Jump to content
IGNORERAD

Hur är det att vara gravid och föda i Sverige för en thailändska


Magrood

Recommended Posts

Ska egentligen passa på att sova middag med lillen.

Men kan inte. Så det är lika bra att komma upp och skriva om något som jag inte haft möjlighet att skriva om tidigare.

Det blir om allt möjligt och blandat med lite smak från det thailändska och det svenska...

---

Jag har en ovana att skriva för långt...

Så nu när jag ska berätta om graviditeten så kommer jag förmodligen att blabla upp en massa händelser och tankar långt innan det blev dags på riktigt.

---

Det började när jag var runt tolv år och gick i sexan. Då fick vi lära oss om fertila år och risken för skadade foster osv osv.

Då tänkte jag okey. Jag ska ha barn när jag är typ 25 år.

Åren gick.

Jag läste om överbefolkning.

Jag var föräldralös själv.

Jag läste om övergivna barn på barnhem.

Då tänkte jag. Nej, jag ska nog inte skaffa eget barn utan jag ska adoptera de barnen som redan finns istället. Då får man två flugor på en smäll.

---

Åren gick.

Man fick höra mer och mer om hur ont det gjorde att föda barn.

I samband med att man började få återkommande värk varje månad.

Då tänkte jag. Ja, jag vill ha en man men jag vill inte ha barn.

På introduktionsdagen på universitet fick vi bl.a. information om AIDS och samliv.

(De hade nog räknat ut att vi från tama elever som nu skulle få leva fritt, långt ifrån föräldrarnas tillsyn, skulle kunna behöva extra påminnelser om sådana saker.)

Ja, då fick räcka upp handen. Vi som ville gifta oss.

Jag räckte såklart upp handen.

Sen om en fråga om vilka som ville ha barn.

Sen tror jag att de frågade om vilka som inte ville ha barn.

Och jag räckte upp handen.

Det var inget konstigt med det.

Det konstiga var att av hela aulan med hundra eller till och med tusen tals studenter var jag den "enda" som ville ha en man men inte ville ha barn.

De frågade varför.

"Jag är rädd att det skulle göra ont", svarade jag ärligt.

Då skrattade hela aulan.

Och från och med den dagen blev jag nog mer eller mindre känd för hela universitet...

Ja, ska man vara glad eller ledsen.

Men jag är inte så känslig för sånt. Så det störde mig inte.

---

Tiden gick.

Jag var fortfarande rädd för att föda barn.

Men en man - det vill jag minsann ha. :-)

---

Sen träffade jag min första man.

Då tänkte jag... ummm man ska nog ha levt ihop 5 år innan man börjar skaffa barn tillsammans.

Då höjde jag ribban till 28 år istället.

Men efter tre år av äktenskapet - i samband med att jag förlorade både min far och farmor så trodde jag och hoppades jag att det skulle kunna föda om --- som mitt barn.

Ja, det låter som om man inte är klok. Men under livets största längtan och sorg tar man nog till sig alla möjliga medel för att finna hopp.

Det var i samband med att jag trodde att förhållandet skulle bestå. Som föräldralöst barn vill man ju inte att ens barn ska uppleva samma öde. Så man tänker till en extra gång.

Det blev inget. Tack och lov.

---

Sen träffade jag en man som jag blev kär i inom loppet av 3 dagars chattande,

(Jag är dåligt på tid... så tiderna som jag anger är vad jag tror och minns lite svagt)

Sen blev det giftemål.

Och just då på bröllopsdagen kände jag: Nu är jag redo för att skaffa barn. Jag vill ha barn med just de här mannen.

Det tycker jag är de största gåvan och förtroende som jag kan ge till en man. (Jag som måste var tusenprocent säker på att det ska funka innan jag sätter ett barn i världen.)

Men man lever ju inte bara av hjärtat. Hjärnan ska med och bestämma också.

Vi planerade ihop noga.

Ja...

Studier, jobb ...

Och så räknade jag noga att jag skulle skriva auktorisationsprov för tolkar i september.

Då får man absolut inte bli gravid i januari.

2 månader marginal är nog okey.

Så antingen får det bli november eller mars/april.

---

Som tur var så behövde vi inte göra så många försök (även om en av oss kanske hade velat försöka fler gånger - he he he jag skojar bara)

Ja, då blev man gravid precis lagom innan man åkte till Thailand för att fira Songkran.

---

Jag var väldigt snabbt med att kolla det - så nyfiken som jag är.

---

När vi kom ned berättade vi för mostern och mamma och hela släkten. Då var det nog bara 5 veckor sen sista perioden.

---

Första natten i Thailand sov jag över hos mamma.

Vid två tre tiden fick jag ont i magen.

Mycket ont.

Så mycket att jag ville ringa efter ambulans. Men jag sa inget om det. Sa bara att jag hade ont i magen när mamma vaknade.

"Det var nog köttet som vi åt på kvällen. Ta lite Ya-that, alltså medicin mot gaser i magen" sa hon.

Jag tog det fast jag avskydde flytande medicin, speciellt den med mint-smak.

Det blev bättre.

Jag kunde somna om.

---

På morgonen var vi och badade på hotellets pool.

Mamma påpekade att jag inte borde ha tajta badbyxor på mig.

Det är ingen fara mamma, sa jag.

Dagen gick.

Vi åkte omkring i stan.

Vi åkte och handlade.

Jag hade en brunn kjol på mig. Den var mammas.

Jag tycker faktiskt om att ha mammas kläder på mig när jag är där på besök.

Vi gick och köpte kläder för gravida i det lilla varuhuset i Roi-Ett.

Sen gick jag till mamma som väntade på glasögonbutik på andra sidan gatan.

Helt plötsligt sa mamma "Oh, det är inte vad jag tror va?"

Jag gick på toa och kollade.

Ja, det var det hon trodde.

Fick låna en binda från en av personalen där.

---

Berättade för min man...

och sen till hans dotter som också var med på resan.

---

Där har vi en skillnad mellan öst och väst.

Här väntar man till 12:e veckan innan man berättar för folk.

Men i Thailand, vad jag känner till, så håller man inte den goda nyheten inom sig så länge.

Man spricker av viljan att dela med sig sin glädje.

---

Vi åkte till en klinik för att kolla upp.

Det första läkaren gjorde var nog att ge mig en spruta.

Han hade förlöst min brors son. Så jag litade på honom.

Sen gjorde han snabbt ultraljud och sa att han inte såg något.

Jag fick ta urinprov. Det visade inget tecken på graviditet.

Han frågade gång på gång om jag verkligen var gravid.

Ja, sa jag. Jag testade ju två gånger i Sverige med en veckas mellanrum.

Be bestämde oss för att ta blodprov också, för säkerhets skull.

---

Jag frågade honom vad jag fick för sprutan.

"Det är för att hjälpa till att behålla det i fall det var på gränsen" sa han.

"Men jag vill inte påverka det", sa jag.

Jag tror att naturen tar hand om sånt själv.

---

Dagen därpå gick jag till templet i byn och hade en liten tamboon (make merit) med munken.

Skänkte en tanke till han/hon som inte kunde vara hos mig.

---

Dagarna gick.

Livet blev normalt igen.

Vi reste runt.

---

Vi åkte hem till Sverige.

Väntar på att nästa mens skulle komma så att vi skulle kunna planera hur länge vi skulle vänta.

Enligt de i Thailand skulle man vänta 3 - 6 månader.

Men i Sverige är det ingen fara när det var så tidigt.

---

Gick till Mödravårdcentralen på den tiden som vi bestämt innan vi åkte.

Jag gick dock utan urinprov. Det var ju inget att göra test för, tänkte jag.

Hon frågade hur jag mådde.

"Jag mår bra, men jag är trött hela tiden. Kanske jetlag fortfarande" sa jag.

---

En vecka gick, och två veckor gick.

Men vilket envist jetlag då. Känner mig fortfarande trötttttt.

Glasögonen som jag hade köpt i Thailand funkar inte. Jag mådde illa när jag hade dem.

Vi sprang faktiskt och fick de att byta linser gratis åt oss innan vi flög hem. Men det hjälpte inte.

---

Väntan med att få göra ett nytt försök att svår att hantera.

Tiden gick och mensen kom inte. Då blev jag mer och mer ledsen för det som hade hänt.

Började också få hjärtklappning av bara en kopp te.

Det måste vara något fel hos mig.

Har jag hjärtproblem?

Det är bäst att boka tid och kolla upp det.

---

Hade språkhandledning med en tolkelev.

Mådde rätt så dåligt i allmänt.

Pratade lite om det här.

Då sa han "Kan det vara skengraviditet. Att kroppen fortfarande tror att man är gravid?".

"Hej, älskling. Kan du cykla till apoteket och köpa graviditetstest?" ringde jag min älskling då.

---

Ja, på så sätt fick vi reda på att vi hade både gett och fått varandra den underbaraste gåvan man kan önska sig.

---

Fortsättningen följer i mån av tid.

Mvh

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

  • Svar 36
  • Skapad
  • Senaste svaret

Mest aktiva i denna tråd

  • Magrood

    15

  • BanFang

    3

  • BaBoo

    3

  • ch300_m

    2

Mest aktiva i denna tråd

Ja,vad ska man säga???

Men nu vet ju vi alla att allt gick bra och det blev en jättefin kille!

Boken kom i dag. Tack!

Mvh ch300_m

Man ska aldrig säga aldrig

Link to comment
Dela på andra sajter

Jättekul att läsa om din graviditet och hur dina tankar var då. Jag ser fram emot fortsättningen.

Jag kommer att tänka på mitt ex. Hon födde sin äldsta dotter i Thailand och våran dotter här i Sverige. Hon tyckte mödravården var fantastisk och vid nedkomsten på BB så tyckte hon det var så mycket bättre än i Thailand. Bara det att jag var med och stöttade henne och Lustgasen :whistle: Tyckte hon hjälpte oerhört mycket. Sen alla kontrollerna efteråt var också till mycket hjälp. Jag kan säga att vi båda grät floder av lycka när Linneá föddes.

MVH BanFang

Link to comment
Dela på andra sajter

Vi födde i Udonthani. Frugan ville det och så blev det. I jämförelse med sverige kan man säga att det var mindre fint. Men vilken glädje det fanns på sjukhuset och hur mycket all personal brydde sig. Jag tyckte det var en väldigt positiv upplevelse. Såklart var man färgad. men att se all glädje var för underbart.

Link to comment
Dela på andra sajter

Vi födde i Udonthani. Frugan ville det och så blev det. I jämförelse med sverige kan man säga att det var mindre fint. Men vilken glädje det fanns på sjukhuset och hur mycket all personal brydde sig. Jag tyckte det var en väldigt positiv upplevelse. Såklart var man färgad. men att se all glädje var för underbart.

Grattis John Khonkaen. Visst var det fantastiskt?. Var du med vid förlossningen?

Link to comment
Dela på andra sajter

Och vår lille son Melvin föddes för 3 dagar sedan (7/12) :)

Grattis!!!

Vad kul... :-)

Mvh

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Och vår lille son Melvin föddes för 3 dagar sedan (7/12) :)

Grattis

Delar lite av mina erfarnheter

våran föddes i Sverige när tjejen väntade på visa.

Allt drog ut på tiden och läkarbesöken fick vi betala själv.

Värst var det när man blev nekad på sjukhus när hon mådde dåligt och svimmade av mitt i stan.

Hon fick dock de sista fyra siffrorna innan födslen av barnet och det löste sig.

När barnet kommit ut så fick hon PUT.

Hoppade över ett steg där :whistle:

Träffade tjejen efter midsommar och barnet kom i april.

Fem år nu :great:

Dottern var lucia igår på dagiset och sjöng klart och högt när de andra bara mumlade.

Med risk för jävighet så sjöng hon klarast i alla fall

Ändrades av Galten

Galten af Bubbelspruuth

Link to comment
Dela på andra sajter

Och vår lille son Melvin föddes för 3 dagar sedan (7/12) :)

Grattis BaBoo.

Det är en sådan härlig känsla när det lilla miraklet föds.

Det var mitt livs bästa upplevelse.

Lycka till med allt.

MVH BanFang

Link to comment
Dela på andra sajter

Stort grattis Baboo till Melvin.

Ban fang. Jag fick inte vara med vid förlossningen. Fru Doktor sa till mig att hålla mig undan. Men det gick på mindre än en timme så jag han inte bryta ihop

Link to comment
Dela på andra sajter

  • 2 veckor senare...

Ja... då var man gravid.

Jag ringde och bokade tid hos mödravårdcentral (MVC).

Tyckte vi fick vänta för länge innan vi skulle få komma och träffa dem.

Då hinner det ju hända en massa tänkte jag.

Men så tänkte de nog också. De hinner hända en massa under de första veckorna. Så man väntar med att inleda någonting - känns det som.

---

Svarten var med på alla besök om jag minns rätt.

Det tyckte vi båda är viktigt... att pappa får vara med och vara delaktig.

---

Det blev lite kulturkrock.

Jag vet inte riktigt hur man i Thailand gör i allmänhet.

Men vissa saker vet jag ... och har fått höra.

Man ska inte äta det ena eller det andra.

Man ska äta det och det och det.

Men eftersom det var jobbigare och större krav på vad man får och inte får äta på det thailändska viset så valde jag att följa den svenska kostrådet.

Att äta det mesta förutom vissa fiskorter och gravad lax och rökt skinka.

Men Pla-ra (typ thailändska surströmming fast det luktar 10 ggr mindre än surströmming, tycker jag) kunde jag absolut inte låta bli.

Jag tröstade mig med att hela isaan-mammor har säkert ätit pla-ra när de var gravida och inte mådde deras barn dåligt av det.

Jag hade extra begär för pla-ra röra (blandad med chili och andra kryddor).

Men jag kunde inte göra något sådant själv så jag fick det skickat från vänner Banthai.

Jag har en före detta styfmor som jag varit arg på jätte länge.

Hon kom nog till Sverige ungefär samtidigt som jag. Men vi har ingen kontakt med varandra eftersom jag inte tyckte om henne och hennes värderingar... och tvärtom.

Men när hon fick reda på mitt pla-ra begär så fixade hon snabbt fram en burk sån och bad min lilla syster att posta det till mig.

Ja, då försvann all ilska... he he he...

Och nu förlät jag henne.

Vilken lättköpt person jag är.

Nejdå. Jag är helt medveten om att ilska bränner bara mig själv och inte den jag är arg på. Men man kan inte älska alla...

---

Det är bra att leva i två kulturer - då kan man välja det mest gynnsamma av de båda ... he he he.

---

Släktingarna i Thailand förfasade sig över att jag fortfarande cyklade till och från jobbet.

Mamman tyckte inte jag skulle äta groda medan min faster som är på landet säger "ät vad du vill, bara du mår bra av det".

Gissar vem jag lyssnar på. :-)

---

Det blev mycket thai mat.

Jag hade sån aptit och lust att laga olika thai rätter som jag normalt inte orkar göra.

Normalt äter jag 5 ggr om dagen men under min graviditet blev det nog 10 ggr.

---

---

När ska man berätta för andra?

Vi thailändare vill gärna berätta det jättefort. Det är ingen hemlighet. Blir det inte så berättar man bara att det inte blir något.

Det är inte mer än så.

Att hålla sorgen inom sig är mycket lättare än att hålla glädjen inom sig - tycker jag. Konstigt.

Men det kändes som om man skulle spricka av glädje om man inte får dela med sig det till andra.

Jag förstår det svenska sättet att tänka. Men jag har svårt att följa det... he he he.

Sen tror jag också att jag vill ha anledning inför andra för mitt beteende.

Om jag blir trött, hungrig, sur bl bl bl för mycket så beror det på att jag är GRAVID...

Det är ganska skönt att ha någonting att skylla på när man inte orkar bry sig så mycket på andra.

När man nu bara vill tänka på sig själv och det lilla livet i magen.

---

Göra fostervattenprov eller ej?

Jag hade alltid tänkt att om barnet inte kan ha bra förutsättningar så vill jag inte att hon/han skulle lida i den här världen.

Vad händer om han/hon inte blir hel när hon/han kommer ut.

Om man kan veta det innan så kan man kanske påverka det.

fram och tillbaks och fram och tillbaks.

Min statistik till man hittade bra statistik över risken att skada barnet om man göra provet.

Samt att min mor sa när jag pratade med henne om min oro "det är bara att ta hand om det precis som alla andra barn".

Så det blev inget prov.

---

Kejsarsnitt kan man inte bestämma själv i Sverige. Det har jag förstått.

Men jag vill inte föda själv. Jag är rädd!

Men sån tur var så har jag via mitt jobb fått höra massa bra saker från duktiga barnmorskor så jag blev av med min skräck.

Sen hade jag en god vän som fick akut kejsarsnitt fast hon önskade att få vara vaken och se sitt barn när han kom.

Hon förklarade för mig att det gjorde mer ont med kejsarsnitt än att föda naturligt.

"Tänk dig, det är minst 3 lager de måste skära igenom" sa hon.

osv osv.

Ja, då blev jag helst psykiskt redo för en naturlig förlossning.

Sen vet jag att man i Thailand och Kina säger att kvinnor med bred höft har lätt att föda barn.

Så då blev jag inställd på att det skulle gå bra att föda naturligt.

---

Nästa fråga...

Att snitta eller att inte snitta...

I Thailand snittar man för att få kontrollerat och någotlunda fint ärr.

Men jag har hört att man i Sverige inte gör det.

Vi tog upp frågan med barnmorskan.

Hon förklarade med att när det spricker fritt så letar det sig till de svagaste punkterna - och såret läks snabbare.

Om man snittar så kan det hända att man skär i stora muskler och det tar längre tid att läka.

Alltså naturen kan det bäst! - Den inställningen har jag fått från att leva i Sverige i så många år faktiskt.

Naturen kan sin sak.

Okey. Inget tvångssnitt då.

---

Men det är inte klart.

Det är mycket annat förberedelser...

Ändrades av Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Sen är det kön...

Vet inte om vi thailändska tjejer är extra nyfikna eller vad det är.

Men jag ville absolut veta könet på barnet.

Jag ville ju kunna se ett ansikte framför mig när jag tänkte på barnet.

Svarten ville ha det som en överraskning.

Då kom vi överens om att jag skulle fråga själv medan han väntade utanför om de nu ville svara på en sådan fråga.

Jag har vänner som berättade att deras barnmorskor vägrade att säga det.

Sen har jag också läst att en del inom vården är rädda att säga vilket kön barnet var när det handlade om invandrakvinnor med tanke på att vissa kulturer föredrag bara det ena könet.

---

I vårt fall gick det bra.

Jag fick reda på vad barnmorskan trodde det var.

Svartens älsta dotter fick också reda på det eftersom hon ville veta det.

Det här kallar jag för respekt för varandras vilja... he he he

Han vill inte veta det - och får som han vill.

Jag vill veta det - och får som jag vill.

Hela släkten i Thailand vet också om det. he he he.

Men vi har smeknamn åt barnet så att Svarten inte skulle kunna ana vilket kön det var.

Det var "Backham noi" - nej det har ingenting med David Beckham, fotbollsspelaren att göra.

Backham noi - lillsnoppen är pojknamn på isan. Eftersom Svarten inte kunde så mycket isaan så var jag rätt så säker att han inte skulle märka det.

Kommentaren från en i släkten om en till kille i familjen "Vad ska vi med en kille till, här kryllar det av killar".

He he he he. Hon hade nog hoppas på en söt liten luk krueng - sån där som man har sett på tv.

Sen är vår släkt tjock av killar, faktiskt. Alla barnbarn födda under de senaste 12 åren är killar.

Ja, så säger man i Isaan. Det mesta tar man nog inte illa upp.

Grova och raka... och förmodligen äkta. :-)

---

Då blir det svårt med namnförslag när jag visste könet och inte Svarten.

Men vi tyckte nog att det var lättare att se barnet innan vi bestämmer namn.

---

---

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Hej Magrod. Jag kunde inte vara med när min dotter föddes. Jag var nere på fiket och åt en räksmörgås under tiden vi väntade.Den tålde jag inte.

Började må dåligt och få uppkastningar,(spy) så jag fick åka hem och be svärmor åka in. Det är jag inte nöjd med idag,snart 30

år sedan. Inte roligt när man sett fram emot att få vara med. Hennes mor och jag gick skilda vägar efter några år. (I svenska ögon sett stor ålders skilnad, 9 år.) Men vi har mycket god kontakt idag. Älskar min dotter.

Vill bara säga att du ÄR UNDERBAR på att skriva. Vi VILL höra mer.

MVH stugan5

Link to comment
Dela på andra sajter

Under graviditeten mådde jag nog som bäst.

Jag hade nog aldrig mått så bra som då.

Livet var underbart.

Allting var underbart.

"Det är inte hela världen" var min grundinställning.

---

Visserligen så fanns det en period som jag var instabil.

Då stack jag bara hem till mina värdföräldrar.

Jag skriver detta för att jag vill säga att det är ganska vanligt att vi thailändska kvinnor flyr till mamma, väninna eller någon som man har förtroende för när man behöver komma ifrån - att tänka över saken.

Men det viktiga är nog att väljer rätt person att prata med.

Jag vet att min värdföräldrar älskar mig och tycker väldigt mycket om min man. De vill oss båda väl.

Jag har gjort ett misstag i mitt tidigare förhållande att jag inte berättade för någon när jag hade problem.

Jag var rädd att de skulle tycka illa om den man jag delade mitt liv med.

Då blev jag mer och mer isolerad från omvärlden och det slutade inte bra.

---

Ja... i stort sätt var allting bara underbart.

Men jag hade en liten liten oro i kroppen.

Detta var Sjukpenningsgrundande inkomst (SGI) som min föräldrapenning skulle baseras på.

Även om jag hade jobbat och betala skatt sedan mitt första år i Sverige så råkade livet leka just åren inför graviditeten.

Först valde jag att studera svenska på universitet för att underlätta mitt jobbsökande i Sverige.

Sen hoppade jag in på en tolkutbildning eftersom det var mitt drömjobb.

Mitt under min 150% studier fick jag ett erbjudande om jobb på Thailands ambassad.

De frågade faktiskt om jag hade tänkt skaffa barn.

"Inte under de närmaste tiden" var svaret.

Skulle nog inte våga svika dem så där.

För att klara av att jobba där heltid och läsa tolkkursen på halvtid var jag tvungen att sluta på 3 av 4 ämnen på universitetet.

Jag trivdes inte på jobbet och den organisationskulturen med starka könsroller och utfrysning så jag sa upp mig rätt så snabbt innan jag gick under.

Jag har en inställning att jag alltid kommer att överleva... så att säga upp mig utan att ha fått nytt jobb var ingen stor katastrof.

Jag sökte tolkjobb och fick jobba direkt.

Sen startade jag eget företag för att underlätta min verksamhet med översättning, rådgivning och undervisning.

Jag sålde i princip all typ av tjänst förutom min kropp - kan man säga.

---

Eftersom företaget var rätt så nytt när jag blev gravid så hade jag inte så stora inkomster.

Men jag visste att jag hade sått många frön som skulle ge frukt om jag bara satsade lite till.

Ett av de frön var körkortsboken.

Ett annat frö var att bli auktoriserad tolk - förmodligen den första på thailändska.

De skulle jag få bättre betalt jobb. Jag skulle få mer förhandlingsmakt.

Jag skulle kunna välja uppdrag först.

Jag skulle i princip kunna jobba mindre och tjäna mer.

Så under hela graviditeten ägnade jag mig åt att plugga som fan för att klara auktorisationsprovet.

Och jobba som galen för att ha bra bas för SGI.

Samt att skynda mig som sjutton att göra färdigt körkortsboken.

---

Jag tänkte --- jag har jobbat i flera år, jag har betalat skatt i flera år. Jag förtjänar minsann högre föräldrapenning än 180 kr/dag.

Girig - ja... uchhh hemskt.

---

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag sitter och skriver när mannen min och sonen min är ute och handlar mat.

Det är stökigt hemma.

Men jag vill hellre skriva.

Så jag hoppar över kontrolläsning.

---

Jag såg gravida kvinnor med stora magar cykla omkring i stan.

"Fy, det ser farligt ut. Jag ska inte cykla när magen blir så stor", tänkte jag.

Vad lätt det är för oss att döma andra människor.

Jag dömde de kvinnorna för att sedan - några månader efter cykla omkring med min minst lika stor mage.

Jag cyklade till jag var 7,5 månad tror jag.

Var tvungen att sluta på grund av halka.

Nu i efterhand kan jag säga att jag inte mådde dåligt av det.

Jag fick kanske till och med lättare förlossning på grund av att jag rörde mig så mycket.

---

Ojj...

Nu tappade jag tråden.

Jo, jag skrev auktorisationsprov. Då var jag nog 6 månader.

Provet var på 5 timmar. Jag hade med mig käk så det skulle räcka i 5 dagar, typ.

Tyckte att provet gick bra.

Jag fick 92 % rätt i teoridelen.

Fick 83 % rätt med terminologi från svenska till thailändska

Men fick bara 76% rätt med terminologi från thailändska till svenska. Man ska ha minst 80% i alla tre delar.

Puhhhh...

Håller på att be om en omprövning.

Får er hur det blir.

Det är märkligt att man har haft prov på thailändska i 3 omgångar.

Ingen har klarat det.

Det närmaste man kom var mitt resultat med 2 av 3 delar.

Sen är det rollspel som ska spelas...

Jag tänker ge det 2 chanser.

Sen får det vara nog.

Om inte jag ångrar mig sen.

Det tar ju mycket kraft att förbereda sig inför ett prov.

---

Sen när jag var vid 7 månader fick jag en förfrågan från ambassaden om jag ville tolka åt en grupp thailändska högst uppsatta personal inom statstjänstemansverket i Thailand.

Gärna...

Allting gick bra...

Tills det var dags att ses.

"Ni vet kanske att jag är gravid? Men det är ingen fara. Jag kan jobba". He he he...

Jag var ganska rädd att de inte skulle vilja ha mig på grund av min graviditet.

Jobbet var ju mycket intressant och jag ville ha det.

Men det gick bra.

Jag följde med dem i 5 dagar.

De blev nöjda - och jag blev några hjärnceller klokare av att få följa med dem till olika besök.

---

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag delar det små inlägg så att det inte ska vara för långt.

Har tendens att skriva för långt.

---

När jag var dryg 7 månade åkte jag till Norrköping för att jobba med körkortsboken.

Det var lite läskigt för jag var rädd att jag skulle föda där - långt ifrån min man.

Min kompis var minst lika rädd ... he he he.

Men det gick bra.

Första manuset var färdigt - men boken var långt i från färdig.

---

Blev rätt så stressad både med pressen från mig själv (ja, jag har ganska stor press på mig själv) och pressen från en arg person som tyckte det tog för lång tid med boken. Men den sist nämnda pressen kom efter förlossningen - som var ännu svårare att jobba.

Det var mycket lättare att jobba mycket när han var i magen än när han var utanför kan jag säga.

Förut kunde jag ta igen min sömn när det passade mig. Men nu är mitt liv mer eller mindre på hans villkor - lillbossen.

---

---

Sen ska vi till Stockholm och heja på Fru Chang som var med en sångtävling.

Det var jättekul.

Vi ville absolut inte missa något.

He he he he...

Ville vara med så mycket att vi missade sista bussen hem.

"Okey. Blir det en spännande historia för barnet och barnbarn att mamma och pappa sov ute en novembernatt under höggraviditet osv osv"... Ja, så bra mådde jag att jag kunde le åt saken.

Men det fixade sig. Vi slipper berätta den historian.

---

Sen kom den dagen... dagen som vi hade tid hos MVC i fall det skulle gå över den beräknade tiden.

"Kära mitt hjärta - du får gärna komma för tidigt, du får komma för sent, men inte två veckor för sent na kha" - det försökte jag säga till vårt lilla hjärta.

Det var viktigt att han inte skulle komma 2 veckor för sent för då hade första undervisningen för nya tolkar.

Fem personer skulle få rätta sig efter lillens tid om han nu skulle behaga sig att komma 2 veckor för sent.

---

19:e januari vid sju tiden.

Jag vaknade av att jag kände lite värk i magen... eller var det väckarklockan som väckte mig. Det vet jag inte säkert.

Men jag vaknade i alla fall.

Svarten hade tagit ledigt några timmar på morgonen för att följa med till MVC som vanligt.

Några veckor innan beräknad förlossning hade vi packat en förlossningsväska som vi ställde vid dörren. I fall vi måste åka in snabbt.

Jag tror vi tog med den väskan till MVC. Kommer inte riktigt ihåg.

---

Innan den 19:e hade jag aldrig haft sammandragning eller någon form av värk. Så jag trodde nog att det var på väg - men det inte om vilken tid det handlade om. Men det var ett tecken i alla fall.

Vi gick till MVC.

De frågade om jag kände att barnet rörde sig det senaste dygnet.

Mmmmm

Stumt.

Dumt.

F-n, jag kommer inte ihåg. Jag har ingen aning.

Tänk, tänk, tänk. Magrood - tänk.

Kände du någonting...

Jag försökte tänka.

Men jag kom inte på det.

Vad gjorde jag i natt?

Jag satte ihop en liten byrå från IKEA till mitt lilla kontorshörn.

Jag kröp under mitt arbetsbord.

Jag gick och la mig klockan två.

Men om barnet rörde sig eller inte - det hade jag ingen aning.

Vilken dålig mamma jag är som inte ens la märke till om mitt barn rörde sig eller inte.

Tankarna for.

---

Jag sa som det var att jag inte minns.

Det kollade.

---

En erfaren och cool barnmorska kom in och kände på magen.

"Det är på väg. Det kan komma när som helst", tror jag att hon sa.

---

Vi ringde efter en taxi.

Värkarna kom tätare och tätare. Men det gjorde inte så jätte farligt ont.

Det kom nog var femte minut, tror jag.

Vi kom fram till porten.

Ringde på.

---

Glömde säga att på vägen till MVC så frågade Svarten mig om jag tyckte att han skulle stanna hela dagen.

Här har jag lärt mig en viktig läxa.

Normala dumma thailändska tjejer skulle kanske tänka "Tänk själv då, måste jag säga till?".

Jag var också en normal och dum thailändska som tänkte "Tänk själv då. Måste jag säga till?"...

Men jag anade att jag skulle bli ledsen av mitt eget beslut att inte säga att jag vill att han skulle stanna.

Det är inte lätt att förstå en thai tjej som tycker att man borde kunna fatta det själv, utan att säga det i ord.

HerrChang har nämnt - de där subtila signaler ... så subtila så att ingen märker det kanske... he he he...

Jag uttalade det i ord att jag ville att han skulle stanna.

Jag är så glad att jag den gången inte valde att vara en normal dum thai tjej.

Jag är glad att jag vågade hoppa över min osynliga gräns.

Det är svårt att beskriva.

När det är något man verkligen vill så vågar man inte kräva för det känns som om man kräver för mycket.

För det man får är så värdefullt att man kanske känner att man kanske inte är värd att få det eller att kräva det.

Ja, och jag har bott i Sverige i typ 10 år. och vissa stunder känner jag fortfarande så.

Jag är ändå thai - och min uppväxt kommer alltid att prägla mig och mitt sätt att leva.

---

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Vi kom in till slussrummet.

De undersökte lillens hjärtrytm.

Det var lite lågt men han mådde inte dåligt.

Jag hade värkar emellanåt.

---

"Ni kan åka hem, jag tror inte det är dags än. Du verkar kunna hantera värkar så bra" sa personalen.

"Men kan ni inte kolla lite" sa jag.

---

"Det är öppet 6 cm nu" sa hon.

"Ni får stanna kvar, vi bokar en förlossningsrum till er" sa hon.

---

In i förlossningsrummet.

"Kan jag ta varm dusch hur mycket jag vill" frågade jag. Det kändes slöseriaktig att låta varmt vatten rinna över en hur länge som helst. Men jag älskar det. Det ger lugnande effekt och botar mot stress och spänning i kroppen. Sen är det bra mot värkarna inför förlossningen har de sagt.

"Ja du. Det är den billigaste smärtlindring. Så du får duscha hur länge du vill" sa hon.

---

Jag duschade och duschade.

Det hjälpte i början. Sen blev värkarna värre och värre.

Jag försökte slappna av.

Jag försökte hålla i stänger som fanns där när värkarna var på topp.

Till slut hjälpte inte duschen längre.

Jag kom ut.

"Kan jag få sova lite medan vi väntar" frågade jag.

"Du ska inte sova, du ska föda barn" sa de. (Det fick jag återberättat av Svarten. Själv minns jag inte det.)

"Jag vill försöka ändå" sa jag.

De kom in med en säng.

Jag försökte sova lite.

Men det gick inte så bra som de sa. Men det var skönt att vila i alla fall.

Då var klockan nog 10 eller 11.

Vi kom in till sjukhuset vid nio, halv tio, tror jag.

---

Tiden gick. Värkarna blev starkare och starkare.

---

Helt plötsligt kände jag en sån tryck inom mig.

Det var så stort.

Det var så jobbigt.

Som om man skulle spricka innefrån.

Tänk dig en sen där man har en alians inom sig. Och den ska ut. Du kände sån tryck i hela kroppen. Någon stans kommer det att spricka så den där hemska alians skulle kunna komma ut.

Pluffff så kom det --- vattnet gick.

---

Tiden gick...

och värkarna blev starkare och starkare.

Till slut hjälpte inte min tanke att "Det är bra värkar. Det skada mig inte. Mina muskler håller på att tölja så att barnet kan komma ut."

Till slut gav jag upp och tog lustgas ändå.

Jag ville egentligen inte ta det eftersom jag hade hört att man kunde bli "hög" av det.

Jag ville ju inte bli hög. Jag vill vara vaken, medveten och vara med - precis som när jag går på disko... he he he. Jag ska vara vaken och har fullt medvetande.

(Innerst inne så tror jag att jag har starkt kontroll behov över situationen... he he he.)

Det hjälpte med lustgas. Jag blev inte hög, inte vad jag vet i alla fall.

Jag hade sagt till dem redan innan att jag ville ha epidural.

Men det verkar som om de helst inte vill ge det.

Det tyckte det gick så bra och att det var så nära.

Ja, tycka kan man.

Men det var jag som hade ont.

När jag hade värk som värst frågade de om jag ville prova sterilvatten istället.

Jag vet inte vad jag svarade.

Men de kom in med en sån.

Och jag sa blankt nej.

Jag vill ha epidural nu.

Min mamma hade sagt att det gjorde ont att få spruta i ryggmärgen.

Men det gick bra.

Jag kände nästan ingenting.

---

Förlossningsvärkar kommer i vågor. Det kommer och det tar paus.

När värken kommer så känns det som om man hamnar i helvetet.

Och när den tar paus så flyger man till himlen.

Det blev många tur och retur resor mellan himlen och helvetet innan jag fick epidural.

Då var jag på 7:e himlen.

---

Jag kände att värkar kom men det var bara 5 % kvar av den onda känslan. Resten tog Herrans gåva, Epidural, hand om.

Nackdelen med epidural var att den kunde förlänga förlossningstiden, vilket det i mitt fall gjorde.

---

Jag var helt öppen.

Men lillen ville inte komma ut än.

Jag fick göra vissa övningar för att påskynda processen.

Det var bland annat yoga liknande rörelser.

Jag som är så stot att jag som thai är så vig. då tog jag i rätt ordentligt.

Och helt plötsligt så kollapsade mina ben helt utan någon förvarning.

"Sitter epiduralen kvar" var min första frågan.

Alla frågade om jag mådde bra.

Det var inget fel på mig.

Jag var bara för hungrig så att mina ben började skaka.

Jag ville äta mycket inför den stora stunden... (och sova förståss) Men det tyckte inte det var bra med för tung mat.

Då fick jag nöja mig med mycket snickers och annat sött samt juice istället.

Det var ett bra tillfälle att gotta i sig hur mycket sockerbomb som helt och har gott samvetet - för det här tjänar ett bra syfte. :-)

---

Jag åt mycket sött... och väntade på att det skulle bli dags.

---

Så smart som jag var så utnyttjade jag väntetiden maximalt --- precis som vid andra väntestunder.

Det bästa att göra då var att försöka sova och samla kraft, tänkte jag.

Sagt och gjort.

Jag vet inte hur länge jag sov.

De bestämde sig att ge mig hormoner för att sätta igång ... eller rättare sagt avsluta det.

---

Hela tiden fanns Svarten med.

Det var underbart med Kam lang jai (moraliskt stöd).

Han ville hjälpa till.

Men han fick inte röra mig när jag hade ont.

---

Då var det dags.

Nu kom kryssvärkarna.

Hur vet man att det är kryssvärkar?

Jo, det känns som om man är bajsnödig.

Jag vågade inte ta i. Visste ju inte att det var samma. Var rädd att något skulle komma ut ur fel utgång.

Men de sa att det var kryssvärk och att jag skulle kryssa utan att vara rädd för någonting.

Okey... då vet jag.

Då kör vi då.

---

"Nu kan vi se huvudet, vill du pappa se?" frågade dem.

Jag tror att Svarten gick och tittade på det.

Jag var nyfiken om håret var svart eller ej. Det var ju Svartens barn så håret borde vara svart... Nej. Jag skojar bara. Eftersom han var halv thai så borde håret vara åt det svarta hållet i alla fall.

De frågade om jag också ville se.

"Absolut inte". he he he

Jag ville bara att han skulle komma ut.

Och jag tror inte det var så uppmuntrande syn att se

Skulle nog mer svimma av av det jag ser.

---

"Det svider som chili" sa jag och skrattade.

Inte för att det var så kul att föda barn.

Men jag tror att jag nog var påverkad av lustgas.

Jag skrattade rätt så mycket under förlossningen.

Nu nästan ett år efter så förstår jag mer eller mindre att jag måste ändå vara lite "hög" på lustgasen.

---

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Sen... kom vårt lilla hjärta.

jan09112-1.jpg

---

---

Det var många förutfattade meningar som jag har haft i livet som jag efter förlossningen fick lära mig att det var just mina "förutfattade" meningar.

---

Sen tycker jag att jag har vuxit mycket i och med att jag har blivit mamma.

Har alltid varit mognare än min ålder.

Men nu är jag mogen på annat sätt. Mogen på sätten som gynnar mig själv.

Jag tror att jag tar mer plats.

Bryr mig mindre om onödiga saker.

---

Året som nybliven mamma har inte gått så lätt.

Det mesta beror nog på att jag inte kan släppa alla måsten som jag har lagt på mig själv.

Sen längtade man efter den gamla goda tiden då allting kändes underbart - som när jag var gravid.

Jag mådde mycket bättre i och med att körkortsboken blev klar.

Det kändes som om man hade lyft upp ett stort berg från bröstet - berget som har tyngt mig så länge.

Jag blev glad - men ändå undrade jag om det var äkta glädje eller om det bara skulle vara en liten stund... innan jag är på jakt efter något annat.

---

Har aldrig avlagt nyårslöfte eftersom jag tycker att man alltid kan förbättra sig.

Man behöver inte vänta till nyår för att göra något nytt.

Men i år ska jag göra det för en gångs skull.

Vet inte om jag klarar det.

Men jag tror att minst två personer blir glada om jag klarar det.

Från och med nästa år ska jag jobba mindre.

Men fram tills dess --- får jag nog jobba som f-n. he he he för att kunna hålla mitt löfte.

---

God fortsättning, gott folk.

Har jag tid kommer jag att skriva om hur man i Thailand ser på förlossning.

---

Mvh

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

God fortsättning själv Magrood och din familj.

En mycket bra beskrivning av lillens födsel.Nästan som att vara med själv.

Mvh ch300_m

Man ska aldrig säga aldrig

Link to comment
Dela på andra sajter

Magnus-Chumphae

Hej Magrood

En trevlig berättelse min fru är gravid och läste det du skrivit men komm med många frågor har du skrivit denna berättelse på BanThai med så det finns på Thailändska med?

Mvh

M-C

Magnus-Chumphae

Link to comment
Dela på andra sajter

Hej Magrod. Jag kunde inte vara med när min dotter föddes. Jag var nere på fiket och åt en räksmörgås under tiden vi väntade.Den tålde jag inte.

Började må dåligt och få uppkastningar,(spy) så jag fick åka hem och be svärmor åka in. Det är jag inte nöjd med idag,snart 30

år sedan. Inte roligt när man sett fram emot att få vara med. Hennes mor och jag gick skilda vägar efter några år. (I svenska ögon sett stor ålders skilnad, 9 år.) Men vi har mycket god kontakt idag. Älskar min dotter.

Vill bara säga att du ÄR UNDERBAR på att skriva. Vi VILL höra mer.

MVH stugan5

Hej

Ursäkta att jag skrattade när jag läste ditt inlägg

Jag hade en inre bild om hur det var.

Tack för att du delar med dig.

Jag tror att det är tiden efter förlossningen som är viktigare för barnet än just förlossningstiden.

Att vara med på förlossningen gynnar nog mer för mamma och pappa.

Och att du och dotterns mor fortfarande har mycket god kontakt med varandra idag är nog den största gåvan ni kan ge henne.

Jag var ett föräldralöst barn men mamma och pappa hade fortfarande bra kontakt tills pappa gick bort.

Det var lite ovanligt i Thailand, tycker jag.

Jag är mycket tacksam för det.

Det svider när jag ser föräldrarna bråka med varandra och snacka skit om varandra inför barnet. Det måste göra mycket ont i barnet.

---

ch300_m

Tack så mycket. Hoppas mottagaren av boken är nöjd. :-)

---

Magnus

Grattis!

Vad kul att din tjej också läser.

Jag har inte skrivit om det här på thailändska.

Men det finns andra mammor som har skrivit om sin förlossning och sin graviditet på Banthai.

---

Angående böcker...

För min del mådde jag bättre av att läsa graviditetsbok på svenska än på thai.

Den thailändska boken jag hade innehöll massa måsten och massa risker som kunde hända ... bla bla bla.

En kompis till mig blev lite nojig av boken till och med.

Jag var tvungen att säga till henne att sluta läsa den boken... he he he.

Men det är nog inte alla böcker som är så.

---

Om det är något hon undrar över kan hon ställa frågor här eller på Banthai.

På Banthai finns det många experter inom området.

Jag är bara en amatör. :-)

Läser bara månad för månad i den mån av tid.

---

Mvh

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Registrera dig eller logga in för att kommentera
och se bilderna på riktigt.

Du måste vara medlem för att kommentera på forumet

Registrera dig

Registrera ett medlemskap. Lätt gjort...!

Registrera dig på forumet

Logga in

Har du redan ett medlemskap? Logga in här.

Logga in nu
Hem
Nytt
Logga in

Logga in



×
×
×
  • Skapa ny...