånade ut 20000kr som jag fick igen på utsatt datum.

Nu har vi det lite knapert men tjejens mamma har satt in pengar på sin dotters konto. Dvs: Vi har 20000kr att ta av om det skulle knipa. Det ligger bara där på kontot uti fall att.

 

Mina svärföräldrar har inga ekonomiska krav på mig alls.

Däremot känner min flickvän att hon har press på sig att ge pengar till sin familj.

Traditioner som sitter i antar jag.

 

En dotter som inte vill ge pengar till mamma & pappa är inte bättre än en hund säger hon.

[bob]

Jag har nog haft tur.

Lånade ut 20000kr som jag fick igen på utsatt datum.

Nu har vi det lite knapert men tjejens mamma har satt in pengar på sin dotters konto. Dvs: Vi har 20000kr att ta av om det skulle knipa. Det ligger bara där på kontot uti fall att.

 

Mina svärföräldrar har inga ekonomiska krav på mig alls.

Däremot känner min flickvän att hon har press på sig att ge pengar till sin familj.

Traditioner som sitter i antar jag.

 

En dotter som inte vill ge pengar till mamma & pappa är inte bättre än en hund säger hon.

 

Att ens partnern känner en press är nog som sagt vanligt och den pressen kommer nog inte alltid från föräldrarna utan lika mycket från annan släkt och "vänner" som skall förklara hur mycket de ger eller tycker att man skall ge till sina föräldrar...

[Baa]

Att ens partnern känner en press är nog som sagt vanligt och den pressen kommer nog inte alltid från föräldrarna utan lika mycket från annan släkt och "vänner" som skall förklara hur mycket de ger eller tycker att man skall ge till sina föräldrar..!

Och det ar just detta som har, och kommer att knacka en hel del eljest bra forhallanden.

Ändrades September 30, 2013 av Baa

[Nack Laeng]

En del av problemet är att en del förskönar sin situation, skryter om hur bra dom har det, ribban sätts högt

 

sen vill självklart de andra få 100.000 bath i månaden och ett drömslott.

[Fibromorsa]

Jag har fått lära mig av ingifta Thailänska släktingar (kvinnor) att det sociala, ekonomiska strukturen i familjen är HELT ANNORLUNDA än den svenska.

 

De var helt oförstående till att vi i Sverige är så egoistiska och inte bidrar till våra släktingars välfärd och försörjning.

 

Enligt vad mina ingifta släktingar berättade så är Familjen nr 1 och deras familj har en gemensam ekonomi. Det innebär att de yngre och arbetsföra försörjer bl.a. de äldre i familjen. Om man inte bidrar till familjen kan man bli utstött ur familjegemenskapen och det är den största skam en Thailändare kan bli utsatt för.

 

De räknar alla släktingar till familjen, även de som vi ser som avlägsna släktingar här i Sverige. Och om det är någon i familjen som behöver eller vill ha något går man oftast till den av släktingarna som har mest pengar.  

 

Så ni som har gift in er i en Thailänsk familj bör nog ta reda på mer om hur deras sociala och ekonomiska struktur fungerar. Och ni som tänker gifta er med en från Thailand i framtiden bör också ta reda på hur det fungerar där nere.

 

Thailand är inte Sverige och har inte vårt sätt att tänka. Det betyder inte att deras sätt är sämre, utan bara annorlunda.

[kycklingen]

[size=12]Jag har fått lära mig av ingifta Thailänska släktingar (kvinnor) att det sociala, ekonomiska strukturen i familjen är HELT ANNORLUNDA än den svenska.[/size]

 

[size=12]De var helt oförstående till att vi i Sverige är så egoistiska och inte bidrar till våra släktingars välfärd och försörjning.[/size]

 

[size=12]Enligt vad mina ingifta släktingar berättade så är Familjen nr 1 och deras familj har en gemensam ekonomi. Det innebär att de yngre och arbetsföra försörjer bl.a. de äldre i familjen. Om man inte bidrar till familjen kan man bli utstött ur familjegemenskapen och det är den största skam en Thailändare kan bli utsatt för. [/size]

 

[size=12]De räknar alla släktingar till familjen, även de som vi ser som avlägsna släktingar här i Sverige. Och om det är någon i familjen som behöver eller vill ha något går man oftast till den av släktingarna som har mest pengar.  [/size]

 

[size=12]Så ni som har gift in er i en Thailänsk familj bör nog ta reda på mer om hur deras sociala och ekonomiska struktur fungerar. Och ni som tänker gifta er med en från Thailand i framtiden bör också ta reda på hur det fungerar där nere.[/size]

 

[size=12]Thailand är inte Sverige och har inte vårt sätt att tänka. Det betyder inte att deras sätt är sämre, utan bara annorlunda. [/size]

Du har helt rätt i hur det funkar men tycker du inte att den som gifter sig med ex en svensk ska bry sig om sin nya familj också?

[Fibromorsa]

Du har helt rätt i hur det funkar men tycker du inte att den som gifter sig med ex en svensk ska bry sig om sin nya familj också?

 

Vad menar du

 

Att den från Thailand ska avsäga sig allt hon/han har lärt sig från barnsben och riskera den största skam hon/han kan tänka sig

 

Är inte du först och främst Svensk oavsett var du bor

 

Att gifta sig med någon från en annan kultur innebär att båda måste komma överens om hur de ska ha det tillsammans.

 

Sen beror det också på var man bosätter sig.

 

I Thailand anses ALL egendom den ingifte Falangen har i Thailand, tillhöra familjen oavsett vad falangen säger. Det är något som alla behöver ha i minnet. 

 

Bosätter sig paret i Sverige behöver paret komma överens om hur de ska förhålla sig till Thailand. Om paret någon gång vill besöka Thailand, kan inte den thailändare som gift sig med en Svensk ens besöka sin biologiska familj om hon/han inte har bidragit till familjen ekonomiskt. Paret som bor i Sverige är då inte välkomna! 

[bob]

Vi har aldrig haft några problem men då är min fru enda barnet och svärföräldrarna tidigare statligt anställda med hyfsad pension, och låga krav, så där finns inget behov. Vi har ställt upp med några mindre lån till några släktingar men det var ett par år sedan och de betalade tillbaka. När vi är hemma i byn och åker och handlar så betalar vi även för svärföräldrarna och mormor men å andra sidan så sätter de in en hyfsad summa på vår dotters sparkonto varje månad så rent ekonomiskt har det nog gått på ett ut. 

 

Jag har hört en del av frugans släktingar och kompisar som har problem med förväntningar från föräldrar och svärföräldrar. Från de mindre bemedlade handlar det om ekonomisk hjälp och det kan ju vara jobbigt om man har det knapert själv men kraven från de bättre bemedlade föräldrarna och svärföräldrarna kan nog vara väl så jobbiga då den nya familjen ska vara framgångsrika, tjäna rikligt med pengar, avla barnbarn och dessutom se till att de blir framgångsrika. Det verkar här i tråden som om det bara vore tjejens föräldrar som förväntar sig återbetalning för investeringar i uppfostran och utbildning men vad jag hört kan det lika ofta vara snubbens föräldrar som har förväntningar på bidrag eller framgång.

 

Vill man ge sina barn en fördel gentemot övriga barn, framförallt genom en bättre utbildning, så är det för de flesta en avsevärd investering så det finns en viss logik i förväntningen på "någon form av tacksamhet" även om det kan verka lite cyniskt för oss. Jag läste att många Bangkokbor lägger mer än 25% av sin disponibla inkomst på sina barn(s) utbildning och det innebär ju att de under en lång tid får avstå från något. Man kan ju resonera som så att det är föräldrarnas vilja att skaffa barn och att ge dem en bra chans men har de avstått sin pensionsbesparing för att ge sina barn en bättre chans både socialt och ekonomiskt så tycker inte jag att det är helt ologiskt att barnen, när och om de har råd, visar sin tacksamhet när de blir äldre.  

 

En tacksamhet i att visa goda studieresultat förväntar jag mig också från mina barn och skulle de inte klara av studierna så blir de arvslösa, sanna mina ord .

[Wangthong]

Jag har fått lära mig av ingifta Thailänska släktingar (kvinnor) att det sociala, ekonomiska strukturen i familjen är HELT ANNORLUNDA än den svenska.

 

De var helt oförstående till att vi i Sverige är så egoistiska och inte bidrar till våra släktingars välfärd och försörjning.

 

Enligt vad mina ingifta släktingar berättade så är Familjen nr 1 och deras familj har en gemensam ekonomi. Det innebär att de yngre och arbetsföra försörjer bl.a. de äldre i familjen. Om man inte bidrar till familjen kan man bli utstött ur familjegemenskapen och det är den största skam en Thailändare kan bli utsatt för.

 

De räknar alla släktingar till familjen, även de som vi ser som avlägsna släktingar här i Sverige. Och om det är någon i familjen som behöver eller vill ha något går man oftast till den av släktingarna som har mest pengar.  

 

Så ni som har gift in er i en Thailänsk familj bör nog ta reda på mer om hur deras sociala och ekonomiska struktur fungerar. Och ni som tänker gifta er med en från Thailand i framtiden bör också ta reda på hur det fungerar där nere.

 

Thailand är inte Sverige och har inte vårt sätt att tänka. Det betyder inte att deras sätt är sämre, utan bara annorlunda.

Naturligtvis kan man göra samma generalisering för en svensk släkt. Ska man då säga att ingen i den svenska släkten bryr sig om någon annan eller vad ska man säga som en enda gällande generalisering?

 

Med denna inledning så vill jag tala om att det är lika svårt att generalisera om en svensk som en thailändsk släkt. Den thailändska strukturen för familjestöd var mycket enklare förr. Hjälpte man inte de äldre så svalt dom ihjäl helt enkelt. Hur väl beställd familjen var/är spelar alltid in i hur det fungerar i en släkt även rent historiskt och även i nutidens Thailand. Var släkten bor spelar också roll. Det man kan säga är nog att har någon problem och någon i släkten kan hjälpa så får man oftast hjälp. Fast visst är det ibland att detta inte stämmer också.

 

En följd av detta kan bli att en del i släkten inte bryr sig så mycket om sin egen försörjning. De vet att om de blir utan pengar kan de gå till den som har pengar och be om hjälp. Ska en viss person hela tiden ge sina sparade pengar till någon latmask så försvinner insitamentet att spara pengar. Så fort man har pengar ser man till att sätta sprätt på dom så att man själv får ha mesta möjliga nytta av dessa. Man bjuder även kompisar som då står i skuld till en och sedan ska betala tillbaka denna skuld. En del räknar dessa favörer och håller väl reda på om man bjuder tillbaka eller inte. Sedan finns alla andra varianter också. Fast detta tycker jag att man ofta lägger märke till vid en längre tids vistelse i LOS. Därmed inte sagt att detta är normen hos alla.

 

T.ex falangen beräknas stå för det mesta av förpläggnad och resor samt annat nöje när han besöker familjen. Naturligtvis ska han ges denna möjlighet att visa hur välbestäld och generös han är mot släkten.

Ändrades September 30, 2013 av Wangthong

[Fibromorsa]

Naturligtvis kan man göra samma generalisering för en svensk släkt. Ska man då säga att ingen i den svenska släkten bryr sig om någon annan eller vad ska man säga som en enda gällande generalisering?

 

Med denna inledning så vill jag tala om att det är lika svårt att generalisera om en svensk som en thailändsk släkt. Den thailändska strukturen för familjestöd var mycket enklare förr. Hjälpte man inte de äldre så svalt dom ihjäl helt enkelt. Hur väl beställd familjen var/är spelar alltid in i hur det fungerar i en släkt även rent historiskt och även i nutidens Thailand. Var släkten bor spelar också roll. Det man kan säga är nog att har någon problem och någon i släkten kan hjälpa så får man oftast hjälp. Fast visst är det ibland att detta inte stämmer också.

 

En följd av detta kan bli att en del i släkten inte bryr sig så mycket om sin egen försörjning. De vet att om de blir utan pengar kan de gå till den som har pengar och be om hjälp. Ska en viss person hela tiden ge sina sparade pengar till någon latmask så försvinner insitamentet att spara pengar. Så fort man har pengar ser man till att sätta sprätt på dom så att man själv får ha mesta möjliga nytta av dessa. Man bjuder även kompisar som då står i skuld till en och sedan ska betala tillbaka denna skuld. En del räknar dessa favörer och håller väl reda på om man bjudr tillbaka eller inte. Sedan finns alla andra varianter också. Fast detta tycker jag att man ofta lägger märke till vid en längre tids vistelse i LOS. Därmed inte sagt att detta är normen hos alla.

 

I Sverige har vi ett socialt skyddsnät, där "samhället" har det yttersta ansvaret för alla svenskars försörjning, och som vi ser som en självklarhet i vårt land. Något alla som arbetar (vitt) betalar med skatten (som så många klagar på).

 

Skulle någon svensk avlägsen släkting komma och be om ett ekonomiskt bidrag för t.ex. en bil, skulle vi vägra. I Sverige ska var och en försörja sig själv eller gå till "socialen"/samhället för att få bidrag till "existensminimum".  Som förälder har vi i Sverige försörjningsplikt för våra barn, men inte för andra släktingar. I Thailand är det hela familjen som försörjer barnen, inte bara föräldrarna.

 

Det gäller att se till den totala sociala strukturen och inte bara till det ekonomiska. Det Thailänska samhället  är uppbyggt helt annorlunda än det Svenska! Något som många glömmer! 

 

Visst finns det idag många i Thailand som vill leva på sina släktingar och slippa arbeta. Har aldrig sagt att deras system är perfekt, men vad jag säger är att det är annorlunda och att vi för att förstå behöver lära oss mer om deras sätt att leva och tänka. 

[kycklingen]

Vad menar du

 

Att den från Thailand ska avsäga sig allt hon/han har lärt sig från barnsben och riskera den största skam hon/han kan tänka sig

 

Är inte du först och främst Svensk oavsett var du bor

 

Att gifta sig med någon från en annan kultur innebär att båda måste komma överens om hur de ska ha det tillsammans.

 

Sen beror det också på var man bosätter sig.

 

I Thailand anses ALL egendom den ingifte Falangen har i Thailand, tillhöra familjen oavsett vad falangen säger. Det är något som alla behöver ha i minnet. 

 

Bosätter sig paret i Sverige behöver paret komma överens om hur de ska förhålla sig till Thailand. Om paret någon gång vill besöka Thailand, kan inte den thailändare som gift sig med en Svensk ens besöka sin biologiska familj om hon/han inte har bidragit till familjen ekonomiskt. Paret som bor i Sverige är då inte välkomna!

Vad händer om ett Thai/svensk par gifter sig och får gemensamma barn?

Ska barnet få uppfostran att det bara är thaifamiljen som tillhör familjen eller tycker du inte att barnet ska känna att den svenska familjen betyder något mer än bara den ekonomiska biten.

Tro det eller ej, jag och många andra svenskar har också känslor för familj, släkt och vänner.

[kycklingen]

I Sverige har vi ett socialt skyddsnät, där "samhället" har det yttersta ansvaret för alla svenskars försörjning, och som vi ser som en självklarhet i vårt land. Något alla som arbetar (vitt) betalar med skatten (som så många klagar på).

 

Skulle någon svensk avlägsen släkting komma och be om ett ekonomiskt bidrag för t.ex. en bil, skulle vi vägra. I Sverige ska var och en försörja sig själv eller gå till "socialen"/samhället för att få bidrag till "existensminimum".  Som förälder har vi i Sverige försörjningsplikt för våra barn, men inte för andra släktingar. I Thailand är det hela familjen som försörjer barnen, inte bara föräldrarna.

 

Det gäller att se till den totala sociala strukturen och inte bara till det ekonomiska. Det Thailänska samhället  är uppbyggt helt annorlunda än det Svenska! Något som många glömmer! 

 

Visst finns det idag många i Thailand som vill leva på sina släktingar och slippa arbeta. Har aldrig sagt att deras system är perfekt, men vad jag säger är att det är annorlunda och att vi för att förstå behöver lära oss mer om deras sätt att leva och tänka.

Är det så du tänker så avundas jag inte dig.

Min familj uppfostrade mig till att bry mig om varandra, hjälpa varandra.

Jag finns för min familj och dom finns garanterat för mig.