Jump to content
IGNORERAD

Delgivna tankar


Kalas

Recommended Posts

Mhmmm... Hon är i Bkk... Igen... Varit där i en vecka... I Thailand en månad snart... 18:e intervju... Spännande... Sen hem till byn igen för inväntande av UT. Tomt här hemma. Saknar, tyst, tomt. Ingen doft av härlig pet makk makk thaimat.

Lilla smågodiset, 153cm 43 kg smågodis. Om jag bara kunde berätta för dig hur mitt hjärta blöder och förblöder av längtan. Om jag bara kunde få hålla dig en snabb gång. Känna din doft av Niveakräm och leende. Känna din lilla kropp trycka sig mot min i nattens mörker i jakt på närhet och värme. Stackars lilla du, från +35 till -20 över en natt, typ. Dubbla täcken, långkalsong och fiberpäls och gånn mot elementet, trots det söker du min kroppsvärme. Och jag älskar det, jag älskar dig. Jag svettas bort, men jag ler ler ler. Att ligga med ryggen mot dig och vakna av att du lägger arm och ben om mig bakifrån, som en apunge, och försöker komma så näranära du kan är värt varenda svettdroppe.

Knagglig thaisvengelska. Sprakiga telelinjer. I miss tirak. Äta mat. Poodpoodpood. Höra hennes röst. Känna mental närvaro. Sakna. Höra henne säga, I miss Honey. I love you. Prata med hennes mer eller mindre knäppa dotter, sådan mor sådan dotter.

Kitt tong koon makk. Pomm dång gann gåt koon. Lyssnar på thai och försöker översätta till läsbar svenska. För er som inte hänger med, Jag saknar dig mycket och Jag vill krama dig, typ.

Läser era skräckhistorier om thailove gone wrong och hoppashoppashoppas att detta är rätt. Rätt... Pratat med "förståsigpåare". Fått berättat för mig om varningsklockor osv. Läser här. Blir förvirrad. Jag skickade med 6000skr till UTkostnader. Ger henne 2200skr i månaden till mat och omkostnader. Inga stora pengar för mig. Sen pengar till biljetten hit. :) Lurar hon mig har hon ivf lurat mig leende. Jag ler. Bara ler och längtar. Längtar efter att få starta vårt gemensamma liv. Skaffa större bostad, inreda, resa, fiska, odla, plocka svamp och bär och skaffa det där lilla fritidshuset i skogen vid sjön jag drömt om i alla år.

Två månader av snudd på olaglig härlighet. Hon är allt jag sökt och sen dessutom ett körsbär på toppen. Inte undergiven eller undfallande. Inte överdrivet vårdande. Underbar mat. Visst rensar hon mina öron då och då, klagar på skäggstubb, våttorkar golven två ggr i veckan, tar min tallrik och diskar den innan jag hunnit svälja sista tuggan, viker mina kalsonger och vid något tillfälle har hon även torkat mig i ansiktet när vi ätit på Mc Donalds! Men hon har en egen stark vilja vilket är skönt, för det känns som att hon gör det hon gör för att hon vill det. Inte bara för att hon lärt sig det. Visst kan jag bara sitta och inget göra, men jag är svensk och vill hjälpa till. Oftast hjälper jag till i hemmet, städar något, putsar fönster, skrubbar badkar, skalar/skivar/hackar osv. Är vi hemma frågar vi ofta om vi ska äta thai eller farang. Och blir det farang så är det bara för mig att ställa mig i köket :) Visst har hon svårt att sitta still, men efter att jag drog med henne till tvättstugan första veckan vi bodde ihop, och sa till henne att sitta på en stol och titta på (jag hade inte hjärta att låta henne tvätta min smutstvätt sen innan) så har hon förstått att om jag säger "sitt och hjälp inte till" så menar jag det. Men visst svansar hon gärna runt i köket och vill hjälpa till med rotmos och kålpudding, men icke, titta på och lära har jag sagt! *S*

Hmmm... Hem till Thailand och söka UT, tre månaders väntan, kändes som en evighet när hon åkte. 90 dagar 90 nätter. Kärleken ökar med avståndet sa mamma när jag var kär i en tjej i Sthlm i 15årsåldern. Stämmer mammas klokhet så skulle jag ju vara överdrivet superlöjligt jättejättejättemakkmakkmaakkär i min thaiprinsessa. Och skygglappad med ögonbindel. Kanske? Nej, jag vet inte, jag längtar bara efter henne. Fördelen av att bli lurad av en som vet hur man lurar är att man sväljer giftet leende. Och misstänksamt ifrågasätta allt? Nej, inte min melodi. Jag tror gott om alla tills motsatsen är bevisad. Och låter mig inte styras av "förståsigpåare" och kraxande olyckskorpar. Jag förstår att alla berättar sina erfarenheter i välmenande avsikt. Men skulle man lyssna på alla och ta till sig, skulle ärligt talat inte många förhållanden, oavsett, bli till. Är det en besk lärdom jag blir varse så är det det, oavsett vad omgivningen tycker. Jag är en person som måste uppleva. Jag växer genom motgångar :) Enda sättet att verkligen veta är att släppa sargen och ge sig in i matchen!

Nu ska jag ringa till henne och berätta att det är sol och -3 grader ute och att jag ska äta lax, stekt ris och pokkpokk (Papayasallad på hennes dialekt)! Banalt så det förslår, men vardagens kitt håller ihop oss även om språksvårigheter och avstånd gör sitt bästa för att slå en kil mellan oss. Jag tror på det här!

Återkommer med fler funderingar...

Link to comment
Dela på andra sajter

  • Svar 51
  • Skapad
  • Senaste svaret

Mest aktiva i denna tråd

  • Kalas

    13

  • huldis

    6

  • Herr Chang

    3

  • Odin

    3

Mest aktiva i denna tråd

Välkommen!

Vilken bra början. Skönt med lite ombyte och någon som vågar skriva om sina känslor på det viset.

Hälsar Joints

Link to comment
Dela på andra sajter

Hej Kalas,

Härliga tankar du förmedlar! Har inte kommit lika långt som du (min dam har inte ens varit på besöksvisum till mig) men känner igen mig. Känner igen känslan av saknad, är så att man ibland inte vet vad man ska ta sig till. När man har pratat med hennen och sagt godnatt så liksom kryper det i kroppen av längtan. Man vill bara ta första bästa flyg till LOS och åka och krama henne. Jag önskar er lycka till med ert liv tillsammans!

Marlon

Link to comment
Dela på andra sajter

Skönt att höra Att man Int är ensam Att längta.Frugan åkte tillbaka den 25e november efter 3mån jag sverige.Var på intervju den 22a December nu väntar vi på svar från Migrationsverket, den som väntar på ngt gott .. har fått Handläggare män dom är Ännu på november månad (Göteborg). Det är bara Att bita i det sura äpplet vänta, vänta, vänta med Allt ska vara klart senast juni månad Snacka om lång i Thailand vinter var 3 ggr förra året mest Phuket jobbar.Håller Där hon Om att man saknar Doften av Thaimat hennes kläder som är kvar här har lutat lukta av hennes underbara doft så väntar på Brevet som kommer i lådan sen ska vi Stanna i Sverige? Några år Innan vi flyttar ner för gott cool.gif

Link to comment
Dela på andra sajter

Guest Forden34

Välkommen i gänget å förbannat bra skrivet känner likadant med att man måste känna själv å inte lyssna på andra. men information är alltid bra å få i vissa fall av andra

Link to comment
Dela på andra sajter

Helt underbart skrivet, tack för att öppnar upp dina känslor... mer sånt :great:

Men det gör ju inte livet lättare för en annan som försöker sova bort 8 veckor innan man får åka till sin tirak.

Hoppas det går bra för dig :drinks:

Link to comment
Dela på andra sajter

Kalas..

Väldigt gripande skrivet, nästan så att jag blir kär...

Jaja ville bara säga att du kan verkligen uttrycka känslor på ett otroligt ``rätt in i hjärtat´´ sätt..

Välkommen till forumet, hoppas du stannar länge och fortsätter förgylla vår tillvaro med fler lika härliga texter..

Du kan aldrig bromsa dej ur en uppförsbacke.

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag ställer mig i hyllningskören

Idag ringde tiracen och undrade varför jag inte hört av mig på valentins day. Så säger hon att hon älskar mig ändå. Då blir man alldeles knäsvag och väldigt lycklig. Mina papper är väl någonstans i världsrymden just nu.

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag ställer mig i hyllningskören

Idag ringde tiracen och undrade varför jag inte hört av mig på valentins day. Så säger hon att hon älskar mig ändå. Då blir man alldeles knäsvag och väldigt lycklig. Mina papper är väl någonstans i världsrymden just nu.

Hon är ju hos oss och partajar, saknar nog inte Dig speciellyt mycket :ironi:

JOOOOO det gör hon visst det, i synnerhet när anledningen till festen kom på ytan... :friends:

Hade

Vinter och snö gör sig bäst på vykort.

 

Nackdelen med alkohol är att det får människan att förväxla ord med tankar!

Link to comment
Dela på andra sajter

hem till byn igen för inväntande av UT. Tomt här hemma. Saknar, tyst, tomt.

Just den raden känner nog väldigt,väldigt många igen.

Mycket bra skrivet. :clapping:

Baa

Vinter och snö gör sig bäst på vykort.

 

Nackdelen med alkohol är att det får människan att förväxla ord med tankar!

Link to comment
Dela på andra sajter

Åh tack grabbar och tjejer(?). Blir alldeles rörd av välkomnandet. Kastas fyra veckor tillbaka i tiden, sniffa kläder.

Första veckan var hemsk. Famlade fumlade föll. Vinka adjö på Arlanda, tårar. Se avresehallsmonstret äta upp henne, kö, visitering. Vinka. Tomt. Ensam. Så fort hon kommit tillrätta ringde hon och bara var tyst. Lyssnade. Hörde hennes tysta gråt och grät själv som ett barn. Var tvungen att stanna i Märsta. 15-20 minuter i samgråtande tystnad. Sen must go. Fly. Call from Thailand. Ok. Bye, I love you. Poff, borta. Faan vet hur jag klarade av de 25 milen hem utan att köra ihjäl mig, för jag grät nog hela vägen. Grät grät grät. Kärlek blandat med ovisshet i lika delar. Okontroll.

Hemma... Kvardröjande dofter av henne. Vad lämnade hon kvar? Hela garderoben full av henne. Tyvärr rent. Opersonligt Softlan appleblossomdoftande. Gråtgråtgråt. Titta på bilder och ja, ni fattar nog... Tom säng. Men jag erkänner, jag har kvar hennes kuddar och täcke i sängen, ger en känsla av att hon faktiskt ligger där.

Skäms för att berätta detta, men jag måste. Efter några dagar var det dags för tvättstugan. Hittade ett par av hennes trosor! Oj vilket fynd! Det enda med hennes doft på. (Jag överlåter resten åt er fantasi :) ) Och nej, jag tvättade dem inte! :P

Jag är egen företagare med huvudsakliga arbetsuppgifter inom marksidan. Detta innebär att när snö och kyla sätter in så är jag "ledig". I vinter har det som tur är snöat så jag har haft att göra med snösvängen en hel del. Förra vintern gick jag hemma tre månader utan att göra något som gav betalt. Appropå sova 8 veckor. Tanken har föresvävat mig, uppsöka läkare eller systembolag och droga mig hårt tills framåt april! Sova. Säng säng säng, sovasovasova. (Galenskaparna och Aftershave) Andra tankar har varit att överraska henne med en blixtvisit! Köpa biljett och bara dra, säga hej och sen åka hem direkt igen! Men eftersom jag har snöjouren fram till 15:e april så får det hela bara bli en tankeflykt. Men ni ska veta hur många ggr jag knackat på hennes dörr hemma i hennes by! Sett hennes förvånade ansikte och kramatkramatkramat henne. :)

Första veckan... Alla dessa tankar. Just ovissheten. Faan, tänk om hon är ett blåsjobb... Tänk om hennes mamma blir "akut sjuk", eller dottern eller om hon "tappar" alla pengar. Hur i hela gör jag då? Hur ska jag ställa mig till ett uppenbart försök att lura av mig pengar. Första veckans oro var fruktansvärd. Ovisshet. Knaggliga telefonlinjer.

Sen åkte hon till Bkk, ambassaden, prata, översätta, hämta lämna prata. Vänta. Hem igen. Jobba på gården. Och nu förra veckan tillbaka till Bkk igen. Bo hos systern. Tv makk makk. Gå på zoo med dottern. Äta pizza, gå på bio. Tv. Vänta. Spara pengar. I love tirak. (En tanke jag har är hur kvinnorna känner. Hur det känns att bryta upp och lämna allt, i hennes fall sin familj och sin lilla dotter på fem år. Visst vi kan klaga på att vi får vara utan vår kärlek i ett X antal månader, men i kvinnans fall kanske hon blir utan sin familj och sina barn i år! En tanke att tänka, kanske? Kanske finns det någon thaikvinna här som kan berätta? Eller kanske kan någon av vi män delge? Berätta hur just din älskling hanterar sin saknad i vardagen... Finns säkert lärdomar att dra av "andra sidan")

I dag kan jag se tillbaka på första veckans tankar med viss distans. Alla tankar från den tiden känns på något sätt förlegade. Alla tårar har torkat, oro stillats. Nu är vi på väg, känns det som, intervju på torsdag! Med mina räkneexempel bordeborde hon kunna få komma sista veckan i april!

Huldis, jag lider med dig. Över ett halvårs väntan? Fiiii... En bekant här i stan där jag bor, vi har Norrköping som närmaste Migrationsverksfilial, fick tillbaka sin fru förra veckan efter bara 10 veckor!!!

Första veckan... *Ryser till* Nej den vill jag inte ha tillbaka :) Jag har precis fått ordning på lökomeletten juh! :)

Nu ska jag koka "kåttijao" Revbensspjäll kokta i kryddblandning bestående av kanel, stjärnanis, inlagd vitlök, morot, diverse såser, msg och andra skumma saker. Serveras i skål med kokta nudlar, blomkål och broccoli, chilihack, koriander och salladslök. Mums!

Link to comment
Dela på andra sajter

läste lite snabbt , en dotter 5 år, ett råd ta hit dottern också, jag har 2 bonus-barn 15 år och 17 år här ett år nu, funkar jättebra och säkert ännu bättre om flickan är så ung,

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag känner igen mig som f-n...

Nu blir det ju jag som åker tillbaka till LOS nästa gång...

I Juli,men det är långt dit,men jag har ingen möjlighet innan...

Fullt schema på jobbet, egentligen hela detta år men min semester är i slutet av Juli

såå vad ska man göra?

Tiden av väntan fyller jag med träning träning och åter träning!

Jag känner mig som en träningsnarkoman faktiskt...

Men träningen är mitt sätt att glömma,jag får en struktur i vardagen...

Alternativet ja det vet jag inte...

Min kropp börjar bli lite sliten,jag slarvar med vilodagar (som är jätteviktiga jag VET)

Men jag har ingen ro i kroppen...

Jag äter bra mat ,mkt Thaimat men det blir inte detsamma när man äter/lagar självwhistle.gif

Vi pratar med varandra varje dag,men pga tidsskillnaden så blir det ett pussel,men

SKYPE har gjort att det är MKT billigare iaf...

Framtiden vet jag lika lite om som nån annan...

Men jag tar en dag i taget,och försöker hålla skenet uppe inför mina vänner och kollegor!

Men jag längtar nått oerhört efter min tjej...

Så vi är nog i samma sits...

Hellre en flickvän som krånglar ibland ...än en som alltid är ful.

Känns som om jag får ändra denna texten nu..

Link to comment
Dela på andra sajter

Fint skrivet Kalas, och välkommen.

Min älskling är tillbaks i Thailand sen november efter ett 6 månaders besök under förra sommaren.

Första maj åker jag ner till henne. (kom precis att tänka på det... 1:a maj 2009 kom hon till Sverige!)

Sitter och tittar på flygbiljetten ungefär var 5:e minut.

Hoppas att allt går bra för er.

Link to comment
Dela på andra sajter

*Grymt*

Nej, jag ska inte ner i april, min fromma förhoppning är att HON ska komma hit då! Att UT ska vara klappat och fixat då. Som jag skrev innan, en kompis fick hit sin fru på 10 veckor. Och oss emellan, ingen av dem kan eller ska hålla på med raketforskning :) Så jag tror att antingen kom de in i ett stim, att handläggarna hade tråkigt eller så är det helt enkelt mindre tryck på Migrationsverket nu. Tirak åkte för dryga tre veckor sen och ska på intervju på torsdag. Jag vet inte om det är snabbt eller inte, men efter intervjun tar det 2-3 veckor innan papper landar i Sverige, någon vecka innan jag får mina intervjufrågor. Det står att handläggningstiden är upp till 6 månader efter det, men jag är evig optimist och tror väl på en månad ungefär. Sammanräknat 2 månader till och då hamnar vi i slutet av april! Och eftersom jag varken fått 7 rätt på vare sig lotto eller V75 eller 13 rätt på stryktipset så har jag ju fortfarande ett jävla flyt kvar att vänta på i livet! :)

Dottern ja... Ett eget kapitel. Vi hade en diskussion om det en gång. Så bra det nu går att diskutera på thaisvengelska. Jag tyckte att hon skulle ta med dottern direkt, hon verkade nekande. Efter några timmars bollande fram och åter inkallades tolkhjälp. Jag förde fram mina argument för, att det skulle vara bättre att hon kom nu, hann gå på dagis ett år och lära sig lite svenska innan 6-års började. Slippa komma till skolan utan att kunna ett ord svenska. Motargument, tirak vill komma in i det svenska samhället innan, hinna lära sig svenska och "etablera" sig lite, vi ska hinna hitta ett vettigt boende och ha allt klart. Jag köpte hennes argument. (Jag är av den uppfattningen att man får tycka, säga och göra vad man vill, bara man berättar varför och är villig att ta konsekvenserna av sina handlingar) Nu är det bestämt att hennes "arbete" kommer bestå av SFI på fullfart ett år, språket är nyckeln till samhället. Vårt gemensamma mål är att när hon klarar av det basala, som kontakt med myndigheter, skola, försäkringskassa osv är hon "klar". Jag vill att hon ska klara av att prata med skolan när dottern är sjuk, gå till vårdcentralen utan tolk och kunna ringa in en beställning till Ellos! :) (Sett flera thaikvinnor som handlar kläder på postorder!) Ja, hon ska vara lite självgående rent språkligt. Jag vet inte om ett år räcker, en del säger att det är alldeles för lite och en del säger att det är en bra start. Är väl som med allt annat, upp till var och en. Kanske att man inte kan begära att hon kan läsa och skriva lika bra som hon pratar? Iofs är tirak ingen obildad dotter till en risbonde, hon har gått 14 år i skola. Sen vad det är värt i jämförelse med 14 år i svensk skola vet jag inte, men jag har bara gått 10 :) Plus några år på komvux.

Troligtvis kommer allt lösa sig, med lagom med och mot. Som allt annat! Bara hon väl kommer hit!!!

Pratade länge med henne igår. Många tankar som ville få luft, om intervjun. Jag är lite nervös, hon verkar lugn som långfil. Alla är redo. En thaikompis ska ringa och coacha henne i dag, ge tips och råd, vad och hur man ska säga och inte. Att direkt efter intervjun måste hon sätta sig ner och skriva ner "allt", alla frågor och svar. Ringa till vår gemensamma tolk och berätta så jag kan informeras om vad som sagts, så jag kan svara sammalika. Vi skrev ner alla viktiga datum innan hon åkte, när och var vi träffades, blev ett par och flyttade ihop. Vi drillade varandra i släktkunskap och intressen, vänner och viktiga händelser i livet. Som jag skrattade åt/med henne igår. Hon sa att hon lagt in allt på sitt "memory card", hon rabblade upp alla mina närmaste släktingar, mor, far, syskon, barn osv på knagglig svenska! Lät så roligt :) Maggunuss, Annedersch, Naascho, Bakke... Hon är alldeles alldeles alldeles... underbar!

Sen fick jag prata med dottern. Hej papa! Äta mat? Sova? Play game? Jobba? Kan inte annat än bli rörd ända in i mitt röda hjärta med vita knutar med blommande syren utanför och en ljus midsommarnatt med stänk av kräftspad! Den blinda leder den lama! Men jag hör på dottern att hon suger i sig som en svamp. Inte alls rädd att bruka utrikiska. Hon använder de få svenska och engelska orden hon kan utan problem. Sen att hon antagligen inte förstår vare sig vad hon säger eller vad jag svarar är ju en annan sak :) Brukar sluta med att jag kallar henne galen, bah! Då bryter modern in och säger att nej, det är papa som är bah! Och jag säger att ni är crazy båda två!

Idag älskar jag henne extra mycket. Har kommit in i någon form av andra andning rent saknadsmässigt. På något sätt känns det helt overkligt men ändå som världens sanndröm. Om allt blir och är som det ska kommer mitt tidigare liv att upphöra den dagen jag tar henne i famnen på Arlanda. Ursäkta det kommande drömmandet, men jag lever gärna i en dröm! Just nu lever jag ju i en form av osann sanndröm. Vad är verkligt och vad är fantasi? Kan ni andra som sitter hemma i snötyngda Svedala verkligen vara realistiska i era fantasier om vad som komma skall? Och ni med tirak vid er sida här hemma, hur levde ni era dagar i väntans tider? Bäckis, hur är det med träningsflykten? *Ler igenkännande* Som skrivet innan har jag inte mer än lite snöröja så här års. Uppsöker gym 3 ggr i veckan. Men ärligt talat så har jag haft ett dipp nu sista veckorna. Har kommit in i någon form av ovilja. Ovilja att snudd på öht gå upp om mornarna. Jag brukar vara uppe och väcka tuppen, men nu ligger jag gärna kvar till både 9 och 11 om jag känner så. Orkar inte vara social. Orakad och oduschad. Kalsonger och tshirt. Slafsaslafsaslafsa. Och drömmer... Om en framtid så ljus så ljus. Kärlek, närhet, ömhet. Sniffkiss på kinden. Hålla handen. Näranära.

Blev rörd avOdins berättelse om jakt och stelfrusna tårar. Tirak följde med mig ut och skottade snö några gånger när det inte var missinassen, så att säga. Och aldrig ett ord om att det var jobbigt eller kallt. Hon knogade på med skyffel eller sandhink. Och en murarhink full med fuktig 2-4 är inte lätt! Men inte ett ord, bara ställa ner hinken och sanda på, bära vidare och sanda... En kväll när det var -13 eller så så såg jag på henne att något inte var bra. Hon frös om fötterna. Jag fick nästan tvinga in henne i bilen, sätta på rumpvärmaren och säga åt henne att sitta på fötterna. Jag hann bara skotta/sanda klart ett litet dagis innan hon var på'att igen. Lilla vännen... *Rörd*

Nej, så jag vet inte vad som egentligen är bäst. Att asocialt gömma sig i sängen eller här, eller gå ut och omfamna livet? Jag vet inte. Tycker det är lite jobbigt att samkväma med andra lyckliga typer :) Jag tror att jag omedvetet medvetet eller medvetet omedvetet tagit ett beslut att det får bero ett tag nu. De pratade om detta i "Landet brunsås" på tv. Att vi är så stressade av att "bli klara" för att hinna med nästa och nästa och nästa. Att vi inte har tid att laga mat från 0 för vi har så mycket annat som ska göras, som att sitta i soffan, gå ut med hunden eller hinna med gym/kurser/vänner osv. Fick mig att tänka. Vad flyr vi ifrån? Jag gör ju samma sak, snabbsteker korv och kokar snabbmakaroner för att hinna sitta i soffan igen. Livet är ju just nu, inte igår, inte i morgon. Utan bara just det här yxhugget mellan då och sen, nu. Och nu, och nu... Jag kopplade om lite i hjärnan och plockade fram det där gamla nutänket igen. Mitt tänk går ut på att jag kan göra vad jag vill bara jag tänker, gör ett aktivt val. Och nu har jag valt att inte välja :) Att bara sitta och inget göra. Att aktivt tänka, nej nu sätter jag mig i soffan och gör tammefasen inget mer än tittar på OS. Att aktivt tillåta mig själv att få finnas till i nuet. Om nuet så bara består av dagrömmar. Jag vet inte om ni hänger med i mina tankar, men jag menar att jag har stressat av. Jag har insett att UTbyråkratins kvarnar måste få mala. Och att jag inte behöver göra något, egentligen. Mer än vakna, äta och sova. Var och en har sin egen flyktmetod. Min är bara lite slöare! :)

Oj vad jag babblar...

Link to comment
Dela på andra sajter

Hej Kalas,

Jag uppskattar ditt babbel!

Vad gäller Migrationsverkets ambitionsnivå på sex månader så räknas det från när damen lämnade in blanketten för UT-ansökan.

Herr Chang har talat.

Link to comment
Dela på andra sajter

Blanketen far från Bangkok till sverige tar mellan 3 och 4 veckor. Lämnade in den 21 jan ännu är papprena i cyberrymden någonstans. Ringde nämligen och kollade idag. men Diarie nummer har vi fått. Kalas jag hoppas som du att det går snabbare

Link to comment
Dela på andra sajter

Idag vill jag bara gråta... Och gör det...

Ständig anspänning. I morgon... Intervju... Trodde jag... Tack vare språkförbistring är den idag, 17:e, eller just nu eller har varit eller eller eller... Jag har trott 18:e men lilla godis engelska eller svenska är inte vad den borde vara. Eller så har jag blandat ihop det hela.

Hursom, det är jobbigt idag. Tolkhjälpen ringde igår och sa att det var dags i morgon! Att hon peppat och instruerat lilla fian, laddad till tänderna. Aja, borde ju vara en glädjande nyhet, vi har tjänat en dag i förhållande till min tidsplan!

Men på något sätt känns det så "livsavgörande". Att nu har godis blivit synad, bedömd och klassad. Och här sitter jag naken kall och snöindränkt. Alla tankar kör folkrace i skallen, utan regler, domare och svartflagg. Fan fan fan. Skulle vi ansökt om förlängt turistvisa? Skulle vi inte? Skulle vi ha tagit mer kort? Kommer de gräva djupt i mitt rövhål? Räcker det med två månaders samboskap i Sverige? Attans... Alla förståsigpåare är osamstämmiga. "Det var rätt, det var fel, ni skulle gjort ditten, eller datten eller inte, säg si, säg så, säg inget, säg allt, men framför allt var eniga, eller ivf inte luddiga, eller ivf inte alldeles för samkörda, men håll er till samma linje, eller inte, var ärliga, ljug..." Jag blir ärligt talat TOKIG! Just nu gråter jag bara. Vad i HELVETE tänker jag på och med?

Katastrofscener med förlista lyxkryssare och rasande skyskrapor etsas på en näthinna nära mig. Tsunamivågor av oro och osäkerhet sköljer gång på gång över min redan självömkansindränkta lokalradio, larmet går, gång på gång på gång. Samtidigt spelar interntvstationen upp favoriter i repris. Två månader av så nära lycka jag vågat komma. Så nära lycka? Eftersom jag inte är någon dununge, nästa gång firar jag 40, så har jag hunnit med min beskärda del av med och mot. Någonstans har väl livet lärt mig att det är 50 med och 50 mot. Visst kan det diffa upp och ner lite, men i det stora hela har det jämnat ut sig. Nu fick jag tillfälle att få en inblick i en annan del av dammen, att det finns annat än sura neurotiska svenskor med outtalade bokstavskombinationsproblem. Någonstans inom mig finns väl ändå en gammal hederlig svensk ordningsman. Någonstans finns det en jantelagssmittad (Tack för den, Sandemose!) liten svenne. Någonstans inom mig finns det en samhällsskadad man som vill vara man, svensk. (Läst tråden om SVD-artikel och fått några aha-upplevelser. Ska inte kommentera den tråden här utan mest bara konstatera att jag kände att jag fick ord för en hel del av vad jag tänker.) Och mina två månader med henne, lilla thaiprinsessan, fick mig att tvivla en aning. Jantelagsskadad betvivlade jag att man verkligen kunde få ha det såhär bra, må så bra, känna sig så lycklig. Omedvetet lade jag band på min ohöljda lycka. Erfarenheten sa mig att om jag mår såhär bra nu så kommer jag snart må lika dåligt. Katastrofteoretikerna hade stormöte i reptilhjärnan. En underliggande hotbild måste tagas på det största av allvar! "Inse att du lever i en dröm" kom de fram till. Men för i helvete hjärnjävel! utbrast jag. Kan jag inte få leva i någon form av förnekelse eller lycka ens en stund? Måste realitetens krassa bleka grå vardagsrealism alltid styra? Kan jag inte få segla iväg på ett rosa moln, och med ett lyckligt leende på läpparna konstatera att nej, det där var visst bara en dröm... Måste jag i krass realism alltid måla upp alla de värsta scenerna? Att hon inte får UT? Jag vill bara gråta och gömma mig.

Jag tror att min reaktion beror på att jag kommer verkligheten för nära. Det har varit ganska bekvämt att invänta intervjun, kunnat leva i en alternativ verklighet. Nu är verkligheten verklig. Nu måste jag lämna paradisön och inse att det snöar och är -15. Fram till idag hade vi kontrollen. Nu har vi lämnat över ratten till myndigheterna. Ett klargörande dock, jag talar ju för mig, hur hon uppfattar situationen är inte synonymt med min syn. Jag tror att jag fått en så kallad "reality check" idag. Jag har nog levt i min skyddade lilla verkstad. Bara haft så mycket karta framme att jag sett målet. Idag tvingades jag veckla ut hela kartan och se att vägen kanske inte är spikrak. Tvingades till oönskade tankar som vad vi gör om det blir ett nej? Hur går vi vidare då? (Tar den frågan i rätt del av forumet) Ibland önskar jag att jag är lite mer mai pen rai, klacksparkig och sorgefri. Ibland bannar jag mitt eviga tänk. Att inte kunna ta det som det kommer. Framtiden plågar endast de nyfikna. Jag uppmanar ofta mig själv att leva mer i nuet, njuta, känna och leva. Verkligheten har dock andra planer och förser mig ofta med käftsmällar och fallgropar, allt för att jag lära mig att planera. Förutse. Stick i stäv med carpe diem. Motsägelsefullt.

Så dök HON upp. Det var bara vingarna som saknades. Hennes fullständigt förödande brinnade bruna rådjursögon. Blick som fick mig att smälta efter fem minuter. Fem minuter senare var jag kär, fem till och jag insåg att detta är nog så nära perfektion man kan komma. Blixtförälskelse. Glittrande blickar. Glädje. Med tiden insåg jag att hon är anledningen till att jag fått lära mig det jag lärt mig. Nu kommer kunskapen till nytta. Nu nu nu ska det älskas! Med tiden och ökande kunskap om henne och hennes drömmar och mål i livet kunde jag konstatera att hallå! var har du varit hela mitt liv? Du och jag är så olikt lika. För att använda ett utslitet uttryck, hon är den pusselbit jag saknat hela livet, men trott mig oförmögen att hitta.

Efter två månader av mestadels medgång, lite diskussioner beroende på språklig förbistring dock, kan jag bara konstatera att hon är den jag vill dela resten av mitt liv med. (Så naiv kan jag vara!) Jag förstår hennes frågande ansiktuttryck från den dagen då jag försökte förklara jämlikhetens Sverige för henne, att alla är lika mycket värda, ingen bestämmer mer än den andre i ett jämlikt förhållande i Sverige. Att jag vill ha ett förhållande där man stöttar varandra i med och mot. Att jag söker lycka baserad på gemensam lycka, inte solospelarlycka. Detta gav att jag gav med mig. Jag hade nog helst sett att hon stannat en förlängningsperiod på turistvisat. Att vi haft mer kött på benen, mer att visa för MIG. Men förståsigpåare var motsägelsefulla och jag lutade åt förlängning, men tirak ville åka hem och komma tillbaka så snabbt som möjligt och påbörja sitt nya liv, inte liksom leva i vakuum i tre månader. Vi känner båda att det är rätt, vi verkar som skapade för varandra, så jag köpte hennes argument om att det är bäst att hon åker hem nu, efter tre månader. Rätt eller fel val, det utvisar sig.

Hon fick/får mig att känna mig älskad och uppskattad. Får mig att känna mig speciell och önskad. Närheten i sängen, sniffkiss och hennes självklara naturliga sätt och nyfikenhet. Ingen blyg försagd liten viol, nej hon tar för sig. Ett exempel får statuera exempel på vad jag menar. Vi besökte en gammal kompis, hon klev in, tog av sig gick runt och hälsade på alla och satte sig sen i soffan direkt! Inget be om ursäkt för sin existens där inte, nej, här kommer jag med min svenska man och är lika mycket värd! En egenskap jag uppskattar mycket. Och en egenskap jag eftersträvar, att känna sig så trygg i sitt förhållande med mig att hon inte ber om ursäkt för sina åsikter utan ger uttryck för dem.

Faan jag älskar henne och är rädd att det ska skita sig. Jätterädd. Rödgråtande oroligt klassiskt skiträdd. För att det ska bli nej...

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag förstår dig!!!

Hellre en flickvän som krånglar ibland ...än en som alltid är ful.

Känns som om jag får ändra denna texten nu..

Link to comment
Dela på andra sajter

Hmmm, börjar mer och mer likna en blogg detta! Jag som dyrt och heligt lovat mig själv att aaaldrig börja blogga!

Jaha, vad är nytt under vår för dagen gråmulna himmel? Inget direkt. Sitter och inväntar tolkade ord från tirak, vad som sades och frågades på intervjun på ambassaden igår. Tolkhjälpen var upptagen igår och skulle ringa idag. Väntans tider. Kaffe i floder och onlinepoker.

Skulle visst komma snö till helgen, uppåt 20 cm. Skönt för mitt lag då jag har snöjour! Lite att dryga ut dagarna med. Inte lätt att vara mark/anläggningsgubbe vintertid!

Har lugnat mig lite sen igår. Insett att får vi nej för att de anser att det är ett oseriöst förhållande, eftersom vi inte bott ihop mer än två månader, så blir det en inbjudan direkt, så får hon stanna sex månader, kanske gifta oss, åka tillbaka till Thailand och så gör vi ett nytt försök med UT. Visst, trist, men vad gör man inte? *S* Läste på någon tråd att man kan höra av sig till SFI i hemkommunen och se om de kan erbjuda henne SFI trots att hon bara har besöksvisa. Jag önskar att jag kunde nog med thai för att kunna prata med henne om det här ämnet, vad ett eventuellt nej innebär och vilka lösningar vi har. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, om hon är seriös lär det väl märkas med tiden, typ. Och är hon seriös så vill hon nog komma till Sverige oavsett. Kan man ju hoppas! *S* Har en obehaglig känsla i magen, känslan av okontroll... Att inte veta men vilja är nog en av de värsta känslorna jag vet. Önskar att jag kunde se glaset som halvfullt... Blir en jobbig tid fram tills brevet från MIG med beslutet dimper ner på hallmattan!

Men jag inser att oavsett svarskaraktären så får jag ju träffa henne i slutet av april/början av maj! Det är ju en glädjande tanke! Ska suga på den ett tag tills den börjar bli söt tror jag! :)

Link to comment
Dela på andra sajter

Mycket mycket fint skrivet!

Man lever verkligen in i din berättelse.

Tackar...

Mvh

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Kalas.

Tack för att du delger oss dina känslor och jag känner igen mig själv i din text.

Att komma hem efter dagens slit på jobbet och se hennes kläder hänger där i hallen. För att inte tala om skorna, tofflorna, behån i badrummet, f..n vad det smärtar.

Jag går ofta till musiken och den är förlösande och den har hjälpt mig.

En låt som jag tänkter på just nu är med

Richard Marx - Right here waiting. Här har du texten:

Oceans apart day after day And I slowly go insane

I hear your voice on the line But it doesn´t stop the pain

If I see you next to never How can we say forever

Wherever you go Whatever you do I will be right here waiting for you

Whatever it takes Or how my heart breaks I will be right here waiting for you

I took for granted, all the times That I thought would last somehow

I hear the laughter, I taste the tears But I can´t get near you now

Oh, can´t you see it baby You´ve got me goin´ crazy

Wherever you go Whatever you do I will be right here waiting for you

Whatever it takes Or how my heart breaks I will be right here waiting for you

I wonder how we can survive This romance

But in the end if I´m with you I´ll take the chance

Oh, can´t you see it baby You´ve got me goin´ crazy

Wherever you go Whatever you do I will be right here waiting for you

Whatever it takes Or how my heart breaks I will be right here waiting for you.

Håller tummarna för er. BB

Den som säger att någonting är omöjligt, ska inte avbryta den som håller på och försöker.

Link to comment
Dela på andra sajter

Registrera dig eller logga in för att kommentera
och se bilderna på riktigt.

Du måste vara medlem för att kommentera på forumet

Registrera dig

Registrera ett medlemskap. Lätt gjort...!

Registrera dig på forumet

Logga in

Har du redan ett medlemskap? Logga in här.

Logga in nu
Hem
Nytt
Logga in

Logga in



×
×
×
  • Skapa ny...