Olycklig i byn.

[MINI]

Hellre tar jag på mej Palme mordet än att flytta till någon by i nowere.

[SSS]

Ska du dissa byn så lär dig att skriva nowhere så gör du det med hedern i behåll.

[Wangthong]

Hej

Jag vill förtydliga debatten om "olycklig i byn" med några exempel, i Soh Phi Sai bor det en engelsman ca 50 år som folk talar om och ogillar och han själv verkar vara ett bra exempel på en olycklig falang, han har byggt ett bra hus åt sig och frun, han själv håller till på övervåningen och dit har inga Thailändare tillträde, där vistas han normalt i avskildhet och han äter sin egen falang mat där, han umgås inte med släkten och grannarna och är i princip helt isolerad, han är dessutom grinig och snål enligt grannarna, detta verkar inte vara så roligt.

I min egen by träffade jag en dansk som var ca 45 år första gångerna som jag var där, och han lämnade aldrig tomten utan att hans fru var med och ledsagade honom, han åt speciallagad mat helt utan kryddor och satt ensam vid ett bord och en stol, alla andra åt tillsammans på marken eller golvet, och dom pratade och skrattade högljutt, när jag kom dit sprang jag omkring på samma sätt som jag gjorde tidigare i Petchabun och jag blev tilltalad av nästan alla som jag mötte och jag gjorde mina ärenden på egen hand, dansken ropade på mig ifrån sin tomt och frågade om det inte var farligt att gå ut i byn, jag förstod först inte vad han menade, men han var rädd både för hundarna, människorna och ormar, när jag fattade började jag skratta, och några dagar senare följde han försiktigt med ut utanför staketet vid sitt hus för första gången utan sin egen fru och vi gick och tog en öl i närmaste affär, han gjorde vissa framsteg allt efter som åren gick men han kom aldrig så långt att han fick några vänner i byn eller lärde sig äta, han deltog aldrig i byns arbete eller festligheter utan kom bara med sin fru och kameran och tog några bilder på avstånd, så jag har svårt att tro att han trivdes, och han stannade aldrig länge utan föredrog hotell vid havet på kända ställen, folk i byn uppfattade honom som känslig, svag och tystlåten, inte ens barnen och hundarna ville leka med honom, eftersom han ogillade barn som han tyckte var för livliga och smutsiga, hundarna trodde han att man fick rabies av så dom var han livrädd för, så han drog sig undan allt och alla utom hans fru som fick hela semestern förstörd eftersom hon var tvungen att dalta med honom hela tiden och övesätta, laga mat och vara i hans närhet dygnet runt, så hon hann nästan inte umgås med släkt och grannar.

En annan dansk ca 70 år som i.o.f.s inte var rädd har jag också träffat, men hans problem var värmen och standarden, han sitter inne hela dagen med AC på tills solen går ned, då först går han ut och dricker öl, men det kan han verkligen, men han är helt isolerad dagtid och kan inte prata med någon annan än sin fru, och han deltar inte i varken familj, släkt eller byns angelägenheter eller sysslor, han har ett stort problem och det är maten så han köper med sig dansk mat för hela vistelsen, han utnyttjar både sina och frugans bagage kg och lastar fullt med konserver och torrvaror, och när maten är slut måste han ge sig av hem igen, han lider också av den standard och syn på hygien som råder i små byar på den Thailändska landsbygden och han äter inget som serveras där och han måste ha en egen toalett, och han tror inte att jag är klok som äter med händerna av dom andras mat sittande på golvet, eller springer omkring ute på fälten och arbetar där det finns ormar och annat farligt, när vi sen fångar ormar och äter dom så är han chockad, men han klarar kvällarna bra och han är generös med dricka till dom som kommer på besök, så släkten tar honom som han är och gillar honom, han är ju lite upp i åren också och då förstår dom att han inte vill arbeta och att han vill ha lugn och ro på dagen.

Men sen finns det ju undantag också som Rodney ifrån London, han är byggnadsarbetare och han är ca 50 år numera, han är helt orädd för allt, han dricker gärna och ofta, han är generös och släkten och byns barn älskar honom, han provar och äter det mesta, och han sjunger gärna lite ibland också, han har startat en gummifarm tillsammans med familjen och han arbetar gärna själv när han är i byn, och alla i byn talar om vad han gör och att han klarar det mesta, han verkar vara som gjord för ett liv i byn och han skiner som en sol ifrån det han vaknar tills han går och lägger sig, jag kan inte komma på något som han inte klarar eller ogillar, och just hans glada och lättsamma inställning gör att alla ifrån barn, vuxna och åldringar älskar honom, jag tror t.o.m att hundarna gillar honom, och han själv stortrivs och kastar sig i dammar och åar med brunt vatten för en simtur eller lek med byns barn överallt.

Detta var några exempel på hur det kan se ut för falanger i byn, både olyckliga och lyckliga.

Mvh Isan Lover

Jag ska lägga till ett exempel från min by. Börjar med att själv är jag åt IL hållet tycker att det är intressant med livet i byn och provar på det mesta. I slutet på 80-talet var jag ensam falang i byn. Jag hade inte hållit till där så länge och inte gjort några nämnvärda investeringar, dock hade jag tillsammans med släkten hjälpt till att bygga ett drägligare hus till svärmor. Jag hade inte bidragit med några stora summor pengar. Det vi gjorde var att ifrån det gamla stora slitna trähuset på pålar, ta virke som vi använde att bygga ett hus med bottenvåning av cement och övervåning av det gamla virket. Till och med de gamla hemska dörrarna och ståtoan återanvändes. Till övervåningen köpte vi nya fönster eftersom det gamla huset inte hade några förnster. Eftersom bröderna jobbade i byggsvängen skötte de allt det praktiska.

Ett par års tid hade det hörts rykten om att en thaitjej några hundra meter bort hade minsann en rik falang. En del tyckte väl att jag var snål och passade på att ge mig en känga. De flesta i byn tyckte då att jag var en kul typ som gick runt och pratade med vem som helst och smakade på än det ena och än det andra. När tjejen med den rika amerikanen kom bodde de minnsan inte i byn utan de bodde minsann på hotel inne i Pithsanuloke. Inte åt han ris, och han drack bara falangwhisky. Han var militär och skulle snart sluta jobba (vid 40 års ålder om jag minns rätt). Då skulle han få pension på 40 miljoner bath, ett riktigt kap. De gånger han var i byn hade tjejen alltid lyckats hålla honom borta ifrån att träffa mig. Hon visste att jag pratade thai och var förmodligen livrädd att jag skulle berätta en del sanningar för honom.

Så en dag hade han fått pension. Det gick några veckor utan att vi sågs han gick förbi vårat hus ibland för att köpa öl någon enstaka gång. Men förmodligen hade hans tjej talat om vilken frukansvärd typ jag var och att han skulle akta sig för mig. När jag hejade på honom någon enstaka gång tittade han rakt fram och ökade stegen. Nu bodde de i svärföräldrarnas lilla hus på pålar. En dag när vi höll på att installera en takfläkt i ett av våra rum, kom en bror till hon med falangen och frågade om inte frugans brorssor kunde komma hem till dom och instalera en fläkt till falangen i deras sovrum. Ok sa dom vi kommer när vi är klara här. Vid middagstid var de inte hemma från installationen hos granne´n så frugans syster skulle gå och hämta dom för att äta mat. Jag sa till henne att jag går och säger till dom, min plan var att jag skulle få en pratstund med amrikanen.

När jag kom dit satt han utanför huset med en öl. Jag gick fram och hälsade. Hann inte säga så mycket innan flickvännen kom ut och ropade till honom att kom in på en gång och ät mat. Han ursäktade sig och gick in på engång. Jag ropade till frugans brorsa och sa att de kunde komma hem och äta.

Det blev bara märkvärdigare och märkvärdigare med den rika amerikanen som hade så mycket pengar. Jag började kalla honom "seesip lan" (40 miljoner) vilket blev hans inoffisiella namn till och med hos en stor del av hans thaisläktingar. Han gick inte ut i byn annat än till grannaffären för att köpa öl. Hans enda sysselsättning var att dricka falangwhisky och öl. Falangmat beställde de från Pitsanulok, det var helt fantastiskt i byn hur rika de var. Vem fler i byn kunde ståta med 40 miljoner bath. De åkte ofta ner till Pattaya och bodde på "lyxhotell". Efter ett år gick han över från falangwhisky till thaiwhisky, ölinköpen blev förre och potatisen bytes mot ris. Resorna till Pattay blev förre och färre. Ytterliggare ett år senare var det rävgiftet "seesip" som gällde som dricka. Nästa år flyttade de till USA, sedan har de inte synts till eller hörts av något mer i byn.

Den rikedom han hade fått i pension var inte ett engångsbelopp utan en summa som han fick varje månad. Naturligtvis var det inte så mycket att skryta över utan hon räknade ihop hur mycket han skulle få till dödsdagar. Då kunde man få till en imponerande summa att skryta över. När sedan det inte blev något skrytbygge och allt började changsera blev de till stort åtlöje i byn.

Idag är många av byborna skeptiska till de "rika falangerna". De tror inte på vad som helst längre. Nu var det länge sedan jag hört något om "seesip lan" men för inte så länge sedan var det något som fick byborna att dra på smilbandet. Och ofta fick jag höra att jag var minnsan inte som "seesip lan", inte.

Ändrades Oktober 15, 2011 av Wangthong

[Wangthong]

Klart att man får det så roligt som man gör det. Att dra sig undan och inte ens försöka att äta maten, umgås osv. leder endast till att livet i byn blir tråkigt och hemskt. En del som drar sig undan gör det säkert för att de inte har förmåga att umgås med folk på ett normalt vis men i många fall tror jag att det är något annat som ligger bakom, nämligen generösiteten. IL beskriver fint hur de generösa uppskattas och det är ju inget konstigt att en generös farang uppskattas av thaifamiljen och människorna runt omkring på byn. En farang som inte kan eller som av olika skäl inte ställer upp på att vara generösa gentemot thaifamiljen i byn blir inte särskilt poppis även om han kan käka den starkaste somtamen som finns, kan fånga 110 sorkar på en natt, kan snacka duglig thai samt förstå tre lokala dialekter osv. Det tråkiga är att en hel del thai som får en farang i familjen inte uppskattar det de får och tycker farangen är snål när han i själva verket är generös. Många faranger har inte de ekonomiska resurser som många thai tror och då blir det lätt problem. Thaiarna ser han som snål och farangen ser dem som giriga. Kanske inte så konstigt att en del drar sig undan, särskilt när de följt alla rekomendationer för ett lyckligt byliv och börjat förstå vad som sägs om honom.

Neil

Jag vill påstå att jag aldrig varit generös under de första åren som jag var med min fru. Snarare var jag uppriktig och sa att jag inte hade mycket pengar. Eftersom jag kunde en del thai och umgicks med människorna i byn på ett sätt som de respekterade blev jag ändå respekterad. Naturligtvis var det en del som tyckte att jag var en snåljåpp och fattiglapp som inte byggde hus och så vidare, men det var nog egentligen inte så många. Historien jag berättade ovan visar väl att uppriktighet vinner i längden. Naturligtvis behövs det mera än uppriktighet för att bli accepterad. Utan att vara nyfiken på och acceptera den thailändska kulturen blir du nog inte accepterad. Nu menar jag inte att du ska göra precis som dom. Du kan visst göra på ett annat sätt, men låter du inte dom göra på sitt sätt utan ser ner på deras sätt och deras kultur, kommer det aldrig att bli lyckat.

[Kim]

Kul story Wangthong.

Och visst dyker det titt som tätt upp liknande rykten även i vår by, oftast visar det sig långt senare vara rena fantasislott. Men pikarna om "fattiga faranger" och "rika faranger" är inget jag bryr mig om personligen. Vi har aldrig byggt några luftslott angående vår ekonomiska ställning, snarare tvärtom. Frågar någon så svarar jag alltid skrattande att vi inte har några pengar och det gör mina svärföräldrar också. Bäst så i längden tycker jag.

Thailändarna har oftast helt andra värderingar än mig själv och att t ex ledig tid också är pengar har de ingen tanke på. Om de visste hur mycket pengar det faktiskt kostar oss att vara i Thailand 6 månader i sträck och att vi medvetet valt att "köpa" oss denna lediga tid för att umgås med våra barn så hade de nog tyckt vi var heltokiga. Så det är nog lika bra att de förblir ovetande.

Det bästa jag för övrigt tycker är med att ha sin bas i en liten by är att man lär känna alla och alla lär känna en själv. I alla fall om man umgås socialt som vi. Överallt var jag kommer själv i trakten så känner folk igen mig, vet vad jag heter, var jag bor och med vem. De som jag träffade första ggn som barn är numer vuxna och har egna barn, de har sett mig hela eller halva sitt liv och tycker inte att jag är märkvärdig bara för att jag är farang.

Var jag än går så ropar någon alltid mitt namn och kommer fram för att prata. det tycker jag är trevligt.

Anonymiteten i städer och på turistorten kan visserligen vara skönt ibland men på vår thailändska bas så föredrar jag att ha ett namn.

[Neil]

Jag vill påstå att jag aldrig varit generös under de första åren som jag var med min fru. Snarare var jag uppriktig och sa att jag inte hade mycket pengar. Eftersom jag kunde en del thai och umgicks med människorna i byn på ett sätt som de respekterade blev jag ändå respekterad. Naturligtvis var det en del som tyckte att jag var en snåljåpp och fattiglapp som inte byggde hus och så vidare, men det var nog egentligen inte så många. Historien jag berättade ovan visar väl att uppriktighet vinner i längden. Naturligtvis behövs det mera än uppriktighet för att bli accepterad. Utan att vara nyfiken på och acceptera den thailändska kulturen blir du nog inte accepterad. Nu menar jag inte att du ska göra precis som dom. Du kan visst göra på ett annat sätt, men låter du inte dom göra på sitt sätt utan ser ner på deras sätt och deras kultur, kommer det aldrig att bli lyckat.

Du har förstås rätt i det du skriver, Har själv inga problem med thaisläkten och tycker det är rätt kul hemma hos tjejens familj även om jag föredrar att hänga i Bkk. Det som jag vänder mig mot är vad jag tycker är en tendens att lägga skulden på farangen. Visst ibland är farangen helt omdömeslös och passar helt enkelt inte in men jag tror nog att i de flesta fall så är det ständiga påstötningar och gliringar om snålhet och pengar samt rent utnyttjande som gör att farangen drar sig undan från thaiarna i byn. Ingen vill väl känna sig utnyttjad och en stor del av tjejerna som har en farang har honom delvis för att han skall cash ut till henne och familjen.

Neil

[Wangthong]

Du har förstås rätt i det du skriver, Har själv inga problem med thaisläkten och tycker det är rätt kul hemma hos tjejens familj även om jag föredrar att hänga i Bkk. Det som jag vänder mig mot är vad jag tycker är en tendens att lägga skulden på farangen. Visst ibland är farangen helt omdömeslös och passar helt enkelt inte in men jag tror nog att i de flesta fall så är det ständiga påstötningar och gliringar om snålhet och pengar samt rent utnyttjande som gör att farangen drar sig undan från thaiarna i byn. Ingen vill väl känna sig utnyttjad och en stor del av tjejerna som har en farang har honom delvis för att han skall cash ut till henne och familjen.

Neil

Visst finns det alla varianter. Vem ska man lägga skulden på om inte falangen. Det är helt naturligt i ett samhälle där det är omöjligt att tappa ansiktet. Skyller man på falangen så kringgår man problemet.

I övrigt så är ju alla falanger miljonärer och borde kunna dela med sig!

Om falangerna känner sig uttnyttjade borde det väl inte ha så mycket med byn att göra. Nu har det ju det, i och med att falangerna är så intresserade av bylivet. Ska jag vara uppriktig tror jag inte att detta kommer ifrån bylivet i sig själv utan härstammar från andra företeelser. Dvs att uttnyttjandet även försegår på andra ställen i samhället. Vad kan det bero på att bylivet så starkt sammanknippas med detta uttnyjande? Kan det bero på att det är tabu att tala om en del uttnyttjanden som egentligen härstammar från en del andra ställen?

Själv tycker jag att var och en borde vara så mogna att de själv kan dra gränsen för när de anser sig bli uttnyttjade. Naturligtvis är det djupt tragiskt när någon drar sig undan i byn pga gliringar och påtryckningar. Och visst är det konstigt att så många i ett land med en religion och värderingar om att göra gott, handlar på detta vis.

Ändrades Oktober 15, 2011 av Wangthong

[SatanG]

Nä vi bor i Sverige och det är det jag som bestämt. Önskar inte bo i Thailand, här i Sverige är samhället korruptionsfritt, välordnat, obyråkratiskt och mycket lättare att bygga ett bra och fördelaktigt liv i, både för mig själv, min fru och våra barn. Att Sverige är ett exeptionellt bra land att leva i på alla sätt och vis är något jag lärt mig efter att ha flackat runt i Sydostasien några månader per år, varje år, de senaste 15 åren.

Vi har för övrigt inget hus i Thailand heller utan är fria som fåglar att vistas precis där vi önskar för stunden. Brukar innebära ett himla åkande kors och tvärs över landet allt som oftast, har även varit i er stad Chiang mai ett flertal ggr. Väskorna lämpar vi dock alltid av i frugans föräldrahem i Surin där vi har vår kära bas bland släktingar och vänner. Och där trivs vi alldeles utmärkt bra, inte minst ungarna.

Men bosätta sig i Thailand, näää aldrig.

Har du något egentligt val?

Själv tycker jag om både Thailand och Sverige men för tillfället lämpar sig Thailand bäst för mig och frugan.

Tvivlar dock på att jag skulle orka med heltid i en liten by utan föredrar, än så länge, Bangkok.

Tur att människor är olika, alla blir ju inte, likt IL, lyckligare av att maten serveras på nytrampat jordgolv.

/ SatanG

Ändrades Oktober 15, 2011 av SatanG

[Jive]

Kul story Wangthong.

Och visst dyker det titt som tätt upp liknande rykten även i vår by, oftast visar det sig långt senare vara rena fantasislott. Men pikarna om "fattiga faranger" och "rika faranger" är inget jag bryr mig om personligen. Vi har aldrig byggt några luftslott angående vår ekonomiska ställning, snarare tvärtom. Frågar någon så svarar jag alltid skrattande att vi inte har några pengar och det gör mina svärföräldrar också. Bäst så i längden tycker jag.

Thailändarna har oftast helt andra värderingar än mig själv och att t ex ledig tid också är pengar har de ingen tanke på. Om de visste hur mycket pengar det faktiskt kostar oss att vara i Thailand 6 månader i sträck och att vi medvetet valt att "köpa" oss denna lediga tid för att umgås med våra barn så hade de nog tyckt vi var heltokiga. Så det är nog lika bra att de förblir ovetande.

Det bästa jag för övrigt tycker är med att ha sin bas i en liten by är att man lär känna alla och alla lär känna en själv. I alla fall om man umgås socialt som vi. Överallt var jag kommer själv i trakten så känner folk igen mig, vet vad jag heter, var jag bor och med vem. De som jag träffade första ggn som barn är numer vuxna och har egna barn, de har sett mig hela eller halva sitt liv och tycker inte att jag är märkvärdig bara för att jag är farang.

Var jag än går så ropar någon alltid mitt namn och kommer fram för att prata. det tycker jag är trevligt.

Anonymiteten i städer och på turistorten kan visserligen vara skönt ibland men på vår thailändska bas så föredrar jag att ha ett namn.

Berätta gärna om ditt liv i byn - det är bara kul att läsa, men du skall nog undvika att försöka berätta om hur det är att leva på turistorten, för det vet du inte så mycket om.

Såå familjärt och trivsamt i byn mot anonymiteten på turistorten.

Skitsnack!

I Pattaya, som väl får kallas för turistort och där jag bor, kallar något hundratal thaiare mej vid mitt namn och hälsar spontant och jag känner mej långt ifrån anonym. Mycket trevligt!

[chiangmai]

Jag valde! men ska inte förneka att valet föll i god jord, jag ska i ärlighetens namn också säga att frugan frågade både en och två gånger om jag var säker på att jag ville bygga i byn. Så mitt val/ min önskan överraskade henne, men det är ett val jag till dags datum inte ångrat.

Chiangmai du skriver att du inte lägger någon värdering i din fråga, men jag känner likväl att du insinuerar att den som bygger i byn är en toffel som gör precis som frugan säger och inte har en egen vilja. Varför kan du inte bara acceptera att alla inte är som du och gå vidare med ditt liv.

Min fru valde Chiang Mai för hon bodde där sedan 15 år . Mitt önskeval val var boplats utmed kusten.

Men jag vek mig för hennes skull. Inget fel på Chiang Mai. Men jag vill bo nära havet.

Vore alla på detta forum lika, skulle det bli en ganska trist tillställning...

[Kim]

Berätta gärna om ditt liv i byn - det är bara kul att läsa, men du skall nog undvika att försöka berätta om hur det är att leva på turistorten, för det vet du inte så mycket om.

Såå familjärt och trivsamt i byn mot anonymiteten på turistorten.

Skitsnack!

I Pattaya, som väl får kallas för turistort och där jag bor, kallar något hundratal thaiare mej vid mitt namn och hälsar spontant och jag känner mej långt ifrån anonym. Mycket trevligt!

Självklart blir man igenkänd av många även på turistort och i stad om man bor där en längre tid. Speciellt i Thailand där folk i stan tenderar att vara lika sociala och trevliga som de i byn, lite "bykänsla" överallt i Thailand vilket nog är det bästa med landet. I Sverige är det betydligt större skillnad mellan stad och land. Men vad jag menar är att du på turistort och stad alltid kommer att vara anonym för den överväldigade majoriteten av innevånarna.

Ps Jag har tillbringat minst lika mycket tid på turistorter i Thailand som på landet, förmodligen t o m mer tid på turistorterna faktiskt. Dessutom på alla Thailands större turistorter och på de flesta av de mindre. Så varför skulle jag inte få tycka till om det?

[Guest Isan Lover]

En enkel fråga...utan värdering..

Val av bostadsort i Thailand.

Vem har varit styrande..

Hej

I vårt fall är det jag, frugan ville ha ett hus vid havet eller i Nong Khai stad, men jag vet hur viktig familjen och släkten är i Thailand och jag uppskattar den trygghet som det ger att ha dessa runt sig och jag är ganska trött på livet i turist orter och städer, och hade vi valt att ha vår bas på någon annan plats än i byn så hade det blivit ett väldigt resande fram och tillbaka för både oss och släktingarna.

Och med facit i hand så tror jag att frugan håller med mig, hon är nog glad att jag övertalade henne att satsa i byn, nu har vi jordbruk, eget hus och gästhus där, och vi gör lite markaffärer också, och vi umgås dagligen med alla hennes släktingar och grannar, livet i byn är lugnt och skönt och jag njuter av att kunna ha en vardag med ett vanligt liv även i Thailand, vår son får chansen att lära känna den Thailändska landsbygden, springer runt på egen hand och leker med byns barn, och går i byns förskola när vi är där, han är med och fiskar, tröskar, badar och leker med byns alla djur vilket inte är så vanligt längre i vårt moderna samhälle, han får också språket Lao på köpet, och släkten uppskattar verkligen att vi är där.

Men förra året blev vi även ägare till ett hus 10 minuter ifrån Hua Hin p.g.a att en släkting hade ekonomiska problem och hamnade på obestånd, vi köpte det och har tillbringat några veckor där totalt, men vi ska sälja det och tjäna lite på det hoppas vi, det är redan en familj ifrån England och en Thai som är intreserade så kanske blir det snart sålt, annars får det stå tills vi får ett bra pris, och så använder vi det för vår årliga badresa.

Mvh Isan Lover

Ändrades Oktober 16, 2011 av Isan Lover

[Guest Isan Lover]

Klart att man får det så roligt som man gör det. Att dra sig undan och inte ens försöka att äta maten, umgås osv. leder endast till att livet i byn blir tråkigt och hemskt. En del som drar sig undan gör det säkert för att de inte har förmåga att umgås med folk på ett normalt vis men i många fall tror jag att det är något annat som ligger bakom, nämligen generösiteten. IL beskriver fint hur de generösa uppskattas och det är ju inget konstigt att en generös farang uppskattas av thaifamiljen och människorna runt omkring på byn. En farang som inte kan eller som av olika skäl inte ställer upp på att vara generösa gentemot thaifamiljen i byn blir inte särskilt poppis även om han kan käka den starkaste somtamen som finns, kan fånga 110 sorkar på en natt, kan snacka duglig thai samt förstå tre lokala dialekter osv. Det tråkiga är att en hel del thai som får en farang i familjen inte uppskattar det de får och tycker farangen är snål när han i själva verket är generös. Många faranger har inte de ekonomiska resurser som många thai tror och då blir det lätt problem. Thaiarna ser han som snål och farangen ser dem som giriga. Kanske inte så konstigt att en del drar sig undan, särskilt när de följt alla rekomendationer för ett lyckligt byliv och börjat förstå vad som sägs om honom.

Neil

Hej

Med att vara generös i Thailand avser man nog att man är beredd att dela med sig av det man har och inte är egoistisk, t.ex att om man går till byns affär och köper 3 stora öl så sätter man sig inte ensam så långt bort ifrån dom andra som möjligt och dricker upp dom själv utan man sätter sig med dom andra och frågar om någon vill ha ett glas och bjuder lite, och om någon kommer hem när man ska äta så erbjuder man besökare att slå sig ned och äta också, eller om man ska köpa glass till sin son som för tillfället leker utanför med tre andra barn så köper man fyra glassar, och om du har mycket frukt eller grönsaker så kan man ge lite till grannarna eller låta dom komma och plocka lite själva o.s.v, så med att vara generös menar man nog alla dom där små vardagliga sakerna som man förväntas göra och som andra förväntas göra för dig, inte att man ska bete sig och känna sig som en vandrande ATM som alla vill ha pengar ur, det ska råda balans och var och en ska vara generös efter sin förmåga, så det är inte frågan om något ensidigt utnyttjande

Mvh Isan Lover

Ändrades Oktober 16, 2011 av Isan Lover

[Guest Isan Lover]

Jag ska lägga till ett exempel från min by. Börjar med att själv är jag åt IL hållet tycker att det är intressant med livet i byn och provar på det mesta. I slutet på 80-talet var jag ensam falang i byn. Jag hade inte hållit till där så länge och inte gjort några nämnvärda investeringar, dock hade jag tillsammans med släkten hjälpt till att bygga ett drägligare hus till svärmor. Jag hade inte bidragit med några stora summor pengar. Det vi gjorde var att ifrån det gamla stora slitna trähuset på pålar, ta virke som vi använde att bygga ett hus med bottenvåning av cement och övervåning av det gamla virket. Till och med de gamla hemska dörrarna och ståtoan återanvändes. Till övervåningen köpte vi nya fönster eftersom det gamla huset inte hade några förnster. Eftersom bröderna jobbade i byggsvängen skötte de allt det praktiska.

Ett par års tid hade det hörts rykten om att en thaitjej några hundra meter bort hade minsann en rik falang. En del tyckte väl att jag var snål och passade på att ge mig en känga. De flesta i byn tyckte då att jag var en kul typ som gick runt och pratade med vem som helst och smakade på än det ena och än det andra. När tjejen med den rika amerikanen kom bodde de minnsan inte i byn utan de bodde minsann på hotel inne i Pithsanuloke. Inte åt han ris, och han drack bara falangwhisky. Han var militär och skulle snart sluta jobba (vid 40 års ålder om jag minns rätt). Då skulle han få pension på 40 miljoner bath, ett riktigt kap. De gånger han var i byn hade tjejen alltid lyckats hålla honom borta ifrån att träffa mig. Hon visste att jag pratade thai och var förmodligen livrädd att jag skulle berätta en del sanningar för honom.

Så en dag hade han fått pension. Det gick några veckor utan att vi sågs han gick förbi vårat hus ibland för att köpa öl någon enstaka gång. Men förmodligen hade hans tjej talat om vilken frukansvärd typ jag var och att han skulle akta sig för mig. När jag hejade på honom någon enstaka gång tittade han rakt fram och ökade stegen. Nu bodde de i svärföräldrarnas lilla hus på pålar. En dag när vi höll på att installera en takfläkt i ett av våra rum, kom en bror till hon med falangen och frågade om inte frugans brorssor kunde komma hem till dom och instalera en fläkt till falangen i deras sovrum. Ok sa dom vi kommer när vi är klara här. Vid middagstid var de inte hemma från installationen hos granne´n så frugans syster skulle gå och hämta dom för att äta mat. Jag sa till henne att jag går och säger till dom, min plan var att jag skulle få en pratstund med amrikanen.

När jag kom dit satt han utanför huset med en öl. Jag gick fram och hälsade. Hann inte säga så mycket innan flickvännen kom ut och ropade till honom att kom in på en gång och ät mat. Han ursäktade sig och gick in på engång. Jag ropade till frugans brorsa och sa att de kunde komma hem och äta.

Det blev bara märkvärdigare och märkvärdigare med den rika amerikanen som hade så mycket pengar. Jag började kalla honom "seesip lan" (40 miljoner) vilket blev hans inoffisiella namn till och med hos en stor del av hans thaisläktingar. Han gick inte ut i byn annat än till grannaffären för att köpa öl. Hans enda sysselsättning var att dricka falangwhisky och öl. Falangmat beställde de från Pitsanulok, det var helt fantastiskt i byn hur rika de var. Vem fler i byn kunde ståta med 40 miljoner bath. De åkte ofta ner till Pattaya och bodde på "lyxhotell". Efter ett år gick han över från falangwhisky till thaiwhisky, ölinköpen blev förre och potatisen bytes mot ris. Resorna till Pattay blev förre och färre. Ytterliggare ett år senare var det rävgiftet "seesip" som gällde som dricka. Nästa år flyttade de till USA, sedan har de inte synts till eller hörts av något mer i byn.

Den rikedom han hade fått i pension var inte ett engångsbelopp utan en summa som han fick varje månad. Naturligtvis var det inte så mycket att skryta över utan hon räknade ihop hur mycket han skulle få till dödsdagar. Då kunde man få till en imponerande summa att skryta över. När sedan det inte blev något skrytbygge och allt började changsera blev de till stort åtlöje i byn.

Idag är många av byborna skeptiska till de "rika falangerna". De tror inte på vad som helst längre. Nu var det länge sedan jag hört något om "seesip lan" men för inte så länge sedan var det något som fick byborna att dra på smilbandet. Och ofta fick jag höra att jag var minnsan inte som "seesip lan", inte.

Hej

Jag har varit med om liknande historier som denna och jag upplever också att en del tjejer som har plockat upp en "guldfisk" på någon turistort försöker undvika att dessa ska träffa mig, och det är jag på ett sätt glad för, för då slipper jag ställas inför valet att berätta sanningen och att han är på väg att bli grundlurad vilket förmodligen skulle inneburit att jag hade blivit ovän med den tjejen och delar av hennes familj, eller ljuga för utlänningen och då på ett sätt bli lite medskyldig, så jag söker inte upp utlänningar på landsbygden om jag inte själv blir kontaktad av denne eller hans familj för att dom vill ha hjälp t.ex med översättning eller bara vill ha lite sällskap till utlänningen.

Mvh Isan Lover

[Guest Isan Lover]

Jag vill påstå att jag aldrig varit generös under de första åren som jag var med min fru. Snarare var jag uppriktig och sa att jag inte hade mycket pengar. Eftersom jag kunde en del thai och umgicks med människorna i byn på ett sätt som de respekterade blev jag ändå respekterad. Naturligtvis var det en del som tyckte att jag var en snåljåpp och fattiglapp som inte byggde hus och så vidare, men det var nog egentligen inte så många. Historien jag berättade ovan visar väl att uppriktighet vinner i längden. Naturligtvis behövs det mera än uppriktighet för att bli accepterad. Utan att vara nyfiken på och acceptera den thailändska kulturen blir du nog inte accepterad. Nu menar jag inte att du ska göra precis som dom. Du kan visst göra på ett annat sätt, men låter du inte dom göra på sitt sätt utan ser ner på deras sätt och deras kultur, kommer det aldrig att bli lyckat.

Hej

Håller med dig till 100%, var den du är, spela inte rik, man blir respekterad för den man är och sina handlingar och det håller i längden.

Mvh Isan Lover

[Guest Isan Lover]

Kul story Wangthong.

Det bästa jag för övrigt tycker är med att ha sin bas i en liten by är att man lär känna alla och alla lär känna en själv. I alla fall om man umgås socialt som vi. Överallt var jag kommer själv i trakten så känner folk igen mig, vet vad jag heter, var jag bor och med vem. De som jag träffade första ggn som barn är numer vuxna och har egna barn, de har sett mig hela eller halva sitt liv och tycker inte att jag är märkvärdig bara för att jag är farang.

Var jag än går så ropar någon alltid mitt namn och kommer fram för att prata. det tycker jag är trevligt.

Anonymiteten i städer och på turistorten kan visserligen vara skönt ibland men på vår thailändska bas så föredrar jag att ha ett namn.

Hej

Just det här tycker jag är det fina med att bli en del av livet i en familj, släkt och by, man är någon och man blir en del av vardagen i Thailand, och att växa upp, åldras och leva tillsammans ger kontinutet och rötter i tillvaron.

Mvh Isan Lover

[SatanG]

Hej

Med att vara generös i Thailand avser man nog att man är beredd att dela med sig av det man har och inte är egoistisk, t.ex att om man går till byns affär och köper 3 stora öl så sätter man sig inte ensam så långt bort ifrån dom andra som möjligt och dricker upp dom själv utan man sätter sig med dom andra och frågar om någon vill ha ett glas och bjuder lite, och om någon kommer hem när man ska äta så erbjuder man besökare att slå sig ned och äta också, eller om man ska köpa glass till sin son som för tillfället leker utanför med tre andra barn så köper man fyra glassar, och om du har mycket frukt eller grönsaker så kan man ge lite till grannarna eller låta dom komma och plocka lite själva o.s.v, så med att vara generös menar man nog alla dom där små vardagliga sakerna som man förväntas göra och som andra förväntas göra för dig, inte att man ska bete sig och känna sig som en vandrande ATM som alla vill ha pengar ur, det ska råda balans och var och en ska vara generös efter sin förmåga, så det är inte frågan om något ensidigt utnyttjande

Mvh Isan Lover

Ja eller så kan man vara generös mot släktingar i trångmål, köpa deras hus och göra sig en hacka

/ SatanG

[Guest Isan Lover]

Ja eller så kan man vara generös mot släktingar i trångmål, köpa deras hus och göra sig en hacka

/ SatanG

Hej

Till detta köp finns naturligtvis en bra förklaring, och den skrev jag om här på MPR i vintras när köpet skedde, har du glömt bort eller missat den så kan jag dra den en gång till?

Mvh Isan Lover

[Jive]

Självklart blir man igenkänd av många även på turistort och i stad om man bor där en längre tid. Speciellt i Thailand där folk i stan tenderar att vara lika sociala och trevliga som de i byn, lite "bykänsla" överallt i Thailand vilket nog är det bästa med landet. I Sverige är det betydligt större skillnad mellan stad och land. Men vad jag menar är att du på turistort och stad alltid kommer att vara anonym för den överväldigade majoriteten av innevånarna.

Ps Jag har tillbringat minst lika mycket tid på turistorter i Thailand som på landet, förmodligen t o m mer tid på turistorterna faktiskt. Dessutom på alla Thailands större turistorter och på de flesta av de mindre. Så varför skulle jag inte få tycka till om det?

Det är stor skillnad att bo på ett ställe och bygga upp ett socialt liv, mot att vistas några månader/år som turist och därför bör du vara lite mer försiktig och ödmjuk när du uttalar dej om "hur det är".

Jag har respekt för att du känner till lite om många platser i Thailand, men jag tror att du har lite mindre erfarenhet av långtidsboendet här med allt vad det innefattar.

Jag reagerade tidigare på ditt uttalande "jag skulle aldrig kunna bo i Thailand", eller hur det var du uttryckte det och jag tänkte - va fan är det för fel på mej som trivs så bra här.

[Baa]

Det är stor skillnad att bo på ett ställe och bygga upp ett socialt liv, mot att vistas några månader/år som turist och därför bör du vara lite mer försiktig och ödmjuk när du uttalar dej om "hur det är".

Jag har respekt för att du känner till lite om många platser i Thailand, men jag tror att du har lite mindre erfarenhet av långtidsboendet här med allt vad det innefattar.

Jag reagerade tidigare på ditt uttalande "jag skulle aldrig kunna bo i Thailand", eller hur det var du uttryckte det och jag tänkte - va fan är det för fel på mej som trivs så bra här.

Du ska inte vara orolig Jive, det är inte fel bara på dig, vi är fler som har samma sjuka.

Jag tror, utan att veta ett smack egentligen. att Pattaya är så globaliserat att Thai o faranger känner större samhörighet där än på många andra turistorter där den enda kontakt man har kontinuerligt är mellan de säsongsvis boende rebyråfolket samt ett handfull (stora händer) långliggare, Det tror jag gäller överallt, inte bara i Thailand.

Det finns oftast en homogen grupp av faranger som är yrkesverksamma, hobbyutövere e.t.c. som syns mer än andra och då blir en del av vardagslivet, inget konstigt med det!

Sedan kommer det an på en själv hur man bemöter andra, är man öppen så bemöts man öppet, därvidlag är nog byn och turistorten ganska lika,

Tycker Baa som bodde utanför Patong men bara ruttnade på stället!

[clas391]

Hej

Med att vara generös i Thailand avser man nog att man är beredd att dela med sig av det man har och inte är egoistisk, t.ex att om man går till byns affär och köper 3 stora öl så sätter man sig inte ensam så långt bort ifrån dom andra som möjligt och dricker upp dom själv utan man sätter sig med dom andra och frågar om någon vill ha ett glas och bjuder lite, och om någon kommer hem när man ska äta så erbjuder man besökare att slå sig ned och äta också, eller om man ska köpa glass till sin son som för tillfället leker utanför med tre andra barn så köper man fyra glassar, och om du har mycket frukt eller grönsaker så kan man ge lite till grannarna eller låta dom komma och plocka lite själva o.s.v, så med att vara generös menar man nog alla dom där små vardagliga sakerna som man förväntas göra och som andra förväntas göra för dig, inte att man ska bete sig och känna sig som en vandrande ATM som alla vill ha pengar ur, det ska råda balans och var och en ska vara generös efter sin förmåga, så det är inte frågan om något ensidigt utnyttjande

Mvh Isan Lover

Det är inte ofta det händer men du fick faktiskt ett plus av mej för detta inlägget. Din syn på Thai issansk generositet i allmänhet överstämmer helt med den erfarenhet jag har fått, dock skiljer den sej helt från fruns nuvarande äldsta systers åsikt.

Jag SKA HA farang betalar. Jag kan ta farang får köpa nytt, farang har ju måånga mååånga millioner. En mer utstuderat sniken kärring får man leta efter. Jag har i ett tidigare inlägg berättat om när jag tillslut tröttnade på hennes snokande i vår kyl, det var när hon tömde en varukasse på golvet för att fylla den med vad hon tyckte hon kunde ta som jag fotade igen kylskåpsdörren om huvudet på kärringen

Hon och familjen, make och två barnbarn bodde gratis i vårt hus medans de byggde om sitt eget, gasoltuben som var full när vi åkte hem var naturligtvis tom när vi kom tillbaks plus el och vatten räkningar som låg och väntade på oss att bli betalda, en annan svägerska brukade lägga ut mens vi var i sve. Tro inte att kärringen kunde ta en av dem, nej farang betalar, som motprestation undrade jag om hon inte kunde en gång i månaden spola två toaletter och öppna tre kranar så vattenlåsen fylldes upp. Jo men då måste jag ha en sådär tre tusen i lön för det.Glöm det tyckte jag, för tre tusen kan jag få vem som helst i byn att göra detta plus att jaga spindelväv och sopa golven. Farang kinjao

Gjorde en liten rabatt runt ett mangoträd. köpte tre påsar blomjord och satte 12 gladioluslökar, när vi kom tillbaka nästa år så fanns det inget av detta, kärringen hade grävt upp blomjorden, kastat lökarna, farang kan köpa nytt, dessutom gick de inte att äta, och flyttat jorden till en del av trägården där det står en vattenkran, hackat ner blomjorden och planterat sallad, perfekt med gratis vatten, farang betalar. Småpengar? Javisst, men sättet att göra så, bakom ryggen. Att hon dessutom högg ned ett tio år gammalt noina träd som dignade av frukt, det skuggade hennes sallad, gjorde inte saken bättre. Kärringen fick hacka upp skräpet och försvinna därfrån,farang kinjao.

Hon har tre små grabbar, barnbarn hos sej nu. De tre första veckorna efter att vi flyttade hit för gått kom de alla tre dagligen, frukost, middag och kväll med var sin tallrik och var hungriga. Kärringen får betalt varje månad för att ta hand om barnen men det blir ju billigare att skicka iväg dem, åtminstånde tills jag tyckte att nu får det vara nog, de får gärna en matbit men inte så här. Farang kinjao

För två år sedan så hade hon fått nycklar av frugan till huset, trots att jag har sakt låt bli, men det är ju min syster. Det låg 500 dollar och 3,500 svenska kronor i ett skåp när vi åkte hem. När vi kom tillbaks var de borta. Ytterdörr och sovrumsdörr var öppnad med nyckel men skåpet var ryckt upp. Hon hade inte släppt in någon eller lämnat ut nycklarna heller aldrig varit inne i huset, måste vara spirit, samma år hade jag kopplat från genomströmmnings värmaren skruvat av slangarna och tömt ut innestående vatten, allt var återmonterat tom den gröna indikerings lampan för strömmen lyste,. Spirit måste ha tagit en dusch samtidigt som den stal pengarna.

November månad så fick tom frugan nog. VISA kortet fungerar inte längre. Fattar inte varför men hon hade lämnat över sitt visa kort med kod till kärringen. Efter ett tag fick hon tillbaks det för, det fungerar inte längre. Förklarade för frun att fungerar det inte så är kontot tomt, men nej där ska finnas mycket kvar. Ok går in startar datorn och öppnar inet banken, föutom henns två uttag i bkk så var där sex uttag fördelade på tre dar, nov 23 Jai rensar upp sopor och annat skräp på tomten efter systern nov 24 planterar grönsaker på baksidan av huset nov 28 är vi inte hemma. Tre dar sex uttag summa mellan 10- 11 tusen skr borta, en tårögd Jai rusar över till systern som svarar henne att, farangen kan ju sätta in mer till dej.

De första åren när vi besökte släkten i byn så undrade jag varför de andra mer eller mindre öppet undvek denna snik kärring, inte ens deras mor gick över dit. Kan väl intyga att jag funderar inte längre

[Wangthong]

Hej

Jag har varit med om liknande historier som denna och jag upplever också att en del tjejer som har plockat upp en "guldfisk" på någon turistort försöker undvika att dessa ska träffa mig, och det är jag på ett sätt glad för, för då slipper jag ställas inför valet att berätta sanningen och att han är på väg att bli grundlurad vilket förmodligen skulle inneburit att jag hade blivit ovän med den tjejen och delar av hennes familj, eller ljuga för utlänningen och då på ett sätt bli lite medskyldig, så jag söker inte upp utlänningar på landsbygden om jag inte själv blir kontaktad av denne eller hans familj för att dom vill ha hjälp t.ex med översättning eller bara vill ha lite sällskap till utlänningen.

Mvh Isan Lover

Det här var ca 20år sedan och han och jag var de enda falangerna i byn. Jag hade gärna avslöjat hennes lögner. Hon var inte speciellt omtyckt, då i princip det enda hon gjorde var att skryta över hur rik hon var. Det hade hon gjort sedan långt innan hon träffade "seesip lan". Trots att hon skröt över hur mycket pengar hon hade bodde hennes föräldrar i den sämsta hyddan i byn.

Annars undviker jag också att lägga mig i andras angelägenheter, det är bäst att inte skapa missnöje i onödan. Kommer någon och frågar brukar jag ändå var ganska uppriktig, men på ett diplomatiskt sätt. Det ska mycket till innan jag ljuger för att en thailändare ska kunna lura en annan falang i byn. Har visserligen gjort det en gång för länge sedan, men det var mycket annorlunda. Den thaitjejen hade jag varit kompis med lång tid och falangen kände jag inte alls, han var inte ens i landet.

Ofta är det som du säjer att de som är ute efter att luras brukar undvika att komma till mig, medan de som har rent mjöl i påsen gärna kommer förbi..

[navion hispania]

Jag ska lägga till ett exempel från min by. Börjar med att själv är jag åt IL hållet tycker att det är intressant med livet i byn och provar på det mesta. I slutet på 80-talet var jag ensam falang i byn. Jag hade inte hållit till där så länge och inte gjort några nämnvärda investeringar, dock hade jag tillsammans med släkten hjälpt till att bygga ett drägligare hus till svärmor. Jag hade inte bidragit med några stora summor pengar. Det vi gjorde var att ifrån det gamla stora slitna trähuset på pålar, ta virke som vi använde att bygga ett hus med bottenvåning av cement och övervåning av det gamla virket. Till och med de gamla hemska dörrarna och ståtoan återanvändes. Till övervåningen köpte vi nya fönster eftersom det gamla huset inte hade några förnster. Eftersom bröderna jobbade i byggsvängen skötte de allt det praktiska.

Ett par års tid hade det hörts rykten om att en thaitjej några hundra meter bort hade minsann en rik falang. En del tyckte väl att jag var snål och passade på att ge mig en känga. De flesta i byn tyckte då att jag var en kul typ som gick runt och pratade med vem som helst och smakade på än det ena och än det andra. När tjejen med den rika amerikanen kom bodde de minnsan inte i byn utan de bodde minsann på hotel inne i Pithsanuloke. Inte åt han ris, och han drack bara falangwhisky. Han var militär och skulle snart sluta jobba (vid 40 års ålder om jag minns rätt). Då skulle han få pension på 40 miljoner bath, ett riktigt kap. De gånger han var i byn hade tjejen alltid lyckats hålla honom borta ifrån att träffa mig. Hon visste att jag pratade thai och var förmodligen livrädd att jag skulle berätta en del sanningar för honom.

Så en dag hade han fått pension. Det gick några veckor utan att vi sågs han gick förbi vårat hus ibland för att köpa öl någon enstaka gång. Men förmodligen hade hans tjej talat om vilken frukansvärd typ jag var och att han skulle akta sig för mig. När jag hejade på honom någon enstaka gång tittade han rakt fram och ökade stegen. Nu bodde de i svärföräldrarnas lilla hus på pålar. En dag när vi höll på att installera en takfläkt i ett av våra rum, kom en bror till hon med falangen och frågade om inte frugans brorssor kunde komma hem till dom och instalera en fläkt till falangen i deras sovrum. Ok sa dom vi kommer när vi är klara här. Vid middagstid var de inte hemma från installationen hos granne´n så frugans syster skulle gå och hämta dom för att äta mat. Jag sa till henne att jag går och säger till dom, min plan var att jag skulle få en pratstund med amrikanen.

När jag kom dit satt han utanför huset med en öl. Jag gick fram och hälsade. Hann inte säga så mycket innan flickvännen kom ut och ropade till honom att kom in på en gång och ät mat. Han ursäktade sig och gick in på engång. Jag ropade till frugans brorsa och sa att de kunde komma hem och äta.

Det blev bara märkvärdigare och märkvärdigare med den rika amerikanen som hade så mycket pengar. Jag började kalla honom "seesip lan" (40 miljoner) vilket blev hans inoffisiella namn till och med hos en stor del av hans thaisläktingar. Han gick inte ut i byn annat än till grannaffären för att köpa öl. Hans enda sysselsättning var att dricka falangwhisky och öl. Falangmat beställde de från Pitsanulok, det var helt fantastiskt i byn hur rika de var. Vem fler i byn kunde ståta med 40 miljoner bath. De åkte ofta ner till Pattaya och bodde på "lyxhotell". Efter ett år gick han över från falangwhisky till thaiwhisky, ölinköpen blev förre och potatisen bytes mot ris. Resorna till Pattay blev förre och färre. Ytterliggare ett år senare var det rävgiftet "seesip" som gällde som dricka. Nästa år flyttade de till USA, sedan har de inte synts till eller hörts av något mer i byn.

Den rikedom han hade fått i pension var inte ett engångsbelopp utan en summa som han fick varje månad. Naturligtvis var det inte så mycket att skryta över utan hon räknade ihop hur mycket han skulle få till dödsdagar. Då kunde man få till en imponerande summa att skryta över. När sedan det inte blev något skrytbygge och allt började changsera blev de till stort åtlöje i byn.

Idag är många av byborna skeptiska till de "rika falangerna". De tror inte på vad som helst längre. Nu var det länge sedan jag hört något om "seesip lan" men för inte så länge sedan var det något som fick byborna att dra på smilbandet. Och ofta fick jag höra att jag var minnsan inte som "seesip lan", inte.

Ja du finns det nåt land som man mött så många ekonomiskt oberoende som i Thailand som sedan har kommit för att låna pengar av en ?

[Kim]

Det är stor skillnad att bo på ett ställe och bygga upp ett socialt liv, mot att vistas några månader/år som turist och därför bör du vara lite mer försiktig och ödmjuk när du uttalar dej om "hur det är".

Jag har respekt för att du känner till lite om många platser i Thailand, men jag tror att du har lite mindre erfarenhet av långtidsboendet här med allt vad det innefattar.

Jag reagerade tidigare på ditt uttalande "jag skulle aldrig kunna bo i Thailand", eller hur det var du uttryckte det och jag tänkte - va fan är det för fel på mej som trivs så bra här.

Jive, bara för att Thailand inte är aktuellt som bosättningsland för oss, i vår livssituation, så hävdar jag ju inte att detta faktum gäller alla. Jag har en ung, svenskutbildad fru med ett helt livs yrkeskarriär ännu framför sig samt två barn som för närvarande för-skolas och har att se fram emot många år av skolfostran innan de ska stå på egna ben. Både min fru och mina barn har, som vi ser det, mycket större utvecklingsmöjligheter här i Sverige än de skulle haft i Thailand. Och eftersom vi trivs alldeles utmärkt både med det svenska klimatet och den svenska, rättvisa samhällsordningen/tryggheten/enkelheten så är det så klart här vi ska bo och verka.

Thailand ligger naturligtvis oss varmt om hjärtat och känns som vårt andra hem, där vi har halva släkten och massvis med vänner. Men det lär förbli ett semesterland för oss. Vi har ingen annan önskan.

Med det alltså inte sagt att Thailand är ett sämre alternativ, men för oss personligen är det det.

[Kim]

Har du något egentligt val?

Själv tycker jag om både Thailand och Sverige men för tillfället lämpar sig Thailand bäst för mig och frugan.

Tvivlar dock på att jag skulle orka med heltid i en liten by utan föredrar, än så länge, Bangkok.

Tur att människor är olika, alla blir ju inte, likt IL, lyckligare av att maten serveras på nytrampat jordgolv.

/ SatanG

Jag tror vår möjlighet att bosätta oss i Thailand hade varit goda, om vi nu hade velat det. Vi hade haft ett ganska rejält startkapital att börja med och, tror jag, efterfrågade kunskaper att göra pengar på. Frugan har snart dubbla universitetsexamina, svenskt och thailändskt och talar svenska + 3 språk till flytande. Det borde nog gå att omsätta i pengar på något sätt.

Själv skulle jag nog kunna göra som du, mönstra på en båt, jobba på en rigg, med ett tunnelbygge eller gruvprojekt någonstans i världen och pendla till Thailand istället för till Sverige. Mina yrkeskunskaper är en bristvara på många dylika platser.

Eller så kunde jag starta någon helt annan verksamhet i Thailand, som sagt, har ett runt startkapital undanstoppat och inga fasta egendomar, skulder eller annat som håller oss kvar i Sverige.

Men som sagt, vi vill inte. Tror vi har större chanser att bygga ett bra liv här i Sverige som vår livssituation ser ut.