Varför är det så många som går all-in?

[SatanG]

Att ge bort sina pengar till någon annan bör nog inte ses som att man "satsar" och eventellt kan förlora "insatt kapital" - kapitalet är ju redan bortskänkt och därmed förlorat från första början. En gåva är en gåva.

Det hindrar dock inte mottagaren att vara lika snäll som givaren en gång var och därför i framtiden skänka tillbaka det erhållna beloppet om så önskas.

Men om detta lilla osäkerhetsmoment ingår i den brukade investeringskalkylen så kanske det finns en viss orsak till oro, vad vet jag?

SN

Well om man inte känner att man kan lita på sin fru går det ju alltid skriva usufruct på mark/hus vilket ger dig förfoganderätt så länge du lever. Sen delas tillgångar såsom bilar etc lika vid en eventuell skiljsmässa, vare sig det står i ditt eller hennes namn om nu inget äktenskapsord existerar. Så upp med mungiporna nu, vi lever bara en gång

 

/ SatanG

[John Khonken]

Varför bry sig. Jag skrev att frugan får allt som finns i Thailand. Det är hon värd. Då slipper man oroa sig

[Guest Siam-Nilsson]

Well om man inte känner att man kan lita på sin fru går det ju alltid skriva usufruct på mark/hus vilket ger dig förfoganderätt så länge du lever. Sen delas tillgångar såsom bilar etc lika vid en eventuell skiljsmässa, vare sig det står i ditt eller hennes namn om nu inget äktenskapsord existerar.

 

Så upp med mungiporna nu, vi lever bara en gång

 

/ SatanG

 

Om du tolkar det som att jag är butter därför att jag har skänkt en del pengar till min fru

som hon sedan har pytsat in i en kåk och en markbit som hon nu äger till fullo, så har du tolkat det fel.

Det är frågan om en gåva från mig, och det är hon värd, och som jag tidigare skrev så är min son

den enda arvingen till hennes egendom, vilket kan vara bra för honom. I alla fall om nu kåken fortfarande

finns kvar i hennes ägo den dagen som hon lägger näsan i vädret.

Det jag har försökt att beskriva och tycker är lite tokigt, är att vissa herrar säger att

de har gjort "investeringar" och köpt mark och hus etc. fast de i själva verket inte alls har köpt något till sig själv.

Däremot har de handlat till sin fru och flickvän, som sedan äger prylarna och fastigheten mm.

Det är dock vettigt att en del herrar i alla fall  har bemödat sig om att skriva ett usefruit-avtal,

för då har de i alla fall den "juridiska rätten" som ger dem möjligheten att bo kvar efter en skillsmässa.

Detta och synsättet på hur köpeavtal ska ingås är bara en principiell ståndpunkt från min sida,

och om nu andra vill göra på annat vis,

så är de varmt välkomna att göra precis vad det vill med sina stålar.

Stoppa dem i madrassen, köp aktier, handla Pizza för dem eller ge bort dem till någon ni älskar, gör vad ni vill.

En gång i tiden för ca 24 år sedan var jag också med och bekostade merparten av en rejäl villa utanför Bkk.

Även om jag var kär och litade få min sambo så var det inte frågan om någon gåva från min sida den gången.

Jag såg det mer som en gemensam investering eftersom hon då bar på min son.

Men innan jag gick med på att skaffa villan hade jag först sett till att ha ett aktiebolag och ett skrivet testamente mellan mig och damen.

När hon senare gick bort så var det inga problem för mig att göra vad jag ville med både marken och kåken.

Jag valde då att sälja allt och få tillbaka insatt kapital med råge. Därefter flyttade jag och grabben till Sverige,

men utan mitt förarbete och de vidtagna juridiska åtgärderna hade jag inte fått tillbaka ett rött öre.

Om jag och min grabb i framtiden ska vara med och bygga ut min nuvarande frus kåk och rusta upp den för några hundra tusen kr,  

ja då får hon allt ta och skriva över hälften på min grabb först. Han har dubbelt medborgarskap i Sverige och Thailand.

Därefter kan vi lätta på lädret och "satsa" alla tre, eller alla två, eftersom jag inte kommer att stå som ägare (det får väl bli en en gåva från mig).

Det är ju faktiskt hennes grabb också. Hon vuxenadopterade honom när han blev 18 (23).

Men detta byggprojektet har inte startat än ;-)

Vi får väl se när vi kör spaden i marken.

Grabben måste först plugga klart och skaffa sig ett välbetalt heltidsarbete innan det blir aktuellt.

 

SN

 

 

 

Ändrades Juli 18, 2013 av Siam-Nilsson

[evert 1]

Det kan ju också vara så enkelt att det bara säger klick, och då inte för bara den ena partnern utan för båda, trots språk och andra kulturskillnader. Då är det ingen ide att dra allt i långbänk, långa avstånd + kostsamma besöksresor. Funkar det sen är allt ok, om inte så får det bli läropengar. Det är den kvinnliga partnern som riskerar mest, för oss män handlar det bara oftast om pengar, eller?

Uttrycket, lätt fånget lätt förgånget behöver inte gälla jämt.

Själv ångrar jag inget.

[bond1]

Om du tolkar det som att jag är butter därför att jag har skänkt en del pengar till min fru

som hon sedan har pytsat in i en kåk och en markbit som hon nu äger till fullo, så har du tolkat det fel.

Det är frågan om en gåva från mig, och det är hon värd, och som jag tidigare skrev så är min son

den enda arvingen till hennes egendom, vilket kan vara bra för honom. I alla fall om nu kåken fortfarande

finns kvar i hennes ägo den dagen som hon lägger näsan i vädret.

Det jag har försökt att beskriva och tycker är lite tokigt, är att vissa herrar säger att

de har gjort "investeringar" och köpt mark och hus etc. fast de i själva verket inte alls har köpt något till sig själv.

Däremot har de handlat till sin fru och flickvän, som sedan äger prylarna och fastigheten mm.

Det är dock vettigt att en del herrar i alla fall  har bemödat sig om att skriva ett usefruit-avtal,

för då har de i alla fall den "juridiska rätten" som ger dem möjligheten att bo kvar efter en skillsmässa.

Detta och synsättet på hur köpeavtal ska ingås är bara en principiell ståndpunkt från min sida,

och om nu andra vill göra på annat vis,

så är de varmt välkomna att göra precis vad det vill med sina stålar.

Stoppa dem i madrassen, köp aktier, handla Pizza för dem eller ge bort dem till någon ni älskar, gör vad ni vill.

En gång i tiden för ca 24 år sedan var jag också med och bekostade merparten av en rejäl villa utanför Bkk.

Även om jag var kär och litade få min sambo så var det inte frågan om någon gåva från min sida den gången.

Jag såg det mer som en gemensam investering eftersom hon då bar på min son.

Men innan jag gick med på att skaffa villan hade jag först sett till att ha ett aktiebolag och ett skrivet testamente mellan mig och damen.

När hon senare gick bort så var det inga problem för mig att göra vad jag ville med både marken och kåken.

Jag valde då att sälja allt och få tillbaka insatt kapital med råge. Därefter flyttade jag och grabben till Sverige,

men utan mitt förarbete och de vidtagna juridiska åtgärderna hade jag inte fått tillbaka ett rött öre.

Om jag och min grabb i framtiden ska vara med och bygga ut min nuvarande frus kåk och rusta upp den för några hundra tusen kr,  

ja då får hon allt ta och skriva över hälften på min grabb först. Han har dubbelt medborgarskap i Sverige och Thailand.

Därefter kan vi lätta på lädret och "satsa" alla tre, eller alla två, eftersom jag inte kommer att stå som ägare (det får väl bli en en gåva från mig).

Det är ju faktiskt hennes grabb också. Hon vuxenadopterade honom när han blev 18 (23).

Men detta byggprojektet har inte startat än ;-)

Vi får väl se när vi kör spaden i marken.

Grabben måste först plugga klart och skaffa sig ett välbetalt heltidsarbete innan det blir aktuellt.

 

SN

 

 

 

Förbannat bra skrivet. Helt i min egen syn på saken

[Guest Siam-Nilsson]

Det kan ju också vara så enkelt att det bara säger klick, och då inte för bara den ena partnern utan för båda, trots språk och andra kulturskillnader. Då är det ingen ide att dra allt i långbänk, långa avstånd + kostsamma besöksresor. Funkar det sen är allt ok, om inte så får det bli läropengar.

 

Det är den kvinnliga partnern som riskerar mest, för oss män handlar det bara oftast om pengar, eller?

Uttrycket, lätt fånget lätt förgånget behöver inte gälla jämt.

Själv ångrar jag inget.

 

Får man fråga vad damen i fråga riskerar om farang-snubben köper en kåk till henne?

Kan det vara så riskabelt att få ta emot denna "kärleksgåva"?

 

SN

[evert 1]

Jag tänker mest på de som lurats till det gudsförgätna landet Sverige eller Västeuropa överhuvudtaget. Ok får hon en kärleksgåva, typ ett hus har hon säkert betalt för detta på något sätt, sedan hur är en annan fråga, ändå handlar det bara om pengar för farangen.

[Guest Siam-Nilsson]

Jag tänker mest på de som lurats till det gudsförgätna landet Sverige eller Västeuropa överhuvudtaget. Ok får hon en kärleksgåva, typ ett hus har hon säkert betalt för detta på något sätt, sedan hur är en annan fråga, ändå handlar det bara om pengar för farangen.

Usch ja, Fy för stora stygga Farangen som lurar de små oskyldiga thaiflickorna att göra tveksamma saker i syfte att få ett hus. Tur att det finns sådana hedersknyfflar som Evert som är undantaget som bekräftar regeln Phuu, jag är nog färdig med fler inlägg i den här tråden , , , , pallar helt enkelt inte mer . . .

[måne]

Allt som är investerat i Thailand har jag supit upp,förutom nåt hus och några moppar.Det som är helsäkert mitt är min garderob(shorts och t.shirts)ingen i vår by som kan ha mina fullvuxna kläder   kan jag sedan få bo för inte så många pengar när jag/vi är där så är det bra.Den som har investerat är frugan som flyttat till andra sidan jorden och lämnat släkten(som är viktig för en thai)för att bo med farangen.Nu är det ju en så satans granner farang så jag förstår att hon tog chansen   Jag kommer att fortsätta investera i barer och nöjesliv så länge jag andas,sån e jag 

[josa]

Ja och min fru har investerat i 30 rai gummiträdsodling, det är inte mycket pengar det rör sig om

och jag ser det mer som en pension för frugan för hon kommer inte att få ut så mycket i pension i Sverige.

Om det nu blir någon vinst på gummiplantagen så går det in på vårt gemensamma konto.

I fall det skulle skita sig mellan mig och min fru så är hon värd att få marken och gummiträden.

 

Josa

[Avregistrerad clion]

Hej!

 

Har gjort en betraktelse både här på forumet, internet allmänt samt även ute i "den riktiga världen" - Varför är det så vanligt att så många går all-in i ett förhållande med en person från Thailand?

 

Med detta menar jag att från att vara singel inom ett år eller två ha:

- gift sig

- skaffat gemensamma barn

- tar hand om sin nya kärleks tidigare barn från Thailand

- flyttat från sin etta med kokvrå till ett stort fint hus (här i Sverige)

- har byggt eller planerar att bygga ett hus i Thailand

- köpt mark i Thailand

- införskaffat andra egendomar i Thailand t.ex. bil

- överöst sin tee-rak med thaiguld

- osv, osv hoppas ni förstår, självklart så är detta väldigt generaliserande men min lista kan man nog både plussa på och radera några poster

 

Men min fundering är: varför måste allt gå så jävla fort - är det vad som krävs för att få förhållandet att fungera???

 

Många gånger så känns det som att man inte hunnit bryta den språkliga barriären innan detta pokerspel med all-in insats har satts igång, vad är viktigast in en relation, enligt mig att man känner varandra bra, kan umgås på ett relativt "jämn" nivå samt att man förstår varandra.

 

Det andra kommer av sig själv - när tiden har sin gång

ett av di mest intresangta  inläggen

här blir nog en massa olika svar

[Avregistrerad clion]

Allt som är investerat i Thailand har jag supit upp,förutom nåt hus och några moppar.Det som är helsäkert mitt är min garderob(shorts och t.shirts)ingen i vår by som kan ha mina fullvuxna kläder   kan jag sedan få bo för inte så många pengar när jag/vi är där så är det bra.Den som har investerat är frugan som flyttat till andra sidan jorden och lämnat släkten(som är viktig för en thai)för att bo med farangen.Nu är det ju en så satans granner farang så jag förstår att hon tog chansen   Jag kommer att fortsätta investera i barer och nöjesliv så länge jag andas,sån e jag 

Härligt vännen man lever bara en gång

[Avregistrerad clion]

Usch ja, Fy för stora stygga Farangen som lurar de små oskyldiga thaiflickorna att göra tveksamma saker i syfte att få ett hus. Tur att det finns sådana hedersknyfflar som Evert som är undantaget som bekräftar regeln Phuu, jag är nog färdig med fler inlägg i den här tråden , , , , pallar helt enkelt inte mer . . .

var det konjaken som sög musten ur dig 5555

[Avregistrerad clion]

Vadå bråttom har varit tillsammans med min fru i tio år, vi gifte oss för fem år sedan och vårt hus blev färdig byggt i vintras. Jag tycker vi har skyndat långsamt.

Helt klart

[Avregistrerad clion]

Jag tycker inte heller att man ska gå omkring och vara orolig över för att man har bidragit ekonomiskt eller vill sponsra div projekt i Thailand.

Snarare bör man väl se nyktert och krasst på saken, och även våga erkänna för sig själv att man som Farang faktiskt inte äger någon mark i Thailand.

Min egen fru/sambo äger en riktigt hyfsad kåk och lite mark utanför Korat, och till den har även jag bidragit till ekonomiskt.

Denna medfinansiering ser inte jag som någon "investering" som jag själv kan räkna hem om det skulle bli aktuellt med en försäljning.

Jag har bidragit ekonomiskt till denna boning därför att jag tycker om frugan och för att hon har varit hygllig ärlig mot mig.

Jag hade råd att hjälpa till, inte konstigare än så.

Kåken fungerar även som en bostad åt hennes pappa, och när pappa trivs och mår bra, så mår även min fru bra och är glad.

En nöjd och glad Thailändska är som bekant bra mycket trevligare att umgås med, än en sur och orolig sådan.

Men för den skull så inbillar jag mig inte att jag är en någon delägare i vare sig huset eller marken utanför Korat.

Dock kan min son ärva denna fastighet, vilket kanske kan bli kul för honom en vacker.

Även en dyr förlovningsring fick frugan av mig för några år sedan och i den har jag inte heller någon ägarandel.

Varför fantisera och lura sig själv när man faktiskt har givit bort saker eller varit medfinansiär till andras drömmar?

Det är svårt att säga om det är trist eller lite lustigt att se och höra div herrar på exempelvis MPR som i exalterade ordalag

gärna skriver och ger sken av att de är både husägare, markägare och framgångsrika bönder av olika slag,

när det i själva verket är så att de inte äger mycket mer än inkråmet, dvs möblerna och sitt eget Singha-Linne i Thailand ;-)

Inte ens inköpta dyra bilar och mopeder bryr de sig om att registrera i sitt eget namn - allt skrivs av bekvämlighetsskäl på frun/flickvännen.

Herrarna säger ofta "det är ingen fara, jag litar på min fru, självklart delar vi lika, jag har råd att ta smällen, etc" .

Man ska inte lura sig själv och andra - Till syvende och sist så är antalet faranger som har fått vara med och dela

på vinsten vid en försäljning av mark i Thailand; ganska lätträknade. . .

SN

Bra svar SN

[Avregistrerad clion]

Jag förstår inte varför ni gnäller på era respektive, hade jag haft  en kvinna som söp som ni beskriver här att ni gör så hade jag stuckit från henne för länge sedan. Hade först berättat för henne vad jag tycker om hennes drickande och även säga att om hon inte slutar så går jag.

 

Kram från en nykter alkis

 

gubben

Gött at du är på benen i gen gubbtjyv

[Avregistrerad clion]

själv gick jag på en blåsning nu i juni

hade ju träffat en dam på thai love links från surin

hon mötte mig på suvan allt var frid å fröjd

vi bodde hos Maitan jag var i 6 himlen 

en morgon när jag vakna hade hon dratt

hon nöp mig på 80000bath

som tur va så hjälpte mig Matan med pengar tills jag kom hem  

ja ja man lär sig hela tiden

men det finns mängder av nya blommor  nu i sept ska jag ner och träffa en en ny dam som jag har haft kontakt med  ett tag får se om det blir nån kontakt

sen är det en till som jag träffa på midsommar afton å en liten fest      

[Moipenyang]

Jag tycker inte heller att man ska gå omkring och vara orolig över för att man har bidragit ekonomiskt eller vill sponsra div projekt i Thailand.

Snarare bör man väl se nyktert och krasst på saken, och även våga erkänna för sig själv att man som Farang faktiskt inte äger någon mark i Thailand.

Min egen fru/sambo äger en riktigt hyfsad kåk och lite mark utanför Korat, och till den har även jag bidragit till ekonomiskt.

Denna medfinansiering ser inte jag som någon "investering" som jag själv kan räkna hem om det skulle bli aktuellt med en försäljning.

Jag har bidragit ekonomiskt till denna boning därför att jag tycker om frugan och för att hon har varit hygllig ärlig mot mig.

Jag hade råd att hjälpa till, inte konstigare än så.

Kåken fungerar även som en bostad åt hennes pappa, och när pappa trivs och mår bra, så mår även min fru bra och är glad.

En nöjd och glad Thailändska är som bekant bra mycket trevligare att umgås med, än en sur och orolig sådan.

Men för den skull så inbillar jag mig inte att jag är en någon delägare i vare sig huset eller marken utanför Korat.

Dock kan min son ärva denna fastighet, vilket kanske kan bli kul för honom en vacker.

Även en dyr förlovningsring fick frugan av mig för några år sedan och i den har jag inte heller någon ägarandel.

Varför fantisera och lura sig själv när man faktiskt har givit bort saker eller varit medfinansiär till andras drömmar?

Det är svårt att säga om det är trist eller lite lustigt att se och höra div herrar på exempelvis MPR som i exalterade ordalag

gärna skriver och ger sken av att de är både husägare, markägare och framgångsrika bönder av olika slag,

när det i själva verket är så att de inte äger mycket mer än inkråmet, dvs möblerna och sitt eget Singha-Linne i Thailand ;-)

Inte ens inköpta dyra bilar och mopeder bryr de sig om att registrera i sitt eget namn - allt skrivs av bekvämlighetsskäl på frun/flickvännen.

Herrarna säger ofta "det är ingen fara, jag litar på min fru, självklart delar vi lika, jag har råd att ta smällen, etc" .

Man ska inte lura sig själv och andra - Till syvende och sist så är antalet faranger som har fått vara med och dela

på vinsten vid en försäljning av mark i Thailand; ganska lätträknade. . .

SN

Om man har råd att ta smällen har man lurat sig själv då? Eller blev du lurad också.. För mig är det viktigaste av allt är att

min fru har möjlighet att ge min son så bra uppväxt och tillvaro som möjligt.

[Moipenyang]

själv gick jag på en blåsning nu i juni

hade ju träffat en dam på thai love links från surin

hon mötte mig på suvan allt var frid å fröjd

vi bodde hos Maitan jag var i 6 himlen 

en morgon när jag vakna hade hon dratt

hon nöp mig på 80000bath

som tur va så hjälpte mig Matan med pengar tills jag kom hem  

ja ja man lär sig hela tiden

men det finns mängder av nya blommor  nu i sept ska jag ner och träffa en en ny dam som jag har haft kontakt med  ett tag får se om det blir nån kontakt

sen är det en till som jag träffa på midsommar afton å en liten fest      

Hade du cash på rummet?? Polisanmälan? Hoppas det går bättre nästa gång..

[SatanG]

Om du tolkar det som att jag är butter därför att jag har skänkt en del pengar till min fru

som hon sedan har pytsat in i en kåk och en markbit som hon nu äger till fullo, så har du tolkat det fel

.

Det är frågan om en gåva från mig, och det är hon värd, och som jag tidigare skrev så är min son

den enda arvingen till hennes egendom, vilket kan vara bra för honom. I alla fall om nu kåken fortfarande

finns kvar i hennes ägo den dagen som hon lägger näsan i vädret.

Det jag har försökt att beskriva och tycker är lite tokigt, är att vissa herrar säger att

de har gjort "investeringar" och köpt mark och hus etc. fast de i själva verket inte alls har köpt något till sig själv.

Däremot har de handlat till sin fru och flickvän, som sedan äger prylarna och fastigheten mm.

Det är dock vettigt att en del herrar i alla fall  har bemödat sig om att skriva ett usefruit-avtal,

för då har de i alla fall den "juridiska rätten" som ger dem möjligheten att bo kvar efter en skillsmässa.

Detta och synsättet på hur köpeavtal ska ingås är bara en principiell ståndpunkt från min sida,

och om nu andra vill göra på annat vis,

så är de varmt välkomna att göra precis vad det vill med sina stålar.

Stoppa dem i madrassen, köp aktier, handla Pizza för dem eller ge bort dem till någon ni älskar, gör vad ni vill.

En gång i tiden för ca 24 år sedan var jag också med och bekostade merparten av en rejäl villa utanför Bkk.

Även om jag var kär och litade få min sambo så var det inte frågan om någon gåva från min sida den gången.

Jag såg det mer som en gemensam investering eftersom hon då bar på min son.

Men innan jag gick med på att skaffa villan hade jag först sett till att ha ett aktiebolag och ett skrivet testamente mellan mig och damen.

När hon senare gick bort så var det inga problem för mig att göra vad jag ville med både marken och kåken.

Jag valde då att sälja allt och få tillbaka insatt kapital med råge. Därefter flyttade jag och grabben till Sverige,

men utan mitt förarbete och de vidtagna juridiska åtgärderna hade jag inte fått tillbaka ett rött öre.

Om jag och min grabb i framtiden ska vara med och bygga ut min nuvarande frus kåk och rusta upp den för några hundra tusen kr,  

ja då får hon allt ta och skriva över hälften på min grabb först. Han har dubbelt medborgarskap i Sverige och Thailand.

Därefter kan vi lätta på lädret och "satsa" alla tre, eller alla två, eftersom jag inte kommer att stå som ägare (det får väl bli en en gåva från mig).

Det är ju faktiskt hennes grabb också. Hon vuxenadopterade honom när han blev 18 (23).

Men detta byggprojektet har inte startat än ;-)

Vi får väl se när vi kör spaden i marken.

Grabben måste först plugga klart och skaffa sig ett välbetalt heltidsarbete innan det blir aktuellt.

 

SN

 

 

 

Hahaha inte en chans att jag tolkar dig som butter. Under de år jag läst dina inlägg så har jag sett dem som både underfundiga, humoristiska och även allvarliga t.ex den mörka tiden i Bkk då din fd fru lämnade.

Min mening "upp med mungiporna" var bara menat att lätta upp lite på allvaret i denna fråga samt påminna andra att ALLT måste inte gå till frugan vid en seperation. Det går i viss mån att skydda sig om man är osäker.

Personligen anser jag att min fru tog en större risk än mig i vårt förhållande då hon först, ensam, tog ett lån på knappt 5 miljoner för att köpa ett hus som vi ville bo i. Sedan blev gravid vilket var ett gemensamt beslut men jag kan dra till vilket land som helst, när som helst och då är det hon ensam som står där med resultatet och en investering kan ju även bestå av annat än pengar. Eller hur?

Nu delar vi naturligtvis på lån och levnadskostnader etc och det betyder, som du säger att, den delen som vi lägger på lånet egentligen är en gåva till henne. Eller så kan man som jag, se det som en plattform för våran son, förstår att du håller med mig där.

Lånet tar nog 2 år till innan det är betalt så än så länge står huset i bankens namn, sedan skriver vi sannolikt sonen som ägare och ev. ett usufruct på mig som frugan vill ha det ifall något händer henne och därigenom förenkla emot xenofobiska thailändska myndigheter. Iom att man med tiden bättre och bättre lär sig läsa en person och dennes egenskaper så känner jag mig inte det minsta orolig.

 

 

 

MVH / SatanG

Ändrades Juli 19, 2013 av SatanG

[måne]

Hahaha inte en chans att jag tolkar dig som butter. Under de år jag läst dina inlägg så har jag sett dem som både underfundiga, humoristiska och även allvarliga t.ex den mörka tiden i Bkk då din fd fru lämnade.

Min mening "upp med mungiporna" var bara menat att lätta upp lite på allvaret i denna fråga samt påminna andra att ALLT måste inte gå till frugan vid en seperation. Det går i viss mån att skydda sig om man är osäker.

Personligen anser jag att min fru tog en större risk än mig i vårt förhållande då hon först, ensam, tog ett lån på knappt 5 miljoner för att köpa ett hus som vi ville bo i. Sedan blev gravid vilket var ett gemensamt beslut men jag kan dra till vilket land som helst, när som helst och då är det hon ensam som står där med resultatet och en investering kan ju även bestå av annat än pengar. Eller hur?

Nu delar vi naturligtvis på lån och levnadskostnader etc och det betyder, som du säger att, den delen som vi lägger på lånet egentligen är en gåva till henne. Eller så kan man som jag, se det som en plattform för våran son, förstår att du håller med mig där.

Lånet tar nog 2 år till innan det är betalt så än så länge står huset i bankens namn, sedan skriver vi sannolikt sonen som ägare och ev. ett usufruct på mig som frugan vill ha det ifall något händer henne och därigenom förenkla emot xenofobiska thailändska myndigheter. Iom att man med tiden bättre och bättre lär sig läsa en person och dennes egenskaper så känner jag mig inte det minsta orolig.

 

 

 

MVH / SatanG

Dags att klippa gräsmattan   Lycka till

[Avregistrerad clion]

Hade du cash på rummet?? Polisanmälan? Hoppas det går bättre nästa gång..

Nä hon la nånting i ölen och fick lurat med mig till atm

[Moipenyang]

Nä hon la nånting i ölen och fick lurat med mig till atm

O fyfan..frugan varna mig för att släppa nån när inpå då d har nån mystisk drog som får dig att ge allt.

[khun-petch]

Jag har nog skänkt ett par miljoner thb och jag har aldrig nån gång trott att det varit en ekonomisk placering.Vi har inga barn vilket

är bra då det finns redan.Men en härlig sambo som jobbade förut men som jag nu bett vara hemma och ta hand om hus o hem.

Inclusive svärfar.Om vi bryter upp eller jag dör så blir jag utan.Vill man placera pengar så finns det andra mer eller mindre bra

lösningar,men det är fel att blanda ihop familjebildning med ekonomiska placeringar.

[Guest wUThai]

Jag tycker inte heller att man ska gå omkring och vara orolig över för att man har bidragit ekonomiskt eller vill sponsra div projekt i Thailand.

Snarare bör man väl se nyktert och krasst på saken, och även våga erkänna för sig själv att man som Farang faktiskt inte äger någon mark i Thailand.

Min egen fru/sambo äger en riktigt hyfsad kåk och lite mark utanför Korat, och till den har även jag bidragit till ekonomiskt.

Denna medfinansiering ser inte jag som någon "investering" som jag själv kan räkna hem om det skulle bli aktuellt med en försäljning.

Jag har bidragit ekonomiskt till denna boning därför att jag tycker om frugan och för att hon har varit hygllig ärlig mot mig.

Jag hade råd att hjälpa till, inte konstigare än så.

Kåken fungerar även som en bostad åt hennes pappa, och när pappa trivs och mår bra, så mår även min fru bra och är glad.

En nöjd och glad Thailändska är som bekant bra mycket trevligare att umgås med, än en sur och orolig sådan.

Men för den skull så inbillar jag mig inte att jag är en någon delägare i vare sig huset eller marken utanför Korat.

Dock kan min son ärva denna fastighet, vilket kanske kan bli kul för honom en vacker.

Även en dyr förlovningsring fick frugan av mig för några år sedan och i den har jag inte heller någon ägarandel.

Varför fantisera och lura sig själv när man faktiskt har givit bort saker eller varit medfinansiär till andras drömmar?

Det är svårt att säga om det är trist eller lite lustigt att se och höra div herrar på exempelvis MPR som i exalterade ordalag

gärna skriver och ger sken av att de är både husägare, markägare och framgångsrika bönder av olika slag,

när det i själva verket är så att de inte äger mycket mer än inkråmet, dvs möblerna och sitt eget Singha-Linne i Thailand ;-)

Inte ens inköpta dyra bilar och mopeder bryr de sig om att registrera i sitt eget namn - allt skrivs av bekvämlighetsskäl på frun/flickvännen.

Herrarna säger ofta "det är ingen fara, jag litar på min fru, självklart delar vi lika, jag har råd att ta smällen, etc" .

Man ska inte lura sig själv och andra - Till syvende och sist så är antalet faranger som har fått vara med och dela

på vinsten vid en försäljning av mark i Thailand; ganska lätträknade. . .

SN

Riktigt bra inlägg av SN!

 

Frugan håller på att bygga hus till sina föräldrar som hon sen kommer att äga. Hon har jobbat och skickat pengar till bygget men utan min hjälp hade det inte blivit nåt hus. Jag ser det inte som en investering eller inbillar mig att jag kommer har nån rätt över huset eller marken även att frugan har sagt att hon kommer sätta mitt namn på huset, men det gör hon av en anledning, det är för att ingen annan i familjen förutom hennes mor och far ska bo där. Mitt namn och mitt "ägande" är för att dom ska fatta att huset inte är till för nån annan än för föräldrarna och att det i slutänden är frugan och "jag" som äger det och bestämmer över det. Ska nån annan bo där så är det frugan som bestämmer det och godkänner det. Huset kommer stå till mitt förfogande så länge vi lever ihop.. och skulle det ta slut nån dag, så kommer jag inte vilja ha nåt med huset eller marken att göra. Jag är bara glad att jag kunnat hjälpa frugan och framförallt hennes föräldrar till att få ett bra boende som dom kan njuta av under sin sista tid.