Jump to content
IGNORERAD

Min polare Robban


Captain Morgan

Recommended Posts

Captain Morgan

LOS verkar nu ha gått från en extrem till en annan. Tidigare var det alltid bra drag här i grannskapet men nu har de flesta faranger dragit.
Förut satt jag ofta på terrassen och bara hoppades på att få vara ifred, åtminstone dagen ut, men nu är det nästan tvärsom. Det är så lugnt att
jag till och med saknar min gamla polare Robban som drog för fem-sex månader sedan. Han sa bara att han ville börja om på ny kula och
sedan försvann han. En schysst figur men kanske lite väl full av surprise, speciellt vid riklig alkoholförtäring. Då kunde vad som helst hända
och jag vet inte hur många gånger jag har löst ut honom från diverse inrättningar.

En gång drog han med oss på en Patpong club med en ny exklusiv show där dom hade bytt ut ping-pong bollarna mot dartpilar, vilket han
absolut skulle bevittna. Han hade nog redan varit i flaskan för efter att vi bara tagit några Singh började han redan demonstrera sina bipolära drag.
En av tjejerna hade lagt sig ner i skytteställning, särat lite på benen och laddat ammunition samtidigt som en av de andra töserna hade blåst
upp en ballong som hon skulle hålla 3-4 meter bort men då var Robban redan i extas och skulle naturligtvis fram och själv hålla i ballongen,
vilket slutade med att hon missade och han fick dartpilen i handen. Inte nog med det, ett par dagar senare ringde han från hospitalet och
ville att jag skulle lösa ut honom. Han hade nämligen fått blodförgiftning av den där förbannade pilen och hospitalet ville inte släppa iväg
honom innan han hade betalt räkningen. Jag löste ut honom och dagen efter fick jag tillbaka mina utlägg precis som vanligt. Han hade alltid
en ’Emergency fund’ av kontanter redo, ungefär som en drulleförsäkring för vuxna.

En annan gång ringde han en söndagsmorgon och bara tjöt i luren. Jag hörde inte vad han sa så jag tog korgmopeden och åkte bort till honom
där han satt framåtböjd i soffan med båda händerna på skrevet och bara ojade sig. Det visade sig att han hade varit på gallej kvällen innan och
kondomen hade spruckit. I sin förtvivlan hade han köpt fem flaskor rakvatten i en Seven Eleven butik på vägen hem och hade sedan suttit hela
natten med kuken i ett glas rakvatten. Tror fan att det sved och inte hjälpte det heller för veckan därpå vaggade han omkring som en sumobrottare
med en badboll mellan benen, vilket föranledde ännu ett besök på hospitalet dit jag fick skjutsa honom förstås och han låg på rygg i baksätet i bilen för sitta ner det kunde han inte.

Att jag skulle sakna Strul-Robban trodde jag aldrig, en total knock-out av min egen självinsikt.

 

Link to comment
Dela på andra sajter

  • Svar 44
  • Skapad
  • Senaste svaret

Mest aktiva i denna tråd

  • Captain Morgan

    20

  • Kenneth4618

    4

  • audirs2

    4

  • Nakhon

    2

Mest aktiva i denna tråd

Inlagda bilder

Captain Morgan

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han
inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället
nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.


 

Link to comment
Dela på andra sajter

3 timmar sedan, skrev Captain Morgan:

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han
inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället
nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.


 

Skriv en bok om denna snubbe  borde bli en kiosk valtare 

Ändrades av kenke
Link to comment
Dela på andra sajter

3 timmar sedan, skrev Captain Morgan:

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han
inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället
nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.


 

Jag saknar Penthouse/Kitten Club. 

Finns det kvar. Härligt ställe.

Link to comment
Dela på andra sajter

10 timmar sedan, skrev Captain Morgan:

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han
inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället
nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.


 

Det är väl snarare du som är en gåta?? 

Sicket jävla dravel......

mvh

biker

 

Link to comment
Dela på andra sajter

7 timmar sedan, skrev biker:

Det är väl snarare du som är en gåta?? 

Sicket jävla dravel......

mvh

biker

 

Är det du Robban?

Det är inte vad partierna säger några månader innan valet som räknas, utan vad de har sagt och gjort under hela mandatperioden innan valet....

Link to comment
Dela på andra sajter

1 minut sedan, skrev Bananen:

Är det du Robban?

Bulls eye :rotfl:

Det är helt ok att ha en annan åsikt än mig, jag kan inte tvinga DIG att ha rätt!

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

Efter helgen ska jag till Immigrationskontoret och satt just hemma och fyllde i ett formulär när jag kom att tänka på Robban och ett av hans besök på samma ställe.
Det var en lugn och fin dag för ett par år sedan som han helt plötsligt dök upp och undrade:
”Du, vad fan är non grata?”
”Det är väl när man inte är välkommen, ’persona non grata’ är i alla fall en person som blir utvisad från ett land och inte är välkommen tillbaka.”
”Vad i helvete så känslig man kan vara”, var hans kommentar.
”Vad har du ställt till med nu då?”
”Jag skulle bara förnya mitt visum på Imm i morse men Snorkan där skulle ha mer papper än jag lyckats skrapa ihop, det saknas ju alltid någon jävla blankett”, sa Robban
och med Snorkan menade han en av immigrationskontorets kvinnliga visumadministratörer, en liten argbigga som han aldrig varit var speciellt begeistrad i.
”Du sa väl inget dumt?”
”Nä, nä, jag blev utslängd ändå.”
”Vad sa du då?”
”Hon tjatade ju om nån jävla blankett.”
”Du sa något till Snorkan!”
”Nja, bara att hennes hjärna är mindre än fittan på en pissmyra, ’lek hoj mot’.”
”Oj, oj, oj, sen då?”
”Hon blev helt hispig och ropade till sig två manliga officerare som släpade ut mig medan hon gick efter och skrek ’non grata, non grata’. Hon låg väl lite fel i sin menstruationscykel.”
”Jag har ju sagt att du inte ska reta upp dem.”
”Vad gör vi nu då?”
”Vadå vi? Du får väl inga fler visum, klart slut.”
”Snälla, du måste hjälpa mig, du är ju min bästa kompis och allt. Snälla snälla . . .”
”Robban, lär dig att hålla käft i fortsättningen och lyssna istället.”

En halvtimme senare stod jag inne på immigrationskontoret medan Robban satt kvar i bilen nere på parkeringen.
Jag tog ett kort på hierarki planschen. Den som hänger på alla myndighetsinrättningar och har namn och foto på alla
anställda med chefen i topp och flödet hela vägen ner. Där kunde man klart se Snorkans foto fastklistrat ungefär halvvägs.
När jag var klar åkte vi tillbaka hem och skrev ett personligt brev till högsta chefen:

Dear Sir,
My name is Robert . . .  

Today I was visiting your immigration office to renew my visa and there was a misunderstanding . . .
I am very, very sorry for the incident and take full responsibility . . .  .bla, bla, bla . . .  

Därefter la vi brevet i ett kuvert med chefens namn på och åkte tillbaka till immigrationskontoret och la det i postlådan.
”Fan, vi skulle ha lagt i ett par tusingar”, sa Robban men det var ju redan för sent.
Nu var det istället bara att vänta ett par dagar innan han kunde prova igen och denna gång gick det som smort,
han lyckades hålla käften och behövde inte ens dokumentet Snorkan hade tjatat om sist.

 

Link to comment
Dela på andra sajter

Underbart berättande!

 

MVH

"There is an eagle in me that wants to soar, and there is a hippopotamus in me that wants to wallow in the mud."

Link to comment
Dela på andra sajter

Robban for president !!

Underbara historier, tack för du tar dig tid att skriva!

Det är helt ok att ha en annan åsikt än mig, jag kan inte tvinga DIG att ha rätt!

Link to comment
Dela på andra sajter

Instämmer med föregående inlägg 🖕

“Never argue with stupid people, they will drag you down to their level and then beat you with experience"

Link to comment
Dela på andra sajter

On 2020-02-16 at 14:55, skrev Captain Morgan:

Efter helgen ska jag till Immigrationskontoret och satt just hemma och fyllde i ett formulär när jag kom att tänka på Robban och ett av hans besök på samma ställe.
Det var en lugn och fin dag för ett par år sedan som han helt plötsligt dök upp och undrade:
”Du, vad fan är non grata?”
”Det är väl när man inte är välkommen, ’persona non grata’ är i alla fall en person som blir utvisad från ett land och inte är välkommen tillbaka.”
”Vad i helvete så känslig man kan vara”, var hans kommentar.
”Vad har du ställt till med nu då?”
”Jag skulle bara förnya mitt visum på Imm i morse men Snorkan där skulle ha mer papper än jag lyckats skrapa ihop, det saknas ju alltid någon jävla blankett”, sa Robban
och med Snorkan menade han en av immigrationskontorets kvinnliga visumadministratörer, en liten argbigga som han aldrig varit var speciellt begeistrad i.
”Du sa väl inget dumt?”
”Nä, nä, jag blev utslängd ändå.”
”Vad sa du då?”
”Hon tjatade ju om nån jävla blankett.”
”Du sa något till Snorkan!”
”Nja, bara att hennes hjärna är mindre än fittan på en pissmyra, ’lek hoj mot’.”
”Oj, oj, oj, sen då?”
”Hon blev helt hispig och ropade till sig två manliga officerare som släpade ut mig medan hon gick efter och skrek ’non grata, non grata’. Hon låg väl lite fel i sin menstruationscykel.”
”Jag har ju sagt att du inte ska reta upp dem.”
”Vad gör vi nu då?”
”Vadå vi? Du får väl inga fler visum, klart slut.”
”Snälla, du måste hjälpa mig, du är ju min bästa kompis och allt. Snälla snälla . . .”
”Robban, lär dig att hålla käft i fortsättningen och lyssna istället.”

En halvtimme senare stod jag inne på immigrationskontoret medan Robban satt kvar i bilen nere på parkeringen.
Jag tog ett kort på hierarki planschen. Den som hänger på alla myndighetsinrättningar och har namn och foto på alla
anställda med chefen i topp och flödet hela vägen ner. Där kunde man klart se Snorkans foto fastklistrat ungefär halvvägs.
När jag var klar åkte vi tillbaka hem och skrev ett personligt brev till högsta chefen:

Dear Sir,
My name is Robert . . .  

Today I was visiting your immigration office to renew my visa and there was a misunderstanding . . .
I am very, very sorry for the incident and take full responsibility . . .  .bla, bla, bla . . .  

Därefter la vi brevet i ett kuvert med chefens namn på och åkte tillbaka till immigrationskontoret och la det i postlådan.
”Fan, vi skulle ha lagt i ett par tusingar”, sa Robban men det var ju redan för sent.
Nu var det istället bara att vänta ett par dagar innan han kunde prova igen och denna gång gick det som smort,
han lyckades hålla käften och behövde inte ens dokumentet Snorkan hade tjatat om sist.

 

Tror sock inte att Snorkan hade en aning om att det var hennes hjärna det syftades mot med orden "lek hoj mot"

Ändrades av conservator
Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

Minns en tidig morgon för många år sedan, när Suvarnabhumi ännu var under byggnation. Robban kom i snigelfart på sin
korgmoppe och parkerade försiktigt ute på soien innan han tjoade lite stressat och bad om skjuts till Don Muang Airport.
Han sa att han inte kunde se annat än dimma och behövde skjuts.
”Nu går det åt helvete. Har nästan tappat synen, allt är blöör.”
”Full?”
”Spik nykter.”
”När började det då?”
”I morse.”
”Då är det nog bäst att vi åker till hospitalet i stället.”
”Nä, jag måste hämta brorsan på Airport först men törs inte ta en taxi ensam i det här tillståndet.”
Så vi tog bilen och körde mot Don Muang och på vägen dit sa han inget annat än att han var lite orolig för vart han skulle ta sin bror som aldrig varit i Thailand tidigare.
”Vi tar ner honom till Nana eller Cowboy nån kväll så löser det sig säkert”, tyckte jag men fick inget svar, han var knäpptyst.
När vi väl var framme på Airport och klev ur bilen såg jag att det var något som inte stämde och frågade varför han hade glasögon på sig.
Då visade det sig att han hade glömt ta av sig sina läsglasögon i morse, det var därför det var suddigt och när han tog av sig dem såg han perfekt.
Hur som helst så gick vi in på arrivals och efter bara 10-12 minuter kommer en herre glatt vinkandes mot oss i strama svarta ridbyxor, rosa skjorta
med små glitterblommor, rosa sportskor och ett litet pärlörhänge i ena örat, samt stora trendiga glasögon. Han såg fan i mig precis ut som Elton John.
”Varför sa du inget?” frågade jag Robban.
”Sa vadå?”
”Att han går omkring i Pridekostym.”
”Ja, ja lilla Tutsi är lagd åt det där hållet men det är inte det värsta. Han ska ju jämt kramas och i vår generation kramas inte män, annars är han okay.”
När Elton kom fram tog han först mig artigt i hand, hållandes sin egen hand i en nästan horisontell vinkel på ett så där halvslappt sätt som bara bögar kan
och därefter blev det en jättekram runt Robban som såg ut som en stelfrusen fågelskrämma med armarna rakt ut, han ville absolut inte kramas tillbaka.
På kvällen skjutsade vi i alla fall ner Elton till en Gay bar på Suk Soi 13 och dagen därpå hade han redan en thaipojkvän. Allt löste sig ypperligt väl och
efter några besök på lyx-spa och en anusblekning åkte han lycklig hem två veckor senare.
 
Nästa gång jag träffade Elton var året därpå då han åter var på besök och när jag åkte bort till Robban en sen eftermiddag satt de båda bröderna på terrassen.
Robban med en Rom & Cola framför sig på bordet precis som vanligt eller en ’Rob Special’ som han alltid brukade säga. Han satt och vände och vred på
ett Krougerand guldmynt med Elton som åskådare.
”Vad håller ni på med?” frågade jag efter att ha morsat på Elton.
”Det här ska till Nepal men jag vet inte riktigt hur”, svarade Robban och höll upp myntet mellan tummen och pekfingret. ”Det väger exakt en ounce,
vilket blir drygt 31 gram och jag har ett hundratal som jag lovat smuggla dit på något vis och de betalar bra”, fortsatte han men ville inte avslöja vem
som ville ha dem ditsmugglade eller om de skulle vidare. Jag betraktade myntet en liten stund och såg att det hade en diameter ungefär som ett ficklampsbatteri
och föreslog att han kanske kunde lägga dem i en tom ficklampa.
”Och var fan ska jag lägga ficklampan då, dumskalle”, sa han lite surt innan han frös till i några sekunder och rusade sedan upp på övervåningen för att komma tillbaka med en massagestav.
”Den är inte min, bara så ni vet. Den blev kvarglömd här en gång, av någon”, sa han och slog ifrån sig innan han skruvade av locket, plockade ur batterierna och släppte ner myntet som passade perfekt.
”Problemet är löst”, skrek han.
”Men var ska du lägga staven då?” frågade Elton.
”Den får du smuggla över, du är ju den enda som har erfarenhet”, svarade Robban.
”Jag har väl aldrig smugglat något”, sa Elton.
”Nä, men du är i alla fall den enda av oss som har kört upp någonting i prutten. Dessutom är du lillbrorsa och nu gör du precis som jag säger.”
De fick ner 34 mynt i dildon utan att det skramlade och Elton flög över till Nepal med över ett kilo guld i röven, tre gånger på två veckor.
De delade sedan på vinsten och efter det flög Elton hem och jag träffade honom aldrig mer. Minns inte ens vad han egentligen hette.
 

Faktum är att min egen homofobi har släppt med åren. 
Inte för att jag har varit involverad i några som helst bögaktiviteter utan för att jag har insett att problemet inte är mitt, om det ens är ett problem.

Link to comment
Dela på andra sajter

On 2020-02-16 at 01:54, skrev rolba:

Jag saknar Penthouse/Kitten Club. 

Finns det kvar. Härligt ställe.

Penthouse finns kvar, osäker på Kitten Club.

Link to comment
Dela på andra sajter

Riktig härlig underhållning till morgonkaffet :clapping:

 

Väntar redan på nästa  avsnitt

“Never argue with stupid people, they will drag you down to their level and then beat you with experience"

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan
5 hours ago, Kenneth4618 said:

Riktig härlig underhållning till morgonkaffet :clapping:

 

Väntar redan på nästa  avsnitt

Robbans bravader får väl rulla på som helglektyr på MPR tills minnet tryter eller gubbarna tröttnar.

  

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

En gång ringde Robban och mumlade något nästan ohörbart.
”Jag hör inte vad du säger. Ska jag lösa ut dej någonstans?”
”Nej.”
”Är du hemma eller?”
”Ja, kom”, var det enda jag fick ur honom så jag körde bort och knackade på innan jag klev in i ett mörkt vardagsrum med fördragna gardiner.
Där satt han helt orörlig i soffan och när jag drog isär gardinerna såg jag bara en stor sårskorpa med två ögon, två öron och några skäggtussar.
Han hade ingen mat kvar hemma och undrade om jag kunde åka och handla lite mat och tio flaskor rom för några veckors frivillig isolering. 
”Jag kan ju inte gå ut så här, jag ser ju för fan ut som Freddy Krueger och kommer att skrämma ihjäl varenda unge”, sa han genom ena mungipan, den andra var helt igensvullen.
”Vad har du gjort nu då?”
”Jag har varit hos Sankte Per och vänt”, sa han och berättade sedan i sakta mak att han bara skulle åka och handla lite mer dricka för två dagar sedan,

när korgmoppen plötsligt hade wobblat till i en kurva och han for av och plogade med plytet i backen tills han slutligen landade i diket och allt blev svart.


Han hade vaknat till långt senare av att någon stod böjd över honom och skrubbade hans ansikte med en rotborste, någon som hade klippt bort delar av
skägget och växelvis doppade borsten i tvålvatten och växelvis skrubbade.
”Aj, aj”, skrek han. ”Vad fan gör du?”
”Allt grus måste borstas bort så ni inte får en infektion men ni är alkoholpåverkad och då blir det ingen bedövning”, sa en suddig person som stod böjd
över honom och skrubbade så varsamt det var möjligt under gällande omständigheter. Han hade till slut lyckats fokusera sitt synfält så pass att han såg 
att den suddiga personen var en liten vitklädd korpulent kvinna i 50-års åldern med fjunig mustasch och en hatt som påminde om ett litet blå/vitt segel. 
Var fan är jag? tänkte han. Är det ingen mardröm så måste jag redan vara hos Sankte Per, men om det är så där änglarna ser ut så är jag inte så säker
på att jag vill vara kvar. Men vid närmare eftertanke så har ju inte morhoppan med seglet några vingar och jag har inte sett pärleporten än så jag kan
ju knappast vara i himmelriket i alla fall. Kanske det bara är en nära-döden upplevelse och snart sugs väl själen in i den gamla kroppen igen.

”Vänta lite”, sa morhoppan plötsligt och han ryckte till samtidigt som hon la huvudet lite på sned innan hon leende tittade på honom men han ville inte gärna titta tillbaka. 
”Detta måste sys, jag går och hämta en läkare”, fortsatte hon innan hon vaggade iväg. 
Läkare? Det behövs väl för fan inga läkare i guds rike med det eviga livet, tänkte han och vred lite på huvudet, först åt barbord och sedan åt styrbord,
men runt honom fanns bara vitmålat och rostfritt. 
Läkare + sy + vitt + rostfritt, tänkte han och hade nu lyckats summera ihop att han måste vara på något hospital någonstans men minns inte hur han hade
hamnat där och förstod inte heller vad fan han hade där att göra. Dessutom hade han definitivt inte lust att träffa morhoppan med fjunmustaschen igen så
han klev upp, drog på sig sin blodiga skjorta och gick iväg.
Tre veckor senare hade det mesta läkt ihop men ett rejält jack i pannan fanns kvar och det var väl det doktorn hade behövt sy men det bästa av allt var
i alla fall att jag slapp lösa ut honom den gången och patienten förblev nog okänd för det kom aldrig någon räkning, vad jag vet.
 
Efter den bisarra och skrämmande konfrontationen med morhoppan och hennes rotborste bestämde han sig för att konvertera,
men endast i sitt allra sista framtida andetag, och köpte därför en liten bönematta som han la i beredskap i garderoben så att han
i förtid kunde kvalificera sig för 72 oskulder i paradiset istället.
 
 

Link to comment
Dela på andra sajter

Nu blev söndagen plötsligt lite roligare!😁

Sju år i folkskola, yes! Proud member of R 142 Ystad! Däckspojke!

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

I morse körde jag förbi kåken som Robban tidigare hade hyrt i många år, vilket fick mig att tänka
på den gången han stod ensam ute på tomten och grillade mitt på dagen då jag stannade till utanför.
Det var på läkarorder efter att ha besökt kliniken, förklarade han.
Inne på mottagningen hade han berättat för läkaren att han hade en djävulsk klåda i skägget, hela vägen ifrån hakan och upp till öronen.
Läkaren hade då först noga inspekterat hans behårade ansikte genom ett förstoringsglas och sedan hade han
fått dra ner brallorna och läkaren flyttade ner förstoringsglaset till skrevet och fortsatt sin undersökning där.
”Pthirus Pubis”, sa han sedan efter en liten stund och tittade upp.
”Vadå Pubis?” undrade Robban.
”Ni har med all säkerhet Pthirus Pubis, ett slags löss, i skägget men ni har ingen genital smitta, vilket är högst anmärkningsvärt.
”Anmärkningsvärt?”
”Pthirus Pubis överförs nämligen normalt till pubishåren vid samlag så jag vet inte riktigt hur de har hamnat i ert skägg, men det kanske ni vet.”
”Hmm . . . .”, hade Robban svarat lite tyst och ryckt på axlarna.
”De är ovanligt grova och inkubationstiden är cirka 30 dagar.”
”Inkubationstiden?”
”Det betyder att det tar 30 dagar från smittotillfället till första symptom, klådan alltså”, sa läkaren.
”Jo, det har jag ju. En jävulsk klåda.”
”Ni ska få hämta ut en salva som ni ska smörja in i skägget och det är lika bra att ni smörjer in pubisregionen också,

även om jag visuellt inte kunnat registrera någon smitta där”, sa läkaren. ”Och det är också ytterst viktigt att ni bränner
era sängkläder så att smittan utplånas helt och inte sprids vidare”, hade han sedan fortsatt medan han skrev ut receptet på salvan.

 
Där stod nu vår gode Robert med vit kräm över hela ansiktet och brände lakan i utegrillen, som resulterade i en
tät rök som sakta slingrande sig längs soien och när jag la märke till att madrassen stod på tur så drog jag vidare.
Hade ingen lust att hamna på foto i Bangkok Post ihop med Robban och en thailändsk brandbil.
 

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

Nu, efter ett par svinkalla kvälls-Chang drog mig till minnes en gång då Robban, jag och två andra polare satt på en liten restaurang på en bakgata i Bangkok och
drack b
ärs och käkade lite tapas. Det började trevligt och inget ska ju kunna gå snett i en sådan anspråkslös aktivitet, om man inte har Robban med sig förstås.

Han tyckte att det hade k
ört lite i kistan hela morgonen och ville bara ha bärs, inget käk.
Det är nog de där förbannade äggen jag hade till frukost i morse, de smakade skunk, sa han när det plötsligen högg till och han rusade iväg för att leta upp ett avlopp.

Hooong naaam, skrek han till servitrisen som pekade ut mot det lilla etablissemangets bakgård varpå han sprang ut på den lilla gården och ryckte upp den enda synbara dörren.

Neeej, en ståskita, hörde vi vrålas.
Till sin besvikelse s
åg han att de hade en porslinsmoj där man sitter på huk. Han hade stött på den där varianten många gånger tidigare men hade alltid lyckats undvika att lämna sin signatur i någon av dem.
Han hade alltid funnit ett alternativ i n
ärheten men nu fanns det inte tid. Vi såg hur han drog ner brallorna till fotknölarna varpå han backade in mot ståmojen och riktade in fötterna i porslinets fotavtryck innan
han drog igen d
örren. Han berättade senare att han hade satt sig ner på huk för att ta i, vilket föranledde att han pissade rätt i brallorna samtidigt som han sprutmålade porslinet från andra änden.
Efter att ha pustat ut d
är han satt och vinglade för att hålla balansen hade han sträckt sig efter pappersrullen men där den borde ha suttit fanns bara en vattenkran med en meter trädgårdsslang.
Man skulle allts
å spola sig ren i röven, men från vilket håll? Han riktade först in slangen bakifrån med högerhanden och sträckte sedan vänsterhanden över till kranen och vred på lite grann.
Det h
ände ingenting så han vred på fullt ut och plötsligt ryckte det till i slangstumpen, vattnet sprutade och han fick hela pungen och brallorna full av skit.
Man m
åste naturligtvis spola framifrån, tänkte han och tryckte istället in slangen mellan benen innan han vred på igen och inom två sekunder hade han hela ryggen full av skit.
Han st
ällde sig sedan upp med värkande knän för att krångla sig ur både sina stinkande brallor och nerpissade kalsonger som han hängde på en krok på insidan av dörren. Han tog sedan av sig sin T-shirt,
som ocks
å den var full av skit, och hängde den på samma krok. Nu stod han helt naken, i bara sandaler, inne på den lilla toaletten och funderade en liten stund innan han åter satte sig på huk och tog tag i
slangstumpen och duschade, det hade ju sprutat skit
ända upp i nacken. Han tvättade och vred ur sina kalsonger, brallor och sin brunfläckiga T-shirt så gott det gick innan han klädde på sig och kom tillbaka.
Han s
åg för jävlig ut men var inte alls lika road som oss.
Vad fan har du gjort? stämde vi upp i kör.
Den som ger ifrån sig minsta lilla pip får åka huvudlös hem, skrek han och pekade mot vårt bord.
Kom, nu åker vi, fortsatte han innan han grävde i fickorna och fiskade upp en blöt tusenbahtare som han slängde till servitrisen innan han klev ut på soien.
Han satt sedan tv
ärtyst och skitsur i taxins baksäte med nervevad ruta hela vägen hem men dagen efter var allt som vanligt igen och han beskrev glatt, in i minsta detalj, gårdagens händelseförlopp inne på ståmuggen.
Hur i helvete bär de sig åt, en gåta värre än universums födelse. Nästa gång skiter jag hellre på mig, avslutade han.
  

Link to comment
Dela på andra sajter

Första gången jag var i Thailand, charterresa med Ving till Patong 2000 på hösten, svinbilligt ca 7000 spänn för 2 veckor inkl ett hyfsat hotell, har för mej att det hette Phuket Palace, låg väl 1Km från Bangla men detta var innan Tuktuk blev svindyra, så det var OK.

 

Vi var väl inte pur-unga, jag var 36 eller så, på flyget blev vi bekanta med 2 yngre grabbar kring 25 årsåldern, Jocke och Pasi från Vagnhärad, kul grabbar som bodde på samma Hotell.

 

Pasi hade problem med magen...

Varje gång han kom tillbaka från muggen så saknades minst en av hans sockar "Det fanns ju fan inget dasspapper!!!" sa Pasi.

Vi frågade efter nån dag om han lärt sej att förbereda sej inför sitt nästa toalettbesök?

Pasi sken upp! "Japp nu har jag alltid 2 extra par sockor med mej när vi går ut!" 🤣

 

Varför han inte valde en rulle dasspapper istället, fick vi inget klart svar på...

 

 

MVH

Ändrades av Tommy

"There is an eagle in me that wants to soar, and there is a hippopotamus in me that wants to wallow in the mud."

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan

För några år sedan skulle jag över till Hong Kong i ett par dagar i ett privat ärende och råkade nämna det för Robban som direkt skulle hänga med.
Han frågade aldrig om han fick följa med någonstans utan hängde bara på om han hade tid, lust och pengar men han var också likadan när han
skulle på någon tillställning eller ha party, alla var välkomna.
”Jag har ändå inget för mig just nu och det kan bli kul med en sväng till Hong Kong”, tyckte han.
Jag var nog först lite tveksam men bokade i alla fall två ekonomibiljetter och två hotellrum i två nätter på Mariott på Hong Kong island och första kvällen
efter
ankomst var vi över till Kowloon på Hong Kongs fastland och gick på Irish Pub. Både flygresan och pubbesöket förlöpte helt utan incidenter, trots Robbans närvaro.

 
Dagen därpå uträttade jag mina ärenden ensam och Robban tog en Star Ferry över till Kowloon igen där han strosade runt halva dagen innan han tog färjan tillbaka
till Hong Kong island
och hotellet. Jag hade varit upptagen hela dagen med påföljden att jag blev lite sen tillbaka men bara två minuter efter att jag klivit in på mitt
rum stod Robban och bultade på dörren.

”Ta en snabbdusch nu så ses vi nere i baren, jag har redan lärt dem att blanda drinkar men de stänger Happy Hour om en kvart så skynda dig på”, skrek han utifrån korridoren.
Det visade sig senare att han redan varit nere i baren på eftermiddagen och lärt en bartender att blanda ’Rob Special’ som bestod av en sexa mörk rom med en skvätt Cola,
några droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Robban hade väl nästan patent på drinken som absolut måste blandas till perfektum, vilket är märkligt för en man
som
annars skiter i det mesta. Han hade låtit bartendern göra fem försök innan han gav honom gult kort och en kraftig utskällning där bartenderns sexuella preferenser starkt
ifrågasattes
i den enkelriktade ordväxlingen. Robban hade sedan själv klivit innanför bardisken och demonstrerat exakt hur en ’Rob Special’ ska blandas till och i ett allra sista
försök hade
bartendern med nöd och näppe fått godkänt på drinken som Robban sedan svepte innan han betalade och gick tillbaka upp till sitt rum, men på vägen ut från baren
la han märke till
en skylt där det stod att de hade Happy Hour fram till klockan 19:00.
När jag hade tagit min snabbdusch och närmade mig baren såg jag att Robban redan stod utanför och trampade så vi gick in tillsammans och det verkade bli ännu en lugn kväll
utan överraskningar, det kändes skönt. Robban klev direkt fram till den långa glansiga bardisken och samma bartender han redan tränat upp och beställde tolv ’Rob Special’.
Vi skulle ha sex var, varsin nu och resterande för senare leverans under kvällen.
”Det går bra sa bartendern. Vill herrn blanda själv?”
”Nä, nä, du är ju redan certifierad, men jag betalar först för det är ju fortfarande Happy Hour.”
”Tyvärr inte, Sir. Klockan är 19:01”, sa bartendern samtidigt som Robban slängde en snabb blick på sin egen klocka, 18:55.
”Om inte min klocka går fel så behöver jag vittnen”, viskade han till mig och vände sig sedan in mot lokalen och klappade med händerna.
”Lystring allesamman, jag har en fråga till er alla. Hur mycket är klockan?”
”18:55”, blev svaret från några gubbar vid ett av borden.
”Tack mina vänner”, sa han och vände sig åter mot bartendern med ett leende.
”Sorry, Sir. Men klockan är just precis nu 19:02”, sa bartendern.
”Ja ja, det har gått en skitminut sedan vi kom in men du hörde ju själv att ni ligger sex minuter före resten av världen.”
”Happy Hour är över, Sir.”
”Får jag tala med barstyrman eller vad fan ni nu har för chef i en hotellbar.”
”Jag kan kalla på barmästaren om ni vill, Sir.”
”Gör det, kalla på barmästaren”, sa Robban otåligt och efter en kort stund kom hotellets barmästare eller ’Food & Beverage Manager’ som det stod på namnbrickan och
han frågade artigt vad han kunde stå till tjänst med. Robban förklarade nästan lika artigt den allvarliga situationen med Happy Hour och missnöjet med hotellets fusk med tiden.
”Tyvärr så är Happy Hour över för ikväll, Sir. Hotellets systemtid är just nu 20:04”, svarade barmästaren och trodde att det skulle lugna ner honom.
”Systemtid? Det där måste vara nån jävla datorskit”, sa Robban och la i nästa växel istället för att lugna ner sig.
”Er jävla systemtid är fel”, skrek han och hans artighet var nu lika slut som hotellets Happy Hour och han vände sig åter mot övriga bargäster som redan stirrade mot oss och bardisken.
”Hur mycket är klockan?” skrek han in i lokalen.
”18:58”, fick han i ett snabbt, rungande svar.
”Ni ser”, sa han till barmästaren.
”Sorry Sir, men hotellets systemtid visar att Happy Hour är över”, blev barmästarens kommentar utan att han insåg vem han diskuterade systemtid med.
”Ni måste väl för helvete leva i samma tidszon som era gäster”, skrek Robban med sinande tålamod och jag väntade bara på att han skulle explodera.
”Jag är ledsen, men det är hotellets systemtid och det går inte att göra något åt”, sa barmästaren.
”Allt går att göra något åt. Du har inte blivit akterseglad i Santos utan ett korvöre på fickan, din jävla landkrabba.”
”Sorry, Sir.”
”Sorry på dig själv du. Ring upp hotellkaptenen, nu måste vi prata allvar”, sa Robban och vad han sedan sa till hotelldirektören kan inte
skrivas på MPR utan att bli avstän
gd men en kvart senare satt vi i alla fall nöjda vid ett eget bord med fria drinkar resten av kvällen.
”Kan jag få en Rob Special till, ASAP”, hojtade Robban till bartendern och klappade med händerna.
”Så snabbt jag bara kan, Sir”, svarade bartendern nervöst.
”Lugn, ta din tid. ’As Strong As Possible’ är det frågan om, inget annat.”
”Då måste det väl bli med en åtta rom, eller hur, Sir?” blev bartenderns kvalificerade gissning för han ville absolut inte bli utskälld och få sin sexuella läggning ifrågasatt igen.
”Fantastisk idé, och det av en matros som precis lärt sig blanda”, sa Robban till bartenderns lättnad och så var ’Rob Special ASAP’ född och Robban hällde nöjd i sig den första
i världen. En åtta mörk rom, en skvätt Cola, några extra droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Till min förvåning höll sig sedan Robban på mattan resten av kvällen
trots ett enormt alkoholintag på Mariotts bekostnad.
 
När vi lämnade hotellet dagen efter stod hotelldirektören i givakt i lobbyn och önskade lycka till och försäkrade oss om att alla anställda skulle lära sig att blanda perfekta
drinkar och han berättade också att bartendern som Robban hade lärt upp just blivit vald till ’Employee of the month'.
"Ja, även en halvblind åsna kan bli hjälte", sa Robban.
”Hur sa?”
”Jo, jag sa att även en enögd åsna kan bli hjälte, men bara i en lada full av blinda åsnor”, svarade han innan vi klev in i taxin och åkte därifrån.
 

Link to comment
Dela på andra sajter

kungchristian
29 minuter sedan, skrev Captain Morgan:

För några år sedan skulle jag över till Hong Kong i ett par dagar i ett privat ärende och råkade nämna det för Robban som direkt skulle hänga med.
Han frågade aldrig om han fick följa med någonstans utan hängde bara på om han hade tid, lust och pengar men han var också likadan när han
skulle på någon tillställning eller ha party, alla var välkomna.
”Jag har ändå inget för mig just nu och det kan bli kul med en sväng till Hong Kong”, tyckte han.
Jag var nog först lite tveksam men bokade i alla fall två ekonomibiljetter och två hotellrum i två nätter på Mariott på Hong Kong island och första kvällen
efter
ankomst var vi över till Kowloon på Hong Kongs fastland och gick på Irish Pub. Både flygresan och pubbesöket förlöpte helt utan incidenter, trots Robbans närvaro.

 
Dagen därpå uträttade jag mina ärenden ensam och Robban tog en Star Ferry över till Kowloon igen där han strosade runt halva dagen innan han tog färjan tillbaka
till Hong Kong island
och hotellet. Jag hade varit upptagen hela dagen med påföljden att jag blev lite sen tillbaka men bara två minuter efter att jag klivit in på mitt
rum stod Robban och bultade på dörren.

”Ta en snabbdusch nu så ses vi nere i baren, jag har redan lärt dem att blanda drinkar men de stänger Happy Hour om en kvart så skynda dig på”, skrek han utifrån korridoren.
Det visade sig senare att han redan varit nere i baren på eftermiddagen och lärt en bartender att blanda ’Rob Special’ som bestod av en sexa mörk rom med en skvätt Cola,
några droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Robban hade väl nästan patent på drinken som absolut måste blandas till perfektum, vilket är märkligt för en man
som
annars skiter i det mesta. Han hade låtit bartendern göra fem försök innan han gav honom gult kort och en kraftig utskällning där bartenderns sexuella preferenser starkt
ifrågasattes
i den enkelriktade ordväxlingen. Robban hade sedan själv klivit innanför bardisken och demonstrerat exakt hur en ’Rob Special’ ska blandas till och i ett allra sista
försök hade
bartendern med nöd och näppe fått godkänt på drinken som Robban sedan svepte innan han betalade och gick tillbaka upp till sitt rum, men på vägen ut från baren
la han märke till
en skylt där det stod att de hade Happy Hour fram till klockan 19:00.
När jag hade tagit min snabbdusch och närmade mig baren såg jag att Robban redan stod utanför och trampade så vi gick in tillsammans och det verkade bli ännu en lugn kväll
utan överraskningar, det kändes skönt. Robban klev direkt fram till den långa glansiga bardisken och samma bartender han redan tränat upp och beställde tolv ’Rob Special’.
Vi skulle ha sex var, varsin nu och resterande för senare leverans under kvällen.
”Det går bra sa bartendern. Vill herrn blanda själv?”
”Nä, nä, du är ju redan certifierad, men jag betalar först för det är ju fortfarande Happy Hour.”
”Tyvärr inte, Sir. Klockan är 19:01”, sa bartendern samtidigt som Robban slängde en snabb blick på sin egen klocka, 18:55.
”Om inte min klocka går fel så behöver jag vittnen”, viskade han till mig och vände sig sedan in mot lokalen och klappade med händerna.
”Lystring allesamman, jag har en fråga till er alla. Hur mycket är klockan?”
”18:55”, blev svaret från några gubbar vid ett av borden.
”Tack mina vänner”, sa han och vände sig åter mot bartendern med ett leende.
”Sorry, Sir. Men klockan är just precis nu 19:02”, sa bartendern.
”Ja ja, det har gått en skitminut sedan vi kom in men du hörde ju själv att ni ligger sex minuter före resten av världen.”
”Happy Hour är över, Sir.”
”Får jag tala med barstyrman eller vad fan ni nu har för chef i en hotellbar.”
”Jag kan kalla på barmästaren om ni vill, Sir.”
”Gör det, kalla på barmästaren”, sa Robban otåligt och efter en kort stund kom hotellets barmästare eller ’Food & Beverage Manager’ som det stod på namnbrickan och
han frågade artigt vad han kunde stå till tjänst med. Robban förklarade nästan lika artigt den allvarliga situationen med Happy Hour och missnöjet med hotellets fusk med tiden.
”Tyvärr så är Happy Hour över för ikväll, Sir. Hotellets systemtid är just nu 20:04”, svarade barmästaren och trodde att det skulle lugna ner honom.
”Systemtid? Det där måste vara nån jävla datorskit”, sa Robban och la i nästa växel istället för att lugna ner sig.
”Er jävla systemtid är fel”, skrek han och hans artighet var nu lika slut som hotellets Happy Hour och han vände sig åter mot övriga bargäster som redan stirrade mot oss och bardisken.
”Hur mycket är klockan?” skrek han in i lokalen.
”18:58”, fick han i ett snabbt, rungande svar.
”Ni ser”, sa han till barmästaren.
”Sorry Sir, men hotellets systemtid visar att Happy Hour är över”, blev barmästarens kommentar utan att han insåg vem han diskuterade systemtid med.
”Ni måste väl för helvete leva i samma tidszon som era gäster”, skrek Robban med sinande tålamod och jag väntade bara på att han skulle explodera.
”Jag är ledsen, men det är hotellets systemtid och det går inte att göra något åt”, sa barmästaren.
”Allt går att göra något åt. Du har inte blivit akterseglad i Santos utan ett korvöre på fickan, din jävla landkrabba.”
”Sorry, Sir.”
”Sorry på dig själv du. Ring upp hotellkaptenen, nu måste vi prata allvar”, sa Robban och vad han sedan sa till hotelldirektören kan inte
skrivas på MPR utan att bli avstän
gd men en kvart senare satt vi i alla fall nöjda vid ett eget bord med fria drinkar resten av kvällen.
”Kan jag få en Rob Special till, ASAP”, hojtade Robban till bartendern och klappade med händerna.
”Så snabbt jag bara kan, Sir”, svarade bartendern nervöst.
”Lugn, ta din tid. ’As Strong As Possible’ är det frågan om, inget annat.”
”Då måste det väl bli med en åtta rom, eller hur, Sir?” blev bartenderns kvalificerade gissning för han ville absolut inte bli utskälld och få sin sexuella läggning ifrågasatt igen.
”Fantastisk idé, och det av en matros som precis lärt sig blanda”, sa Robban till bartenderns lättnad och så var ’Rob Special ASAP’ född och Robban hällde nöjd i sig den första
i världen. En åtta mörk rom, en skvätt Cola, några extra droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Till min förvåning höll sig sedan Robban på mattan resten av kvällen
trots ett enormt alkoholintag på Mariotts bekostnad.
 
När vi lämnade hotellet dagen efter stod hotelldirektören i givakt i lobbyn och önskade lycka till och försäkrade oss om att alla anställda skulle lära sig att blanda perfekta
drinkar och han berättade också att bartendern som Robban hade lärt upp just blivit vald till ’Employee of the month'.
"Ja, även en halvblind åsna kan bli hjälte", sa Robban.
”Hur sa?”
”Jo, jag sa att även en enögd åsna kan bli hjälte, men bara i en lada full av blinda åsnor”, svarade han innan vi klev in i taxin och åkte därifrån.
 

Härlig snubbe Robban..fan det bästa jag läst på år o dag...🤣

Link to comment
Dela på andra sajter

Captain Morgan
8 hours ago, kungchristian said:

Härlig snubbe Robban..fan det bästa jag läst på år o dag...🤣

 

Jo, härlig men impulsiv.
 

Link to comment
Dela på andra sajter

Registrera dig eller logga in för att kommentera
och se bilderna på riktigt.

Du måste vara medlem för att kommentera på forumet

Registrera dig

Registrera ett medlemskap. Lätt gjort...!

Registrera dig på forumet

Logga in

Har du redan ett medlemskap? Logga in här.

Logga in nu
Hem
Nytt
Logga in

Logga in



×
×
×
  • Skapa ny...