Vad va de som fick dig att välja just Thailand?

[ole]

Har vart i Thailand 3 gånger men har aldrig sett ett tempel... Se om det blir i vinter när jag ändå e nerr 6 mån...

Har du førerhund og blindestok?

Nye briller. (glasøgen) måske?

Ändrades Augusti 29, 2012 av ole

[hamnoi]

Nej, de är ju sällsynta runtomkring Patpong, Soi Coboy, Patong, Pattaya och liknande ställen. Men om du vidgar dina vyer lite mer nästa gång, så kanske du kan upptäcka ett coh annat tempel.

Jo ett tempel eller tre kan vara kul o se ibland...ungefär som när man åker runt till den ena efter den andra fantastiska stranden...

Jättekul i början och sen otroligt tråkigt, ungefär som dom säger om porrfilm..har man sett en så...

Nä tacka vet jag lite liv o rörelse och spana på alla "tokiga" människor i ett valfritt nöjeskvarter det är skoj på riktigt. /Hn

[Nemo]

Jo ett tempel eller tre kan vara kul o se ibland...ungefär som när man åker runt till den ena efter den andra fantastiska stranden...

Jättekul i början och sen otroligt tråkigt, ungefär som dom säger om porrfilm..har man sett en så...

Nä tacka vet jag lite liv o rörelse och spana på alla "tokiga" människor i ett valfritt nöjeskvarter det är skoj på riktigt. /Hn

Ja, det var ju precis vad jag sa i mitt inlägg. ( smileys fungerar inte)

[otto]

Tja efter några fylle slag med Gotland & andra sjö polare 87, så tänkte jag va fan det här var ju trevligt sedan vart man där i 13 år.

Som nu starkt reviderar att flytta till baka till paradiset den gång som mindre entreprenör & inte som ung & kåt sjöman.

Om du hade fylleslag med Gotlland 87 så har vi nog träffats, runt soi cowboy eller på Crown soi 29

Otto

[Guest Gawar]

Har du førerhund og blindestok?

Nye briller. (glasøgen) måske?

Nej, de är ju sällsynta runtomkring Patpong, Soi Coboy, Patong, Pattaya och liknande ställen. Men om du vidgar dina vyer lite mer nästa gång, så kanske du kan upptäcka ett coh annat tempel.

Tempel är väl inte riktigt något som lockar. Är inte riktigt första prioritering.

Jag tycker fortfarande det är kul å kolla på pussy i gogo barerna och klämma på mansbröst på soi 6.1

I tempel får man väl varken kröka eller ha på sig kortbrallor?... Tempel får vänta tills man fyllt 40

[Nemo]

Tempel är väl inte riktigt något som lockar. Är inte riktigt första prioritering.

Jag tycker fortfarande det är kul å kolla på pussy i gogo barerna och klämma på mansbröst på soi 6.1

I tempel får man väl varken kröka eller ha på sig kortbrallor?... Tempel får vänta tills man fyllt 40

Ja, du har ju tydligen tiden på din sida.

[Guest Gawar]

Ja, du har ju tydligen tiden på din sida.

Japp har 14 år kvar att leka tills man blir 40

[Nemo]

Japp har 14 år kvar att leka tills man blir 40

Misstänkte detta.

[Wangthong]

Efter att bara varit på semesterorter i europa kom den stora chansen i mitten på 80-talet.

Egentligen tycker jag inte om semesterorter, förutom skidorter i alperna då. Min stora dröm var därför att spara ihop pengar till någon riktigt exotisk resa. Det sket sig alltid eftersom så fort man sparat ihop lite pengar blev man övertalad av någon polare eller flickvän att åka och parta på någon billig semesterort i syd eller mellan-europa.

När man gett upp hoppet att spara ihop så mycket pengar som drömresan fodrade, då dök möjligheten till ett jobb på Sumatra upp. Inte hade jag några krav på att det skulle vara någon mera exotisk plats än Sumatra, om man kunde ta sig så långt vore det helt fantastiskt. Sökte jobbet, och höll på att ramla av pin av chocken när jag fick beskedet att jag bara behövde tacka ja så fick jag åka.

Efter att utsatts för Indonesiens och Sumatras alla nycker och vedermödor att få något att fungera i ett land av vansinne och opålitlighet, där det mesta inte fungerade som tänkt. Var det med lättnad jag fick åka därifrån tre månader senare. Med massor med pengar på fickan skulle sydostasien undersökas land för land. Indonesien hade jag redan åkt runt i på helgerna och ledig tid, och var helt mätt på det.

Efter Singapore och Malajsia kom turen till Thailand. Mitt intryck efter dessa tre tidigare länder var att:

- Indonesien var om inte riktigt helvetet på jorden, men om man bortsåg från många fina upplevelser så var det opålitligt och man fick aldrig känna sig säker på att något skulle bli som man tänkt. Bara att dricka eller äta något kunde resultera i svåra magplågor som orsakade näradöden upplevelser, att besöka ett sjukhus var förenat med livsfara. Kamazakipiloterna till chauförer ingav en respekt och ett förakt som var oslagbart. Att man inte hade blivit rånad var ett under i paritet med världens sju underverk.

- Singapore, kliniskt höghusområde med shoppingpotential. Fantastiskt, men vem orkar gå runt och shoppa hela dagarna. Även om jag fick uppleva en hel del andra fina saker, var detta helhetsintrycket.

- Malajsia, tråkigt och korrekt, jämfört med de två andra länderna.

Första dagen i Thailand misstog jag mig totalt på den thailändska vänligheten och viljan att vilja hjälpa till. Trodde att alla de som ville hjälpa mig att bära väskor eller bara prata vänligt var ute efter att råna mig eller blåsa mig. Att man kunde vilja folk så väl, var så otroligt efter upplevelserna i Indonesien att det inte fanns i min sinnesbild. Många var intresserade bara av att hjälpa till och vara gästvänliga samt få chansen att prata lite engelska. Bangkok hade så mycket att utforska och uppleva så det var inte klokt, allt var så annorlunda. Inte frustrerande annorlunda som i Indonesien, utan härligt annorlunda. Vilken mat, frukter, upplevelser och vilka vänliga och tjänstvilliga människor. Inte minst då kvinnorna med sina leenden.

Efter två veckor i BKK ville jag se mer av landet, det störde mig en del att man inte riktigt kunde kommunicera med andra än de få som kunde lite engelska. Jag skulle så gärna vilja se mer av landet än dit turister kan ta sig. För att komma ut från BKK tog jag en resa till Koh Samui. Innan flygplatser och elektricitet var det ett riktigt paradis. Inga lås eller något behövdes ingen jag pratade med hade hört någon som blivit av med några tillhörigheter trots att man lämnade grejor lite hur som helst utan att låsa in något.

Till slut var man tvungen att lämna Thailand och åka hem till verkligheten igen. Att åka vidare och utforska de kvarvarande länderna i sydostasien hade jag totalt slagit ur hågen. När jag åkte hem hade jag köpt på mig en icke föraktfull mängd lexicon parlörer etc. Här skulle det pluggas Thai så man kunde återvända och se det riktiga Thailand, dit inga turister kom för att de inte kunde språket.

Året efteråt kom jag tillbaka stolt över att jag pluggat och lärt mig så mycket thai under tiden jag varit hemma. Ridå, ingen förstod vad jag sa, själv förstod jag inte vad dom sa. Hur som helst var dom imponerad av att farangen hade gett sig den på att lära sig thai. Det gick ändå ganska snabbt att få till så pass mycket om än provosorisk thai att jag kunde ge mig ut på thailändska vishan. Jag såg ord och fraser från lexikon och parlörer framför mig när jag lyssnade på thailändarnas uttal, därför snappade jag snabbt upp uttal av användbara ord. Efter en par år till så pratade jag skapligt med thai, hade aldrig några problem att ta mig var som helst dit ingen turist varit förrut. Fortfarande är jag lika faschinerad av thailändarnas levnadsöden, men det riktiga Thailand finns inte riktigt mer. Det Thailand som jag blev faschinerad av, är inte det samma idag. Fortfarande är det ett fantastiskt land, men både jag och frugan är mera tveksamma till landet idag.

Ändrades Augusti 29, 2012 av Wangthong

[mamma bäng fan pappa käng]

Efter att bara varit på semesterorter i europa kom den stora chansen i mitten på 80-talet.

Egentligen tycker jag inte om semesterorter, förutom skidorter i alperna då. Min stora dröm var därför att spara ihop pengar till någon riktigt exotisk resa. Det sket sig alltid eftersom så fort man sparat ihop lite pengar blev man övertalad av någon polare eller flickvän att åka och parta på någon billig semesterort i syd eller mellan-europa.

När man gett upp hoppet att spara ihop så mycket pengar som drömresan fodrade, då dök möjligheten till ett jobb på Sumatra upp. Inte hade jag några krav på att det skulle vara någon mera exotisk plats än Sumatra, om man kunde ta sig så långt vore det helt fantastiskt. Sökte jobbet, och höll på att ramla av pin av chocken när jag fick beskedet att jag bara behövde tacka ja så fick jag åka.

Efter att utsatts för Indonesiens och Sumatras alla nycker och vedermödor att få något att fungera i ett land av vansinne och opålitlighet, där det mesta inte fungerade som tänkt. Var det med lättnad jag fick åka därifrån tre månader senare. Med massor med pengar på fickan skulle sydostasien undersökas land för land. Indonesien hade jag redan åkt runt i på helgerna och ledig tid, och var helt mätt på det.

Efter Singapore och Malajsia kom turen till Thailand. Mitt intryck efter dessa tre tidigare länder var att:

- Indonesien var om inte riktigt helvetet på jorden, men om man bortsåg från många fina upplevelser så var det opålitligt och man fick aldrig känna sig säker på att något skulle bli som man tänkt. Bara att dricka eller äta något kunde resultera i svåra magplågor som orsakade näradöden upplevelser, att besöka ett sjukhus var förenat med livsfara. Kamazakipiloterna till chauförer ingav en respekt och ett förakt som var oslagbart. Att man inte hade blivit rånad var ett under i paritet med världens sju underverk.

- Singapore, kliniskt höghusområde med shoppingpotential. Fantastiskt, men vem orkar gå runt och shoppa hela dagarna. Även om jag fick uppleva en hel del andra fina saker, var detta helhetsintrycket.

- Malajsia, tråkigt och korrekt, jämfört med de två andra länderna.

Första dagen i Thailand misstog jag mig totalt på den thailändska vänligheten och viljan att vilja hjälpa till. Trodde att alla de som ville hjälpa mig att bära väskor eller bara prata vänligt var ute efter att råna mig eller blåsa mig. Att man kunde vilja folk så väl, var så otroligt efter upplevelserna i Indonesien att det inte fanns i min sinnesbild. Många var intresserade bara av att hjälpa till och vara gästvänliga samt få chansen att prata lite engelska. Bangkok hade så mycket att utforska och uppleva så det var inte klokt, allt var så annorlunda. Inte frustrerande annorlunda som i Indonesien, utan härligt annorlunda. Vilken mat, frukter, upplevelser och vilka vänliga och tjänstvilliga människor. Inte minst då kvinnorna med sina leenden.

Efter två veckor i BKK ville jag se mer av landet, det störde mig en del att man inte riktigt kunde kommunicera med andra än de få som kunde lite engelska. Jag skulle så gärna vilja se mer av landet än dit turister kan ta sig. För att komma ut från BKK tog jag en resa till Koh Samui. Innan flygplatser och elektricitet var det ett riktigt paradis. Inga lås eller något behövdes ingen jag pratade med hade hört någon som blivit av med några tillhörigheter trots att man lämnade grejor lite hur som helst utan att låsa in något.

Till slut var man tvungen att lämna Thailand och åka hem till verkligheten igen. Att åka vidare och utforska de kvarvarande länderna i sydostasien hade jag totalt slagit ur hågen. När jag åkte hem hade jag köpt på mig en icke föraktfull mängd lexicon parlörer etc. Här skulle det pluggas Thai så man kunde återvända och se det riktiga Thailand, dit inga turister kom för att de inte kunde språket.

Året efteråt kom jag tillbaka stolt över att jag pluggat och lärt mig så mycket thai under tiden jag varit hemma. Ridå, ingen förstod vad jag sa, själv förstod jag inte vad dom sa. Hur som helst var dom imponerad av att farangen hade gett sig den på att lära sig thai. Det gick ändå ganska snabbt att få till så pass mycket om än provosorisk thai att jag kunde ge mig ut på thailändska vishan. Jag såg ord och fraser från lexikon och parlörer framför mig när jag lyssnade på thailändarnas uttal, därför snappade jag snabbt upp uttal av användbara ord. Efter en par år till så pratade jag skapligt med thai, hade aldrig några problem att ta mig var som helst dit ingen turist varit förrut. Fortfarande är jag lika faschinerad av thailändarnas levnadsöden, men det riktiga Thailand finns inte riktigt mer. Det Thailand som jag blev faschinerad av, är inte det samma idag. Fortfarande är det ett fantastiskt land, men både jag och frugan är mera tveksamma till landet idag.

Bra skrivet och ett spännande sätt att möta SEA tycker jag.

Besökte du Bali?

Var där 89 och gillade verkligen ön förutom några lätt avsnappade bemotransportationförsäljare..

Med vänlig hälsning,

[Wangthong]

Bra skrivet och ett spännande sätt att möta SEA tycker jag.

Besökte du Bali?

Var där 89 och gillade verkligen ön förutom några lätt avsnappade bemotransportationförsäljare..

Med vänlig hälsning,

Jag betraktade Bali som en turistort utan intresse på den tiden, jag ångrar det numera men jag kanske kan besöka ön någon gång i framtiden. Det fanns inte riktigt så mycket tid att resa på under tiden jag jobbade och när jobbet var slut prioriterade jag andra länder. Jag hade helt enkelt fått nog av Indonesien, så jag var tvungen att se något annat.

Jag var naturligtvis på en hel del ställen på Sumatra, jag jobbade med en hel del Indonesier så jag fick se en hel del intressanta ställen på Sumatra med dom. Och så gjorde jag en fantastisk resa på Java, där finns mycket intressant att se. Var som längst ner till Surabaya.

[conservator]

Efter att bara varit på semesterorter i europa kom den stora chansen i mitten på 80-talet.

Egentligen tycker jag inte om semesterorter, förutom skidorter i alperna då. Min stora dröm var därför att spara ihop pengar till någon riktigt exotisk resa. Det sket sig alltid eftersom så fort man sparat ihop lite pengar blev man övertalad av någon polare eller flickvän att åka och parta på någon billig semesterort i syd eller mellan-europa.

När man gett upp hoppet att spara ihop så mycket pengar som drömresan fodrade, då dök möjligheten till ett jobb på Sumatra upp. Inte hade jag några krav på att det skulle vara någon mera exotisk plats än Sumatra, om man kunde ta sig så långt vore det helt fantastiskt. Sökte jobbet, och höll på att ramla av pin av chocken när jag fick beskedet att jag bara behövde tacka ja så fick jag åka.

Efter att utsatts för Indonesiens och Sumatras alla nycker och vedermödor att få något att fungera i ett land av vansinne och opålitlighet, där det mesta inte fungerade som tänkt. Var det med lättnad jag fick åka därifrån tre månader senare. Med massor med pengar på fickan skulle sydostasien undersökas land för land. Indonesien hade jag redan åkt runt i på helgerna och ledig tid, och var helt mätt på det.

Efter Singapore och Malajsia kom turen till Thailand. Mitt intryck efter dessa tre tidigare länder var att:

- Indonesien var om inte riktigt helvetet på jorden, men om man bortsåg från många fina upplevelser så var det opålitligt och man fick aldrig känna sig säker på att något skulle bli som man tänkt. Bara att dricka eller äta något kunde resultera i svåra magplågor som orsakade näradöden upplevelser, att besöka ett sjukhus var förenat med livsfara. Kamazakipiloterna till chauförer ingav en respekt och ett förakt som var oslagbart. Att man inte hade blivit rånad var ett under i paritet med världens sju underverk.

- Singapore, kliniskt höghusområde med shoppingpotential. Fantastiskt, men vem orkar gå runt och shoppa hela dagarna. Även om jag fick uppleva en hel del andra fina saker, var detta helhetsintrycket.

- Malajsia, tråkigt och korrekt, jämfört med de två andra länderna.

Första dagen i Thailand misstog jag mig totalt på den thailändska vänligheten och viljan att vilja hjälpa till. Trodde att alla de som ville hjälpa mig att bära väskor eller bara prata vänligt var ute efter att råna mig eller blåsa mig. Att man kunde vilja folk så väl, var så otroligt efter upplevelserna i Indonesien att det inte fanns i min sinnesbild. Många var intresserade bara av att hjälpa till och vara gästvänliga samt få chansen att prata lite engelska. Bangkok hade så mycket att utforska och uppleva så det var inte klokt, allt var så annorlunda. Inte frustrerande annorlunda som i Indonesien, utan härligt annorlunda. Vilken mat, frukter, upplevelser och vilka vänliga och tjänstvilliga människor. Inte minst då kvinnorna med sina leenden.

Efter två veckor i BKK ville jag se mer av landet, det störde mig en del att man inte riktigt kunde kommunicera med andra än de få som kunde lite engelska. Jag skulle så gärna vilja se mer av landet än dit turister kan ta sig. För att komma ut från BKK tog jag en resa till Koh Samui. Innan flygplatser och elektricitet var det ett riktigt paradis. Inga lås eller något behövdes ingen jag pratade med hade hört någon som blivit av med några tillhörigheter trots att man lämnade grejor lite hur som helst utan att låsa in något.

Till slut var man tvungen att lämna Thailand och åka hem till verkligheten igen. Att åka vidare och utforska de kvarvarande länderna i sydostasien hade jag totalt slagit ur hågen. När jag åkte hem hade jag köpt på mig en icke föraktfull mängd lexicon parlörer etc. Här skulle det pluggas Thai så man kunde återvända och se det riktiga Thailand, dit inga turister kom för att de inte kunde språket.

Året efteråt kom jag tillbaka stolt över att jag pluggat och lärt mig så mycket thai under tiden jag varit hemma. Ridå, ingen förstod vad jag sa, själv förstod jag inte vad dom sa. Hur som helst var dom imponerad av att farangen hade gett sig den på att lära sig thai. Det gick ändå ganska snabbt att få till så pass mycket om än provosorisk thai att jag kunde ge mig ut på thailändska vishan. Jag såg ord och fraser från lexikon och parlörer framför mig när jag lyssnade på thailändarnas uttal, därför snappade jag snabbt upp uttal av användbara ord. Efter en par år till så pratade jag skapligt med thai, hade aldrig några problem att ta mig var som helst dit ingen turist varit förrut. Fortfarande är jag lika faschinerad av thailändarnas levnadsöden, men det riktiga Thailand finns inte riktigt mer. Det Thailand som jag blev faschinerad av, är inte det samma idag. Fortfarande är det ett fantastiskt land, men både jag och frugan är mera tveksamma till landet idag.

Efter att bara varit på semesterorter i europa kom den stora chansen i mitten på 80-talet.

Egentligen tycker jag inte om semesterorter, förutom skidorter i alperna då. Min stora dröm var därför att spara ihop pengar till någon riktigt exotisk resa. Det sket sig alltid eftersom så fort man sparat ihop lite pengar blev man övertalad av någon polare eller flickvän att åka och parta på någon billig semesterort i syd eller mellan-europa.

När man gett upp hoppet att spara ihop så mycket pengar som drömresan fodrade, då dök möjligheten till ett jobb på Sumatra upp. Inte hade jag några krav på att det skulle vara någon mera exotisk plats än Sumatra, om man kunde ta sig så långt vore det helt fantastiskt. Sökte jobbet, och höll på att ramla av pin av chocken när jag fick beskedet att jag bara behövde tacka ja så fick jag åka.

Efter att utsatts för Indonesiens och Sumatras alla nycker och vedermödor att få något att fungera i ett land av vansinne och opålitlighet, där det mesta inte fungerade som tänkt. Var det med lättnad jag fick åka därifrån tre månader senare. Med massor med pengar på fickan skulle sydostasien undersökas land för land. Indonesien hade jag redan åkt runt i på helgerna och ledig tid, och var helt mätt på det.

Efter Singapore och Malajsia kom turen till Thailand. Mitt intryck efter dessa tre tidigare länder var att:

- Indonesien var om inte riktigt helvetet på jorden, men om man bortsåg från många fina upplevelser så var det opålitligt och man fick aldrig känna sig säker på att något skulle bli som man tänkt. Bara att dricka eller äta något kunde resultera i svåra magplågor som orsakade näradöden upplevelser, att besöka ett sjukhus var förenat med livsfara. Kamazakipiloterna till chauförer ingav en respekt och ett förakt som var oslagbart. Att man inte hade blivit rånad var ett under i paritet med världens sju underverk.

- Singapore, kliniskt höghusområde med shoppingpotential. Fantastiskt, men vem orkar gå runt och shoppa hela dagarna. Även om jag fick uppleva en hel del andra fina saker, var detta helhetsintrycket.

- Malajsia, tråkigt och korrekt, jämfört med de två andra länderna.

Första dagen i Thailand misstog jag mig totalt på den thailändska vänligheten och viljan att vilja hjälpa till. Trodde att alla de som ville hjälpa mig att bära väskor eller bara prata vänligt var ute efter att råna mig eller blåsa mig. Att man kunde vilja folk så väl, var så otroligt efter upplevelserna i Indonesien att det inte fanns i min sinnesbild. Många var intresserade bara av att hjälpa till och vara gästvänliga samt få chansen att prata lite engelska. Bangkok hade så mycket att utforska och uppleva så det var inte klokt, allt var så annorlunda. Inte frustrerande annorlunda som i Indonesien, utan härligt annorlunda. Vilken mat, frukter, upplevelser och vilka vänliga och tjänstvilliga människor. Inte minst då kvinnorna med sina leenden.

Efter två veckor i BKK ville jag se mer av landet, det störde mig en del att man inte riktigt kunde kommunicera med andra än de få som kunde lite engelska. Jag skulle så gärna vilja se mer av landet än dit turister kan ta sig. För att komma ut från BKK tog jag en resa till Koh Samui. Innan flygplatser och elektricitet var det ett riktigt paradis. Inga lås eller något behövdes ingen jag pratade med hade hört någon som blivit av med några tillhörigheter trots att man lämnade grejor lite hur som helst utan att låsa in något.

Till slut var man tvungen att lämna Thailand och åka hem till verkligheten igen. Att åka vidare och utforska de kvarvarande länderna i sydostasien hade jag totalt slagit ur hågen. När jag åkte hem hade jag köpt på mig en icke föraktfull mängd lexicon parlörer etc. Här skulle det pluggas Thai så man kunde återvända och se det riktiga Thailand, dit inga turister kom för att de inte kunde språket.

Året efteråt kom jag tillbaka stolt över att jag pluggat och lärt mig så mycket thai under tiden jag varit hemma. Ridå, ingen förstod vad jag sa, själv förstod jag inte vad dom sa. Hur som helst var dom imponerad av att farangen hade gett sig den på att lära sig thai. Det gick ändå ganska snabbt att få till så pass mycket om än provosorisk thai att jag kunde ge mig ut på thailändska vishan. Jag såg ord och fraser från lexikon och parlörer framför mig när jag lyssnade på thailändarnas uttal, därför snappade jag snabbt upp uttal av användbara ord. Efter en par år till så pratade jag skapligt med thai, hade aldrig några problem att ta mig var som helst dit ingen turist varit förrut. Fortfarande är jag lika faschinerad av thailändarnas levnadsöden, men det riktiga Thailand finns inte riktigt mer. Det Thailand som jag blev faschinerad av, är inte det samma idag. Fortfarande är det ett fantastiskt land, men både jag och frugan är mera tveksamma till landet idag.

Efter att bara varit på semesterorter i europa kom den stora chansen i mitten på 80-talet.

Egentligen tycker jag inte om semesterorter, förutom skidorter i alperna då. Min stora dröm var därför att spara ihop pengar till någon riktigt exotisk resa. Det sket sig alltid eftersom så fort man sparat ihop lite pengar blev man övertalad av någon polare eller flickvän att åka och parta på någon billig semesterort i syd eller mellan-europa.

När man gett upp hoppet att spara ihop så mycket pengar som drömresan fodrade, då dök möjligheten till ett jobb på Sumatra upp. Inte hade jag några krav på att det skulle vara någon mera exotisk plats än Sumatra, om man kunde ta sig så långt vore det helt fantastiskt. Sökte jobbet, och höll på att ramla av pin av chocken när jag fick beskedet att jag bara behövde tacka ja så fick jag åka.

Efter att utsatts för Indonesiens och Sumatras alla nycker och vedermödor att få något att fungera i ett land av vansinne och opålitlighet, där det mesta inte fungerade som tänkt. Var det med lättnad jag fick åka därifrån tre månader senare. Med massor med pengar på fickan skulle sydostasien undersökas land för land. Indonesien hade jag redan åkt runt i på helgerna och ledig tid, och var helt mätt på det.

Efter Singapore och Malajsia kom turen till Thailand. Mitt intryck efter dessa tre tidigare länder var att:

- Indonesien var om inte riktigt helvetet på jorden, men om man bortsåg från många fina upplevelser så var det opålitligt och man fick aldrig känna sig säker på att något skulle bli som man tänkt. Bara att dricka eller äta något kunde resultera i svåra magplågor som orsakade näradöden upplevelser, att besöka ett sjukhus var förenat med livsfara. Kamazakipiloterna till chauförer ingav en respekt och ett förakt som var oslagbart. Att man inte hade blivit rånad var ett under i paritet med världens sju underverk.

- Singapore, kliniskt höghusområde med shoppingpotential. Fantastiskt, men vem orkar gå runt och shoppa hela dagarna. Även om jag fick uppleva en hel del andra fina saker, var detta helhetsintrycket.

- Malajsia, tråkigt och korrekt, jämfört med de två andra länderna.

Första dagen i Thailand misstog jag mig totalt på den thailändska vänligheten och viljan att vilja hjälpa till. Trodde att alla de som ville hjälpa mig att bära väskor eller bara prata vänligt var ute efter att råna mig eller blåsa mig. Att man kunde vilja folk så väl, var så otroligt efter upplevelserna i Indonesien att det inte fanns i min sinnesbild. Många var intresserade bara av att hjälpa till och vara gästvänliga samt få chansen att prata lite engelska. Bangkok hade så mycket att utforska och uppleva så det var inte klokt, allt var så annorlunda. Inte frustrerande annorlunda som i Indonesien, utan härligt annorlunda. Vilken mat, frukter, upplevelser och vilka vänliga och tjänstvilliga människor. Inte minst då kvinnorna med sina leenden.

Efter två veckor i BKK ville jag se mer av landet, det störde mig en del att man inte riktigt kunde kommunicera med andra än de få som kunde lite engelska. Jag skulle så gärna vilja se mer av landet än dit turister kan ta sig. För att komma ut från BKK tog jag en resa till Koh Samui. Innan flygplatser och elektricitet var det ett riktigt paradis. Inga lås eller något behövdes ingen jag pratade med hade hört någon som blivit av med några tillhörigheter trots att man lämnade grejor lite hur som helst utan att låsa in något.

Till slut var man tvungen att lämna Thailand och åka hem till verkligheten igen. Att åka vidare och utforska de kvarvarande länderna i sydostasien hade jag totalt slagit ur hågen. När jag åkte hem hade jag köpt på mig en icke föraktfull mängd lexicon parlörer etc. Här skulle det pluggas Thai så man kunde återvända och se det riktiga Thailand, dit inga turister kom för att de inte kunde språket.

Året efteråt kom jag tillbaka stolt över att jag pluggat och lärt mig så mycket thai under tiden jag varit hemma. Ridå, ingen förstod vad jag sa, själv förstod jag inte vad dom sa. Hur som helst var dom imponerad av att farangen hade gett sig den på att lära sig thai. Det gick ändå ganska snabbt att få till så pass mycket om än provosorisk thai att jag kunde ge mig ut på thailändska vishan. Jag såg ord och fraser från lexikon och parlörer framför mig när jag lyssnade på thailändarnas uttal, därför snappade jag snabbt upp uttal av användbara ord. Efter en par år till så pratade jag skapligt med thai, hade aldrig några problem att ta mig var som helst dit ingen turist varit förrut. Fortfarande är jag lika faschinerad av thailändarnas levnadsöden, men det riktiga Thailand finns inte riktigt mer. Det Thailand som jag blev faschinerad av, är inte det samma idag. Fortfarande är det ett fantastiskt land, men både jag och frugan är mera tveksamma till landet idag.

Fantastiskt, undrade ett tag om vi rest tillsammans men det var en del fel på årtalen, men jag fann en massa gemensamma nämnare som kom innan Thailand Sumatra, Singapore, Malaysia etc men min start var först 89 men känslan efter att ha varit på dessa ställen och sen komma till TL kände jag igen i detalj!

[Wangthong]

Fantastiskt, undrade ett tag om vi rest tillsammans men det var en del fel på årtalen, men jag fann en massa gemensamma nämnare som kom innan Thailand Sumatra, Singapore, Malaysia etc men min start var först 89 men känslan efter att ha varit på dessa ställen och sen komma till TL kände jag igen i detalj!

Det mesta av den resan gjorde jag ensam. Fast ibland träffade man någon som man lärde känna lite grann under någon kortare del av resan. Helt klart något man aldrig kommer att glömma. Mycket frustration i Indonesien, fast också mycket intressant.

89- hade jag rest runt en del år på thailändska vishan. 88'a träffade jag frugan och 89 följde hon med till Sverige första gången. Fantastiskt att ha sett Thailand i förvandling under dessa årtionden. Skulle vara roligt att åka tillbaka till Sumatra och se om det varit samma utveckling där!

Jag måste lägga till att då var det sensur på allt i Indonesien. De satt och svartmålade varje utländsk artikel och figur med olämpliga klädesplag i de utländska tidningarna. Ingen TV från andra länder fick förekomma. Indonesierna var livrädda att prata med utlänningar, eftersom de inte visste om det var en fälla för att sätta dit dom för något. Vet ej om du kände av något sådant 89? På Java var öppenheten mot utlänningar mycket större och man märkte inte av detta så mycket.

Ändrades Augusti 29, 2012 av Wangthong

[THAISWEDE]

Hade några polare som var nere för många år sen och då var jag inte det minsta lockad (ingen ekonomi till det heller för den delen). Sen drog en annan polare ner själv på sin första resa ett par år efter det. När han kom hem sa han att han drar igen nästa år. Då sa jag att jag hänger på. Så till slut var vi 4 polare som drog ner 2 månader som spenderades på nästan 10 platser. Gula febern direkt... Bästa resan jag gjort.

Sen har det bara fortsatt, 2 resor varje år.

[Baa]

Har vart i Thailand 3 gånger men har aldrig sett ett tempel... Se om det blir i vinter när jag ändå e nerr 6 mån...

Ta av dig skygglapparna.dom står som spön i backen i vart o varannat gatuhörn!

[conservator]

Det mesta av den resan gjorde jag ensam. Fast ibland träffade man någon som man lärde känna lite grann under någon kortare del av resan. Helt klart något man aldrig kommer att glömma. Mycket frustration i Indonesien, fast också mycket intressant.

89- hade jag rest runt en del år på thailändska vishan. 88'a träffade jag frugan och 89 följde hon med till Sverige första gången. Fantastiskt att ha sett Thailand i förvandling under dessa årtionden. Skulle vara roligt att åka tillbaka till Sumatra och se om det varit samma utveckling där!

Jag måste lägga till att då var det sensur på allt i Indonesien. De satt och svartmålade varje utländsk artikel och figur med olämpliga klädesplag i de utländska tidningarna. Ingen TV från andra länder fick förekomma. Indonesierna var livrädda att prata med utlänningar, eftersom de inte visste om det var en fälla för att sätta dit dom för något. Vet ej om du kände av något sådant 89? På Java var öppenheten mot utlänningar mycket större och man märkte inte av detta så mycket.

Nej inte riktigt jag har nog aldrig blivit hembjuden till nästan främmande människor så ofta som jag blev på Sumatra, folket var ganska på med att få öva sin engeska så det var hembjudningar titt som tätt. Men samtidigt fanns det en del återhållsamhet ifrån vissa delar men som sagt detta var 89 så det hade kanske öppnats upp en del på de åren! Efter Singapore, Indonesien och Malaysia så var det äntligen dags för Thailand och via Hat Yai så bar det av mot Samui en härlig känsla!