Jump to content
IGNORERAD

Att Räcka Till ...


Magrood

Recommended Posts

Är egentligen för trött för att skriva idag.

Men tror inte jag kan sova ändå även om jag går och lägger mig nu.

Det har varit en lång period av (över)ansträngning sedan sommaren förra året.

Först ansträngde man sig för att klara av de tre största projektet i livet som gick hand i hand med varandra.

1. Kammarkollegiets auktorisationsprov för tolkar.

2. Körkortsboken

3. Att vara mamma

Uppdrag nummer 1 skulle försäkra en bra och lugn mammaledighet då auktorisationen innebär högre ersättning och mer förhandlingsmakt (som jag vill ha med inte klarar av att använda den även om jag skulle ha haft den).

Uppdrag nummer 2 är ett pågående projekt sen tidigare. Många väntar, en del mer desperat än andra. Man bär på ett ansvar.

Uppdrag nummer 3 är egentligen det viktigaste av alla. Men varför hamnar den just i nummer 3 av 3 hos mig? Jag är hela tiden medveten om att tiden som har passerat kan jag aldrig få tillbaks. Men ändå hörs det ”ett ögonblick luk, mamma kommer snart” gång på gång.

Saker och ting blev inte som jag hade planerat.

Uppdrag nummer 1 behöver överklagas. En lång process.

Uppdrag nummer 2 blev mycket försenat.

Men graviditeten gick otroligt bra. Jag mådde inte så dåligt. Jag var till och med överdrivet lugn och harmonisk. Det var den lyckligaste perioden som jag har haft i mitt liv – så som jag minns i alla fall. Ingenting spelade någon roll. ”Det löser sig. Det är inte hela världen” – var mitt livs filosofi vid slutet av graviditeten.

Förlossningen gick också bra. Ett översättningsuppdrag drogs tillbaks på grund av att jag var offline i tre dagar efter förlossningen. Men det gick bra. Alla var varnade om det.

Men det som senare visade sig inte gick bra var ”att räcka till” efter förlossningen. För nu var det ett till liv som jag hade ansvar för. Ett liv utan för min mage. Det var stor skillnad att ha ett liv i sin mage och utanför.

Förr kunde man sitta kvar lite till och göra färdigt det här stycket, den här meningen eller det där ordet. Men nu var det ett hjälplöst liv som skriker av hunger, av kylan, av värme, av längtan, av … av … av …

Hur löser man det?

Jo, man ammar samtidigt som man jobbar framför datorn.

Man ammar barnet samtidigt som man äter.

Man ammar när man sitter på lektioner.

Hur löser man när man själv undervisar då?

Jo, man tar med sin man för att ta hand om barnet.

På varje fikapaus springer man och ammar barnet.

Hur löser man när man är ute och tolkar?

Jo, man låter sin man ta hand om barnet.

Och man tar med ett tjockt lager med amningskupor – för brösten blir sprängfyllda av mjölken som man inte har möjlighet att tömma.

Nu är det över.

Nu är det klart.

Nu ska min familj få tillbaka mig. (Eller har de någonsin haft mig närvarande?)

Lillen ska få tillbaks sin mor.

Mannen ska få tillbaks sin fru.

Tyvärr så är det här inte första gången som jag säger så.

Men jag hoppas att det blir den sista eller åtminstone den näst sista i alla fall.

Jag ska försöka ha semester de närmaste dagarna.

Om jag har sviket/sårat någon under den långa resan med körkortsboken vill jag be om ursäkt här.

Jag är inte mer än en labil mor som försöker räcka till mer än vad en kvinna kan klara av.

Kramar

Morgrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Arkiverad

Denna tråd är arkiverad och kan inte skrivas i.

×
×
×
  • Skapa ny...