Jump to content
IGNORERAD

Ansvar och skuldkänslor.


Surin P3

Recommended Posts

Tycker det var ett trevligt och uppriktigt svar av Kim på Surins oro över tillkortakommande. Till en början förstod jag faktiskt inte ett dyft av den bakomliggande tanken, på sedvanligt finländskt manér, efter att ha uppfostrat fem egna barn och nu ytterligare ett bonusbarn. Kände inte alls igen mig i frågeställningen helt enkelt. Vadå svårt att svara på frågor? Men nu efter Kims svar tror jag mig kunna ana ett problem som vi andra inte alltid har förståelse för. Det mångkulturella. 

 

Efter att idag frågat min lille sladdpôjk på 11 år, som ännu inte bott här i Sverige två år ännu, om han skulle kunna tänka sig att vilja flytta till Thailand och bosätta sig där med familjen, blir han alldeles stel i ansiktet och svarar att han inte önskar detta. Det finns ö.h.t. ingenting han saknar och längtar tillbaka till i Thailand redan efter 20 månader i Sverige. Allt han vill och önskar sig av framtiden finns här. 

 

Så i detta perspektiv kan jag verkligen förstå att det är svårt att svara på frågor om hur man planerar framtiden för en grabb som talar och kanske känner sig lite mer svensk/finne än thai. Iaf i jämförelse med kompisarna i klassen eller laget. 

Every saint has a past and every sinner has a future.

Link to comment
Dela på andra sajter

  • Svar 32
  • Skapad
  • Senaste svaret

Mest aktiva i denna tråd

  • Magrood

    5

  • Kim

    3

  • måne

    3

  • Surin P3

    2

Mest aktiva i denna tråd

Vid närmare eftertanke får jag nog göra ett tillägg som kanske ändå kan betraktas som något liknande och blev totalt livsavgörande för hela vår dåvarande familj.

 

Med två små barn beslöt vi oss för att flytta ut på landet för barnens skull. Mark köptes, byggbarack, släpkärra och motorsåg likaså. Efter ett par månader gick jag under benämningen Lollycke- pyromanen pga de närmare hundratals bål som eldades när marken röjdes.

 

Det tredje barnet kom till liksom en fårskock på ett tiotal tackor som i sin tur fick ett par lamm var på vårsidan. Allt var frid och fröjd även om det var ett oändligt körande till barnens olika aktiviteter och kompisar som i regel bodde någon mil bort. 

 

Åren gick och nu till trådens ämne (?). När den äldsta i denna barnkull av 3 frågade oss hur vi tänkt oss framtiden blev jag tagen på sängen och undrade vad ungen egentligen menade. Här hade ju jag byggt mitt monument så likt Nanginjala man kan komma för "deras skull".  Vi blev presenterade två olika scenarier för framtiden. Det första var att gå ut 9:an, fortsatta på gymnasiet i Kungälv, spela sin fotboll i Hermansby och sitta i EPA- traktorerna med grabbarna och dricka mellanöl på helgerna. Precis så uttryckte hon sig. Det andra alternativet var att överge och sälja det vi hade byggt upp från grunden och flytta in till sta`n där hon kunde plugga på valfri skola och ta del av det kulturella utbud och stimuli som en större stad erbjuder.

 

Valet blev helt plötsligt självklart men inte desto mindre smärtsamt för det. Det ledde till så många slitningar att familjen inte kunde hållas samman och skall jag vara uppriktig så hade nog ingen av oss vuxna riktigt haft denna framförhållning och beredskap. Med lite distans till det så har det ändå blivit en bra lösning där alla kan umgås och t.o.m. fira jular tillsammans samtidigt som ungarna fått de utbildningsmöjligheter alla önskat.

Every saint has a past and every sinner has a future.

Link to comment
Dela på andra sajter

Som vanligt är du så kryptisk att jag har lite svårt att riktigt greppa vad din fråga egentligen går ut på kompis. Men den verkar så där djup som jag vet att du ofta blir,, och som jag gillar så mycket. :)

 

Vad gäller ansvaret för Williams tillhörighetskänsla samt känsla för svenska (och finska) traditioner så skulle jag vilja hävda att precis allt ansvar ligger på dig. Sen hur viktiga eller oviktiga de känslorna sen eventuellt kommer att bli för William när han är vuxen är ju svårt att säga. Det beror väl mest på var han väljer att leva som vuxen. Men helt klart så kommer han ha missat en jätteportion av sin svenska tillhörighetskänsla när han växer upp i Thailand och missar nästan allt det svenska barn matas med av traditioner osv under uppväxtåren.

Precis som våra barn just nu berövas sin thailändska tillhörighetskänsla.

Att en känsla av tillhörighet (eller utanförskap), kan vara nog så viktig vet säkert du, som stått med bena på varsin sida av Östersjön under uppväxten.

 

Fast helt klart har du gjort bra ifrån dig vad gäller språket. William talade ju bra svenska redan innan ni flyttade till Sverige en tid, och då bara efter att ha haft dig att tala språket med. Det är inte illa pinkat. Och att William levt i Sverige och gått en tid i svensk skola är nog väldigt värdefullt eftersom det var under en ålder där man lätt präglas.

 

Våra barn klarar inte av att tala thai idag, även om de förstår språket. Och i det fallet känner jag skuld, även om det inte är min uppgift att tala det språket med dem.

Mest känner jag skuld för att vi inte varit i Thailand på 2,5 år nu. Under den tid där barn präglas som allra starkast språkmässigt.

Fast det beror ju i sin tur på att jag känt skuld över att vi tidigare "slösat" så mycket tid och pengar på att resa till Thailand och att vi därför en tid måste fokusera och lägga energi/ekonomi på vårt liv här i Sverige.

Vad gäller thailändska traditioner så har väl våra barn i princip noll koll. Visst de har varit med både vid loy krathong, songkran, på en himla massa tempelceremonier, bröllop, begravningar, munkceremonier, tam-bon mm, men vid så unga år att det redan fallit i glömska hos dem.

 

Vår pojk kunde ju tala thai före han kunde svenska, eftersom vi tillbringade den större delen av hans första 4 år i Thailand, men det är som bortblåst ur minnet nu vid 7,5 års ålder. Och snart 5 åriga flickan, som egentligen är väldigt språkbegåvad, har ju egentligen aldrig fått chansen eftersom vi inte varit i Thailand sen hon var dryga 2 år.

Hjälper inte att mamma talar thai med dem här hemma eftersom de mycket väl känner till att de kan svara henne enbart på svenska.

 

Så visst, jag känner skuld för att barnen ännu inte har någon starkare kunskap om, eller känsla för Thailändska kulturyttringar och traditioner. Jag vill ju så gärna att de ska känna sig lika thailändska som svenska.

Men som jag ser det är det väldigt svårt eftersom man inte har obegränsade resurser att ösa ur. I en tvåkulturell familj som vår, och er, så måste en av kulturerna till stora delar offras för att tillräckligt kunna nära den andre.

Dock hoppas jag åtminstone kunna ge dem en viss känsla för sitt thailändska arv, och förhoppningsvis även språket. Men det är bara att räkna med att det i så fall kommer kräva en massa missade svenska sommarlov och svenska somrar för både dem och mig. Och jag, och de, som älskar den svenska sommaren.

För rent praktiskt så kan vi ju inte vara längre perioder i Thailand annat än under sommaren pga barnens skolgång. Och återkommande längre perioder i Thailand är jag övertygad krävs om våra barn under uppväxten ska få en thailändsk tillhörighetskänsla och ett thailändskt språk.

 

Ansvaret är dock helt och hållet vårt fram tills dess barnen är så stora att de väljer själv. Och skuldkänslorna över att inte göra tillräckligt är svåra att ruska av sig, det dilemmat får vi leva med både du och jag. Linus och Lina är dock inte tillräckligt stora ännu för att komma med sådana där underfundiga frågor som jag förstår klurige William har. Så hur man ska svara på dem har jag ännu inte reflekterat över. Får kanske anledning att återkomma om det om en 5-6 år eller nåt.

 

 

 

 

Här en bild från idag på våra svensk/thailändska illbattingar. Har egentligen nog mycket jobb att ge dem tillräckligt av våra svenska kulturyttringar, eller norrländska. Vi var idag och köpte nya längdskidor åt båda eftersom skolan börjar åka med ungarna på idrotten till veckan. Dom växer ju så himla fort att det krävs nya skidpaket och nya skridskor varje vinter. Till det kommer sparkar, kälkar, pulkor, hjälmar, vinteroveraller, vinterskor, handskar, vantar, mössor, fleeceunderställ, stickade sockor osv osv. Det slipper ni i alla fall i den thailändska kulturen.

 

 

kultur_zps5247e895.jpg

 

 

 

Ps Till sommaren kommer vi förmodligen till Surin en månadssväng och då får Linus ge lite svenskt till P´William och William ge lite thailändskt tillbaka.

Och då ska vi lära oss mycket av thaikulturen  :crazy:

Måne

Link to comment
Dela på andra sajter

Gör som mig.

Fråga dig själv, är du religiös så du tror på jesus?

Tror du på asagudar?

Om du inte tror på något av dessa så berätta dom som dom sagor det är och låt dom undersöka själv om det.

I mitt huvud så är religion jättebra för personer som behöver flockledare.

Men kan man klara sig utan det där så lär man sig tänka själv.

 

 

Det är nog som du säger till stor del.

 

En gång för länge sen frågade jag min dåvarande man då vi fortfarande var nykära om hur han skulle göra om jag skulle dö före honom.

Hur skulle ha kunna finna tröst.

 

Jag själv skulle vända mig till templet för att finns tröst där.

Han som var ateist, vad skulle han göra?

 

Han sa: Det finns psykologer.

 

:::

:::

När jag själv hamnade i en stor kris försökte jag först med sjukvården - nu när jag är så "modern" och inte skulle behöva hjälp från någon "flockledare" längre.

Det visade sig att jag fick vänta en hel månad innan jag fick träffa en husläkare som i sin tur skulle bedöma vilken hjälp jag skulle kunna få.

Och när jag ringde då höll jag på att bryta ihop - det kunde inte undgå den som svarade på telefon hur dåligt jag mådde då.

:::

Efter första besöket fick jag vänta ytterligare någon månad för att få tid hos en kurator - som inte kunde ge mig något konkret svar om hur jag skulle kunna förhålla mig till den jobbiga situationen jag befann mig i.

De två samtalen jag hade var det bara en upprepning av min berättelse som fick alla som fick höra det första gången tappa hakan.

Sen var det slut på besökstiden.

:::

När jag mådde som värst så fanns inte sjukvården tillgänglig för mig.

:::

Jag uppskattar allt med Sverige förutom sjukvården för vuxna människor.

:::

 

Så för att klara mig med den svenska sjukvården får jag tyvärr vända mig till en flockledare. :-)

:::

Men jag anser nog att jag kan tänka själv ändå även om jag ibland söker tröst och lugn och ro hos en flockledare.

:::

Ha det gott!

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Tillbaka till ämnet...

 

När jag läste Kims djupa svar som visade sin djupförståelse för dina funderingar tänkte jag också om.

 

Jag är nog som Kim och Oa som inte har kommit dit än.

:::

Idag sa Liam när vi var på väg till dagis: Jag vill inte prata thailändska.

Han ville även att jag skulle prata svenska.

 

Jag sa att jag är thailändska och därför pratar jag thailändska.

 

Då sa han att han inte var thai.

Han är farang.

 

(Tidigare hade vi pratat om att han är halvthai och halvamerikansk.)

:::

Sen ville han lära sig några ord på laotiska.

:::

 

Så vi får se hur länge till de kommer att prata thai med mig.

:::

 

///

För ca tio år sen insåg jag att jag inte kunde ha en fot på varje land.

 

Jag måste helt enkelt ha båda mina fötter i Sverige - annars är det svårt att gå eller ta sig fram i det landet som jag nu lever i.

Följaktigen får mina barn inte heller så mycket "arv" av det thailändska mer än språket, mitt sätt att vara och tänka, de thailändska böckerna vi läser och thailändska vänner vi umgås med.

 

Men jag tror att "språket" är en viktig nyckel till att tillägna sig de andra delarna av den kulturen senare i livet - om man skulle vilja det.

:::

Jag beundrar dig som ensam har lyckats lära din son svenska i Thailand.

 

Och om jag ska vara ärlig så känner jag många gånger stolt över att jag (nästan) ensam är den som formar mina barns kunskap i thailändska.

Det är helt fascinerande att en liten människa som du och jag kan göra något så stort som att ge en/två andra liv ett språk!!!

:::

Till Kim:

Jag är säker att era barns thailändska finns kvar som passivt språk som de kan plocka fram när det behövs. :-)

 

:::

Kram

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag själv tycker det är synd att många thailändska barn glömmer sitt språk då dom inte vill prata thailändska med mamman. Jag har full förståelse för barn som inte vill prata thailändska i skolan om mamman kommer dit och hämta för att man tycker det är pinsamt att prata ett annat språk än svenska i sådana sammanhang. Men vi har gjort så att hemma är det enbart thailändska som gäller för grabben. Frågan han mamma nåt hemma på svenska så får han inget svar utan han måste prata thai med mamma. Jag själv tycker det är enormt väderfullt och viktigt att man bibehåller sitt modersmål då det kan ge fina möjligheter i framtiden om man t.ex. vill prova på att bo i Thailand när man är klar med skola och utbildning. Grabben är ju snart 13 år och kommit i den åldern där han frågar om Buddismen och religion överhuvudtaget, han säger själv att han inte tror på Buddismen längre och frågat mig om vad jag tycker om det. Jag sa till honom att det är upp till dig att välja den tro du vill och att ingen kan tvinga dig att vara Buddist om du inte känner att du tror på det.

Link to comment
Dela på andra sajter

 

Till Kim:

Jag är säker att era barns thailändska finns kvar som passivt språk som de kan plocka fram när det behövs. :-)

 

:::

Kram

Magrood

 

 

Hörde just idag vår flickas ena dagispedagog berätta om en flicka de haft på dagis för ett antal år sedan. Den flickans pappa var engelskspråkig och talade alltid engelska med flickan. Dock svarade flickan uteslutande tillbaka på svenska. Fast när familjen, vid ett tillfälle sedan reste till pappans hemland under fem veckor så kom plötsligt hela förvandlingen på en gång. När hon återvände till dagiset i Sverige efter bara 1 månad så talade flickan enbart engelska enligt pedagogen.

Så benämningen "passivt språk" passar nog väldigt väl in på sådana barn som henne. Och antagligen också på allas våra luuk krung.

 

Oa har faktiskt valt att läsa flera specialpedagogikkurser under sin förskollärarutbildning som innefattar ämnet "flerspråkiga och mångkulturella barns språkutveckling". Och examensarbetet, som hon och en helsvensk tjej jobbat med det sista halvåret handlar uteslutande om "modersmålsstöd i förskolan". Och eftersom jag själv hjälpt henne fram genom hela studietiden och läst allt hon producerat många gånger om så är vi båda teoretiskt väl insatta i vad som krävs för att barn ska kunna behålla sina föräldrars språkliga och kulturella identitet i ett nytt land. Och ändå talar våra barn inte thai... haha.

Eller jo, de talar faktiskt thai ibland om det verkligen krävs av dem. Men de har lite svårt att vricka tungan rätt av ovana. :)

De förstår dock i princip allt, så ett "passivt thaispråk" har de, helt klart.

 

 

 

 

 

Håller med och tycker ni gör rätt. Hörde för en tid sedan en radiointervju med en av de största förespråkarna för språket "meänkieli" (som för en allt mer tynande tillvaro här i norra Sverige), Bengt Pohjanen. Han hade trots sin stora samhällsiver för att språket skall behållas levande själv misslyckats med att föra språket vidare till alla sina barnbarn. Fast nu hade han fått ett till, och med det barnbarnet hade han bestämt sig för att helt enkelt till 100% låtsas som att han inte kan något annat språk än meänkieli. Och på det sättet tror han att han kommer att lyckas att föra över språket.

Tror han har rätt.

Är ju bara att se på vilka thai/svenska barn som tillgodogör sig thai bäst här i Sverige, nämligen de vars mödrar ännu inte kan svenska eller kan det väldigt dåligt.

 

 

Frugan, som ju var klar med sin förskollärarexamen i början av förra veckan, har nu börjat jobba, faktiskt redan från dag 1 som färdig. Vikarierar på olika förskolor från dag till dag till att börja med och var idag på en förskola där det fanns två thaibarn i treårsåldern. Hon hade naturligtvis försökt tala thai med dem, men ingen av dem ville svara tillbaks på det språket.

- Förstod de vad du sa då? frågade jag. - Jo, det gjorde de, men de ville bara tala svenska, svarade hon.

Och så är det mest, barnen vill inte tala thai för att de kanske t o m skäms inför sina kompisar över att vara annorlunda. Därför är det faktiskt viktigare att som pedagog, eller som förälder, jobba med hela attitydfrågan till språket. Om barn kan känna sig stolt istället för obekväm inför kompisar över att ha ytterligare ett språk så skulle oerhört mycket vara vunnet. Och där har förskolor och skolor mycket att jobba med. Insikten finns dock redan i skolvärlden om vikten av barns modersmål så mycket händer redan och mer kommer hända.

Ge dem du älskar vingar att flyga, rötter att komma tillbaka till och anledningar att stanna. "Dalai Lama"

Link to comment
Dela på andra sajter

Fast nu hade han fått ett till, och med det barnbarnet hade han bestämt sig för att helt enkelt till 100% låtsas som att han inte kan något annat språk än meänkieli. Och på det sättet tror han att han kommer att lyckas att föra över språket. Tror han har rätt. Är ju bara att se på vilka thai/svenska barn som tillgodogör sig thai bäst här i Sverige, nämligen de vars mödrar ännu inte kan svenska eller kan det väldigt dåligt.

 

Samma gäller för mig och William.

Vi har som alltid pratat svenska med varandra, även fast vi ibland får för oss att vi ska lära mamma svenska eller mig thai. 

Men det blir som krystat och jag märker så väl hur viktigt "känslospråket" är, alltså det språk man kan uttrycka sina känslor på bäst.

 

En sak som också är lite rolig är, när jag frågar William nåt på engelska, så svarar han med svensk brytning och när han pratar engelska med mamman, så är det thaibrytning.

Fast med flit liksom. För när han pratar med engelska kompisar (hans eller mina), så är det riktig engelska istället.

Men jag vet att samma gäller mig. Jag pratar finlandssvenska med mina svenskspråkiga släktingar i Finland.

 

Vad gäller barn som är lite blyga med att prata sitt andra språk, t.ex. svarar på svenska när de tillfrågas om något på thai är nog ganska naturligt.

Men jag har haft en himla tur med William, som bara ser lite finurlig ut när andra barn i skolan lyssnar på honom och mig, när vi pratar.

Och verkar väldigt stolt (liksom jag över honom) över att kunna ett konstigt språk, som ingen annan i skolan kan. :)

 

Nåt som också är lite roligt med William är att uttal av finska ord, som han inte förstår något av, låter väldigt rätt och naturligt.

Fast mindre nu än för några år sedan och gissar att det ändå finns någon slags genetisk skillnad i hur olika språk är rent fysiskt, men som tydligen kan avläras med tiden.

 

Till sist kan jag väl än en gång konstatera att språk är oerhört viktigt och att vissa inte förstår det, ser jag som mycket tråkigt för dessa barn.

Har en kompis i Surin, som talar väldigt måttlig svenska, dålig engelska, men väldigt bra finska, alltså. Han har fått för sig att prata dålig svenska med sina barn.

Så dålig att jag oftast inte förstår vad han säger. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.

 

Nej, prata det språk man kan bäst med sina barn, är ett måste.

Blir ett tråkigt uppvaknande senare annars...

Link to comment
Dela på andra sajter

Registrera dig eller logga in för att kommentera
och se bilderna på riktigt.

Du måste vara medlem för att kommentera på forumet

Registrera dig

Registrera ett medlemskap. Lätt gjort...!

Registrera dig på forumet

Logga in

Har du redan ett medlemskap? Logga in här.

Logga in nu
Hem
Nytt
Logga in

Logga in



×
×
×
  • Skapa ny...