Ateism är också en form av tro.
Det är det tamejfan inte! Men religiösa inbillar sig ofta det, för dom klarar bara att ställa den ena religionen mot den andra och försöka klura ut varför deras gud är bäst (min farsa är starkare än din farsa, typ). Ateister tror inte på någon form av övernaturliga andeväsen eller skrock alls. För knasreligiösa är det uppenbarligen ett omöjligt förhållningssätt.
Ateism är icke-tro, total avsaknad av behov av en låtsaskompis i himlen, eller var hen nu plägar befinna sig. Antingen tror man på Tomten (1) eller så gör man det inte (2), några fler lägen finns inte på skalan. Man kan förstås byta ut Tomten mot Peter Pan, tandfen eller Darth Vader och befinna sig i läge (1), men tror man inte på någondera så är man inte troende och befinner sig således i läge (2).
Skillnaden mellan en religiös och en ateist är oftast hårfin, egentligen. Ateisten förkastar alla tusentals gudar som hittills har hittats på under årens lopp, de flesta övergivna och bortglömda. Den religiöse förkastar också alla gudar. Utom en! I alla fall om vi pratar om de monoteistiska, abrahamitiska ökenreligionerna. (Ironiskt nog befinner jag mig precis i sagda öken just nu, just i trakterna där dessa febriga fantasier först drabbade människosläktet.)
Att utöva en religion förutsätter inte att man är troende, emedan det finns icke-deistiska religioner, likt buddhismen, som i sin rena form är att betrakta som en livsfilosofi (den är likväl en religion). Det går således utmärkt att vara buddhist och ateist samtidigt, förutsatt att man rensar bort de föroreningar inom buddhismen som finns kvar av animism, hinduism och annat skräp, som är vanligt i t ex thailändsk buddhism. Tänk på andehus med offergåvor exempelvis. Offer till... Buddha? Knappast, det är rester av hinduism som hänger kvar. Och vilka är "andarna", jo spöken och annat oknytt som far omkring och lever bus och som man måste hålla sig väl med. Man måste väl ha ett visst överseende med sådant, ungefär som med barn som tror på tomten...
