Jump to content
IGNORERAD

Min polare Robban 2.0


Captain Morgan

Recommended Posts

Captain Morgan

Den gamla Robban tråden är borta så gjorde en ny som kanske kan roa några förlorade själar.
 

När jag läste i begravningstråden tidigare så kom jag att tänka på en liten episod för ett antal år sedan.

Jag hade pratat med Robban i telefon någon vecka tidigare och vi hade bestämt att vi skulle besöka den nyblivna änkan till en gemensam bekant eftersom vi inte haft möjlighet att närvara vid kremeringen så Robban var väntad att hämta upp mig vid tvåsnåret men dök upp till fots redan tidigt på morgonen, till synes helt bekymmerslös men så var det ju naturligtvis inte.
- Varför kommer du redan nu och till fots, var har du bilen? undrade jag.
- Den har jag sålt, mopeden med. . . och guldkedjan.
- Va?
- Jag är luspank, sa han men ville inte säga varför och det var ju inget jag hade med att göra i alla fall.
- Vill du låna pengar?
- Nä, nä.
- Något skit är det, vi ska ju inte åka till änkan förrän i eftermiddag.

Det visade sig att han var helt barskrapad och hade precis sålt sin nya madrass på internet och nu ville han ha hjälp med transporten till dess nya ägare men när jag skruvade lite på mig så visade han direkt sin mest ödmjuka och nästan hjärtskärande sida, precis som vanligt då han ville ha hjälp. 
- Snälla, snälla, sa han innan jag ens hade svarat. Du är ju min allra bästa vän och mitt liv vilar just nu i dina händer, fortsatte han.
- Okay då, blev mitt svar och så tog vi min pickup och körde hem till honom för att hämta madrassen.

Vi parkerade på soien utanför och gick in.

- Ska du verkligen sälja din madrass, den ser ju nästan ny ut? var det första jag sa när vi hade ställt upp den vertikalt mot väggen i hans sovrum.
- Livet måste ju gå vidare, tyckte han. Med eller utan madrass och pengarna är ju slut.
- Vem har du sålt den till då?
- En snubbe nere vid floden, svarade han och då tänkte jag direkt på de där små trähusen på pålar precis vid flodkanten så det skulle nog gå snabbt.
- Hur mycket har du begärt för den då?
- Vi kom överens om sju tusen Baht inklusive frakt, den är inte alls gammal och nästan fläckfri, sa han lite stolt.
- Tänk om han ändrar sig när vi kört dit den då?
- Nä, han lät tvärsäker på telefon i morse och ville att jag skulle forsla dit den direkt nu på morgonen.
 

Vi släpade ut madrassen och lastade upp den på flaket innan vi band lite snören runt och körde sedan iväg. När vi närmade oss floden frågade jag om han hade adressen och det hade han men fick ändå ringa upp madrasspekulanten några gånger innan vi hittade rätt. Vi parkerade till slut direkt framför ingången till ett höghus som låg ganska nära floden men det var inget litet hus på pålar. Det verkade vara ett sånt där typiskt thaihöghus bestående av massor av enrummare med ett litet kök. Vi lastade i alla fall av madrassen och släpade in den i vestibulen där det satt en security vakt och slumrade bakom en liten bardisk. När vi lyckats få in madrassen och ställt den på högkant framför en av de två hissarna så vaknade vakten till liv och rusade fram och ställde sig mellan hissdörren och madrassen.
- No, no, no, sa han och höll ut armarna som om han var där för att skydda hissen mot farangerna.
- Flytta på dig, sa Robban.
- No, no, no, sa han igen och då knuffade vi madrassen sidledes till den andra hissen men då flyttade sig vakten också och stod nu mellan den hissdörren och Robbans madrass.
Efter att ha dividerat med honom en stund på en blandning av thai, engelska och något slags hemmagjort teckenspråk så förstod vi att båda hissarna var ur funktion men att en reparatör var på väg och genom att låta honom peka på mitt armbandsur förstod vi också att det skulle ske inom en timme. En timme hit eller dit var väl inte hela världen, tänkte jag men Robban ville att vi skulle ta trapporna istället.
- Vad är det för våning då? frågade jag men det visste han ju inte så han ringde upp madrasspekulanten igen.
- Det är våning tolv, sa han sedan. Vi kan nog bära upp den.
- Du kan väl för helvete inte bära upp en king size madrass tolv våningar.
- Det är bara en queen size.
- Det spelar väl ingen roll, den är ju tung utav helvete, röt jag i och då gav han sig direkt.


Tre timmar senare var hissarna igång och en kort stund därpå lutade vi madrassen mot väggen i korridoren på tolfte våningen och knackade på den av dörrarna som stämde med det lägenhetsnummer Robban också hade fått per telefon och en snubbe i 40 - 45 års åldern öppnade och bjöd in oss i ett ganska stort men sparsamt möblerat rum med ett litet kök. Där fann endast ett bord, två stolar och en dubbelsäng utan madrass.
- Är det du som behöver en madrass, frågad Robban.
- Du ser ju själv, svarade mannen och nickade mot sängen.
- Den jag har där ute är nästan ny och fin som fan. En queen size, sa Robban.
- Vi kom överens om sju tusen, eller hur?
- Ja, ja, jag är pank och behöver pengar, sa Robban när det plötsligt kom ut en otroligt vacker liten fyrtio kilos solstråle i tjugo års åldern från det lilla köket. Iklädd små snäva shorts och ett litet åtsittande flicksingel.
- Gode Jesus, viskade jag till en dövstum Robban som följde henne med blicken tills hon vände och gick in i köket igen.
- Det var som fan, sa Robban och vände sig till mannen. Du lär behöva bra fjädring i madrassen och det är det i min, så där har du tur.
- Är det där din flickvän? frågade jag.
- Nja, suckade mannen och började berätta sitt livs historia eller i alla fall den senare delen av sitt liv.

Han berättade att han var en 43 årig jude från New York, där han bodde i sin mors källare.
- Mors källare? Jamen judar har väl gott om pengar, tryckte smidiga Robban in.
Jovisst, han gillade väl också pengar precis som alla andra men musiken kom före allt, sa han och berättade vidare att han var musiker och spelade trumpet på kubanska begravningar i New York men hade även lite andra ströspelningar.
- Kubanska begravningar? Ni tror väl på Moses? tryckte smidiga Robban in igen.
- Tyst på dig, låt karln berätta färdigt så vi kommer härifrån, sa jag och juden fortsatte att berätta hur mycket han älskade musiken och att det inte alltid hade varit så fett men han kunde i alla fall livnära sig rätt skapligt på sin musik som ju var hans allt, i alla fall tills han råkade hamna på syndens gata. Han hade kommit till Thailand på en tre veckors semester men efter att ha träffat lilla Noi på Soi Cowboy redan första kvällen hade han blivit så kär att han totalt tappat fattningen, vilket var hans egna ord. Han hade köpt ut henne från baren och var i sjunde himlen men efter bara två veckor med sin nya kärlek tog pengarna slut. Han bokade då om biljetten och bad sin mor att sälja en av hans trumpeter och skicka ner pengarna som faktiskt räckte i nästan två månader ihop med Noi. När pengarna var slut för andra gången beslutade han sig för att åka hem och sälja allt han ägde för att sedan komma tillbaka och börja ett helt nytt liv med sin lilla prinsessa i landet med det eviga leendet, som han själv utryckte det. Jag tittade på Robban med höjda ögonbryn men han ryckte bara lite på axlarna och pustade tillbaka utan att säga något.

Madrasspekulanten fortsatte sedan att berätta hur han hade åkt hem, sålt sina resterande fyra trumpeter, två saxofoner och allt annat han ägde för att fyra veckor senare sätta sig på ett plan och återvända till sitt livs kärlek, men där tog sagan slut. Hon hade redan en ny och väl besutten gubbe samt ett färskt visum till Australien instämlat i passet och gubben hade precis åkt tillbaka till Sidney men skulle återvända två månader senare för att hämta upp henne och ge henne ett nytt liv på en annan kontinent. Eftersom juden hade blivit utkonkurrerad så bestämde sig den lilla Cowboy prinsessan för att hon skulle bo hos honom som plåster på såren tills Aussi gubben återvände eller tills pengarna tog slut, vilket som nu inträffade först. Det var anledningen till att han nu stod i ett hyrt rum i ett höghus nere vid floden i Bangkok och otåligt väntade på Robbans begagnade madrass.
- Då har du i alla fall pengar så det räcker ett tag, sa jag.
- Jadå, jag satte in allting på Nois bankbok, där står det ju säkert, svarade han och jag vände direkt blicken mot Robban som redan bleknat och såg ut att vara nära en hjärtinfarkt. När vi stod där och lyssnade på den naiva judens lite märkliga historia så kom plötsligt lilla ärtan ut från köket igen och gick fram och ställde sig framför det stora rumsfönstret och tittade ut. Bakom henne stod nu tre gubbar på rad och stirrade som i trans på ett par små snäva shorts och det fortgick säkert i flera minuter, i alla fall tills jag fick en armbåge i sidan av Robban som tydligen hade vaknat till liv först och han puttade ut mig i korridoren för ett snack, medan juden stod kvar och dreglade.
- Du, viskade Robban. Den som låter sina tillgångar vila i händerna på lilla Miss Cowboy måste vara spritt språngande galen.
- Jag vet, men det finns många knäppgökar här i världen, svarade jag.
- Jag höjer i alla fall priset för madrassen till nio tusen, sa Robban.
- Det kan du inte göra, du kan ju inte bara höja ett pris som ni redan kommit överens om.
- Jamen du ser ju hur jävla desperat han är.
- Jo, jo, men du kan inte bara höja priset och dessutom har han ju en tabbe på dig.
- Vadå tabbe?
- Du sa ju själv till honom att du var pank och behövde pengar, klantskalle.
- Jamen du såg ju det lilla olivfärgade underverket. Han är ju totalt jävla vilsen och helt desperat, viskade Robban och precis då kom madrasspekulanten ut i korridoren för att inspektera sin förbokade madrass.

En stund senare var vi tillbaka i pickuppen och på väg till änkan. Nu utan madrass på flaket och Robban med sju tusen Baht på fickan, det blev inte mer trots ett envist försök att klämma juden på två till. Jag fick gå emellan och försöka medla men juden gav sig inte och Robban fattade till slut att man inte kan höja ett pris som man redan kommit överens om.



Besöket hos änkan får ni imorgon, madrassförsäljningen blev lite utdragen.

 

Link to comment
Dela på andra sajter

65Selander
7 minutes ago, Captain Morgan said:

Den gamla Robban tråden är borta så gjorde en ny som kanske kan roa några förlorade själar.
 

När jag läste i begravningstråden tidigare så kom jag att tänka på en liten episod för ett antal år sedan.

Jag hade pratat med Robban i telefon någon vecka tidigare och vi hade bestämt att vi skulle besöka den nyblivna änkan till en gemensam bekant eftersom vi inte haft möjlighet att närvara vid kremeringen så Robban var väntad att hämta upp mig vid tvåsnåret men dök upp till fots redan tidigt på morgonen, till synes helt bekymmerslös men så var det ju naturligtvis inte.
- Varför kommer du redan nu och till fots, var har du bilen? undrade jag.
- Den har jag sålt, mopeden med. . . och guldkedjan.
- Va?
- Jag är luspank, sa han men ville inte säga varför och det var ju inget jag hade med att göra i alla fall.
- Vill du låna pengar?
- Nä, nä.
- Något skit är det, vi ska ju inte åka till änkan förrän i eftermiddag.

Det visade sig att han var helt barskrapad och hade precis sålt sin nya madrass på internet och nu ville han ha hjälp med transporten till dess nya ägare men när jag skruvade lite på mig så visade han direkt sin mest ödmjuka och nästan hjärtskärande sida, precis som vanligt då han ville ha hjälp. 
- Snälla, snälla, sa han innan jag ens hade svarat. Du är ju min allra bästa vän och mitt liv vilar just nu i dina händer, fortsatte han.
- Okay då, blev mitt svar och så tog vi min pickup och körde hem till honom för att hämtade madrassen.

Vi parkerade på soien utanför och gick in.

- Ska du verkligen sälja din madrass, den ser ju nästan ny ut? var det första jag sa när vi hade ställt upp den vertikalt mot väggen i hans sovrum.
- Livet måste ju gå vidare, tyckte han. Med eller utan madrass och pengarna är ju slut.
- Vem har du sålt den till då?
- En snubbe nere vid floden, svarade han och då tänkte jag direkt på de där små trähusen på pålar precis vid flodkanten så det skulle nog gå snabbt.
- Hur mycket har du begärt för den då?
- Vi kom överens om sju tusen Baht inklusive frakt, den är inte alls gammal och nästan fläckfri, sa han lite stolt.
- Tänk om han ändrar sig när vi kört dit den då?
- Nä, han lät tvärsäker på telefon i morse och ville att jag skulle forsla dit den direkt nu på morgonen.
 

Vi släpade ut madrassen och lastade upp den på flaket innan vi band lite snören runt och körde sedan iväg. När vi närmade oss floden frågade jag om han hade adressen och det hade han men fick ändå ringa upp madrasspekulanten några gånger innan vi hittade rätt. Vi parkerade till slut direkt framför ingången till ett höghus som låg ganska nära floden men det var inget litet hus på pålar. Det verkade vara ett sånt där typiskt thaihöghus bestående av massor av enrummare med ett litet kök. Vi lastade i alla fall av madrassen och släpade in den i vestibulen där det satt en security vakt och slumrade bakom en liten bardisk. När vi lyckats få in madrassen och ställt den på högkant framför en av de två hissarna så vaknade vakten till liv och rusade fram och ställde sig mellan hissdörren och madrassen.
- No, no, no, sa han och höll ut armarna som om han var där för att skydda hissen mot farangerna.
- Flytta på dig, sa Robban.
- No, no, no, sa han igen och då knuffade vi madrassen sidledes till den andra hissen men då flyttade sig vakten också och stod nu mellan den hissdörren och Robbans madrass.
Efter att ha dividerat med honom en stund på en blandning av thai, engelska och något slags hemmagjort teckenspråk så förstod vi att båda hissarna var ur funktion men att en reparatör var på väg och genom att låta honom peka på mitt armbandsur förstod vi också att det skulle ske inom en timme. En timme hit eller dit var väl inte hela världen, tänkte jag men Robban ville att vi skulle ta trapporna istället.
- Vad är det för våning då? frågade jag men det visste han ju inte så han ringde upp madrasspekulanten igen.
- Det är våning tolv, sa han sedan. Vi kan nog bära upp den.
- Du kan väl för helvete inte bära upp en king size madrass tolv våningar.
- Det är bara en queen size.
- Det spelar väl ingen roll, den är ju tung utav helvete, röt jag i och då gav han sig direkt.


Tre timmar senare var hissarna igång och en kort stund därpå lutade vi madrassen mot väggen i korridoren på tolfte våningen och knackade på den av dörrarna som stämde med det lägenhetsnummer Robban också hade fått per telefon och en snubbe i 40 - 45 års åldern öppnade och bjöd in oss i ett ganska stort men sparsamt möblerat rum med ett litet kök. Där fann endast ett bord, två stolar och en dubbelsäng utan madrass.
- Är det du som behöver en madrass, frågad Robban.
- Du ser ju själv, svarade mannen och nickade mot sängen.
- Den jag har där ute är nästan ny och fin som fan. En queen size, sa Robban.
- Vi kom överens om sju tusen, eller hur?
- Ja, ja, jag är pank och behöver pengar, sa Robban när det plötsligt kom ut en otroligt vacker liten fyrtio kilos solstråle i tjugo års åldern från det lilla köket. Iklädd små snäva shorts och ett litet åtsittande flicksingel.
- Gode Jesus, viskade jag till en dövstum Robban som följde henne med blicken tills hon vände och gick in i köket igen.
- Det var som fan, sa Robban och vände sig till mannen. Du lär behöva bra fjädring i madrassen och det är det i min, så där har du tur.
- Är det där din flickvän? frågade jag.
- Nja, suckade mannen och började berätta sitt livs historia eller i alla fall den senare delen av sitt liv.

Han berättade att han var en 43 årig jude från New York, där han bodde i sin mors källare.
- Mors källare? Jamen judar har väl gott om pengar, tryckte smidiga Robban in.
Jovisst, han gillade väl också pengar precis som alla andra men musiken kom före allt, sa han och berättade vidare att han var musiker och spelade trumpet på kubanska begravningar i New York men hade även lite andra ströspelningar.
- Kubanska begravningar? Ni tror väl på Moses? tryckte smidiga Robban in igen.
- Tyst på dig, låt karln berätta färdigt så vi kommer härifrån, sa jag och juden fortsatte att berätta hur mycket han älskade musiken och att det inte alltid hade varit så fett men han kunde i alla fall livnära sig rätt skapligt på sin musik som ju var hans allt, i alla fall tills han råkade hamna på syndens gata. Han hade kommit till Thailand på en tre veckors semester men efter att ha träffat lilla Noi på Soi Cowboy redan första kvällen hade han blivit så kär att han totalt tappat fattningen, vilket var hans egna ord. Han hade köpt ut henne från baren och var i sjunde himlen men efter bara två veckor med sin nya kärlek tog pengarna slut. Han bokade då om biljetten och bad sin mor att sälja en av hans trumpeter och skicka ner pengarna som faktiskt räckte i nästan två månader ihop med Noi. När pengarna var slut för andra gången beslutade han sig för att åka hem och sälja allt han ägde för att sedan komma tillbaka och börja ett helt nytt liv med sin lilla prinsessa i landet med det eviga leendet, som han själv utryckte det. Jag tittade på Robban med höjda ögonbryn men han ryckte bara lite på axlarna och pustade tillbaka utan att säga något.

Madrasspekulanten fortsatte sedan att berätta hur han hade åkt hem, sålt sina resterande fyra trumpeter, två saxofoner och allt annat han ägde för att fyra veckor senare sätta sig på ett plan och återvända till sitt livs kärlek, men där tog sagan slut. Hon hade redan en ny och väl besutten gubbe samt ett färskt visum till Australien instämlat i passet och gubben hade precis åkt tillbaka till Sidney men skulle återvända två månader senare för att hämta upp henne och ge henne ett nytt liv på en annan kontinent. Eftersom juden hade blivit utkonkurrerad så bestämde sig den lilla Cowboy prinsessan för att hon skulle bo hos honom som plåster på såren tills Aussi gubben återvände eller tills pengarna tog slut, vilket som nu inträffade först. Det var anledningen till att han nu stod i ett hyrt rum i ett höghus nere vid floden i Bangkok och otåligt väntade på Robbans begagnade madrass.
- Då har du i alla fall pengar så det räcker ett tag, sa jag.
- Jadå, jag satte in allting på Nois bankbok, där står det ju säkert, svarade han och jag vände direkt blicken mot Robban som redan bleknat och såg ut att vara nära en hjärtinfarkt. När vi stod där och lyssnade på den naiva judens lite märkliga historia så kom plötsligt lilla ärtan ut från köket igen och gick fram och ställde sig framför det stora rumsfönstret och tittade ut. Bakom henne stod nu tre gubbar på rad och stirrade som i trans på ett baken av ett par små snäva shorts och det fortgick säkert i flera minuter, i alla fall tills jag fick en armbåge i sidan av Robban som tydligen hade vaknat till liv först och han puttade ut mig i korridoren för ett snack, medan juden stod kvar och dreglade.
- Du, viskade Robban. Den som låter sina tillgångar vila i händerna på lilla Miss Cowboy måste vara spritt språngande galen.
- Jag vet, men det finns många knäppgökar här i världen, svarade jag.
- Jag höjer i alla fall priset för madrassen till nio tusen, sa Robban.
- Det kan du inte göra, du kan ju inte bara höja ett pris som ni redan kommit överens om.
- Jamen du ser ju hur jävla desperat han är.
- Jo, jo, men du kan inte bara höja priset och dessutom har han ju en tabbe på dig.
- Vadå tabbe?
- Du sa ju själv till honom att du var pank och behövde pengar, klantskalle.
- Jamen du såg ju det lilla olivfärgade underverket. Han är ju totalt jävla vilsen och helt desperat, viskade Robban och precis då kom madrasspekulanten ut i korridoren för att inspektera sin förbokade madrass.

En stund senare var vi tillbaka i pickuppen och på väg till änkan. Nu utan madrass på flaket och Robban med sju tusen Baht på fickan, det blev inte mer trots ett envist försök att klämma juden på två till. Jag fick gå emellan och försöka medla men juden gav sig inte och Robban fattade till slut att man inte kan höja ett pris som man redan kommit överens om.



Besöket hos änkan får ni imorgon, madrassförsäljningen blev lite utdragen.

 

Både rolig läsning men samtidigt tragisk.

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

 

Vi hade avslutat affären med madrassen och visst var det väl lite synd om juden som blev utkonkurrerad och förlorade sin Miss Cowboy, men efter att ha slickat sina sår insåg han kanske så småningom att det möjligen var han som gått segrande ut ur striden.

Nu var vi i alla fall på väg till en gemensam dryckesbroders nyblivna änka och det var ju bara dit vi egentligen skulle den här dagen men Robbans madrass stökade till det lite. Änkans gubbe hade säkert varit här i Los i över 20 år innan han gick bort lite halvhastigt i lungcancer. Han hade rökt sedan tonåren och avverkade säkert tre paket cigg om dagen så det var väl inte så märkligt att det gick som det gick. De sista åren hade han visserligen växlat över till en nikotinsvag mentolvariant men rökte fortfarande som en borstbindare och det var nog försent att ställa om i vilket fall.

 

Varken Robban eller jag hade haft möjlighet att närvara vid hans kremering och åkte därför istället hem till thaiänkan nu efteråt. Vårt enda syfte var att uttrycka vår sorg och fråga om det var något vi kunde göra, någonting hon behövde hjälp med så vi körde den dryga milen bort från floden och när vi anlände parkerade vi direkt utanför deras lilla radhus som låg längst ner på en av kvarterets otaliga små soier. Hon hade nog sett oss komma för direkt när vi klivit ur bilen mötte hon upp och slog ihop handflatorna samtidigt som hon log med hela ansiktet och bjöd in oss i huset. Vi stod i vardagsrummet och pratade då hon berättade att hon hade planerat allt in i minsta detalj och fortfarande hade urnan med makens aska hemma med avsikt att mura in den i tempelväggen i ett av traktens många tempel redan nästkommande helg och frågade om vi kunde närvara då.
- Självklart, sa jag.
- Inga problem, sköt Robban in och när vi stod där och pratade så pekade hon mot en urna som stod prydligt på en liten vägghylla när det plötsligt knackade på dörren och hon gick iväg för att öppna. Det var två kostymklädda herrar som hade med sig ett dokument från ambassaden som visade att någon hade begärt att få urnan konfiskerad. Det var nu det uppdagades för både Robban och mig att vår käre dryckesbroder var bigamist, vilket vi inte hade haft en aning om under alla år. Vi fick veta att det var gammelfrun, som genom ett juridiskt ombud, begärt att få urnan hemskickad så att hon kunde begrava den hemmavid istället. Det hade hon tydligen all laglig rätt att göra även om vi inte fattade vad det skulle vara bra för, han trivdes ju alldeles utmärkt här men hade ju knappast längre någon möjlighet att fatta sina egna beslut. Thaifrun hade själv blivit varse bigamistförseelsen först efter att gubben hade lämnat in för gott och kände till problemet men blev ändå både förvånad och förtvivlad när de två männen plötsligen dök upp för att konfiskera askan men hon förstod samtidigt att hon inte hade något annat val än att lämna över den. Hon vände sig om och klev tillbaka in i rummet och över till den lilla hyllan där hon greppade urnan för att direkt återvända till de två herrarna där hon försiktigt lämnade över den.
  - Vad ska vi nu begrava? snyftade hon efter att gammelfruns representanter hade gått därifrån.
  - Den här, hojtade Robban och höll upp en pillerburk med lite aska som han hade hällt över från urnan medan thaifrun och de två besökarna stod i dörrhålet och diskuterade den avlidnes askas framtid.

Nästkommande helg hade vi samlats vi vid templets minnesvägg tillsammans med thaifrun och två av hennes anhöriga när hon lämnade över pillerburken till Robban som försiktigt ställde in den i ett litet hål i tempelväggen och sedan tände vi några thailändska tomtebloss under en liten privat ceremoni innan kakelplattan sattes på plats för att försegla hålet.

  - Nu har storrökaren i alla fall en fot kvar i Thailand, sa Robban varpå han fick en stor björnkram av thaifrun, vilket fick bli mitt sista minne av både bigamisten och hans thailändska hustru. Livet gick vidare och Robban slutade aldrig att förvåna.

 

Link to comment
Dela på andra sajter

Fasen, du skriver väldigt bra och målande.

Påminner lite om de pocketböcker man läste som tonåring. Måste kanske ta upp läsandet igen.

Hoppas på fler referat och äventyr.

Link to comment
Dela på andra sajter

Risifrutti

Bra skrivet!

 

Det känns som att man har träffat Robban i div barer i Thailand genom åren. (även juden)

 

 

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan
15 hours ago, rolba said:

Fasen, du skriver väldigt bra och målande.

Påminner lite om de pocketböcker man läste som tonåring. Måste kanske ta upp läsandet igen.

Hoppas på fler referat och äventyr.

Om inte minnet sviker så. Det kan ibland vakna till liv efter några burkar eller ett par Rob Special.

Link to comment
Dela på andra sajter

  • 2 veckor senare...
Captain Morgan

Jag minns inte exakt när det var som Robban skulle åka på semester för jag tycker tidsaxeln flyter liksom samman numera men det kanske har med åldern att göra. Har för mig att det i alla fall var på den tiden barerna fick ha öppet till kockan tre. Ännu tidigare var ju en del barer öppna dygnet runt och då kunde man sitta på samma barstol i en hel vecka om man bara lyfte på fötterna vid åttasnåret på morgonen så de kunde sopa golvet och därefter kunde man beställa frukost.

Robban kom i alla fall ner på min soi hojtandes bak på en moppetaxi med en stor duffelbag över axeln. När moppen stannat och han hade klivit av så ställde han ner väskan på marken och betalade för sig.
- Vad har du i den där då, frågade jag och pekade på väskan.

- Lite kläder bara. Jag ska på semester och tänkte om du ville hänga med.
- Nja, ska du vara borta länge?
- En vecka.

- Har du köpt biljett?

- Det behövs inte.

- Nähä, vart ska du då?
- Sukhumvit.

- Sukhumvit är lång, vart?

- Jag hade tänkt mig någonstans runt Soi 7. På samma sida som Soi Kebab i alla fall, då slipper jag Nana.

- Vad har du ställt till med på Nana nu då, rivit ner tjejernas stång igen?
- Nä, det är inget speciellt, jag vill bara inte gå dit på ett tag.
- Suk Soi 7? En halvtimme i taxi. Det är ju nästan som att åka på semester till nästa kvarter.
- Du, det är inte sträckan som räknas utan det är semesterns kvalité, sa Robban.
- Okay, men vad är det för fel med en vecka i Pattaya eller Phuket istället?
- Man slipper alla jävla vattenskoters, fallskärmar, elefanter, tempel och allt sånt där onödigt skit.
- Hmm . . ., var allt jag fick ur mig.
- Häng med, vi kan dela rum, tyckte Robban.
- Nä tack. Jag ska inte på semester och jag ska absolut inte dela rum med dig.
- Men du kan väl hänga med ner och ta några bärs i alla fall, du kan ju åka hem när du vill.
- Ja, det kan jag väl göra men då tar jag en taxi hem vid elvasnåret, svarade jag efter att ha gjort en snabb riskkalkyl.

 

En timme senare klev vi ur en taxi utanför ett halvskapligt hotell som jag inte minns vad det hette men det låg i alla fall på en av soierna på Robbans sida av Sukhumvit. Efter att han hade checkat in så startade vi kvällen med en schysst middag och ett par ’Rob Special’, en sexa mörk rom med en skvätt Cola, några droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar, som förklaring till den oinvigde. Därefter drog vi vidare på en bärsakväll till Deutsche Beer Garden och några andra ställen och det var full rulle ända tills jag tittade till på klockan som redan var bra över elva och jag ville helst inte åka hem mitt i natten så det fick bli avslut för min del.
- Jag tar en taxi hem nu, sa jag till Robban.
- Vi tar en sista storkagge sedan kan du dra, svarade han och det var precis vad jag inte behövde. Den där sista är den som alltid flippar över och man glömmer både tid och rum. Efter den drog vi glatt vidare men efter några barer kom vi ifrån varandra och fortsatte på varsitt håll men efter någon timme kände jag mig lite sliten och bestämde mig för att gå och sova ruset av mig så jag gick bort till hotellet och checkade in i ett rum på samma våning som Robban.

Jag vaknade i skaplig tid på morgonen och slog upp ögonen men det tog väl någon halv minut innan jag minns var jag befann mig. På höger sida låg ingen och på vänster sida var det också tomt och det kändes i alla fall bra. Efter att ha duschat och tagit på mig mina väl inrökta kläder så gick jag ut i korridoren och slog igen dörren efter mig. När jag tagit några steg bort mot hissen hörde jag ett helvetes liv från ett av rummen där dörren stod på vid gavel så jag gick bort och tittade in och där stod Robban mitt på golvet i bara kalsongerna och gormade. Jag smög lite närmare och tittade försiktigt lite längre in och där låg en snubbe i sängen, en brunbränd yngre man med svart, lite halvkrulligt hår och det var honom Robban skrek åt.
- Din jävla bög, skrek han och pekade med hela handen mot sängen, ut med dig.
- Din förbannade jävla spanjor, jag ska skära tasken av din jävel, skrek han så det hördes i hela korridoren och jag lutade mig fram lite till och såg hur snubben i sängen förskräckt drog täcket ända upp till halsen.
- Jag är italienare och inte bög, hördes ifrån sängen medan Robban matade vidare.
Det här orkar jag inte med just nu, tänkte jag och tog hissen ner, käkade frukost och checkade ut innan jag tog en taxi hem.

Några veckor senare kom Robban förbi och jag frågade hur Suk-semestern hade varit.
- Hur bra som helst. Lugnt och fint, svarade han.
- Det var inget bråk?
- Nä, nä, det var den lugnaste semester jag någonsin haft.
- Du stod aldrig i bara kalsongerna och skrek åt någon?
- Såg du det? frågade han efter att pillat sig lite örat och tittat bort en liten stund.
- Jag gick förbi, sa jag. Vad var det där om då?
- Nja, det var bara ett litet missförstånd.
- Kör på, jag lyssnar, sa jag och ställde fram en kall bärs innan han började berätta att han hade kommit hem bra packad på nattkröken och när han gick förbi receptionen hade han frågat när han kunde lämna in smutstvätten för att få den tillbaka ren samma dag. Den där stora duffelbagen var nämligen full av smutstvätt han hade tagit med sig hemifrån för att slippa tvätta själv.
- Lämnar du in tvätten innan klockan nio i morgon bitti så får du tillbaka den på eftermiddagen samma dag, minns han att receptionisten hade svarat och för att han inte skulle glömma av det så sjöng han nio, nio, nio, nio, nio, nio . . . hela vägen upp till rummet där han direkt ställde väckarklockan på nio och sedan blev allt svart.
Han vaknade av att klockan ringde och när han tittade till så såg han att den var exakt nio.
- Helvete, tvätten, skrek han och flög upp ur sängen, greppade rumsnyckeln och duffelbagen innan han rusade ut ur rummet, ner för trapporna och över till receptionen där han såg två yngre grabbar bära ut tvättpåsar till en vit van som stod parkerad utanför entrén.
- Vänta, ta den här också, skrek han och kastade över duffelbagen. Tvätta allt tills i eftermiddag!
- Du måste fylla i tvättlappen och lägga tvätten i tvättpåsar, sa receptionisten som hade bevittnat hela händelsen, så grabbarna fick vänta medan en svettig och fyllsjuk Robban stod i receptionen iklädd endast ett par vita kalsonger och fyllde i en tvättlapp samtidigt som han förflyttade plagg för plagg från duffelbagen till tre olika tvättpåsar.
 

När han var klar tog han hissen upp och gick sedan in på sitt rum som var kolmörkt så han lämnade dörren på vid gavel för att först gå fram till fönstret och sära på gardinerna. När morgonljuset strålade in fick han syn på något som stod i en av fåtöljerna vid fönstret. Han tog tag och lyfte upp det och det var tungt som fan. Det var en stor snidad träelefant. Vad i helvetes helvete, hade han köpt en stor jävla elefant på fyllan? Nu fick det fan vara nog, han hatade ju elefanter, tänkte han när han vände sig om och fick syn på en karl liggandes i hans säng. Inte nog med att han hade köpt en träelefant mitt i natten, han hade släpat hem en bögjävel dessutom. Nu fick det fan i mig vara slutsupet.
- Din jävla bög, skrek han och pekade med hela handen mot sängen där mannen låg, ut med dig.
- Din förbannade jävla spanjor, jag ska skära tasken av din jävel, skrek han.
- Jag är italienare och inte bög, hördes ifrån sängen medan Robban matade vidare.
- Ut med dig din jävla spanjorbög, ut ur mitt rum din jävel., skrek han och fortsatte att gorma ända tills mannen viftade med sin rumsnyckel.
- Kolla rumsnumret, kolla numret på dörren, sa han och Robban tystnade tvärt innan han gick fram och tittade på dörrens nummer som han jämförde med numret på sin egen nyckel, de var inte samma.
Han vände sig då sakta mot mannen som låg kvar i sängen och naivt förväntade sig en ursäkt ifrån den okända inkräktaren.
- Hör nu din jävla Pedro, nu hade du tur din jävel, skrek Robban innan han gick ut i korridoren och in på sitt eget rum. Han hade gått in i fel rum efter att ha lämnat in tvätten men det var ju inte hans fel. Nä, det var den där jävla spanjoren med träelefanten som hade lämnat dörren på glänt eller så var det hotellets fel för att Robbans rumsnyckel möjligen hade passat i spanjorens dörrlås. I vilket fall var det inte Robbans fel, det var det aldrig.

 

Link to comment
Dela på andra sajter

  • 1 månad senare...
On 2021-05-06 at 16:20, skrev Captain Morgan:

Den gamla Robban tråden är borta så gjorde en ny som kanske kan roa några förlorade själar.
 

När jag läste i begravningstråden tidigare så kom jag att tänka på en liten episod för ett antal år sedan.

Jag hade pratat med Robban i telefon någon vecka tidigare och vi hade bestämt att vi skulle besöka den nyblivna änkan till en gemensam bekant eftersom vi inte haft möjlighet att närvara vid kremeringen så Robban var väntad att hämta upp mig vid tvåsnåret men dök upp till fots redan tidigt på morgonen, till synes helt bekymmerslös men så var det ju naturligtvis inte.
- Varför kommer du redan nu och till fots, var har du bilen? undrade jag.
- Den har jag sålt, mopeden med. . . och guldkedjan.
- Va?
- Jag är luspank, sa han men ville inte säga varför och det var ju inget jag hade med att göra i alla fall.
- Vill du låna pengar?
- Nä, nä.
- Något skit är det, vi ska ju inte åka till änkan förrän i eftermiddag.

Det visade sig att han var helt barskrapad och hade precis sålt sin nya madrass på internet och nu ville han ha hjälp med transporten till dess nya ägare men när jag skruvade lite på mig så visade han direkt sin mest ödmjuka och nästan hjärtskärande sida, precis som vanligt då han ville ha hjälp. 
- Snälla, snälla, sa han innan jag ens hade svarat. Du är ju min allra bästa vän och mitt liv vilar just nu i dina händer, fortsatte han.
- Okay då, blev mitt svar och så tog vi min pickup och körde hem till honom för att hämta madrassen.

Vi parkerade på soien utanför och gick in.

- Ska du verkligen sälja din madrass, den ser ju nästan ny ut? var det första jag sa när vi hade ställt upp den vertikalt mot väggen i hans sovrum.
- Livet måste ju gå vidare, tyckte han. Med eller utan madrass och pengarna är ju slut.
- Vem har du sålt den till då?
- En snubbe nere vid floden, svarade han och då tänkte jag direkt på de där små trähusen på pålar precis vid flodkanten så det skulle nog gå snabbt.
- Hur mycket har du begärt för den då?
- Vi kom överens om sju tusen Baht inklusive frakt, den är inte alls gammal och nästan fläckfri, sa han lite stolt.
- Tänk om han ändrar sig när vi kört dit den då?
- Nä, han lät tvärsäker på telefon i morse och ville att jag skulle forsla dit den direkt nu på morgonen.
 

Vi släpade ut madrassen och lastade upp den på flaket innan vi band lite snören runt och körde sedan iväg. När vi närmade oss floden frågade jag om han hade adressen och det hade han men fick ändå ringa upp madrasspekulanten några gånger innan vi hittade rätt. Vi parkerade till slut direkt framför ingången till ett höghus som låg ganska nära floden men det var inget litet hus på pålar. Det verkade vara ett sånt där typiskt thaihöghus bestående av massor av enrummare med ett litet kök. Vi lastade i alla fall av madrassen och släpade in den i vestibulen där det satt en security vakt och slumrade bakom en liten bardisk. När vi lyckats få in madrassen och ställt den på högkant framför en av de två hissarna så vaknade vakten till liv och rusade fram och ställde sig mellan hissdörren och madrassen.
- No, no, no, sa han och höll ut armarna som om han var där för att skydda hissen mot farangerna.
- Flytta på dig, sa Robban.
- No, no, no, sa han igen och då knuffade vi madrassen sidledes till den andra hissen men då flyttade sig vakten också och stod nu mellan den hissdörren och Robbans madrass.
Efter att ha dividerat med honom en stund på en blandning av thai, engelska och något slags hemmagjort teckenspråk så förstod vi att båda hissarna var ur funktion men att en reparatör var på väg och genom att låta honom peka på mitt armbandsur förstod vi också att det skulle ske inom en timme. En timme hit eller dit var väl inte hela världen, tänkte jag men Robban ville att vi skulle ta trapporna istället.
- Vad är det för våning då? frågade jag men det visste han ju inte så han ringde upp madrasspekulanten igen.
- Det är våning tolv, sa han sedan. Vi kan nog bära upp den.
- Du kan väl för helvete inte bära upp en king size madrass tolv våningar.
- Det är bara en queen size.
- Det spelar väl ingen roll, den är ju tung utav helvete, röt jag i och då gav han sig direkt.


Tre timmar senare var hissarna igång och en kort stund därpå lutade vi madrassen mot väggen i korridoren på tolfte våningen och knackade på den av dörrarna som stämde med det lägenhetsnummer Robban också hade fått per telefon och en snubbe i 40 - 45 års åldern öppnade och bjöd in oss i ett ganska stort men sparsamt möblerat rum med ett litet kök. Där fann endast ett bord, två stolar och en dubbelsäng utan madrass.
- Är det du som behöver en madrass, frågad Robban.
- Du ser ju själv, svarade mannen och nickade mot sängen.
- Den jag har där ute är nästan ny och fin som fan. En queen size, sa Robban.
- Vi kom överens om sju tusen, eller hur?
- Ja, ja, jag är pank och behöver pengar, sa Robban när det plötsligt kom ut en otroligt vacker liten fyrtio kilos solstråle i tjugo års åldern från det lilla köket. Iklädd små snäva shorts och ett litet åtsittande flicksingel.
- Gode Jesus, viskade jag till en dövstum Robban som följde henne med blicken tills hon vände och gick in i köket igen.
- Det var som fan, sa Robban och vände sig till mannen. Du lär behöva bra fjädring i madrassen och det är det i min, så där har du tur.
- Är det där din flickvän? frågade jag.
- Nja, suckade mannen och började berätta sitt livs historia eller i alla fall den senare delen av sitt liv.

Han berättade att han var en 43 årig jude från New York, där han bodde i sin mors källare.
- Mors källare? Jamen judar har väl gott om pengar, tryckte smidiga Robban in.
Jovisst, han gillade väl också pengar precis som alla andra men musiken kom före allt, sa han och berättade vidare att han var musiker och spelade trumpet på kubanska begravningar i New York men hade även lite andra ströspelningar.
- Kubanska begravningar? Ni tror väl på Moses? tryckte smidiga Robban in igen.
- Tyst på dig, låt karln berätta färdigt så vi kommer härifrån, sa jag och juden fortsatte att berätta hur mycket han älskade musiken och att det inte alltid hade varit så fett men han kunde i alla fall livnära sig rätt skapligt på sin musik som ju var hans allt, i alla fall tills han råkade hamna på syndens gata. Han hade kommit till Thailand på en tre veckors semester men efter att ha träffat lilla Noi på Soi Cowboy redan första kvällen hade han blivit så kär att han totalt tappat fattningen, vilket var hans egna ord. Han hade köpt ut henne från baren och var i sjunde himlen men efter bara två veckor med sin nya kärlek tog pengarna slut. Han bokade då om biljetten och bad sin mor att sälja en av hans trumpeter och skicka ner pengarna som faktiskt räckte i nästan två månader ihop med Noi. När pengarna var slut för andra gången beslutade han sig för att åka hem och sälja allt han ägde för att sedan komma tillbaka och börja ett helt nytt liv med sin lilla prinsessa i landet med det eviga leendet, som han själv utryckte det. Jag tittade på Robban med höjda ögonbryn men han ryckte bara lite på axlarna och pustade tillbaka utan att säga något.

Madrasspekulanten fortsatte sedan att berätta hur han hade åkt hem, sålt sina resterande fyra trumpeter, två saxofoner och allt annat han ägde för att fyra veckor senare sätta sig på ett plan och återvända till sitt livs kärlek, men där tog sagan slut. Hon hade redan en ny och väl besutten gubbe samt ett färskt visum till Australien instämlat i passet och gubben hade precis åkt tillbaka till Sidney men skulle återvända två månader senare för att hämta upp henne och ge henne ett nytt liv på en annan kontinent. Eftersom juden hade blivit utkonkurrerad så bestämde sig den lilla Cowboy prinsessan för att hon skulle bo hos honom som plåster på såren tills Aussi gubben återvände eller tills pengarna tog slut, vilket som nu inträffade först. Det var anledningen till att han nu stod i ett hyrt rum i ett höghus nere vid floden i Bangkok och otåligt väntade på Robbans begagnade madrass.
- Då har du i alla fall pengar så det räcker ett tag, sa jag.
- Jadå, jag satte in allting på Nois bankbok, där står det ju säkert, svarade han och jag vände direkt blicken mot Robban som redan bleknat och såg ut att vara nära en hjärtinfarkt. När vi stod där och lyssnade på den naiva judens lite märkliga historia så kom plötsligt lilla ärtan ut från köket igen och gick fram och ställde sig framför det stora rumsfönstret och tittade ut. Bakom henne stod nu tre gubbar på rad och stirrade som i trans på ett par små snäva shorts och det fortgick säkert i flera minuter, i alla fall tills jag fick en armbåge i sidan av Robban som tydligen hade vaknat till liv först och han puttade ut mig i korridoren för ett snack, medan juden stod kvar och dreglade.
- Du, viskade Robban. Den som låter sina tillgångar vila i händerna på lilla Miss Cowboy måste vara spritt språngande galen.
- Jag vet, men det finns många knäppgökar här i världen, svarade jag.
- Jag höjer i alla fall priset för madrassen till nio tusen, sa Robban.
- Det kan du inte göra, du kan ju inte bara höja ett pris som ni redan kommit överens om.
- Jamen du ser ju hur jävla desperat han är.
- Jo, jo, men du kan inte bara höja priset och dessutom har han ju en tabbe på dig.
- Vadå tabbe?
- Du sa ju själv till honom att du var pank och behövde pengar, klantskalle.
- Jamen du såg ju det lilla olivfärgade underverket. Han är ju totalt jävla vilsen och helt desperat, viskade Robban och precis då kom madrasspekulanten ut i korridoren för att inspektera sin förbokade madrass.

En stund senare var vi tillbaka i pickuppen och på väg till änkan. Nu utan madrass på flaket och Robban med sju tusen Baht på fickan, det blev inte mer trots ett envist försök att klämma juden på två till. Jag fick gå emellan och försöka medla men juden gav sig inte och Robban fattade till slut att man inte kan höja ett pris som man redan kommit överens om.



Besöket hos änkan får ni imorgon, madrassförsäljningen blev lite utdragen.

 

Underbart nästan som BTT s storys

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

 

Alla människor är ju lite olika men ibland undrar man var gränserna går.

Robban och jag satt i en bar nere på Nana en tidig söndagskväll för några år sedan. Vi satt i 90 graders vinkel mot varandra, på varsin sida om en av bardiskens hörnstolpar och sa inte så mycket utan satt med varsin bira och tittade tysta in i baren där två tjejer stod och grejade med flaskor, glas och isbitar. Vi satt nog och tänkte på lite olika saker när jag såg att skynket vid entrén sveptes åt sidan och en ganska lång farang klev in. Han svepte lite med blicken innan han gick fram och satte sig jämte Robban.

Jag tyckte jag kände igen karln men kunde inte placera honom, inte förrän han vinkade till sig en av tjejerna i baren och beställde en kopp varm citron te. Han både lät och såg ut som i Roy i ”Roys och Rogers mack”, det kanske till och med var han, tänkte jag. Han tog emot sitt te och vände sig sedan mot Robban och stirrade honom rakt i ögonen innan han sträckte fram handen och presenterade sig, det var inte Roy utan en svensk ingenjör men jag minns inte vad han sa att han hette.
- Ja, hej du, sa Robban.
- Vad gör du här? frågade ingenjörn men innan Robban ens hade hunnit svara så fortsatte han att berätta att han själv jobbade som programmerare i ett telecom project och skulle vara i Thailand i två år.
- Det var ju trevligt, sa Robban som redan verkade ha tröttnat på karln och återigen sjönk in i sin egen tankevärld men ingenjörn fortsatte att prata på om sitt projekt och sin besvikelse på dagens moral.
- Är du ensam här? frågade Robban för att inte framstå som otrevlig medan jag fortfarande höll tyst, jag satt ju liksom lite utanför konversationsradien men kunde omöjligt undgå att höra varenda ord.
- Ja, det ser du väl, svarade mannen i högst asocial ton.
- Jag menar i Thailand, jag menar fru, familj och så där, sa Robban ödmjukt för här fick man nog gå fram med ubåtstofflor och han ångrade redan att han ens brytt sig om att svara.
- Vi är tre ingenjörer som delar en lägenhet men de andra dricker alkohol och har flickvänner, det är inte bra.
- Varför är inte det bra då? frågade Robban lite halvslött.
- Jo, en sak ska du veta. Jag tror att mina kollegor bara är ute efter sex och att deras flickvänner är prostituerade.
- Jaså, tjejerna erbjuder sexuella tjänster, sa Robban som helt plötsligt satt sig spikrakt upp vänt sin blick mot ingenjörn för när han hörde orden sex och prostituerade väcktes amygdalan automatiskt till liv, det erotiska centret i Robbans hjärna.
- Ja, med allra största sannolikhet erbjuder deras så kallade flickvänner sexuella tjänster mot betalning i lokal valuta, sa ingenjörn.
- Det var det jävligaste, ska de ha betalt också?
- Ja, och det är högst omoraliskt med både alkohol och den typen av erotik.
- Är de snygga?
- Det vill jag inte ens tänka på, svarade ingenjörn.
- Vad kostar det då? Erotiken menar jag, frågade Robban fast han säkert redan hade hela prislistan i huvudet, inklusive busspengar.
- Det vet jag inte och vill inte ens veta, svarade ingenjörn på största allvar och pladdrade på som den värsta frikyrkopredikant om det moraliska förfallet och fortsatte sedan att berätta hur han faktiskt också gärna skulle vilja ha en flickvän men en riktig flickvän, ingen sån där. Så småningom hade han i alla fall predikat färdigt, druckit ur sitt te och rest sig upp.
- Hej då grabbar, sa han alert och tittade först på Robban och sedan på mig innan han försvann ut.
- Lycka till med sökandet, sa Robban när han redan var borta.
- Oj, oj, han var fan i mig stolligare än han juden nere vid floden, sa Robban efter att ha vänt blicken mot mig. En potentiell seriemördare med aspergers syndrom.
- Stollar finns det överallt men honom ser vi nog aldrig mer, svarade jag.

Någon månad senare satt vi nere på en liten uterestaurang på Suk Soi 8 när ett bekant ansikte kom fram och morsade. Det var ingenjörn igen och den här gången hade han sin nya flickvän med sig som han stolt presenterade. De ställde sig framför vårt bord och höll varandra i handen och han berättade hur lycklig och kär han var. Han berättade att de precis hade varit och handlat kläder och skor och att de gjorde allting tillsammans, de var oskiljbara. Plötsligt släppte han det romantiska greppet, la båda händerna på bordskanten och böjde sig ner mot oss och viskade.
- Det är en riktig kanontjej, hon är inte så erfaren men högst intelligent. Hon är nämligen rädd för att bli med barn så hon vill bara ha sex i analen, bakifrån ni vet, och med lyset släckt för hon är lite blyg också. Då tittade Robban och jag upp samtidigt, först på ingenjörn och sedan på henne. Våra ansiktsuttryck måste ha varit telepatiska när vi betraktade flickvännen som direkt satte pekfingret framför munnen utan att ingenjörn såg det. Därefter ryckte hon försiktigt i honom och ville gå därifrån och när de hade lämnat restaurangen tittade jag på Robban och han på mig.
- Vi kanske borde ha varnat honom, sa jag.
- Han är ju vuxen och hen hade ju i alla fall inga håriga ben, sa Robban.
 

Link to comment
Dela på andra sajter

Arkiverad

Denna tråd är arkiverad och kan inte skrivas i.

Hem
Nytt
Logga in

Logga in



×
×
×
  • Skapa ny...