Captain Morgan Inlagd Mars 8, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 8, 2020 En gång frågade jag Robban vad ’Rob Special’ egentligen var för jävla påhitt men då stirrade han först bara surt på mig innan han sa att det inte var något jävla påhitt alls och berättade sedan hur det hade gått till. I sina yngre dagar hade han varit till sjöss och en gång i början av sjökarriär hade hans fartyg blivit kvar i Maracaibo. De blev strandade på grund av problem med dokumentationen, det var något papper som saknades när de skulle segla ut och om det var fartygets eller lastens dokumentation just den gången minns han inte och när han berättade vidare kunde han naturligtvis inte låta bli att dra en grov och kraftfull parallell med Thai Imm och deras formulär. ”Ju närmare ekvatorn man kom på den tiden desto mer problem var det alltid”, sa han och hur länge de skulle bli liggandes i hamn var det ingen som visste så han gick ensam nerför landgången en kväll för att söka upp en bar med något drickbart. Några bärs i värmen eller kanske ett par drinkar, det berodde på var han hamnade. Han traskade i alla fall ut från hamnen och kom så småningom in på en svagt belyst gata och bara ett femtiotal meter längre bort såg han att det låg en bar på höger sida. Han korsade gatan och gick fram och öppnade dörren för att först titta in och försäkra sig om att lokalen höll en något så när acceptabel standard, åtminstone inga stampade jordgolv. Han såg en bardisk på vänster sida och en bartender som först nickade och sedan gjorde en perfekt honnörhälsning med högerhanden som han, med rak handled och sträckta fingrar, förde mot övre delen av pannan. Han har nog varit sjöman eller militär, kanske både och, tänkte Robban och efter att ha nickat tillbaka och svept med blicken över lokalen bestämde han sig för att gå in. Det satt kanske fem - sex personer vid bardisken och säkert mer än dubbelt så många vid borden ute i lokalen. Han klev in och när han slog en blick mot baren igen la han märke till att den sista barstolen, den längst bort mot väggen, var ledig. Han satte sig lite på sned med ryggen mot väggen och redan efter ett par öl hade stämningen stigit några grader och han var i spörsmål med några av gubbarna i baren och efter ytterligare fem-sex cerveza i lagom takt märkte han att gästerna hade börjat droppat av, en efter en. Det hade varit en riktigt angenäm kväll men till slut var det bara han och barägaren kvar. ”Ska det vara en sista, Senor…?” frågade barägaren Robban som fortfarande satt på barstolen längst bort i baren och han hade vänt örat lite snett mot honom precis som om han förväntade sig ett svar. ”Robert heter jag och kan väl ta en sista bärs då.” Barägaren hällde upp en kall öl till Robban och en till sig själv. ”Skål då, Robert”, sa han från insidan av baren och höjde glaset mot Robban som gjorde likadant. Men ägaren hade precis ställt ner sin öl igen och positionerat sig för att plocka ner de sista gästernas glas när Robban såg en stor svart man komma in genom entrén och fram till baren och han la först ena handen på bardisken för att sekunden senare dra upp en revolver med den andra, en revolver som han riktade direkt mot barägaren. ”La plata, pengarna”, sa han samtidigt som han höjde revolvern från barägarens bröst till pannan. Ägaren stod kvar helt oberörd med en lugn och sansad blick men när rånaren för ett ögonblick vände huvudet mot Robban slet barägaren blixtsnabbt upp en revolver och sköt mannen i bröstet med två snabba skott så han föll baklänges med en stor duns. Robban satt stel kvar med sin bärs krampaktigt fastklistrad i ena handen och stirrade på den svarta mannen på golvet samtidigt som barägaren rundade bardisken och gick fram och lutade sig över mannen som låg helt raklång på rygg, fortfarande med revolvern i sin högra hand. ”Muerto, död”, var allt han sa innan han gjorde korstecknet över sitt eget bröst och gick sedan tillbaka och åter ställde sig bakom bardisken. Han tog fram en kniv och en stor citron, en citron som normalt skulle delas i många tunna skivor att hängas på kanten av kundernas drinkar men som han nu istället delade på mitten. Ena halvan lämnade han kvar på skärbrädan och den andra tog han med sig när han än en gång lämnade bardisken för att gå fram och luta sig över kroppen på golvet. Han böjde sig ner och tryckte in citronhalvan i gapet på den livlösa svarta bjässen som nu såg ut som han hade en gul tennisboll i mun. Robban satt kvar helt orörlig på sin barstol och betraktade de båda männen, en död och en levande. ”Ta tag i den andra foten”, sa barägaren till honom efter att själv ha lyft golvmannens högerfot. Robban tvekar först och tittar sig omkring men reser sig sedan och går fram och tittar ner på mannen innan han tar tag i hans vänstra fot och tillsammans börjar de sedan dra liket sakta bakåt över golvet. De drar honom i varsitt ben, förbi toaletten och vidare bakåt genom hela lokalen. När de kommer fram till en ståldörr längst in så stannar de och släpper samtidigt taget. Barägaren låser upp och öppnar dörren som vetter mot baksidan. De tar sedan nya tag och lyckas till slut få ut den enorma mannen genom dörröppningen och ut på gården. ”Det var en tung jävel den här gången”, sa barägaren när de släppt taget och föste sedan Robban framför sig tillbaka in. Därefter låste han bakdörren efter sig och gick sedan rakt igenom lokalen och låste även entrédörren. ”Sätt dig ner. Det var den femte i år och det måste vi fira. Öl, vin eller sprit?”, undrade barägaren. ”Spelar ingen roll bara det är något riktigt jävla starkt”, sa Robban. ”Då får det väl bli en Rom & Cola. En sexa mörk rom med en skvätt Cola, två isbitar och en citronskiva”, sa barägaren. ”Häll gärna i några droppar starkt kaffe också, Espresso om du har och kanske en gnutta citron men ingen skiva, den är bara i vägen”, sa Robban. ”Då blir det en riktig specialare, en Rob Special”, sa barägaren och gick tillbaka och ställde sig bakom bardisken för att blanda till varsin ’Rob Special’ att fira med, en sexa mörk rom med en skvätt Cola, några droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. De skålade och drack ur sina drinkar innan Robban bestämde sig för att han nog skulle gå tillbaka till fartyget och sin hytt samtidigt som han också funderade på om han var vittne till ett självförsvar eller medhjälpare till att ha gömt undan något slags mordoffer. ”Oroa dig inte, snuten plockar upp kadavret i morgon eftermiddag”, sa barägaren som nog hade känt vibrationerna av den unga sjömannens funderingar. ”Vad blir jag skyldig för kvällen då?” frågade Robban. ”Skyldig? Ingenting. Jag tackar istället så mycket för hjälpen, den där hade jag inte baxat ut själv.” ”Tack då”, sa Robban och började gå mot entrén. ”Det är jag som ska tacka”, blev svaret från barägaren som gick före för att låsa upp. ”Förresten, varför citronhalvan i hans trut?” undrade Robban. ”Annars luktar det för jävligt på bakgården i morgon bitti”, blev svaret med ett litet leende. Sant eller inte så var det i alla fall Robbans förklaring till den makabra födelsen av ’Rob Special’. ”Det är ju för jävligt”, sa han. ”Vadå?” ”Att det ska behövas en ihjälskjuten rånare med en citron i käften på andra sidan jordklotet för att få till en rekorderlig jamare, och efter den där Hong Kong trippen med Happy Hour fusket så har vi ju en ASAP att lägga till om man vill ha lite mer drag under galoscherna”, sa han och det var faktiskt Robban som fick in mig på Rom & Cola spåret och nu blandar jag också gärna till en ’Rob Special’ emellanåt. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Stefan Inlagd Mars 8, 2020 Dela Inlagd Mars 8, 2020 Jag var lite skeptisk till "Rob Special" så jag kände mig tvungen att prova, blev glatt överraskad av den lite annorlunda smaken! Det blir helt klart fler! //S There can be only one (Stefan) Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 10, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 10, 2020 (ändrad) On 3/8/2020 at 10:09 PM, Stefan said: Jag var lite skeptisk till "Rob Special" så jag kände mig tvungen att prova, blev glatt överraskad av den lite annorlunda smaken! Det blir helt klart fler! //S Kul att du testat att blanda till en "Rob Special". Jag brukar alltid fuska och trycka i lite extra citron men det märkte aldrig Robban, tur det. Ändrades Mars 10, 2020 av Captain Morgan Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 14, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 14, 2020 Robban påminde, i ett avseende, starkt om min egen farbror som var entreprenör utan bokföring och led av både myndighetsförakt och skatteskräck men det var avsaknaden av den del av det autonoma nervsystemet som får en människa att skämmas som de saknade helt, båda två. Jag minns speciellt en fin sommardag i mitten av sextiotalet. Att jag minns just den dagen beror på att jag precis släppts ut från 2 veckors husarrest efter att ha skjutit hål i en surströmmingsburk med pilbåge i farsans garage där han hade parkerat sin DKW med tygsufflett. Som rehabiliterad liten grabb fick jag i alla fall följa med farbror Sven vid ett bilbyte då hans gamla Duett skulle bytas ut mot en nyare bil, också den begagnad förstås. ”En ny bil lyser ända in i skatteslipsarnas själ och då kan det bli obehagligt”, sa han när vi åkte iväg i Duetten för sista gången. ”Man måste köpa begagnat för de håller ögonen på alla nya bilköp, förstår du. Allt ska dom där jävla skattehomofilerna snoka i och snart vill de väl ha farmors blodgrupp också”, fortsatte han. ”Ska vi till han bilhandlaren ute vid bryggeriet?” frågade jag lite försynt där jag satt nersjunken i det främre passagerarsätet och sparkade på en skokartong med hopskrynklade kvitton. ”Tattar-Bengt menar du? Nää du, bättre än så gosse. Och förresten hur fan kan han heta Bengt? Taiko hade passat bättre. Han är ju för helvete tattare och går inte att lita på”, sa farbror Sven och berättade sedan om kärringen från ett resandesläkte som hade gått ut ur järnhandeln med en ny motorsåg hängandes under den vida kjolen, vilket tydligen var en klassiker redan då. ”Hon hade väl krokar i läpparna”, sa han och skrattade men jag fattade ingenting, motorsågen hängde ju under kjolen. Tattare, tänkte jag sedan. Precis som han, knivsliparen, som cyklade runt i bygden med en handdriven slipmaskin på pakethållaren och slipade knivar och saxar åt bygdens hemmafruar. Alla sa att han också var tattare. ”Nä, vi ska bort till Bil-Åke vid riksvägen, han häller i alla fall inte sågspån i växellådan på sina bilar”, sa farbror Sven och väckte mig ur mina tankar. ”Jag har redan varit uppe och tittat på en skitfin blå/vit Amazon 62:a. Ja, tidigt på morgonen förstås, innan Bil-Åke hunnit ut. Annars kan han ju tro att jag är intresserad. Du ska aldrig verka intresserad när gäller affärer förstår du”, fortsatte han men jag lyssnade bara på ett öra. Många i stan hade smeknamn, tänkte jag istället där jag satt tyst i bilen, och det verkade som namnen var förknippade med deras jobb eller något annat de kunde sammankopplas med. Som Tattar-Bengt, han var ju tattare. Bil-Åke sålde bilar. Lasse Krokfot var född med en fot som pekade inåt. Att Skit-Nisse tömde latrintunnor det visste jag och antog att Brak-Pelle släppte brakskitar men jag hade ännu inte greppat att Gummi-Lasse var resande i kondomer. När vi kommit en bit utanför stan svängde vi av riksvägen och körde in på en stor grusplan direkt efter Caltex macken och jag minns att vi kom fram till en lång barack med en skylt på taket. ’Åkes Bil Center’ stod det med stor text och ’Begagnade bilar’ med lite mindre. Så snart vi hade parkerat såg jag en långsmal man i välpressad grå kostym och mörka solglasögon komma gåendes emot oss med ett kritvitt leende. När vi klivit ur bilen skakade han genast hand med farbror Sven och började prata i ett utan att ens hämta andan. Medan de diskuterade affärer gick jag runt och tittade på alla begagnade bilar som stod parkerade i tre rader, de finaste närmast riksvägen förstås. När jag hade avverkat tredje och sista raden gick jag tillbaka och såg hur de stod och diskuterade vid en blå Volvo Amazon med vitt tak som stod parkerad i första raden. ”Sex och tre, sa bilhandlaren.” ”Sex tusen jämt”, hörde jag min farbror säga. ”Jamen, jag har ju redan gått ner trehundra”. ”Gå ner trehundra till då. Sex tusen jämt.” ”Okay då, men det är bara för att det är du”, sa Bil-Åke och sträckte fram handen men farbror Sven sträckte sig istället efter sin stora plånbok i bakfickan. ”Det är ju kontant förstås”, sa han sedan och klappade med vänsterhanden på sin stora svarta plånbok som han nu höll fullt synlig i höger hand. Så snart han vek upp plånboken och drog i några tusenlappar skulle priset ner fem procent till och att det aldrig slog fel visste jag eftersom jag hade bevittnat samma procedur ett dussintal gånger tidigare. Det var alltid kontanta medel som gällde om man skulle göra en bra affär, det hade han förklarat för mig minst hundra gånger. Att säljaren kanske gick back på affären eller hade en gammal sjuk mor hemma i kökssoffan kunde man inte ta någon som helst hänsyn till när man gjorde affärer. Kontant var kontant och förresten så var ju alla bilhandlare lögnare i alla fall, hade jag fått lära mig. På den tiden fanns inga kreditkort eller banklån för bilköp. Billån kunde man bara få direkt av bilhandlaren som hade ett kartotek med alla som var skyldiga honom pengar. Avbetalningarna skedde normalt veckovis eller möjligen en gång var fjortonde dag och det var inte helt ovanligt att man skrev ut en check till handlaren men bad honom att vänta till lönedagen med att lösa in den. Det hände också att han erbjöds att få veckans avbetalning i en dunk hemkört eller en samling silverbestick, stulna förstås. I banken fick man inga lån för annat än möjligen till ett hus, men då skulle man stå med mössan i hand och ha en rejäl kontantinsats eller en trovärdig borgenär. ”Jag gav inte mer än fem och sju emellan på Duetten”, sa farbror Sven sedan när vi åkte hem i Amazonen. ”Jag förstod det”, sa jag. ”Visst är den fin. Vi behöver inte göra ett skit med den annat än att plocka ur säkerhetsbältena. De är ju så förbannat obekväma och bara i vägen”, sa han men jag sa ingenting. ”Det syns att det är en gammal gubbe som har haft den. Kolla här, slät som ett barnarsel”, fortsatte han och drog med fingrarna i askkoppen. ”Gubben har ju inte ens rökt i bilen”, tillade han och tände en John Silver utan filter. Så var det på den tiden, man rökte i bilarna och var askkoppen full så kastade man bara ut fimparna genom fönstret och fruntimmer bakom ratten ansågs vara en värre trafikfara än att man själv körde på fyllan. Det hade jag förstått den gången farbror Sven motvilligt hade gjort ett försök att lära sin dåvarande hustru att köra bil och jag satt med i baksätet. ”Gasa på kärring, kör du saktare så åker vi ju för fan baklänges”, hade han sagt högt tre gånger på tio minuter innan han till slut drog i handbromsen och sedan blev det inga fler körlektioner men det gjorde inget för lite senare bytte han kärring i alla fall. När vi kom hem från Bil-Åke funderade jag på vad en tattare egentligen var för något men det var först några veckor senare, vid ett besök på biblioteket som jag läste i en officiell svensk uppslagsbok att det var benämningen på den föraktade blandras som var resultatet av att människor ifrån det tidigare nämnda resandesläktet fått barn ihop med lösaktiga svenskar. Alltså tillhörde både Tattar-Bengt, som hällde sågspån i växellådorna, och knivsliparen en blandras. Kunde det verkligen vara så? Det stod ju i en uppslagsbok utgiven av svenska staten och då måste det väl vara så, snurrade tankarna hos en liten snaggad grabb som inget hellre önskade än att få lägga till med Beatles frissa. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Kenneth4618 Inlagd Mars 14, 2020 Dela Inlagd Mars 14, 2020 30 minuter sedan, skrev Captain Morgan: Robban påminde, i ett avseende, starkt om min egen farbror som var entreprenör utan bokföring och led av både myndighetsförakt och skatteskräck men det var avsaknaden av den del av det autonoma nervsystemet som får en människa att skämmas som de saknade helt, båda två. Jag minns speciellt en fin sommardag i mitten av sextiotalet. Att jag minns just den dagen beror på att jag precis släppts ut från 2 veckors husarrest efter att ha skjutit hål i en surströmmingsburk med pilbåge i farsans garage där han hade parkerat sin DKW med tygsufflett. Som rehabiliterad liten grabb fick jag i alla fall följa med farbror Sven vid ett bilbyte då hans gamla Duett skulle bytas ut mot en nyare bil, också den begagnad förstås. ”En ny bil lyser ända in i skatteslipsarnas själ och då kan det bli obehagligt”, sa han när vi åkte iväg i Duetten för sista gången. ”Man måste köpa begagnat för de håller ögonen på alla nya bilköp, förstår du. Allt ska dom där jävla skattehomofilerna snoka i och snart vill de väl ha farmors blodgrupp också”, fortsatte han. ”Ska vi till han bilhandlaren ute vid bryggeriet?” frågade jag lite försynt där jag satt nersjunken i det främre passagerarsätet och sparkade på en skokartong med hopskrynklade kvitton. ”Tattar-Bengt menar du? Nää du, bättre än så gosse. Och förresten hur fan kan han heta Bengt? Taiko hade passat bättre. Han är ju för helvete tattare och går inte att lita på”, sa farbror Sven och berättade sedan om kärringen från ett resandesläkte som hade gått ut ur järnhandeln med en ny motorsåg hängandes under den vida kjolen, vilket tydligen var en klassiker redan då. ”Hon hade väl krokar i läpparna”, sa han och skrattade men jag fattade ingenting, motorsågen hängde ju under kjolen. Tattare, tänkte jag sedan. Precis som han, knivsliparen, som cyklade runt i bygden med en handdriven slipmaskin på pakethållaren och slipade knivar och saxar åt bygdens hemmafruar. Alla sa att han också var tattare. ”Nä, vi ska bort till Bil-Åke vid riksvägen, han häller i alla fall inte sågspån i växellådan på sina bilar”, sa farbror Sven och väckte mig ur mina tankar. ”Jag har redan varit uppe och tittat på en skitfin blå/vit Amazon 62:a. Ja, tidigt på morgonen förstås, innan Bil-Åke hunnit ut. Annars kan han ju tro att jag är intresserad. Du ska aldrig verka intresserad när gäller affärer förstår du”, fortsatte han men jag lyssnade bara på ett öra. Många i stan hade smeknamn, tänkte jag istället där jag satt tyst i bilen, och det verkade som namnen var förknippade med deras jobb eller något annat de kunde sammankopplas med. Som Tattar-Bengt, han var ju tattare. Bil-Åke sålde bilar. Lasse Krokfot var född med en fot som pekade inåt. Att Skit-Nisse tömde latrintunnor det visste jag och antog att Brak-Pelle släppte brakskitar men jag hade ännu inte greppat att Gummi-Lasse var resande i kondomer. När vi kommit en bit utanför stan svängde vi av riksvägen och körde in på en stor grusplan direkt efter Caltex macken och jag minns att vi kom fram till en lång barack med en skylt på taket. ’Åkes Bil Center’ stod det med stor text och ’Begagnade bilar’ med lite mindre. Så snart vi hade parkerat såg jag en långsmal man i välpressad grå kostym och mörka solglasögon komma gåendes emot oss med ett kritvitt leende. När vi klivit ur bilen skakade han genast hand med farbror Sven och började prata i ett utan att ens hämta andan. Medan de diskuterade affärer gick jag runt och tittade på alla begagnade bilar som stod parkerade i tre rader, de finaste närmast riksvägen förstås. När jag hade avverkat tredje och sista raden gick jag tillbaka och såg hur de stod och diskuterade vid en blå Volvo Amazon med vitt tak som stod parkerad i första raden. ”Sex och tre, sa bilhandlaren.” ”Sex tusen jämt”, hörde jag min farbror säga. ”Jamen, jag har ju redan gått ner trehundra”. ”Gå ner trehundra till då. Sex tusen jämt.” ”Okay då, men det är bara för att det är du”, sa Bil-Åke och sträckte fram handen men farbror Sven sträckte sig istället efter sin stora plånbok i bakfickan. ”Det är ju kontant förstås”, sa han sedan och klappade med vänsterhanden på sin stora svarta plånbok som han nu höll fullt synlig i höger hand. Så snart han vek upp plånboken och drog i några tusenlappar skulle priset ner fem procent till och att det aldrig slog fel visste jag eftersom jag hade bevittnat samma procedur ett dussintal gånger tidigare. Det var alltid kontanta medel som gällde om man skulle göra en bra affär, det hade han förklarat för mig minst hundra gånger. Att säljaren kanske gick back på affären eller hade en gammal sjuk mor hemma i kökssoffan kunde man inte ta någon som helst hänsyn till när man gjorde affärer. Kontant var kontant och förresten så var ju alla bilhandlare lögnare i alla fall, hade jag fått lära mig. På den tiden fanns inga kreditkort eller banklån för bilköp. Billån kunde man bara få direkt av bilhandlaren som hade ett kartotek med alla som var skyldiga honom pengar. Avbetalningarna skedde normalt veckovis eller möjligen en gång var fjortonde dag och det var inte helt ovanligt att man skrev ut en check till handlaren men bad honom att vänta till lönedagen med att lösa in den. Det hände också att han erbjöds att få veckans avbetalning i en dunk hemkört eller en samling silverbestick, stulna förstås. I banken fick man inga lån för annat än möjligen till ett hus, men då skulle man stå med mössan i hand och ha en rejäl kontantinsats eller en trovärdig borgenär. ”Jag gav inte mer än fem och sju emellan på Duetten”, sa farbror Sven sedan när vi åkte hem i Amazonen. ”Jag förstod det”, sa jag. ”Visst är den fin. Vi behöver inte göra ett skit med den annat än att plocka ur säkerhetsbältena. De är ju så förbannat obekväma och bara i vägen”, sa han men jag sa ingenting. ”Det syns att det är en gammal gubbe som har haft den. Kolla här, slät som ett barnarsel”, fortsatte han och drog med fingrarna i askkoppen. ”Gubben har ju inte ens rökt i bilen”, tillade han och tände en John Silver utan filter. Så var det på den tiden, man rökte i bilarna och var askkoppen full så kastade man bara ut fimparna genom fönstret och fruntimmer bakom ratten ansågs vara en värre trafikfara än att man själv körde på fyllan. Det hade jag förstått den gången farbror Sven motvilligt hade gjort ett försök att lära sin dåvarande hustru att köra bil och jag satt med i baksätet. ”Gasa på kärring, kör du saktare så åker vi ju för fan baklänges”, hade han sagt högt tre gånger på tio minuter innan han till slut drog i handbromsen och sedan blev det inga fler körlektioner men det gjorde inget för lite senare bytte han kärring i alla fall. När vi kom hem från Bil-Åke funderade jag på vad en tattare egentligen var för något men det var först några veckor senare, vid ett besök på biblioteket som jag läste i en officiell svensk uppslagsbok att det var benämningen på den föraktade blandras som var resultatet av att människor ifrån det tidigare nämnda resandesläktet fått barn ihop med lösaktiga svenskar. Alltså tillhörde både Tattar-Bengt, som hällde sågspån i växellådorna, och knivsliparen en blandras. Kunde det verkligen vara så? Det stod ju i en uppslagsbok utgiven av svenska staten och då måste det väl vara så, snurrade tankarna hos en liten snaggad grabb som inget hellre önskade än att få lägga till med Beatles frissa. “Never argue with stupid people, they will drag you down to their level and then beat you with experience" Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
clion Inlagd Mars 14, 2020 Dela Inlagd Mars 14, 2020 On 2020-03-08 at 01:07, skrev Captain Morgan: Jo, härlig men impulsiv. Underbart ha ha nu får Btt lägga i en växel Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
audirs2 Inlagd Mars 14, 2020 Dela Inlagd Mars 14, 2020 1 timme sedan, skrev Captain Morgan: Robban påminde, i ett avseende, starkt om min egen farbror som var entreprenör utan bokföring och led av både myndighetsförakt och skatteskräck men det var avsaknaden av den del av det autonoma nervsystemet som får en människa att skämmas som de saknade helt, båda två. Jag minns speciellt en fin sommardag i mitten av sextiotalet. Att jag minns just den dagen beror på att jag precis släppts ut från 2 veckors husarrest efter att ha skjutit hål i en surströmmingsburk med pilbåge i farsans garage där han hade parkerat sin DKW med tygsufflett. Som rehabiliterad liten grabb fick jag i alla fall följa med farbror Sven vid ett bilbyte då hans gamla Duett skulle bytas ut mot en nyare bil, också den begagnad förstås. ”En ny bil lyser ända in i skatteslipsarnas själ och då kan det bli obehagligt”, sa han när vi åkte iväg i Duetten för sista gången. ”Man måste köpa begagnat för de håller ögonen på alla nya bilköp, förstår du. Allt ska dom där jävla skattehomofilerna snoka i och snart vill de väl ha farmors blodgrupp också”, fortsatte han. ”Ska vi till han bilhandlaren ute vid bryggeriet?” frågade jag lite försynt där jag satt nersjunken i det främre passagerarsätet och sparkade på en skokartong med hopskrynklade kvitton. ”Tattar-Bengt menar du? Nää du, bättre än så gosse. Och förresten hur fan kan han heta Bengt? Taiko hade passat bättre. Han är ju för helvete tattare och går inte att lita på”, sa farbror Sven och berättade sedan om kärringen från ett resandesläkte som hade gått ut ur järnhandeln med en ny motorsåg hängandes under den vida kjolen, vilket tydligen var en klassiker redan då. ”Hon hade väl krokar i läpparna”, sa han och skrattade men jag fattade ingenting, motorsågen hängde ju under kjolen. Tattare, tänkte jag sedan. Precis som han, knivsliparen, som cyklade runt i bygden med en handdriven slipmaskin på pakethållaren och slipade knivar och saxar åt bygdens hemmafruar. Alla sa att han också var tattare. ”Nä, vi ska bort till Bil-Åke vid riksvägen, han häller i alla fall inte sågspån i växellådan på sina bilar”, sa farbror Sven och väckte mig ur mina tankar. ”Jag har redan varit uppe och tittat på en skitfin blå/vit Amazon 62:a. Ja, tidigt på morgonen förstås, innan Bil-Åke hunnit ut. Annars kan han ju tro att jag är intresserad. Du ska aldrig verka intresserad när gäller affärer förstår du”, fortsatte han men jag lyssnade bara på ett öra. Många i stan hade smeknamn, tänkte jag istället där jag satt tyst i bilen, och det verkade som namnen var förknippade med deras jobb eller något annat de kunde sammankopplas med. Som Tattar-Bengt, han var ju tattare. Bil-Åke sålde bilar. Lasse Krokfot var född med en fot som pekade inåt. Att Skit-Nisse tömde latrintunnor det visste jag och antog att Brak-Pelle släppte brakskitar men jag hade ännu inte greppat att Gummi-Lasse var resande i kondomer. När vi kommit en bit utanför stan svängde vi av riksvägen och körde in på en stor grusplan direkt efter Caltex macken och jag minns att vi kom fram till en lång barack med en skylt på taket. ’Åkes Bil Center’ stod det med stor text och ’Begagnade bilar’ med lite mindre. Så snart vi hade parkerat såg jag en långsmal man i välpressad grå kostym och mörka solglasögon komma gåendes emot oss med ett kritvitt leende. När vi klivit ur bilen skakade han genast hand med farbror Sven och började prata i ett utan att ens hämta andan. Medan de diskuterade affärer gick jag runt och tittade på alla begagnade bilar som stod parkerade i tre rader, de finaste närmast riksvägen förstås. När jag hade avverkat tredje och sista raden gick jag tillbaka och såg hur de stod och diskuterade vid en blå Volvo Amazon med vitt tak som stod parkerad i första raden. ”Sex och tre, sa bilhandlaren.” ”Sex tusen jämt”, hörde jag min farbror säga. ”Jamen, jag har ju redan gått ner trehundra”. ”Gå ner trehundra till då. Sex tusen jämt.” ”Okay då, men det är bara för att det är du”, sa Bil-Åke och sträckte fram handen men farbror Sven sträckte sig istället efter sin stora plånbok i bakfickan. ”Det är ju kontant förstås”, sa han sedan och klappade med vänsterhanden på sin stora svarta plånbok som han nu höll fullt synlig i höger hand. Så snart han vek upp plånboken och drog i några tusenlappar skulle priset ner fem procent till och att det aldrig slog fel visste jag eftersom jag hade bevittnat samma procedur ett dussintal gånger tidigare. Det var alltid kontanta medel som gällde om man skulle göra en bra affär, det hade han förklarat för mig minst hundra gånger. Att säljaren kanske gick back på affären eller hade en gammal sjuk mor hemma i kökssoffan kunde man inte ta någon som helst hänsyn till när man gjorde affärer. Kontant var kontant och förresten så var ju alla bilhandlare lögnare i alla fall, hade jag fått lära mig. På den tiden fanns inga kreditkort eller banklån för bilköp. Billån kunde man bara få direkt av bilhandlaren som hade ett kartotek med alla som var skyldiga honom pengar. Avbetalningarna skedde normalt veckovis eller möjligen en gång var fjortonde dag och det var inte helt ovanligt att man skrev ut en check till handlaren men bad honom att vänta till lönedagen med att lösa in den. Det hände också att han erbjöds att få veckans avbetalning i en dunk hemkört eller en samling silverbestick, stulna förstås. I banken fick man inga lån för annat än möjligen till ett hus, men då skulle man stå med mössan i hand och ha en rejäl kontantinsats eller en trovärdig borgenär. ”Jag gav inte mer än fem och sju emellan på Duetten”, sa farbror Sven sedan när vi åkte hem i Amazonen. ”Jag förstod det”, sa jag. ”Visst är den fin. Vi behöver inte göra ett skit med den annat än att plocka ur säkerhetsbältena. De är ju så förbannat obekväma och bara i vägen”, sa han men jag sa ingenting. ”Det syns att det är en gammal gubbe som har haft den. Kolla här, slät som ett barnarsel”, fortsatte han och drog med fingrarna i askkoppen. ”Gubben har ju inte ens rökt i bilen”, tillade han och tände en John Silver utan filter. Så var det på den tiden, man rökte i bilarna och var askkoppen full så kastade man bara ut fimparna genom fönstret och fruntimmer bakom ratten ansågs vara en värre trafikfara än att man själv körde på fyllan. Det hade jag förstått den gången farbror Sven motvilligt hade gjort ett försök att lära sin dåvarande hustru att köra bil och jag satt med i baksätet. ”Gasa på kärring, kör du saktare så åker vi ju för fan baklänges”, hade han sagt högt tre gånger på tio minuter innan han till slut drog i handbromsen och sedan blev det inga fler körlektioner men det gjorde inget för lite senare bytte han kärring i alla fall. När vi kom hem från Bil-Åke funderade jag på vad en tattare egentligen var för något men det var först några veckor senare, vid ett besök på biblioteket som jag läste i en officiell svensk uppslagsbok att det var benämningen på den föraktade blandras som var resultatet av att människor ifrån det tidigare nämnda resandesläktet fått barn ihop med lösaktiga svenskar. Alltså tillhörde både Tattar-Bengt, som hällde sågspån i växellådorna, och knivsliparen en blandras. Kunde det verkligen vara så? Det stod ju i en uppslagsbok utgiven av svenska staten och då måste det väl vara så, snurrade tankarna hos en liten snaggad grabb som inget hellre önskade än att få lägga till med Beatles frissa. Sju år i folkskola, yes! Proud member of R 142 Ystad! Däckspojke!⚓ Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 14, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 14, 2020 5 hours ago, clion said: Underbart ha ha nu får Btt lägga i en växel Sextiotalet var ju en märklig men härlig tidsepok. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
audirs2 Inlagd Mars 14, 2020 Dela Inlagd Mars 14, 2020 27 minuter sedan, skrev Captain Morgan: Sextiotalet var ju en märklig men härlig tidsepok. Krock säker! Sju år i folkskola, yes! Proud member of R 142 Ystad! Däckspojke!⚓ Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Kenneth4618 Inlagd Mars 14, 2020 Dela Inlagd Mars 14, 2020 1 timme sedan, skrev Captain Morgan: Sextiotalet var ju en märklig men härlig tidsepok. Helt klart “Never argue with stupid people, they will drag you down to their level and then beat you with experience" Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Nakhon Inlagd Mars 14, 2020 Dela Inlagd Mars 14, 2020 Inspirationen. Var kommer den ifrån egentligen? Jag behöver inget svar nu. Fortsätt 👍 Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 15, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 15, 2020 I morse hade jag lite datorproblem, vilket fick mig att tänka på när Robban ringde flera gånger under en tid och bad om hjälp med sin dator som han sa bara blev värre och värre men jag hade inte tid just då och om man ber mig om hjälp med datorer eller mobiler så måste man vara ganska desperat för jag klarar mig själv med nöd och näppe. En sen eftermiddag körde jag i alla fall bort till honom med misstanken att han hade surfat i erotisk kvicksand utan virusskydd. För honom var virus endast en medicinsk term och hade inget med datorer att göra, ungefär på den nivån befann sig hans datorkunskaper så jag låg i alla fall steget före. När jag hade parkerat korgmopeden och klivit upp på hans terrass såg jag att han satt stel som en pinne med bar överkropp och armarna i kors och tätt tryckta mot sin kroppshydda. ”Vad fan håller du på med, yoga?”, frågade jag men han rörde sig inte utan nickad bara mot en nästan tom flaska rom som stod framför honom på bordet. ”Spriten är nästan slut men jag fick ett tips”, svarade han sedan. Han hade hört att man kunde dränka in bomullstussar i sprit och trycka in dem i armhålorna och på så vis få ett snabbt och effektivt rus och där satt han nu med en spritindränkt bomullstuss under varje arm och försökte få till ett turbo-rus eftersom han hade ont om sprit och ingen bärs hemma. ”Funkar det då?” undrade jag. ”Nä, inte än, men jag fick också tips om att man kan köra upp en bomullstuss i röven istället och då få ett ännu snabbare rus men där går nog gränsen, då är jag hellre nykter.” ”Så där kan du ju inte hålla på, jag åker och köper två flaskor Bacardi. Gå in och hämta datorn så länge så är jag tillbaka om en kvart”, sa jag och då vred han upp armarna och släppte ner tussarna. När jag kom tillbaka satt han redo med glas och laptop men ingen bomull. Jag startade upp datorn och installerade ett gratis virusprogram medan han fyllde sitt glas och jag gick noga igenom hans webhistorik men fann inget konstigt och där fanns heller inga virus. Efter att ha suttit där en stund och funderat såg jag att det rörde sig på tangentbordet. Det visade sig vara små snabba minimyror som hade skapat ett litet nätverk av små soier på både ovansidan och undersidan av tangentbordet. De var så små att de kunde smita ner vid sidan av en tangent och dyka upp igen vid nästa för att åter försvinna ner vid en tredje tangent. Det var därför datorn betedde sig märkligt men efter att ha gett tangentbordet en liten spraydos mot ohyra var det problemet löst som ju varken berodde på hårdvara eller mjukvara utan var ett organiskt problem och i samma veva slapp ju Robban att experimentera med spritindränkta bomullstussar under armarna eller kanske ännu värre. ”Tack för hjälpen, alla hyvens”, sa han och ersatte mig för spriten så jag vet inte om han tackade för hjälpen med datorn eller för att jag åkte och handlade sprit. ”Du, jag har undrat lite vad du har för problem egentligen?” fortsatte han sedan precis när jag skulle åka. ”Vadå problem?” ”Jag menar, varför bor du i LOS? Alla faranger som bor här är ju efterlysta av FBI eller har något annat jävla problem.” ”Kyla, jag tänker aldrig mer skrapa vindrutan med ett gammalt kassettband eller CD fordral”, svarade jag. ”Hmm… godkänt.” ”Än du då?” ”Jag har funderat en del på det också och tror att min personlighet inte passar någon annanstans”, svarade han. ”Tror jag också”, mumlade jag tillbaka. ”Va sa du?” ”Tänkte högt bara”, sa jag innan jag drog därifrån. Just nu är jag i alla fall ytterst tacksam att jag slipper diskutera Coronavirus med Robban. ”Fan vad du är känslig, skit i det där”, hade han säkert sagt men själv gripits av panik när Mama San tvingats slå igen baren eller spriten tagit slut i affären. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 21, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 21, 2020 Strax efter Songkran förra året ringde Robban när jag satt hemma och åt lunch. ”Kan du komma över till polisstationen, jag har lite problem.” ”Vad har du ställt till med nu då?” ”Kom bara! Jag berättar sen . . . det jag kommer ihåg.” Då hade han med all säkerhet varit på mer än en sen Happy Hour för polisen berättade att han hade kommit hem rejält packad mitt i natten och retat upp sig på grannens jycke som börjat skälla. Han hade klättrat över staketet och funnit en kvast som han slagit vilt omkring sig i processen att få tyst på hundstackarn och inte nog med att han hade väckt hela kvarteret, han hade också lyckats slå sönder grannens tre stora gårdsakvarium så hela uppfarten var full av vatten och prisbelönta japanska fiskar som låg och sprattlade överallt. Den natten slutade i handbojor och polisen vägrade släppa honom ur häktet trots ett generöst ekonomiskt erbjudande. Han kom inte loss förrän två dagar senare, då någon som kände någon som kände chefen på stationen hade visat sin förnämliga förhandlingsförmåga, mot en mycket frikostig avgift förstås. Sedan skulle även akvarium och fiskar ersättas så det blev i slutänden en ganska dyr fylla. När jag tänker på hur hemsk Robban såg ut där han satt fyllsjuk och eländig i cellen på polisstationen så påminns jag om en liten incident för nästan ett halvsekel sedan med en ung man i huvudrollen. Det hade varit storfest hemma i stan en gång under de glada mellanölsåren och undertecknad vaknade med kraftig kopparsmak i munnen som jag försökte få bort genom att riva mig på tungan, dock utan minsta framgång. Jag låg i framstupa sidoläge med en rungande huvudvärk som började redan i nacken och spred sig hela vägen över hjässan och pannan, där den sedan delade sig och nådde ända fram till båda ögonbrynen. Oj, vilken fest det måste ha varit, tänkte jag fast jag helst inte ville tänka, det värkte mer när jag tänkte. Jag rullade istället över på rygg och öppnade försiktigt mina hopklibbade ögonlock och tittade upp i taket, ett tak jag definitivt inte var bekant med. Efter att mycket sakta ha vänt huvudet sidledes såg jag att jag låg på en tunn galonmadrass direkt på golvet. Var fan är sängen? Och var fan är jag? tänkte jag fast jag just bestämt mig för att inte tänka. Jag vände mig åter på magen och reste mig sakta tills jag stod på alla fyra och flåsade som en rabiessmittad hund. Efter några djupa andetag bestämde jag mig för att gå hem, från var jag nu befann mig. När jag reste mig för att ställa mig på två ben kände jag hur brallorna kasade ner och jag tog tag i byxlinningen på båda sidorna för att lirka upp dem igen samtidigt som jag hasade mig bort mot dörren där skorna stod i ett prydligt par. Jag försökte sticka ner ena foten i en av skorna samtidigt som jag balanserade på den foten som stod kvar på golvet. Första försöket lyckades inget vidare och även om jag lyckades hålla mig upprätt hade jag lyckats sätta foten i fel sko och backade ett par steg för att göra ett nytt försök när jag upptäckte att skorna saknade skosnören. Jag smög försiktigt fram mot dem igen och när jag kom fram böjde jag mig sakta ner och kunde förbryllande konstatera att de mycket riktigt saknade skosnören. Till slut lyckades jag i alla fall att få ner rätt fot i rätt sko två gånger, en höger och en vänster. Därefter stapplade jag fram och ryckte till i dörren som inte gick att rubba. Vad fan är det som försiggår? tänkte jag där jag stod på ett betonggolv i ett låst rum med ståldörr. Jag stod i ett par skor utan skosnören och med benen nerkörda i ett par brallor utan bälte. Det är väl en mardröm och jag vaknar nog snart, tänkte jag när det plötsligt rasslade till utanför dörren som öppnades på vid gavel. ”Klockan är nio och det är nog dags för unge herrn att ge sig iväg hemåt nu”, sa en mansröst glatt. Alldeles för glatt för att passa mig i smaken just då. ”Okaay”, svarade jag så sakta jag kunde för det verkad göra mindre ont i pannan då. ”Vi fann dig liggandes huvudstupa över ett staket igår kväll”, sa mansrösten. ”Ookaaay”, sa jag igen, men ännu saktare den här gången. ”Här har du ditt bälte och dina skosnören. Vi tar dem alltid ifrån de omhändertagna.” ”Varför då?” ”För att de inte ska begå självmord”, svarade rösten som ännu inte hade något ansikte för jag orkade inte ens titta upp. Självmord? Hur i helvete skulle det gå till? Jag som knappt kan stå, tänkte jag och släpade mig sakta ut ur arresten med skosnörena i ena handen och bältet hängandes runt nacken. Jag masade sedan vidare ut från polisstationen med sänkt blick samtidigt som jag lovade mig själv och Gud och Jesus och alla jag kände och inte kände, att jag aldrig någonsin mer skulle dricka alkohol. Ölhävartävlingens början minns jag mycket väl men fick vetskap om finalen först några dagar senare som jag tydligen stolt vunnit och blivit kvällens champion. Var dock inte lika stolt över mitt löfte till både Gud och Jesus om min frivilliga bannlysning av alkohol som inte ens höll veckan ut. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 21, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 21, 2020 On 3/15/2020 at 4:47 AM, Nakhon said: Inspirationen. Var kommer den ifrån egentligen? Jag behöver inget svar nu. Fortsätt 👍 Jag tror att inspirationen endats begränsas av ett allt sämre minne. Ikväll lyckades jag i alla fall blanda några perfekta "Rob Special" men sugröret hade nog inte blivit godkänt. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Nakhon Inlagd Mars 21, 2020 Dela Inlagd Mars 21, 2020 (ändrad) 👌 Ändrades Mars 28, 2020 av Nakhon Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 22, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 22, 2020 Efter polisincidenten med de prisbelönta fiskarna hade jag inte sett Robban på ett bra tag och tyckte att det nog var dags att kolla att allt var okay, att han fortfarande var vid liv. Tänkte överraska med en kasse kall Chang som jag la ner i mopedkorgen innan jag for dit bort. ”Det var ett tag sedan, ska du ha en bärs?” frågade jag direkt när jag kom fram. ”Nä”, svarade han kort där han satt på terrassen med tom blick. ”Va? Det var första gången jag hört dej tacka nej till en bärsa.” ”Mår inte bra.” ”Vad är det nu då?” ”Går på penicillin.” ”Det är väl inte hela världen.” ”Jo, det är det.” ”Kondomen sprack?” ”Värre.” ”Du har kört utan kådis?” ”Värre.” ”Ramlat på nån dam med dryparn?” ”Värre.” ”Hon var inte ens snygg?” ”Värre.” ”Du minns inte?” ”Värre . . . Vi blandade ihop snopparna på morgonen.” Det var sista gången vi sågs innan Robban hastigt kom förbi och vinkade av sig själv för att börja ett nytt liv någon annanstans. Kanske hade Bahten blivit för stark, Katoey risken för stor eller hade han på något vis fått nys om Navion Hispanias mytomspunna fist fucking tribe i Indonesien, för den skulle han säkert ha gillat. Nu har gubbminnet sinat men vi får väl tacka Robban för hans omedvetna närvaro på MPR och önska honom en god fortsättning, var han nu är. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
audirs2 Inlagd Mars 22, 2020 Dela Inlagd Mars 22, 2020 44 minuter sedan, skrev Captain Morgan: Efter polisincidenten med de prisbelönta fiskarna hade jag inte sett Robban på ett bra tag och tyckte att det nog var dags att kolla att allt var okay, att han fortfarande var vid liv. Tänkte överraska med en kasse kall Chang som jag la ner i mopedkorgen innan jag for dit bort. ”Det var ett tag sedan, ska du ha en bärs?” frågade jag direkt när jag kom fram. ”Nä”, svarade han kort där han satt på terrassen med tom blick. ”Va? Det var första gången jag hört dej tacka nej till en bärsa.” ”Mår inte bra.” ”Vad är det nu då?” ”Går på penicillin.” ”Det är väl inte hela världen.” ”Jo, det är det.” ”Kondomen sprack?” ”Värre.” ”Du har kört utan kådis?” ”Värre.” ”Ramlat på nån dam med dryparn?” ”Värre.” ”Hon var inte ens snygg?” ”Värre.” ”Du minns inte?” ”Värre . . . Vi blandade ihop snopparna på morgonen.” Det var sista gången vi sågs innan Robban hastigt kom förbi och vinkade av sig själv för att börja ett nytt liv någon annanstans. Kanske hade Bahten blivit för stark, Katoey risken för stor eller hade han på något vis fått nys om Navion Hispanias mytomspunna fist fucking tribe i Indonesien, för den skulle han säkert ha gillat. Nu har gubbminnet sinat men vi får väl tacka Robban för hans omedvetna närvaro på MPR och önska honom en god fortsättning, var han nu är. Robban måste ha vart Götlaborgare?🤣 Sju år i folkskola, yes! Proud member of R 142 Ystad! Däckspojke!⚓ Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Boa52 Inlagd Mars 22, 2020 Dela Inlagd Mars 22, 2020 1 timme sedan, skrev audirs2: Robban måste ha vart Götlaborgare?🤣 I alla fall sörläning🙃 Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 23, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 23, 2020 18 hours ago, Boa52 said: I alla fall sörläning🙃 Alla söder om Boas grindstolpar är väl Sörlänningar. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Captain Morgan Inlagd Mars 23, 2020 Trådstartare Dela Inlagd Mars 23, 2020 23 hours ago, audirs2 said: Robban måste ha vart Götlaborgare?🤣 Han hade med all sannolikhet en hel del Göteborgsgener. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Recommended Posts
Registrera dig eller logga in för att kommentera
och se bilderna på riktigt.
Du måste vara medlem för att kommentera på forumet
Registrera dig
Registrera ett medlemskap. Lätt gjort...!
Registrera dig på forumetLogga in
Har du redan ett medlemskap? Logga in här.
Logga in nu