Träffa västerlänningar på landet

[Baa]

Verkligen. Allt för vanligt tyvärr. Men det gäller väl både här och där.

Visst är det så, men det framstår mer i absurdum om det är satt i det sammanhanget att det kanske finns ett hundratal svenskar i en ort utomlands än i i ett svenskt samhälle.

[carpenter]

Jag har srivet förut att det inte är så vanligt att kreti o pleti, flyttar till Thailand.

Vad jag menar är att Svensson som har ett inrutat liv i Sverige har svårt att tänka sig bo I Thailand.

När jag har pratat med personer som flyttat ner, så kommer det i stort alltid fram en historia, som förklarar flytt " inklusive mig själv".

Dessa historier förklarar en del, framför alt att Svensson aldrig upplev dessa, i sitt inrutade liv där av ingen flytt.

Nu gäller inte detta enbart Svenskar utan även andra Europa.

Så där av drar jag slutsatsen på det beteende många här har skrivet om. 

Kort sagt vi alla är nog lite udda, som bor här.

[Soengsang]

Jag har srivet förut att det inte är så vanligt att kreti o pleti, flyttar till Thailand.

Vad jag menar är att Svensson som har ett inrutat liv i Sverige har svårt att tänka sig bo I Thailand.

När jag har pratat med personer som flyttat ner, så kommer det i stort alltid fram en historia, som förklarar flytt " inklusive mig själv".

Dessa historier förklarar en del, framför alt att Svensson aldrig upplev dessa, i sitt inrutade liv där av ingen flytt.

Nu gäller inte detta enbart Svenskar utan även andra Europa.

Så där av drar jag slutsatsen på det beteende många här har skrivet om. 

Kort sagt vi alla är nog lite udda, som bor här.

Så sant, har diskuterat detta med mina svenska vänner i byn och dragit samma slutsats.

[Guest Isan Lover]

Har nog en lite annan frågeställning än TS. Varför begränsa frågan till "på landet", de allra flesta jag känner till bor inte så värst avlägset från en tätort av någorlunda storlek, där träffar man oftast på "faranger" dagligen, det är inte längre en "aha"upplevelse att träffa på dessa för bara ett tiotal år sedan sällsynta individerna.

Kan i o för sig förstå frågeställningen "på landet" för visst finns det en hel del där också, men känner man inte för ett sådant liv behöver man inte få det!

Min egen erfarenhet av socialiserande med "faranger", i synnerhet landsmän är lite tvehågset, det bli ofta har jag både fått höra och även upplevt själv små kotterier där den ledande försöker manipulera bort sådana som inte har bruntunga! Kanske dom lärt sig något av sina damer i alla fall!

 

 

Hej

Instämmer med dig, ser ingen större skillnad på att umgås med utlänningar på landet, i stan eller på turistorten, numera finns det ju som sagt utlänningar överallt.

Mvh isan lover

[Guest Isan Lover]

Jag tog upp frågeställningen om västerlänningar på landet eller i mindre städer med få eller inga utlänningar av den enkla anledningen att jag befann mig just i en sådan mindre stad när jag skrev inlägget samt att jag spenderat halva min thailandstid i just en sådan stad. Nu befinner jag mig i Bangkok och här har jag spenderat andra halva av min tid så jag tror mig kunna göra vissa jämförelser mellan dessa två "extremiteter". Jag har dock inte spenderat så mycket tid i någon av Thailands turistorter eller andra större städer med en relativt stor västerländsk befolkning så om jag skulle försöka mig på några analyser om hur det ser ut där så blev det säkert fel; jag är däremot intresserad av att höra era uppfattningar.

Helt klart är det som Carpenter säger många som lever väldigt isolerade även mitt inne i miljonstäder och många som inte har en aning om vem som bor på andra sidan väggen. Min känsla är dock att de flesta västerlänningar som bosätter sig i Bangkok har någon form av jobb och därmed har någon typ av social kontakt, om än inte med närmsta grannarna. Personligen skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i Bangkok om inte jobb och/eller skola gjorde det nödvändigt och jag tror faktiskt de flesta västerlänningar tänker likadant. De som är storstadseremiter i västerlandet hamnar nog helt enkelt inte i Bangkok i någon större utsträckning.

Här, precis som i Pattaya, Phuket och även många större andra större städer som Khorat och Udon uppstår därför inte den situationen som jag nämnde; att det bara finns en handfull västerlänningar att välja på och många thailändare utgår då ifrån att man skulle vilja umgås trots att man inte har något annat gemensamt än sin vitrosa hudfärg.

Numera har jag en hel del västerländska kompisar, samt även icke-thailändska asiater, men nästan alla har kommit genom dotterns skola så det tog drygt 10 år av boende i Thailand. Riktiga vänner vete fan om jag har dock och det är nog inte så enkelt att få när man kommit upp sig en bit i ålder, det är helt enkelt alldeles för mycket som ska stämma och man har alldeles för lite tid.   

Hej

Här kan nog en del familjer på landet skilja sig lite ifrån dig och dina erfarenheter, är det något man har på landet så är det gott om tid, detta leder ju till att man har gott om tid att lära känna folk ordentligt, man arbetar, äter och bor tillsammans, man har barnen i samma skola, spelar fotboll ihop, man delar allt annat i vardagen som födelsedagar, bröllop, begravningar och firar nyår, song kran och andra högtider tillsammans, upplever barnens dag och årets idrottsvecka tillsammans o.s.v.

Till detta kan vi ju lägga alla dagliga spontana kontakter med släkt, grannar och alla andra man möter under en vanlig dag i byn och området runt den t.ex på farmen, på marknaden o.s.v, att det skulle vara svårt att få Thailändare som riktiga vänner är enligt mig en myt utan förankring i verkligheten, det går naturligtvis att få riktiga vänner överallt i världen, allt annat skulle vara en vetenskaplig sensation.

Mvh isan lover

Ändrades Augusti 11, 2015 av Isan Lover

[Wangthong]

Hej

Här kan nog en del familjer på landet skilja sig lite ifrån dig och dina erfarenheter, är det något man har på landet så är det gott om tid, detta leder ju till att man har gott om tid att lära känna folk ordentligt, man arbetar, äter och bor tillsammans, man har barnen i samma skola, spelar fotboll ihop, man delar allt annat i vardagen som födelsedagar, bröllop, begravningar och firar nyår, song kran och andra högtider tillsammans, upplever barnens dag och årets idrottsvecka tillsammans o.s.v.

Till detta kan vi ju lägga alla dagliga spontana kontakter med släkt, grannar och alla andra man möter under en vanlig dag i byn och området runt den t.ex på farmen, på marknaden o.s.v, att det skulle vara svårt att få Thailändare som riktiga vänner är enligt mig en myt utan förankring i verkligheten, det går naturligtvis att få riktiga vänner överallt i världen, allt annat skulle vara en vetenskaplig sensation.

Mvh isan lover

Jag tror också som dig att det är lättare att få vänner på landet och småstäder än storstäder. 

Personligen håller jag med om det mesta i dit andra stycke också. Fast som tillägg vill jag nog säga att detta förutsätter att du är aktiv i det sociala livet och intresserad av andra kulturer eller rättare sagt samspel med folk från andra kulturer. De som man träffar i Thailand som har en uppfattning att thailändare är stolpskott och att landet inte är civilicerat för att det inte finns västerländsk mat kan man ju förstå att de har svårt med thailändska vänner. 

Själv har jag jobbat i ett flertal länder. Fast de länder jag tillbringat så lång tid i att det har gått att bygga upp några riktiga relationer med riktiga vänner är nog bara Indonesien, Thailand och Jordanien. Visst har man träffat vänner och trevliga människor i de länder man bara tillbringat kortare tider i men jag anser nog att för att bli riktiga vänner med någon infödd i ett land behövs mer än en kortare tid för att vänskapen ska bli varaktig. Jag ska försöka beskriva hur jag upplever det med vänner i de tre länder som jag nämnt tidigare. 

I Indonesien jobbade jag i Medan en stad med 4 miljoner innevånare då. Jag jobbade bara med indonesier. Många av dom fruktansvärt trevliga men dom hade sitt liv med släkt och familj. Jag hade en fantastisk tid där men det var svårt att anpassa sig till det väldigt svåra liv som det var där, även om man var i stan så riskerade man hela tiden att bli sjuk pga bl.a. smutsigt vatten. Vattnet var så smutsigt att om du diskade med det infekterade tallrikarna sedan maten du la på dom. Man höll andan när man duschade för att inte få amöbadysenteri. Jag besökte många fantastiska platser som mina indonesiska vänner tog mig med till. När de var lediga for de ofta ut till byn, och stannade över med släkten. Vid övernattningar i dessa byar så ville det till att ha med sig nog med färskvatten så att man klarade sig utan att bli sjuk. Jag hade alltid någon låda färskvatten i bilen för det var omöjligt att köpa annat än på turistställen och städer. Jag hade chaufför, när han var ledig åkte jag bussar och i vissa fall taxi, med risk att bli rånad. När jag lämnade Indonesien tappade jag till sist kontakten med de vänner jag hade där. På den tiden var det brev som gällde lämnade du in ett brev utan att se till att frimärket blev stämplat så kom det mest troligt aldrig fram, såg du till att det blev stämplat så kanske det kom fram. Förutsättningarna att hålla kontakten med sina vänner var inte de bästa. 

I Jordanien var allt betydligt lättare. Jag trivdes dock aldrig med lokalbefolkningen på samma sätt som i Indonesien. I Indonesien lärde jag mig en hel del indonesiska för att kunna kommunicera. Att lära sig arabiska kändes inte alls roligt man fick inte alls samma intresse för att lägga ner tid på det. Naturligtvis kan det vara att det fungerade med engelska i stort sett överallt. Det tror jag dock inte är den enda förklaringen utan man kände inte riktigt samma intresse från lokalbefolkningen att bygga relationer och det var nog ömsesidigt. De vänner jag fick där var alla utlänningar. En kanadensare som jag lärde känna där blev en riktig vän. Våra familjer höll kontakten till med varandra tills alldeles nyligen. 

Thailand är mycket lättare när man älskar landet, människorna och har frugans släkt där och en fast tillvaro som man alltid återkommer till. För att man ska få riktiga vänner behövs ett engagemang och det är lätt att uppbringa i Thailand. Thailändarna är ju alltid närmast familjen och det kan nog vara en begränsande faktor om man inte är bosatt där.       

 

[bob]

Intressant frågeställning!

Kan inte säga att jag har någon erfarenhet i frågan om faranger i byarna, och hur benägna de är att knyta kontakt med likasinnade.

Men något jag reagerade över (med dålig smak i munnen, så att säga) den gången jag var i Thailand sammanhängande ett antal månader, var att jag här och där träffade på västerlänningar som i alla fall gjorde skenet av att de var fastboende - och de visade upp ett beteende som i alla fall inte jag skulle vara stolt över.

De kallade Thailändarna för apor, gav dem gliringar lite här och där. De visade upp en attityd om att de (och allt de stod för) var många resor bättre än dessa lågt stående varelser och deras stenålderskultur. Säkert var flera av dem duktigare på engelska än många av Thailändarna, men livet är ju så mycket mer än så.

Troligen bottnar det i ett total avsaknad av nyfikenhet och insikt i landet, dess kultur och invånare. Bara att ta sig dit och leva som en kung med sitt intjänade kapital. Men, men bara spekulationer förstås,,,,

 

Jag tror inte du (och andra) skall ta det där med apor så himla bokstavligt. Tex i Norge så kallar vi norrmännen "fjällapor", i England "ö-apor" och vad de kallar oss vill jag inte ens tänka på...

Förresten, jag tycker apor är söta, kan bero på att jag är gift med en...

 

[Herr Chang]

Hej

Håller med dig, ett ovanligt intressant ämne som borde kunna få många att tycka något.

Instämmer helt med dig om att det egentligen inte finns något behov alls av att umgås med andra utlänningar i Thailand bara för att dom just är utlänningar, men ibland träffar man någon som verkar trevlig och då är det ju ok det också.

Men Thailändarna är ju otroligt sociala, trevliga och väldigt duktiga på att få en att trivas så bra att man oftast inte saknar vare sig hemland eller landsmän, det är ju ett bra betyg åt dessa.

Mvh isan lover

Egentligen inget behov alls? Då måste jag åtminstone för egen del anmäla avvikande mening!

Jag tycker det är ganska påfrestande att i flera veckor endast använda engelska och i viss mån thai som språk. Jag saknar vårt vackra svenska språk! Abstinensen kan bli så svår att jag ringer långa dyra samtal till Sverige bara för att kunna uttrycka mig naturligt utan att tänka för mycket på hur det ska formuleras korrekt.

Det är för all del så att jag kanske inte har så mycket gemensamt med de flesta svenskar jag råkar träffa i Thailand, men det känns ändå befriande att en liten stund få uttrycka sig på sitt modersmål.

Herr Chang har talat.

[Drivern]

Egentligen inget behov alls? Då måste jag åtminstone för egen del anmäla avvikande mening!

Jag tycker det är ganska påfrestande att i flera veckor endast använda engelska och i viss mån thai som språk. Jag saknar vårt vackra svenska språk! Abstinensen kan bli så svår att jag ringer långa dyra samtal till Sverige bara för att kunna uttrycka mig naturligt utan att tänka för mycket på hur det ska formuleras korrekt.

Det är för all del så att jag kanske inte har så mycket gemensamt med de flesta svenskar jag råkar träffa i Thailand, men det känns ändå befriande att en liten stund få uttrycka sig på sitt modersmål.

Herr Chang har talat.

Ibland ringer du åt andra hållet också när du sitter på din kammare,och det uppskattas måste jag ju tillägga.

 

Som svar på trådskaparens fråga, så har jag ett stort nätverk i golfgänget som träffas 2-3 ggr/v under högsäsong om jag känner för det,i övrigt några MPR:are som träffas ibland över en fika eller öl.Thaivänner kan jag inte påstå  att jag har förutom ytligt då genom fotbollen och några grannar,thaifamiljen bor i Phitchit så de träffar vi väldigt sällan och dotterns skolkamrater bor ca tre mil från oss så det funkar inte riktigt,men hon har kompisar som bor i området som hon umgås med på helgerna och skollov,men under skolveckorna verkar thaifamiljerna här "låsa" in sina barn det är inte som i Sverige med den spontana "på gårdenlek" som gäller här.Vi trivs med detta och att ha falangkompisar komma springande varje dag är ju heller inte så roligt,men det gäller ju i Sverige också,men vem vet, jag kanske är en udda person som flyttat hit. 

[Guest Isan Lover]

Egentligen inget behov alls? Då måste jag åtminstone för egen del anmäla avvikande mening!

Jag tycker det är ganska påfrestande att i flera veckor endast använda engelska och i viss mån thai som språk. Jag saknar vårt vackra svenska språk! Abstinensen kan bli så svår att jag ringer långa dyra samtal till Sverige bara för att kunna uttrycka mig naturligt utan att tänka för mycket på hur det ska formuleras korrekt.

Det är för all del så att jag kanske inte har så mycket gemensamt med de flesta svenskar jag råkar träffa i Thailand, men det känns ändå befriande att en liten stund få uttrycka sig på sitt modersmål.

Herr Chang har talat.

Hej

Tror inte att du är ensam om detta, men själv upplever jag precis som Kim inte detta som ett behov.

Förr fanns det ju helt enkelt inga utlänningar att tala med och då lades nog grunden till att jag inte saknar det nu heller, jag brukar ha fullt upp i nuet och tappar lätt kontakten med världen utanför, hemlandet och landsmännen, följer inte nyheterna hemifrån, använder internet mindre än i Sverige o.s.v.

Mvh isan lover

[Soengsang]

Ibland ringer du åt andra hållet också när du sitter på din kammare,och det uppskattas måste jag ju tillägga.

 

Som svar på trådskaparens fråga, så har jag ett stort nätverk i golfgänget som träffas 2-3 ggr/v under högsäsong om jag känner för det,i övrigt några MPR:are som träffas ibland över en fika eller öl.Thaivänner kan jag inte påstå  att jag har förutom ytligt då genom fotbollen och några grannar,thaifamiljen bor i Phitchit så de träffar vi väldigt sällan och dotterns skolkamrater bor ca tre mil från oss så det funkar inte riktigt,men hon har kompisar som bor i området som hon umgås med på helgerna och skollov,men under skolveckorna verkar thaifamiljerna här "låsa" in sina barn det är inte som i Sverige med den spontana "på gårdenlek" som gäller här.Vi trivs med detta och att ha falangkompisar komma springande varje dag är ju heller inte så roligt,men det gäller ju i Sverige också,men vem vet, jag kanske är en udda person som flyttat hit. 

Håller med fullständigt. Särskilt som jag 6 mån om året jobbar med icke svenskar, faktiskt otroligt skönt att frugan o barn talar svenska, och att jag har svenska vänner i byn hemma i Isaan. Men jag har lika många inhemska vänner, jag delar inte upp dem beroende på vilket språk mina vänner talar.

[Herr Chang]

Jag ska kanske tillägga att det är inte är fråga om att jag måste prata svenska varje dag, men med jämna mellanrum blir jag rejält sugen

Det underlättar förstås betydligt om man behärskar thai någorlunda, men så långt kom aldrig jag. Att istället prata enkel engelska med thailändare som har begränsat ordförråd i engelska språket kan paradoxalt nog också bli påfrestande. Jag anser mig kunna tala näst intill flytande engelska, och det blir faktiskt lite ansträngande att formulera sig väldigt enkelt istället för det som först faller en in. Det kan man för all del även uppleva med västerlänningar som varken har engelska eller svenska som modersmål.

Herr Chang har talat.

[Guest jlh66]

Jag har nog inget direkt behov av att träffa svenskar, Givetvis så kan man ju snacka lite skit om man träffar nån. men iof så tror jag inte att jag rör mig så mycket på platser där det är speciellt mycket svenskar. Men jag brukar träffa på norrmän och finnar ganska ofta och eftersom jag behärskar även dom språken så blir det gärna att man blir sittande en sväng över en öl eller nått. Men om jag är på en ö  som jag tillbringar mycket tid på så umgås jag helst med min kompis och hans fru+vänner som äger en resort där och dom är thai. I byn där frugan har hus finns inte många  farlanger och dom få som finns har jag aldrig snackat med.

[måne]

Jag är av naturen lat och tycker det är trevligt att svinga en bägare med någon svensk när jag är i byn.Skulle aldrig falla mig in att ge mig ut på en åker och jobba(jag vill ju inte ta jobb från en thai)

[Oregistrerad]

Hej

Här kan nog en del familjer på landet skilja sig lite ifrån dig och dina erfarenheter, är det något man har på landet så är det gott om tid, detta leder ju till att man har gott om tid att lära känna folk ordentligt, man arbetar, äter och bor tillsammans, man har barnen i samma skola, spelar fotboll ihop, man delar allt annat i vardagen som födelsedagar, bröllop, begravningar och firar nyår, song kran och andra högtider tillsammans, upplever barnens dag och årets idrottsvecka tillsammans o.s.v.

Till detta kan vi ju lägga alla dagliga spontana kontakter med släkt, grannar och alla andra man möter under en vanlig dag i byn och området runt den t.ex på farmen, på marknaden o.s.v, att det skulle vara svårt att få Thailändare som riktiga vänner är enligt mig en myt utan förankring i verkligheten, det går naturligtvis att få riktiga vänner överallt i världen, allt annat skulle vara en vetenskaplig sensation.

Mvh isan lover

Jag tror att vi pratar om lite olika typer av "byar" samt har lite olika definitioner av "vänner".

Vi bor i Bangkok men också på landet. Det är en helt vanlig by, ingen Gated Community, med risfält på ena sidan och landsvägen på den andra. Det är dock bara 3 minuter med moppen till marknaden, 5 minuter till Tesco Lotus samt 1.5 timme till Bangkok vilket jag antar är en ganska stor skillnad från det du menar med "landet", inte desto mindre riktig dock då förmodligen fler thailändare idag lever i denna form av "landsbygd" än riktigt isolerade byar. Här har alla yngre, yngre än 40, ett 8-5-jobb och här "arbetar, äter och bor" man inte tillsammans. Visst, man umgås lite mer med släkt och grannar än man gör i Sverige men någon gigantisk kulturskillnad är det inte. Vi är på landet nu då det är Mors Dag idag och jag frågade kusinens fru som är från Ubon om hon känner igen dina beskrivningar av livet i Isaan men enligt levde de inte så ens när hon var barn för 30 år sedan. Hennes by ligger hyfsat nära Ubon stad så jag antar att det förklarar skillnaden.

Hemma i byn umgås jag bara med thailändare, plus min Luuk krung dotter, och det trivs jag bra med, de få utlänningar jag någon gång stött på inbjuder liksom inte till något samkväm. När jag skrev att det är svårt att få riktiga vänner så syftade jag på västerlänningar men givetvis är det lika svårt att få thailändska vänner om man använder min definition av "vän". Jag har tillräckligt många bra kompisar; både västerlänningar, thailändare och andra asiater, och vädret i Thailand samt thailändares mer sociala natur gör det enklare att umgås än i Sverige. Min definition av en "vän" kräver dock lite mer än att man är hemma och hälsar på ibland och kanske gör en kortare semestertripp tillsammans. En riktigt god vän ska man kunna ringa till både när det är något väldigt viktigt och när det är absolut ingenting och den typen av vänner tycker jag är svårt att skaffa när man fyllt 40, oavsett om de är thailändare, svenskar eller uruguayaner. Det kanske är mig det är fel på men i så fall är jag rädd att jag är för gammal att ändra på det.  

[Guest Isan Lover]

Jag tror att vi pratar om lite olika typer av "byar" samt har lite olika definitioner av "vänner".

Vi bor i Bangkok men också på landet. Det är en helt vanlig by, ingen Gated Community, med risfält på ena sidan och landsvägen på den andra. Det är dock bara 3 minuter med moppen till marknaden, 5 minuter till Tesco Lotus samt 1.5 timme till Bangkok vilket jag antar är en ganska stor skillnad från det du menar med "landet", inte desto mindre riktig dock då förmodligen fler thailändare idag lever i denna form av "landsbygd" än riktigt isolerade byar. Här har alla yngre, yngre än 40, ett 8-5-jobb och här "arbetar, äter och bor" man inte tillsammans. Visst, man umgås lite mer med släkt och grannar än man gör i Sverige men någon gigantisk kulturskillnad är det inte. Vi är på landet nu då det är Mors Dag idag och jag frågade kusinens fru som är från Ubon om hon känner igen dina beskrivningar av livet i Isaan men enligt levde de inte så ens när hon var barn för 30 år sedan. Hennes by ligger hyfsat nära Ubon stad så jag antar att det förklarar skillnaden.

Hemma i byn umgås jag bara med thailändare, plus min Luuk krung dotter, och det trivs jag bra med, de få utlänningar jag någon gång stött på inbjuder liksom inte till något samkväm. När jag skrev att det är svårt att få riktiga vänner så syftade jag på västerlänningar men givetvis är det lika svårt att få thailändska vänner om man använder min definition av "vän". Jag har tillräckligt många bra kompisar; både västerlänningar, thailändare och andra asiater, och vädret i Thailand samt thailändares mer sociala natur gör det enklare att umgås än i Sverige. Min definition av en "vän" kräver dock lite mer än att man är hemma och hälsar på ibland och kanske gör en kortare semestertripp tillsammans. En riktigt god vän ska man kunna ringa till både när det är något väldigt viktigt och när det är absolut ingenting och den typen av vänner tycker jag är svårt att skaffa när man fyllt 40, oavsett om de är thailändare, svenskar eller uruguayaner. Det kanske är mig det är fel på men i så fall är jag rädd att jag är för gammal att ändra på det.  

Hej igen

Ja det skiljer uppenbarligen en hel del mellan våra "byar", din beskrivning verkar ju mer vara av ett villaområde än en by på landet där nästan alla lever direkt eller indirekt av jordbruk, så skillnaderna är nog ganska stora.

I vår by jobbar ju alla som bor där i byn eller strax utanför den i närområdet, man jobbar dessutom med vad man vill och när man vill, så här är friheten ganska stor och man umgås med varandra både när man arbetar och på fritiden.

Kanske är det så att man är lite "färdig" i 40 års åldern och redan har den umgängeskrets man behöver, men ibland blir det ändå så att man får en ny vän och då menar jag verkligen riktig vän som man kan lita på i alla väder, men det sker nog betydligt mer sällan ju äldre man blir.

Mvh isan lover

[SatanG]

Själv umgås jag sällan med någon utanför familjen, dvs frugan och lillgrabben. Lite strösnack med någon i våran community ibland men inga nära vänner där. Någon gång händer det att jag möter upp någon kollega som har vägarna förbi Bkk. Päronen kommer förbi 3-4 veckor på vintern och någon gång brorsan med familj. 

Inte att jag är socialt handikappad eller så men jag trivs bra som det är och har inte sökt efter någon att hänga med, har blivit tillfrågad av någon annan svensk kollega i Bkk men pallar inte med människor som mest är ute efter barsällskap. 

Skulle jag snubbla över någon trevlig svensk, eller utländsk dito, så vore det kul men som vissa skriver så blir man både bekväm och mera nogräknad i "vuxen" ålder (47) och fyllon pallar jag inte med längre. Been there, done that så att säga. De utlänningar som bor i "våran" gated community är trevliga men antagligen av samma uppfattning som mig, dvs ganska privata av naturen eller så kanske det är så de uppfattar mig och därför inte tränger sig på hehe.

Det är ju också lite svårare socialt när man jobbar borta 6 månader om året. Jag funderar dock på om jag ska bli lite mer social, kanske börja med någon sjysst gruppterapi (hobby) eller liknande.

 

Däremot kan det hända att jag tar kontakt med någon okänd turist på stan om jag ser att de blir antastade av "fel" tuk tuk chaffisar eller ser ut att behöva hjälp.

 

/ SatanG

[Oregistrerad]

 

Jag tror inte du (och andra) skall ta det där med apor så himla bokstavligt. Tex i Norge så kallar vi norrmännen "fjällapor", i England "ö-apor" och vad de kallar oss vill jag inte ens tänka på...

Förresten, jag tycker apor är söta, kan bero på att jag är gift med en...

 

Jovars, finns nog söta apor - om man letar tillräckligt. Fast då tycker jag nog kattungar är sötare - och det har jag inte hört någon kalla en thailändare.