Jump to content
IGNORED

Ansvar och skuldkänslor.


Surin P3

Recommended Posts

Surin P3

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Link to post
  • Replies 32
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Magrood

    5

  • måne

    3

  • Kim

    3

  • Surin P3

    2

Top Posters In This Topic

måne

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Det var djupa frågor som kräver betänketid.Men lite av varje tycker jag nog han har rätt till(traditioner)

Måne

Link to post
Naam kaeng

Oj, en svår fråga. Åtminstone inte helt enkelt.

Jag är ju inte alls i din situation, så jag kan ha svårt att relatera till dina funderingar.

Vad gäller dina svar på hans frågor så är det väl bäst att svara från hjärtat. Kanske inte alltid blir helt politiskt korrekt, men då vet han ju i alla fall vart du står - och kanske får du respekt för det. När han blir äldre kommer han ju i alla fall att se på saken med andra (mognare) ögon.

Men, detta med traditioner är väl inte fel att ha. Jag menar kring jul eller midsommar. Han vet ju att de finns och vad de står för. Och de (traditionerna) innehåller ju enbart goda saker, så varför inte. Sedan misstänker jag att det är svårt att skapa samma stämning kring exempelvis jul i Thailand, när man som vi är uppväxta med att det skall vara snö utanför dörren och finnas dignande julbord i köket. Men man kan ju försöka.

 

Link to post
Sangwal

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Det är så vi gör som förälder, man uppfostrar sina barn efter sina egna värderingar och kunskaper..

Förhoppningsvis, så tar dom även in andras värderingar under sin uppväxt..

Man kan inte mer än ge dom en bra grund att stå på, sen får man vara där, i med och motgångar...

Fira dom när det går bra, stötta dom när det tar emot...

Rock on!

Så gott som oförstörd!

Link to post
Långrygg

intressant... Nu är våra barn än så länge rätt små, men det börjar väl bli dags att komma igång med såna här tankar. Bor ju visserligen i Sverige och har inte varit nere mer än nån månad per år sen vi flyttade tillbaka. Vi har dock tänkt att försöka spendera sommaloven i Thailand, med mormor och släkt. Jag hoppas att vi kan få in båda kulturerna på ett bra sätt, det bästa från två världar om man säger så.

Just med värderingar hade jag nog försökt inpränta lagom mycket svenska förnuftigheter, dom som passar där ni är. Vilka är antagligen upp till föräldern, det är väl så det funkar i alla familjer, föräldrarna lägger över sina värderingar på barnen. Dom gör väl revolt sen hur man än resonerar!

Det Thailändska med att ta hand om föräldrarna hoppas jag att vi får till och sinsod ska vi lära dottern men inte sonen :crazy:

Vet inte hur viktigt jag tycker det är med traditioner, mer än det ni gör, äta, presenter, julpalm? Det är väl ungefär så hemma också. Kanske pricka in en midsommar/jul/påsk hemma då och då för att få känslan? Vi brukade få till rätt bra känsla på farangträffarna i Hua Hin, men det serverades ju starkt till oss...

(Det var svårt att få till det här riktigt, kräver mer tankearbete och/eller kaffe.)

Edited by Långrygg

Tecknad serie om faranglivet i Thailand: http://www.langliggare.se/

Link to post
Naam kaeng

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

 

Vill du berätta mer om i vilka delar du känner skuld?

Link to post
Galten

Tycker att Svenska språket är tillräckligt.

Nubben vid midsommar är ju ingen stor sak men Julen kan vara en skoj grej.

Om vi skulle flytta bums så skulle jag att se till att dottern behåller språket och skulle inte göra stor sak av traditioner förutom julen.

Värderingar blir ju som det blir mellan mamma och pappa, skola mm.

Edited by Galten

Galten af Bubbelspruuth

Link to post
kycklingen

Håller med dom andra väldigt svårt att förklara i ord, allt är ju inviduellt.

Kan du börja med att berätta för sonen lite om din uppväxt, vad du gjorde när du var liten, hur det var på fritiden efter skolan, vad du och din familj gjorde tillsammans på sommarlovet/semestern.

Link to post
John Khonken

Vad jag anser att man tar det bästa av båda världar. Traditioner blir mer och mer viktiga ju äldre man blir. Även traditioner i Thailand ska man uppmuntra. Tror det är lika viktigt. Att gå in djupare vad dom betyder tror jag man ska vänta lite med. Sök det positiva . Sedan informera vid behov. Kan knapp varför vi firar våra traditioner längre. Lär inte den västerlänska hysterin när det gäller jul och julklappar. Den är destruktiv. Sök glädjen och gemenskapen istället.

Ha en trevlig kväll

Link to post
Wangthong

Gör det inte för märkvärdigt. Även om du inte ger ett svar som innehåller allt om den eller dom traditionerna/bruk så ge de positiva omdömena du har. Tycker ej att du ska behöva väga dina ord på guldvåg. Får man de grundläggande sakerna rätt att gå djupare tycker jag som John Khonken att man kan göra senare. Att fokusera på glädje och gemenskap är bra råd. Negativa synpunkter sätter lättare spår än positiva, fast det klart för den delen bör man inte ljuga och förneka något som man själv inte tycker om.

 

Att gå in och ändra något man en gång sagt är väl inte så bra, bättre att utelämna saker man känner att man inte står för. Eller tala om att man är osäker och att alla inte tycker lika. Om jag går tillbaka och ser hur min dotter tolkar thailändska och svenska traditioner så har hon ju tillbringat en hel del av de thailändska helgerna i Thailand men inte alla. Hon har t.ex inte varit på Loi Kratong. Hon vet att helgen finns men knappast så mycket mer. Detta har väl knappast någon större betydelse för henne. Den stora betydelsen skulle jag kunna tänka mig kan ha varit om hon i skolan hade blivit tillsagd att redovisa om de thailändska högtiderna. Jag vet att hon redovisat om en del andra saker från Thailand för eleverna i sin klass när hon gick grundskolan. Hon fick du välja om och vad hon ville redovisa så det var ingen stor sak. Kan väl vara större med en sån sak i den thailändska skolan.

 

Det hon upplevt har betydligt större genomslag än vad någon berättat. Vissa saker som vi gjort som barn berättar hon nu när han blivit myndig att hon vill återuppleva. T.ex vill hon att vi ska åka till en liten stuga där hon var som barn och fiska. När hon var runt 12 år var hon intresserad av sport och då var inte fiske något som prioriterades utan detta kom nästan helt bort för all fotboll och hästsport. Nu har alltså det kommit tillbaka som en väldigt positiv upplevelse som vill återupplevas efter så många år. Att resa runt i t.ex Thailand är också något som passade hennes upplevelselökar det vill hon fortfarande och frågar om vi inte kan åka till olika ställen i Thailand. 

 

Naturligtvis är alla ungdomar olika och har olika intressen och reagerar på olika stimulation och det gäller att vara lyhörd över behoven och inte överarbeta eller överdriva något eller göra något för omständigt. Om det nu är upplevelser eller berättelser så är nog lagom alltid bäst. Vad nu är lagom? Men är man intresserad av något kan man nog aldrig få för mycket. Fast visst måste man sätta ett stop någonstans även där. Detta är en svår gränsdragning att dra som förälder, vad är för lite och vad är för mycket. Har din grabb ett stort behov av att veta alla möjliga detaljer eller är det farsan som tycker att han bör veta.

 

Jag har lagt ner mycket tid på att låta min dotter hålla på med tävlingar för att hon själv önskat och velat. Jag har ingen erfarenhet av dessa sporter så det enda jag kunnat bistå med där är min stöttning och mitt engagemang. Idag så ser jag att detta har gett bra utdelning, hon har lärt sig otroligt mycket om att ställa upp för varandra och att ta ansvar för både djur och andra. Nu går det väl inte så lätt att säga att mitt facit är rätt. Fast nog anser jag mig ha belägg för att detta skapat en bra relation oss emellan samtidigt som hon mognat och är aktiv på ett positivt sätt.

 

Vad jag menar med detta är att även om du inte kan svara så kan du ta reda på saker senare om han vill det. Det viktiga är att han känner att du är engagerad och stöttar honom på ett vettigt sätt, utan att curla.

Link to post

Kan inte exakt sätta mig in i din situation eftersom jag inte har/har haft samma läge. Men jag har 2 barn sen tidigare och de är vuxna nu och har klarat sig hyfsat tycker jag (ja riktigt bra måste jag säga som part i målet).

 

Det viktigaste är väl att vara sig själv och inte "vara" förälder på något konstgjort sätt. Vid frågor så bör man väl tala om vad man själv tycker om saken, men göra klart att det är DIN åsikt och att åsikter för ditt barn kan vara annorlunda och att det är inte fel att åsikter kan ändra sig över tiden.

 

Så krångla inte till det utan ge svar på de frågor du kan svara på och om man inte kan svara så säg det också.

 

Mina tankar om det hela, men det är alltid upp till dig.

 

God fortsättning!

 

Mvh

BBJ

:wai:

Nytt år - nya möjligheter!

Link to post

Man bör hålla sig så nära sanningen man kan, han kanske inte förstår allt just nu. Men han förstår det senare så då är det bäst att ha varit ärlig.

Aldrig bra att ens unge kommit på att man farit med osanningar...

 

Exempel...

Själv försökte jag med att förklara separationen från sons morsa (han var yngre än din son), med att om man skall bo ihop måste man tycka om varandra jättemycket, och nu så gjorde vi inte det. Man ljuger ju inte då det stämmer, men egentligen så ogilla vi varandra en hel del, men det finns ingen vinst i att berätta allt.

(Sen har jag valt att aldrig säga något illa om hans morsa till han (först efter att han fyllt 18 berätta jag en del han undra över), kan han inte få lyxen att få växa upp och bo tillsammans med båda. Så skall han i alla fall kunna älska båda utan att känna obehag...var min tanke).

 

Traditioner kan man gott visa och lära ut, då har de ett val senare i livet om de vill använda dem eller inte. Ungar uppskattar nog att göra saker med sina föräldrar, kanske blir det lite speciellt ändå att göra jul grejer, för det viktiga för dem är att man just tar sig tid och gör saker tillsammans.. Tror jag.

 

Sen är man ju alltid en hjälte i sina ungars ögon, så man får ju försöka att leverera så bra värderingar mm man kan till dem.

Edited by wix

Alltid på de svagas sida.

Link to post
Tamdai

Min erfarenhet är att svara direkt, första tanken är ofta den som man själv har som värdering.

Sedan måste man vara medveten om att ett barn på 12 år blir lite äldre och så småningom kommer ifrågasätta allt man som förälder har sagt och tycker.

 

Har ett antal barn och har försökt lära dem både det svenska och thailändska, men att bo i Thailand och prägla barnen svenskt är i det närmaste omöjligt enligt mina erfarenheter.

 

Alla mina barn har dock när de blivet lite äldre själva valt att hitta sin egen kombination av de två kulturerna.

Link to post
andrejsdenruskige

När dottern kommer med knepiga och "filosofiska" frågor brukar jag ofta ge henne svar som är väldigt "tolkningsbara", så får hon lägga sina egna funderingar och värderingar i ämnet tillsammans med min hjälp. Vi diskuterar om olika sätt att se på saken och sedan ger jag min "filtrerade" syn på saken på ett så diplomatiskt sätt som möjligt.

Ja, svårt att komma på något konkret exempel men oftast handlar det om att förklara att inte allt är svart eller vitt och olika situationer kan kräva olika ageranden.

 

Hoppas bara att hon inte blir lika diffus som jag i tankarna.

Link to post
  • 3 weeks later...
Magrood

Vi firar inte ngn typisk thai tradition hemma. Inte medvetet i alla fall.

Jo, vi försökte åka till Thailand varje songkran med barnen - för jag tycker man får uppleva Thailand som jag minns o vill återuppleva med mina barn.

Vill dock poängtera att: jag inte firade så mycket songkran som barn - så mitt songkran minne är nog lite fantasibild, som många som bor utomlands tenderar att skapa efter en tid.

:::

Sen de har startat ett tempel nära Uppsala har jag varit där med barnen.

Innan templet kom gick vi till kyrkan o tände ljus.

Pappan är ateist o jag är buddist.

Jag menar inte att hjärntvätta barnen med min tro.

Men jag tror inte att det skadar att de få följa med mig och se hur jag ha levt och vill leva.

Sen är det upp till dem om de vill ta efter eller inte.

Men en sak som jag vill förmedla till barnen är att ... Det finns ett sätt att nå lycka och frid i sinnet - och det är att minska sitt begär... (och andra saker som jag nyligen återupptäckt inom min tro).

Samtidigt så är jag medveten om att inte omedvetet hjärntvätta mina barn med min religion.

Inte lätt. När man hittar ngt som man tycker är bra vill man ju förmedla vidare till sina barn.

:::

Igår när vi läste saga frågade Liam mig vad "ljuga" var för ngt.

Han frågade även vad "syndig" var för ngt.

Efter en liten stund tänkande gav jag honom svaret: synd är det när man känner sig dåligt inombords för att man har gjort något dåligt.

(Förutsatt att man har normal nivå av samvete förstås.)

Jag kände mig då att jag måste vara neutral i mitt svar med tanke på att pappan är ateist och att jag är buddist.

Som tur var så är jag en sån buddist som tror att himlen eller helvetet finns inombords hos mig. Då kunde jag utelämna himlen o helvetet från mitt svar till Liam.

:::

Kommer på att jag försöker förmedla en till sak som är thai till dem.

Det är att göra en Wai och säga kha och krapp.

:::

Sen så tror jag inte att det är något mer som jag har försökt att förmedla till dem som är typiskt thailändskt.

Kram

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to post

Vi firar inte ngn typisk thai tradition hemma. Inte medvetet i alla fall.

Jo, vi försökte åka till Thailand varje songkran med barnen - för jag tycker man får uppleva Thailand som jag minns o vill återuppleva med mina barn.

Vill dock poängtera att: jag inte firade så mycket songkran som barn - så mitt songkran minne är nog lite fantasibild, som många som bor utomlands tenderar att skapa efter en tid.

:::

Sen de har startat ett tempel nära Uppsala har jag varit där med barnen.

Innan templet kom gick vi till kyrkan o tände ljus.

Pappan är ateist o jag är buddist.

Jag menar inte att hjärntvätta barnen med min tro.

Men jag tror inte att det skadar att de få följa med mig och se hur jag ha levt och vill leva.

Sen är det upp till dem om de vill ta efter eller inte.

Men en sak som jag vill förmedla till barnen är att ... Det finns ett sätt att nå lycka och frid i sinnet - och det är att minska sitt begär... (och andra saker som jag nyligen återupptäckt inom min tro).

Samtidigt så är jag medveten om att inte omedvetet hjärntvätta mina barn med min religion.

Inte lätt. När man hittar ngt som man tycker är bra vill man ju förmedla vidare till sina barn.

:::

Igår när vi läste saga frågade Liam mig vad "ljuga" var för ngt.

Han frågade även vad "syndig" var för ngt.

Efter en liten stund tänkande gav jag honom svaret: synd är det när man känner sig dåligt inombords för att man har gjort något dåligt.

(Förutsatt att man har normal nivå av samvete förstås.)

Jag kände mig då att jag måste vara neutral i mitt svar med tanke på att pappan är ateist och att jag är buddist.

Som tur var så är jag en sån buddist som tror att himlen eller helvetet finns inombords hos mig. Då kunde jag utelämna himlen o helvetet från mitt svar till Liam.

:::

Kommer på att jag försöker förmedla en till sak som är thai till dem.

Det är att göra en Wai och säga kha och krapp.

:::

Sen så tror jag inte att det är något mer som jag har försökt att förmedla till dem som är typiskt thailändskt.

Kram

Utan att veta hur gamla dina barn är så svarar jag att lär dom i den ordning du tror att dom kan förstå och själv avgöra hur saker och ting fungerar. Jag tror att om dina barn ser att dom lever i en bra omgivning med en mor med sunda funderingar så avgör dom själva att följa dina spår. Jag tror inte att man kan tvinga någon en lära eller tro,men sålänge man föregår med ett gott exempel och lever upp till sina egna värderingar inför sina barn så har man gjort så mycket man bara kan. Ingen kan kräva mer och ingen kan kräva av barnen att ta följe,men då har man iaf enligt min mening gjort det bästa man kan för dom, man kan inte välja åt dom den väg dom senare sen följer.

En verklig vän är en person som firar vintersemester på en soldränkt strand och inte skickar vykort...

Link to post
Magrood

Utan att veta hur gamla dina barn är så svarar jag att lär dom i den ordning du tror att dom kan förstå och själv avgöra hur saker och ting fungerar. Jag tror att om dina barn ser att dom lever i en bra omgivning med en mor med sunda funderingar så avgör dom själva att följa dina spår. Jag tror inte att man kan tvinga någon en lära eller tro,men sålänge man föregår med ett gott exempel och lever upp till sina egna värderingar inför sina barn så har man gjort så mycket man bara kan. Ingen kan kräva mer och ingen kan kräva av barnen att ta följe,men då har man iaf enligt min mening gjort det bästa man kan för dom, man kan inte välja åt dom den väg dom senare sen följer.

Jag håller med dig till hundra procent.

 

:::

Mvh

Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to post
Magrood


Vill tillägga att när vi läser thailändska böcker o hittar ngt som är "annorlunda" så säger jag oftast bara att: så gör man i i Thailand.

Och hittills har jag lyckats ganska bra med att inte lägga värderingar, utan bara konstatera det fenomenet.

:::
Det jag medvetet försöker förmedla till barnen är mest personliga egenskaper som jag har och tycker är bra, de som jag saknar och önskar att jag hade - och passar på att lära mig samtidigt som barnen.

Ett exempel är att jag har ett "hett hjärta" som vi säger på thai.
Vill jag ngt så ska det ske här och nu.
Jag är alltid stressad och på väg nånstans hela tiden.
Visste inte hur jag skulle kunna bli av med det. 

Men jag vill inte att mina barn ska bli som jag när det gäller den egenskapen. 
Då försöker jag säga "mamma kan vänta"  :)
Vita lögner.

:::
När det gäller "vill ha"-beteenden så var det lite svårt att hitta en bra balans att dela upp födelsedagspresenter från dagiskompisar mellan två hem.

Jag gjorde ngt som jag tyckte var lämpligt. Men det blev tydligen inte så bra.

Liam ville byta saker hit o dit mellan två hem.

Jag sa till slut till honom att han får bestämma själv vilka saker han vill ha på varje hem. Om han bara vill ha alla leksaker som han har fått av sina vänner hos pappa går det också bra. Vi kan säkert hitta på något kul att göra här ändå.

Här vill jag att han ska lära sig att saker är inte svaret till lycka.
Men kan ha det bra ändå. 

Inte för att jag inte gillar saker. Jag är nog lite galen i att köpa pysselsaker. Men jag tycker inte det är värt att bråka om saker.

:::
Jag kommer ihåg vad min svenska mamma sa till mig när jag suckade av hopplöshet en gång. 
Hon sa "Du kan inte ta bort hans andra hälft, men du kan spä ut det med din egen personlighet".

Och som tur var så får de mer av motsatsen till mina brister av sin andra hälft också. 

Det vore synd om de också ärver mina brister utan ngn som spär ut dem.

;;;
Mvh
Magrood

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Link to post
scorpio63

Gör som mig.

Fråga dig själv, är du religiös så du tror på jesus?

Tror du på asagudar?

Om du inte tror på något av dessa så berätta dom som dom sagor det är och låt dom undersöka själv om det.

I mitt huvud så är religion jättebra för personer som behöver flockledare.

Men kan man klara sig utan det där så lär man sig tänka själv.

En anmärkning mottagen för otrevligt sätt, så jag är inte ofelbar:-) Nu även en avstängning :-S Back again, Pattaya i Maj-Juni efter Kina. Sedan julresan 17Dec- 15Jan.

Link to post

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

Svara honom precis likadant som du gör till alla andra vuxna människor, dom är ju inte dumma bara för dom är 12år och ångrade du ditt svar så är det väl bara att förklara det för din son.

Ärlighet vinner 100 gånger av 100!

 

Finns väl inget värre än när en person "eller pappa" hittar på något som är politiskt korrekt som ska vara det ultimata svaret men lever själv efter ett annat motto - ungar är ju inte intelligensbefriade, berätta/förklara hur du själv tycker!

En politiker delar in människosläktet i två klasser: verktyg och fiender.(Friedrich Wilhelm Nietzsche)

Link to post

Hade igår en diskussion med min son, William som strax är 12 år.

 

Efter den pratstunden, satt jag och funderade lite på hur stort ansvar jag som utomlandsboende och ensam, svensktalade förälder har gentemot honom vad gäller språkbruk, traditioner och allmänt, svenskt uppförande.

 

William är ju född i Surin, men vi bodde nästan 2 år i Sverige när han var 7-8 år.

Så han fick en relativt god insyn i Sverige, skolan där och hur folk uppför sig på andra sidan klotet.

Han pratar och läser bra svenska och är en vettig liten kille.

 

Nu ställer han frågor som är så subjektiva att även jag, måste fundera lite innan jag svarar.

Och när jag svarar, så kan det hända att jag funderat "för länge" för att kunna ge ett svar som fungerar för en liten pojk på 11 år.

 

Det jag egentligen undrar över eller funderar på är hur länge jag kan vänta på att ändra på mina svar eller hur länge jag har på mig att ge ett svar utan att behöva oroa mig över de permanenta åsikter jag ger William med mina svar. 

Kan jag ge ett preliminärt svar idag och ändra mig senare??

Eller är svaren jag ger svar som sätter sig i hans sinne och blir svåra att ändra på vid senare skede...?

 

Gissar att många likt mig, sitter i liknande situation i Sverige, fast "tvärt om".

 

Sen detta med traditioner.

Jul, midsommar och andra högtider...

Svenska högtider.

Ska jag eller är jag tvingad att lära honom om våra högtider?

Julklappar, maträtter osv... Och hur går man till väga?

 

Julen är ju teoretiskt ganska lätt. Tomte, klappar och julgran.

Men stämningen är svår... 

 

Midsommar är för oss bara mat.

Ingen stång och inget annat. Så även här blir stämningen svår.

 

Vad har ni för funderingar om eget ansvar, gentemot era barn i förhållanden som är väldigt ensidiga?

 

 

Som vanligt är du så kryptisk att jag har lite svårt att riktigt greppa vad din fråga egentligen går ut på kompis. Men den verkar så där djup som jag vet att du ofta blir,, och som jag gillar så mycket. :)

 

Vad gäller ansvaret för Williams tillhörighetskänsla samt känsla för svenska (och finska) traditioner så skulle jag vilja hävda att precis allt ansvar ligger på dig. Sen hur viktiga eller oviktiga de känslorna sen eventuellt kommer att bli för William när han är vuxen är ju svårt att säga. Det beror väl mest på var han väljer att leva som vuxen. Men helt klart så kommer han ha missat en jätteportion av sin svenska tillhörighetskänsla när han växer upp i Thailand och missar nästan allt det svenska barn matas med av traditioner osv under uppväxtåren.

Precis som våra barn just nu berövas sin thailändska tillhörighetskänsla.

Att en känsla av tillhörighet (eller utanförskap), kan vara nog så viktig vet säkert du, som stått med bena på varsin sida av Östersjön under uppväxten.

 

Fast helt klart har du gjort bra ifrån dig vad gäller språket. William talade ju bra svenska redan innan ni flyttade till Sverige en tid, och då bara efter att ha haft dig att tala språket med. Det är inte illa pinkat. Och att William levt i Sverige och gått en tid i svensk skola är nog väldigt värdefullt eftersom det var under en ålder där man lätt präglas.

 

Våra barn klarar inte av att tala thai idag, även om de förstår språket. Och i det fallet känner jag skuld, även om det inte är min uppgift att tala det språket med dem.

Mest känner jag skuld för att vi inte varit i Thailand på 2,5 år nu. Under den tid där barn präglas som allra starkast språkmässigt.

Fast det beror ju i sin tur på att jag känt skuld över att vi tidigare "slösat" så mycket tid och pengar på att resa till Thailand och att vi därför en tid måste fokusera och lägga energi/ekonomi på vårt liv här i Sverige.

Vad gäller thailändska traditioner så har väl våra barn i princip noll koll. Visst de har varit med både vid loy krathong, songkran, på en himla massa tempelceremonier, bröllop, begravningar, munkceremonier, tam-bon mm, men vid så unga år att det redan fallit i glömska hos dem.

 

Vår pojk kunde ju tala thai före han kunde svenska, eftersom vi tillbringade den större delen av hans första 4 år i Thailand, men det är som bortblåst ur minnet nu vid 7,5 års ålder. Och snart 5 åriga flickan, som egentligen är väldigt språkbegåvad, har ju egentligen aldrig fått chansen eftersom vi inte varit i Thailand sen hon var dryga 2 år.

Hjälper inte att mamma talar thai med dem här hemma eftersom de mycket väl känner till att de kan svara henne enbart på svenska.

 

Så visst, jag känner skuld för att barnen ännu inte har någon starkare kunskap om, eller känsla för Thailändska kulturyttringar och traditioner. Jag vill ju så gärna att de ska känna sig lika thailändska som svenska.

Men som jag ser det är det väldigt svårt eftersom man inte har obegränsade resurser att ösa ur. I en tvåkulturell familj som vår, och er, så måste en av kulturerna till stora delar offras för att tillräckligt kunna nära den andre.

Dock hoppas jag åtminstone kunna ge dem en viss känsla för sitt thailändska arv, och förhoppningsvis även språket. Men det är bara att räkna med att det i så fall kommer kräva en massa missade svenska sommarlov och svenska somrar för både dem och mig. Och jag, och de, som älskar den svenska sommaren.

För rent praktiskt så kan vi ju inte vara längre perioder i Thailand annat än under sommaren pga barnens skolgång. Och återkommande längre perioder i Thailand är jag övertygad krävs om våra barn under uppväxten ska få en thailändsk tillhörighetskänsla och ett thailändskt språk.

 

Ansvaret är dock helt och hållet vårt fram tills dess barnen är så stora att de väljer själv. Och skuldkänslorna över att inte göra tillräckligt är svåra att ruska av sig, det dilemmat får vi leva med både du och jag. Linus och Lina är dock inte tillräckligt stora ännu för att komma med sådana där underfundiga frågor som jag förstår klurige William har. Så hur man ska svara på dem har jag ännu inte reflekterat över. Får kanske anledning att återkomma om det om en 5-6 år eller nåt.

 

 

 

 

Här en bild från idag på våra svensk/thailändska illbattingar. Har egentligen nog mycket jobb att ge dem tillräckligt av våra svenska kulturyttringar, eller norrländska. Vi var idag och köpte nya längdskidor åt båda eftersom skolan börjar åka med ungarna på idrotten till veckan. Dom växer ju så himla fort att det krävs nya skidpaket och nya skridskor varje vinter. Till det kommer sparkar, kälkar, pulkor, hjälmar, vinteroveraller, vinterskor, handskar, vantar, mössor, fleeceunderställ, stickade sockor osv osv. Det slipper ni i alla fall i den thailändska kulturen.

 

 

kultur_zps5247e895.jpg

 

 

 

Ps Till sommaren kommer vi förmodligen till Surin en månadssväng och då får Linus ge lite svenskt till P´William och William ge lite thailändskt tillbaka.

Edited by Kim

Ge dem du älskar vingar att flyga, rötter att komma tillbaka till och anledningar att stanna. "Dalai Lama"

Link to post
Sangwal

Som vanligt är du så kryptisk att jag har lite svårt att riktigt greppa vad din fråga egentligen går ut på kompis. Men den verkar så där djup som jag vet att du ofta blir,, och som jag gillar så mycket. :)

 

Vad gäller ansvaret för Williams tillhörighetskänsla samt känsla för svenska (och finska) traditioner så skulle jag vilja hävda att precis allt ansvar ligger på dig. Sen hur viktiga eller oviktiga de känslorna sen eventuellt kommer att bli för William när han är vuxen är ju svårt att säga. Det beror väl mest på var han väljer att leva som vuxen. Men helt klart så kommer han ha missat en jätteportion av sin svenska tillhörighetskänsla när han växer upp i Thailand och missar nästan allt det svenska barn matas med av traditioner osv under uppväxtåren.

Precis som våra barn just nu berövas sin thailändska tillhörighetskänsla.

Att en känsla av tillhörighet (eller utanförskap), kan vara nog så viktig vet säkert du, som stått med bena på varsin sida av Östersjön under uppväxten.

 

Fast helt klart har du gjort bra ifrån dig vad gäller språket. William talade ju bra svenska redan innan ni flyttade till Sverige en tid, och då bara efter att ha haft dig att tala språket med. Det är inte illa pinkat. Och att William levt i Sverige och gått en tid i svensk skola är nog väldigt värdefullt eftersom det var under en ålder där man lätt präglas.

 

Våra barn klarar inte av att tala thai idag, även om de förstår språket. Och i det fallet känner jag skuld, även om det inte är min uppgift att tala det språket med dem.

Mest känner jag skuld för att vi inte varit i Thailand på 2,5 år nu. Under den tid där barn präglas som allra starkast språkmässigt.

Fast det beror ju i sin tur på att jag känt skuld över att vi tidigare "slösat" så mycket tid och pengar på att resa till Thailand och att vi därför en tid måste fokusera och lägga energi/ekonomi på vårt liv här i Sverige.

Vad gäller thailändska traditioner så har väl våra barn i princip noll koll. Visst de har varit med både vid loy krathong, songkran, på en himla massa tempelceremonier, bröllop, begravningar, munkceremonier, tam-bon mm, men vid så unga år att det redan fallit i glömska hos dem.

 

Vår pojk kunde ju tala thai före han kunde svenska, eftersom vi tillbringade den större delen av hans första 4 år i Thailand, men det är som bortblåst ur minnet nu vid 7,5 års ålder. Och snart 5 åriga flickan, som egentligen är väldigt språkbegåvad, har ju egentligen aldrig fått chansen eftersom vi inte varit i Thailand sen hon var dryga 2 år.

Hjälper inte att mamma talar thai med dem här hemma eftersom de mycket väl känner till att de kan svara henne enbart på svenska.

 

Så visst, jag känner skuld för att barnen ännu inte har någon starkare kunskap om, eller känsla för Thailändska kulturyttringar och traditioner. Jag vill ju så gärna att de ska känna sig lika thailändska som svenska.

Men som jag ser det är det väldigt svårt eftersom man inte har obegränsade resurser att ösa ur. I en tvåkulturell familj som vår, och er, så måste en av kulturerna till stora delar offras för att tillräckligt kunna nära den andre.

Dock hoppas jag åtminstone kunna ge dem en viss känsla för sitt thailändska arv, och förhoppningsvis även språket. Men det är bara att räkna med att det i så fall kommer kräva en massa missade svenska sommarlov och svenska somrar för både dem och mig. Och jag, och de, som älskar den svenska sommaren.

För rent praktiskt så kan vi ju inte vara längre perioder i Thailand annat än under sommaren pga barnens skolgång. Och återkommande längre perioder i Thailand är jag övertygad krävs om våra barn under uppväxten ska få en thailändsk tillhörighetskänsla och ett thailändskt språk.

 

Ansvaret är dock helt och hållet vårt fram tills dess barnen är så stora att de väljer själv. Och skuldkänslorna över att inte göra tillräckligt är svåra att ruska av sig, det dilemmat får vi leva med både du och jag. Linus och Lina är dock inte tillräckligt stora ännu för att komma med sådana där underfundiga frågor som jag förstår klurige William har. Så hur man ska svara på dem har jag ännu inte reflekterat över. Får kanske anledning att återkomma om det om en 5-6 år eller nåt.

 

 

 

 

Här en bild från idag på våra svensk/thailändska illbattingar. Har egentligen nog mycket jobb att ge dem tillräckligt av våra svenska kulturyttringar, eller norrländska. Vi var idag och köpte nya längdskidor åt båda eftersom skolan börjar åka med ungarna på idrotten till veckan. Dom växer ju så himla fort att det krävs nya skidpaket och nya skridskor varje vinter. Till det kommer sparkar, kälkar, pulkor, hjälmar, vinteroveraller, vinterskor, handskar, vantar, mössor, fleeceunderställ, stickade sockor osv osv. Det slipper ni i alla fall i den thailändska kulturen.

 

 

kultur_zps5247e895.jpg

 

 

 

Ps Till sommaren kommer vi förmodligen till Surin en månadssväng och då får Linus ge lite svenskt till P´William och William ge lite thailändskt tillbaka.

Vem vet, då kanske vi syns till sommaren, planerar själv en sväng till Kap Choeng...

Rock on!

Så gott som oförstörd!

Link to post

Vem vet, då kanske vi syns till sommaren, planerar själv en sväng till Kap Choeng...

Rock on!

 

Det vore riktigt skoj. :)

Ge dem du älskar vingar att flyga, rötter att komma tillbaka till och anledningar att stanna. "Dalai Lama"

Link to post

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Similar Content

    • Enis
      By Enis
      Tjo
       
      Om jag står som ägare på en bil som jag har utlånad till en vän. Denne tycker något behöver servas på bilen och lämnar in den på service
       
      Vem jurist är ansvarig för kostnaden?
       
      /ENis
       
    • Khun Ken
      By Khun Ken
      Bangkok, 27 maj - Graden av undernäring bland barn i Thailand har ökat mellan 2006 och 2012, visar en undersökning om situationen för barn och kvinnor i Thailand.
       
      http://mcot-web.mcot.net/9ent/site/view/id/53844b8dbe0470aaea8b456b#.U4R61nJ_s4k
    • Naam kaeng
      By Naam kaeng
      "Res inte till Thalland med småbarn"
       
      Så skriver insändaren "Barnälskaren" i dagens Metro (www.metro.se)
       
      Personen skriver att det är en väldigt lång flygresa, att barn inte kan röra sig under resan och att de blir kinkiga eller gallskriker.
      Även att alla andra 200 på planet inte kan sova pga av detta.
       
      Dessutom att det är för varmt, mellan 32 - 34 grader, eller iskallt av ac-anläggning.
       
      Att barnen inte har skydd mot de sjukdomar som finns samt att de kan påverkas psykologiskt av långresor.
       
      Skribenten avslutar med att skriva:
       
      "Dessutom skulle många passagerare vilja åka på långresor där barn under fyra år inte är tillåtna.
       
       
      Och jag tänker att det kanske är just det sista som egentligen är det som personen retat upp sig på; att inte kunna sova på flyget pga skrikande barn. Och det i sig kan jag ha förståelse för. Inte att man sågar barn, eller föräldrar som gör sitt bästa med barnen. Utan att man blir irriterad över att inte kunna sova, helt mänskligt.
      Men påstå inte att det är genomskadligt för mitt barn att vara i Thailand.
       
      Min dotter var 1,5 år gammal när vi var över första gången med henne. Jag tror vi var borta i två månader.
      Hon sov i princip hela flygresan.
      Hon svettades ibland, som en annan, men klagade aldrig över värmen. Tvärtom tyckte hon om all tid i vattnet och att man inte behövde ha så mycket kläder på sig.
      Massor av Thailändare som var fram och ville leka och skapade glädje med sin närvaro och smittande leenden.
      De kallade flera gånger hennes fötter för små sköldpaddor och bjöd på spännande frukt hon aldrig sett eller smakat tidigare.
       
      Vi tillbringade en del tid i bushen (sittandes i babybjörn) där det förstås var en spännande värld att betrakta och i butikerna hade jag faktiskt råd att köpa en hel del av sakerna hon visade intresse för (till skillnad från Sverige)
       
      Så, summan av kardemumman, jag är kritiskt till insändaren.
       
      (Finner dock ingen sida att länka till)
       
      Vad tycker du? Inga småbarn i Thailand?
       

    • Enis
      By Enis
      http://www.boredpanda.com/animal-children-photography-elena-shumilova/
       
       
      Något drömskt över dessa bilder.
       
       
      /Enis
    • RoiET
      By RoiET
      Thailand är ett j--la skitland! Idag i alla fall. Ibland blir man mätt, fullständigt proppmätt, på Thailand.
       
      Min frus systerdotter träffade för typ fyra år sedan en pojke/man när hon flyttat till BKK för att jobba. Hon förälskade sig och inledde, tvärtemot alla moderns förmaningar, ett förhållande med denna pojke. En dag, några månader in i förhållandet, var de unga tu ute på en motorcykelutflykt som slutade med en krasch och att pojkvännen avled.  Alla blev naturligtvis fullständigt förkrossade. Framförallt pojkvännens mamma som miste sin enda son. Till stor glädje för systerdottern och den döda pojkvännens mamma så visade det sig snart att flickan var gravid. Frugans syster uppmanade sin dotter att tänka sig för och allvarligt fundera på abort då det ofta inte är oproblematiskt för en 18-årig, ogift änka att ta hand om ett barn i Thailand. "Svärmodern" försäkrade dock att hon skulle hjälpa till och ta hand om pojken medan mamman jobbade då barnet var "det enda" som fanns kvar efter hennes son. 
       
      Bla, bla.
       
      Så hoppar vi fram till idag. 
       
      Cliffhanger. medan jag går till kylskåpet.
       
×
×
  • Create New...