Från Göteborg till Bangkok på cykel

[Banankontakt 6,922]

Jag tycker personligen att det låter som en närmast hopplös uppgift att cykla från Göteborg ända till Bangkok.

 

Så länge det cyklas i europa är det kanske inte så komplicerat men när man cyklar in i osivilicerade länder som Iran, Afghanistan och pakistan kanske det blir lite värre och hur ska det cyklas via indien??

Genom de stora bergsområdena i Bangladesh och norra indien??? För annars ligger ju indiska oceanen i vägen

 

BTT

Vad som är en hopplös uppgift skiljer sig nog väldigt från person till person. För oss ryms denna cykelresa inom rimlighetens gräns medan andra tycker det är stolleprov. Sådant som vi tycker är stolleprov kanske andra tycker är helt normalt.

 

Att cykla mellan Europa och Asien är inte så ovanligt som man kan tro. Göran Kropps cykeltur har ju redan nämnts och vi har stött på många andra som är ute på liknande turer. Senast var förra veckan då vi sprang på en polack som är på väg till Sydney. För ett par veckor sedan cyklade vi under två dagar ihop med två britter som skulle till Indien respektive Rayong!!!

 

Vi är nu i Georgien och skall ta färja över Kaspiska havet i Azerbadjan. Detta är B-alternativet då A-alternivet Iran föll bort i våras pga. dom inte ger visum till ensamresenärer under perioden före och under sommarens presidentval. Iran är lite av standardrutten för dom som skall cykla till Asien och tvärtom om vad man kan tro råder det en delad mening inom cykelsubkulturen att Iran är "peak of hospitality". Dom må ha en knäpp regering, men folket bemöter tydligen cyklister och andra resenärer på ett mycket gästfritt sätt. Vi fick det senast bekräftat av en annan thailändsk cyklist som vi hängde med några dagar här i Georgien och som cyklat runt i Iran i en dryg månad.

 

Mellan Kina och Pakistan går den berömde Karakoram Highway vilken lockar många cyklister, men vi skall inte ta den vägen den här gången. Kommer man till Pakistan är man snart i Indien och därifrån kommer man inte vidare landvägen. Genom Burma är det kört och från Indien kommer man inte in i Kina, ej heller från Nepal. Indien är världens största återvändsgränd, men i diverse cykelforum på nätet hoppas man på att demokratiseringsprocessen i Burma skall leda till att man kan cykla den vägen istället för den långa omvägen genom Kina. 

[Banankontakt 6,922]

Tack till Banankontakt för en mycket intressant tråd. Undrar hur man bär sig åt för att hitta en thailändska som frivilligt sätter sig på en cykel? Från Sverige till Thailand. Mitt hus ligger längst in i ett "ghetto" så vi har ca 400 m till "stora vägen". Jag köpte cyklar till "ungdjävlarna" för att de skulle slippa gå till skolbussen som alltså hämtar upp utanför området.   Efter 2 månader dagligt gnäll av hur jobbigt det var att cykla dessa 400 m gav jag upp och köpte dom en moppe.

 

Tack själv

 

 

Sambon och jag hittade varandra långt innan vi började cykla ihop. Vi gillar friluftsaktiviteter och när vi flyttade till Sverige försökte jag introducera henne för kajakpaddling, men hon gillade det aldrig. Däremot cyklade hon 9 km enkel väg in till centrum för att spara pengar under tiden vi båda pluggade. Samma år skulle jag göra en svensk klassiker men tvingades lämna återbud vätternrundan. Sambon tyckte det var synd på 800 spänn och tog min biljett och körde själv. Vältränad efter vättern tyckte hon vi skulle göra en cykeltur i Provence senare på sommaren och på den vägen är det. Så man kan nog säga att det nog är mer hon som dragit in mig i cykelturistandet än tvärtom.  

 

Därefter har vi upptäckt att cykling är en boomande sport i Thailand. Jag har en gammal begagnad racer ståendes i Bangkok och brukar köra på den tillsammans med ett gäng när vi är där på semester och många i det sällskapet är riktigt duktiga. Däremot är det nog tyvärr en lång uppförsbacke att få thailändare att använda cykel som vardagligt transportmedel. Du har ju själv märkt detta på ett handfast sätt. Kanske ett cykel-wii-spel skulle bli mer använt. men då kommer ungarna ju förstås aldrig fram till den där busshållplatsen

[Banankontakt 6,922]

Vi är nu i den sydgeorgiska staden Bojormi - känd för sitt mineralhaltiga och stinkande vatten...

 

Detta blir ett nästan cykelfritt inlägg med vanliga turistbilder från vår vistelse i Istanbul - staden med ett ben i Europa och ett annat i Asien

 

Istanbul

Ingen av oss hade varit i Istanbul tidigare så vi ville få möjlighet att stanna ett par dagar för att se lite sevärdheter. 

 

Aya Sophia var en upplevelse. Typ 1500 år gammal och först kyrka, sedan moské och nu museum. Väldigt mycket turister men det är det ju ofta i stora städers största turistattraktioner. 

 

Intill Aya Sofia ligger den blå moskén som fått sitt namn av den blåa tonen i mosaiken på insidan. Pampigt värre, men lång kö för att få komma in. Bilden visar taket.

 

Galatabron över viken ”the golden horn” är en klassiker. Folk står och fiskar från bron och vi passerade ett antal gånger vid olika tider och insåg då att dom fångade olika sorters beroende när på dygnet det var. 

 

Under Galatabron finns restauranger som säljer Balik Ekmek dvs. fisk i bröd. Det lär vara en klassiker i Istanbul men kändes mest som en turistfälla där man kränger på turister en bit makrill i en baguette. 

 

Gångtunneln under bron var packad med folk och varustånd. Kändes lite som MBK i Bangkok.

 

Skoputsare i ivrig diskussion med sin kund.

 

Säsongen med färska grönsaker kommer igång lite tidigare i i Turkiet än i Sverige. Tomaterna smakade till och med tomat vilket dom ju inte gör hemma vid den tiden av året. 

 

Mat verkar vara lika viktigt för turkarna som för thailändarna. Det åts överallt och gott var det. Och är man i Turkiet för första gången så måste man ju på ort och ställe testa det berömda turkiska kaffet.

 

Burak och Gökhan är två stycken turkiska långfärdscyklister som i månadsskiftet oktober/november (!!!!) cyklade mellan Oslo och Köpenhamn och då bodde hos oss i två nätter. Gökhan jobbar inom resebranschen och fixade hotell åt oss i tre nätter inne i centrala Istanbul. 

När vi var färdigturistade i centrum kom han och mötte oss och trampade med oss hem till Burak vars familj vi skulle bo hos i ytterligare fyra dagar.  Buraks familj bor på asiatiska sidan och ståendes på färjan som tog oss över Bosporen fick vi vinka adjö till Europa. 

 

Cyklarna stod också parkerade på däck, men dom visade inga tecken på upphetsning över att snart få rulla på en annan kontinents vägar.

 

Buraks familj som pendlar mellan sina två boenden i Istanbul och Zonguldak på svarta havskusten, tog emot oss med öppna famnen och såg till att vi aldrig var hungriga. Mormor bor hos familjen halvårsvis.

 

Liksom när man är gäst hos någon i Thailand så dröjer det inte länge mellan måltiderna när man är gäst hos någon i Turkiet. Väldans tur att vi bränner lite kalorier om dagarna för annars hade vi snart sett ut som fotbollar.

 

På tal om fotboll så var vi ute en kväll på stan en kväll när istanbullaget Fenerbache skulle spela match och en stor grupp supporters hade samlats i ett gathörn och sjöng sånger och hejaramsor för att komma i rätt stämning. Totalt ointresserade av fotboll insåg vi dock snart att turkarna är lika galna i fotboll som thailändarna. Vi lärde oss snabbt namnen på några viktiga turkiska lag vilket senare visade sig fungera bra för att bryta isen när vi skulle kommunicera med folk vi inte kunde tala med pga språkproblem.

 

Efter att ha bott på vandrarhem, enkla hotell och tält var det skönt att få komma hem till en familj och vara med dem ett tag. Att packa upp väskorna utan att behöva packa dem igen följande morgon var underbart. Jag gillar att laga mat och under de nära två månader vi varit iväg har jag inte lagat annan mat än på friluftsköket så det var roligt att få härja lite i ett riktigt kök igen.

 

I Turkiet är dom duktiga på sötsaker och efterrätter och en dag tog vårt värdpar ut oss till ett ställe för att dricka the och äta efterrätter. Vi beställde in varsin efterrätt, men jag tror att jag och sambon vräkte i oss 3,5 av de fyra skålarna på bordet...

 

På kvällen under vår sista kväll i Istanbul tog familjen med oss till en utomhus theservering. Det var lite kallt, men vi fick filtar och satt på golvet i små bås och drack the medan vi spanade på ljusen från centrum på den europeiska sidan samtidigt som stora fartyg seglade förbi i mörkret.

 

[audirs2 58,852]

Fan vad grymt asså!  

[stefan5300 119,402]

En imponerande cykeltur    , skulle själv aldrig tänka mig tanken att göra denna rumpgnidarresa.

[Banankontakt 6,922]

Nu sitter vi i Tbilisi och här verkar vi ha fastnat i väntan på diverse visum till centralasien och vad kan vara bättre att göra då än att uppdatera denna tråden med bilderna från Turkiet.

 

 

Turkiet

Många frågar hur vi orkar cykla så långt, om vi får ont i rumpor och ben och så vidare. Vårt svar är då att det är en större mental än fysisk utmaning vi tagit oss an.  Att sitta på sadeln hela dagen för att på kvällen ta fram en världskarta och inse att dagens slit inte tagit oss märkbart närmare Bangkok vore mentalt nedbrytande så för att klara den mentala biten har vi delat in resan i segment där första segmentet var Göteborg-Istanbul. Bilden nedan visar när vi står redo att ge oss ut på segment nummer två som är mellan Istanbul och Baku. Visa av besväret av att ta oss in i Istanbul hade vi gått och oroat oss i ett par dagar för hur besvärligt det skulle bli att ta oss ut ur stan.

 

Att cykla ut ur Istanbul var dock betydligt lättare än vi trott men just som vi började andas ut hördes ett märkligt ljud från sambons cykel. Det var vevlagret som både knäppte och glappade och med tanke på att cykeln var nyservad var vi rejält irriterade. Vi svängde in på en bensinstation för att ringa, sms:a och mejla till kompisar och verkstad i Istanbul för att fråga om var närmaste verkstad fanns. Bäst som vi stod där dök det upp en kvinna och sade att det fanns en cykelaffär i närheten av där hon bodde. Vi trampade iväg bakom hennes bil bara för att upptäcka att affären flyttat. Eftersom vi behövde mejla bjöd hon hem oss och det slutade med att vi fick både middag och en sängplats för natten. Deniz som kvinnan hette sade att vi kunde stanna så länge vi behövde på morgonen efter och slänga in nycklarna i brevinkastet. Turkisk gästfrihet slår det mesta.

 

Deniz bodde med sin lilla dotter i en marklägenhet i stadens östra utkanter och våra cyklar fick bo på hennes lilla gräsmatta.

 

Efter diverse kontakter med verkstaden i Istanbul beordrades vi tillbaka. Efter att ha lämnat cyklarna blev det till att ta in på hotell och för första gången fick vi äta något i Turkiet som inte föll oss på läppen. Det var en soppa som av smaken att döma förmodligen bestod i 3 dl vatten och 1 tub tandkräm.

 

Cykelverkstadens ägare talar både tyska och engelska men eftersom han inte var där fick vi tala med hans underhuggare som kunde sämre engelska än vi kunde turkiska. Vevlager finns i ett antal olika kvaliteter, dimensioner och gängtyper så det var inte helt lätt att klara ut vad vi ville ha. Papper och penna löser dock det mesta.

 

Så snart cyklarna var klara lämnade vi Istanbul för andra gången. Vi siktade mot badorten Sile på Svarta Havskusten. Eftersom vi startat sent kom vi fram när det var mörkt och svårt att hitta tältplats. Vi hamnade därför på ett vandrarhem men för att spara pengar lagade vi mat på vårt kök inne i rummet.

 

Kustvägen längs Svarta Havet är känd för att vara backig och regnig men samtidigt väldigt grön och lummig. Denna lummighet fick vi snart se prov på. Skirt gröna nyutslagna ekskogar kantade vägen och kor gick fria i dikeskanterna. Vägen var fin men rejält krokig och det var gott om motorcyklister.

 

Ekar - kändes nästan som hemma...

 

Våren verkade ha kommit på riktigt och vi köpte resans första glass på en mack.

 

På kvällen hittade vi den ultimata tältplatsen. En enslig kulle med fantastisk utsikt över en långsträckt dal. Room with a view är det minsta man kan säga...

 

Strax före solnedgången kom ett en flock på omkring 20 storkar flygande. Dom gjorde ett par vändor runt kullens topp innan dom slog sig ner i trädtopparna nedanför. Kolla noga så syns ett par storkar i trädet i mitten. 

 

Det blev sedan ytterligare ett antal vändor och vi stod som förstummade över att få se så många storkar majestätiskt cirkla runt oss på så nära håll.

 

Vi har besökt hundratals bensinstationer så här långt. I centraleuropa gjorde vi det för att värma oss och få i oss lite automatkaffe. I Turkiet var syftet att vila oss och få i oss lite kall coca-cola och/eller annan onyttighet.

 

Så gott som alla bensinstationer bjuder dock sina besökare på gratis the. Vi brukar ofta inte mer än hinna parkera innan vi har varsitt glas sött the i näven.

 

The görs på annorlunda sätt än hemma. Ett mycket starkt the kokas i en liten kittel som står ovanpå en lite större där vatten för spädning värms. När thet serveras blandar man lite av det starka thet med det heta spädvattnet och häller upp i glas med karakteristisk midja. Två sockerbitar verkar alltid läggas med på fatet.

 

Solfångare på taken var en mycket vanlig syn i Turkiet. Dom satt på vart och vartannat hus, såväl fina som lite mer ruckelliknande. Dessa solfångare börjar ju synas lite här och var i Thailand också och det är säkert ett bra sätt att spara pengar när energikostnaderna bara stiger.

 

 

Fortsättning följer strax.. 

[Banankontakt 6,922]

Så fortsätter vi genom Turkiet..

 

 

Efter att under flera dagar följt vägen längs Svarta Havet började den plötsligt att gå väldigt strandnära. Vår vana trogna måste vi ha en bild på oss själva och cyklarna på stranden vid varje hav vi kommer till så det blev till att baxa ut allt på stranden för fotogragering.

 

Våra turkiska kompisar hade sagt att det skulle vara för kallt för att bada. Jag var dessutom nyfiken på hur salt svarta havet är så det var bara att kliva i och prova. Svaret blev att svarta havet har bräckt iskallt vatten, åtminstone i slutet på april.

 

Länge fanns det gott om plats och fina ställen att sätta tältet på men efter 30 mil från Istanbul ändrade sig landskapet och bergen kom väldigt nära havet. Det var inte mycket platt mark mellan berg och hav och den som fanns var antingen bebyggd eller bestod bara av vägen. Tältplatser blev svåra att hitta och vi fick ta in på enkla hotell. 

 

Efter att inte ha hittat något boende i staden Alapli rullade vi fram till polisstationen för att fråga om dom visste var man kunde bo. Språkförbistringen var total men löstes av att två poliser hoppade in i en bil och sakta körde framför oss för att visa vägen. Blåljusen var självklart påslagna och när vi kom till en ordentligt trafikerad rondell slog dom på sirénerna. Det var inte utan VIP-känsla vi trampade igenom stan med poliseskort.

 

Väl framme vid hotellet ville poliserna titta på våra pass. Dom verkade inte veta vad dom skulle titta efter utan tittade mest på fotona och fnissade. Det verkade mest som om dom ville se hur ett utländskt pass såg ut.

 

Hotellet må ha varit simpelt, men solnedgången i Svarta Havet från vårt fönster var fantastiskt vacker.

 

Turkiet lär ha klarat sig hyggligt från finanskrisen - dock inte ägaren till de här två containerfartygen. Dom låg där på sina slipar med respektive för väldigt nära stora vägen. Det var knäpptyst och inget som helst arbete pågick. 

 

I Eregli lär Turkiets bästa jordgubbar finnas. Om man passerar när säsongen precis har börjat så måste man ju bara testa. Resultat?  Väl godkänt!

 

Vi gillar att cykla i berg, gärna höga sådana där man kommer upp rejält högt. Turkiet var väldigt bergigt men där vi åkte fanns bara oändligt många små berg med branta stigningar på 100 meter som genast följdes av lika branta nedförsbackar och sedan omedelbart uppför igen. Hur vi än slet kände vi att vi aldrig kom någon vart då vi hela tiden snabbt rullade tillbaka ner till utgångshöjden.  Långt slit följs av kort vila.

 

När vi kom i full karriär nedför en lång utförslöpa stod det plötsligt en gul lastbil tvärs över vägen.

 

Hmmm - sådär kan man ju inte parkera tänkte vi, men 30 sekunder senare kom en polis och förklarade att man skulle spränga längre ned och var tvungen att stänga av vägen i 20 minuter. Hade vi kommit en minut tidigare hade vi hunnit förbi.

 

Polisen kunde bra engelska och vi stod och pratade om ditt och datt. Plötsligt hördes en kraftig smäll eka mellan bergen och följdes av ett moln av damm som reste sig mot skyn längre ner i dalen. Vi var dom första som stoppats inför sprängningen och under tiden vi väntade blev bilkön bakom oss väldigt lång. När trafiken släpptes på igen stod vi kvar och lät alla bilar åka före. När jag tog fram min cykel hade jag fått punka på framhjulet pga jag parkerat på något vasst. Typiskt..

 

I Zonguldak skulle vi återförenas med våra bekanta från Istanbul. Dom pendlar mellan städerna pga jobb och familjeskäl. Det blev ett kärt återseende, mycket mat och en hel del Raki. ;-)

 

Turkisk mat går verkligen inte av för hackor. 

 

Den turkiska gästfriheten är stor och det märks framför allt på bensinstationerna. Många långfärdscyklister campar ofta vid mackarna och så även vi. Vi införde ett rankningssystem med stjärnor.

 

*        Gratis the

**       Camping tillåten

***      Dusch

****     Wifi

*****   Gratis middag

 

Här syns vårt tält utanför en 5-stjärning mack. 

 

Tältet uppsatt, nyduschade, bloggen uppdaterad och nu var det dags för gratis middag med killarna på nattskiftet.

 

The är ju gratis till besökarna på mackarna, men när vi vaknade på morgonen hade denna station tydligen bestämt sig för att det är sommar och börjat bjuda på kall saft istället.

 

 

Fortsättning följer. 

 

[borje222 52,087]

Tack för en underbar tråd / resa !!

 

Mvh. borje222

[Sam sip sam 80,495]

Tack för en underbar tråd / resa !!

 

Mvh. borje222

Ja verkligen ,väntar otåligt på nästa avsnitt he he

[borje222 52,087]

Ja verkligen ,väntar otåligt på nästa avsnitt he he

 

Och jag som tyckte jag var duktig som cyklade Gävle - båt - Kaskö - Wasa. Tur o retur en midsommarhelg 30 år sedan.

Det var ju bara blaha, blaha...

 

Mvh. borje222

[ola med b 4,677]

Helt underbar berättelse,kör på

[Drivern 44,847]

Måste säga det igen,det här är en kanontråd att få följa.   

[Mr0115 472]

Ja det här är kanon!!

[audirs2 58,852]

http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/asien/sydkorea/article16917657.ab Skall ni kryssa med den här sedan?

[woffe2 4,209]

Kanon, tack för att man får följa med på eran otroliga resa.

Tänk om man bara hade varit 30 år yngre och haft en cykel.

Kämpa på, jag är helt slut!!

Woffe

[andersbangkok 7,009]

En helt fantastisk tråd! Tack för att ni ägnar tid åt att ta oss med på resan! Fortsatt lycka till!

[audirs2 58,852]

Jahaps, dags för lite nyheter eller?

[Guest BpaijingKatai]

Solfångare på taken var en mycket vanlig syn i Turkiet. Dom satt på vart och vartannat hus, såväl fina som lite mer ruckelliknande. Dessa solfångare börjar ju synas lite här och var i Thailand också och det är säkert ett bra sätt att spara pengar när energikostnaderna bara stiger.

DSC05028.jpg

 

 

Fortsättning följer strax.. 

 

Turkarna ska vara ganska stora på Hybrid-solpaneler som producerar både El och varmvatten, det är en del i sverige som köpt anläggningar därifrån.

[Banankontakt 6,922]

Det var längesedan denna tråden uppdaterades vilket beror på att det varit lite si och så med tillgången till internet den senaste tiden. Just nu sitter vi på en färja mitt i Kaspiska havet och väntar på att få gå i land i Aktau i Kazakstan. 

 

Turkiet är nog vårt favoritland hittills och här kommer lite bilder till därifrån.

 

 

Vet ni var saffranbullarna har sitt ursprung?   I den turkiska orten Safranbolu..  

Det är en världsarvsmärkt stad full med gammal bebyggelse. Vi har ju tycker ju det är charmigt med gamla bevarade träkyrkor. Undrar om turkarna tycker det är lika charmigt med gamla välbevarade träminareter?

 

Så var det dags för min födelsedag. Födelsedagspresenten var en 900 meters klättring i stekhet sol och en punka. Eftersom det var min födelsedag slapp jag laga punkan.

 

Ibland undrade vi om vi verkligen var i Turkiet eller kvar i Sverige. Mulet, blöt asfalt och granskog på båda sidor om vägen.

 

Atombombsprov eller åska i Kastamonu?

 

Ny mack, dock utan wifi men med enkel gratismiddag och campingmöjlighet. Skönt att äntligen kunna använda bara innertältet.

 

Runt staden Boyabat odlades det ris och det kändes nästan som om vi redan var framme i Thailand.

 

Vi fick höra att de godaste vitlökarna i hela Turkiet kommer från staden Tasköpru. Vi såg fram emot att få komma dit och få lite ”gratiem”, men tyvärr var det inte säsong. Vi får komma tillbaka någon gång i september då man har vitlöksfestivalen och kröner Mr. och Miss Garlic.

 

Efter risfälten runt Boyabat hamnade vi i en dalgång som dämts upp. Det var ett väldigt dramatiskt landskap och vi åkte nog 6-7 mil utan tillgång till vare sig bensinstationer eller kaféer. Enslighetsrekord för oss i Turkiet...

 

Vi var slutkörda när vi kom till staden Vezirköpru och bestämde oss för att ta en oplanerad vilodag och tog in på ett enkelt hotellrum. Vi fick ett rum med utsikt över stadens rondell.

 

Oplanerad hotellvistelse betyder oplanerad utgift. För att spara lite pengar kokade vi vårt eget kaffe i badrummet - sparivern underlättades av att vi var för lata för att gå ut och fika på stan

 

Det är lätt att skägget växer sig långt när man inte behöver gå till jobbet  varje dag och då är det ju tur att det finns barberare. Varje gång jag suttit inlöddrad för borttagning av skägg har jag funderat på vad man skulle säga om barberaren plötsligt tiodubblar priset. Förhandlingsläget är ju inte det bästa när han håller på att raka halsen.

 

Döner kebab är ju en favorit. Här var grillen vedeldad. Jag minns inte om smaken blev bättre, men det var ju i alla fall effektfullt i restaurangen.

 

Dom är duktiga på bakverk och sötsaker i Turkiet.

 

Vi hade länge grunnat på när vi skulle möta fler långfärdscyklister. Utanför staden Ünye hände det. Vi satt och åt frukost utanför Carrefour när tre st. långfärdscyklister svängde in  på parkeringen. Dom hade hört talas om oss på bensinstationer och var nu ifatt oss. Alla tre var britter och en av dom var också på väg till Thailand. Hans slutmål var dock Rayong. Vi slog följe i ett par dagar innan vi skildes åt. 

 

I Trabzon tog vi två dagar ledigt för att dels reparera min cykel och dels besöka Sümela Manastir som är ett kloster inhackat i berget. Klostret låg inte längre bort än att man hann med att ta en öl på en takterass inne istan när vi kom tillbaka.

 

Vägen längs Svarta havets kust är inklämd mellan kusten och brant stupande berg. Tunnlarna är många och ofta långa. Vi har en hatkärlek till dem. Det är lite nervigt att cykla genom dem, men alternativet är att åka över bergen.  Alla tunnlar var dock inte långa och på denna bilden kan man se in i tre stycken på en gång.

 

En kväll när det var dags att slå läger svängde vi in för att fråga om vi fick campa på en macks område. Varje mack har ett bönerum och just denna mack hade kombinerat bönerummet med lite kulturvård. Man hade tagit ned en hundraårig majslada från bergen och ställt upp som bönerum för besökande. Vi hänvisades till att sätta upp tältet under ladan och därefter tog en av besökarna på macken med oss hem för att bjuda på middag. Gästfriheten i Turkiet kommer vi att minnas länge.

 

Förutom gästfriheten kommer vi även att minnas Turkiet som landet där man kan vara både muslim och dricka öl. Jag tycker denna bilden symboliserar det jag gillar i Turkiet och det som gör landet rikt, dvs. möjligheten att göra som man vill. Moskén och ölaffären sida vid sida tycker jag verkar sunt. Som jag förstår det hela är det just denna valfrihet att välja det man vill som de pågående oroligheterna handlar om. 

[mangokid 11,800]

Fantastiskt skoj att följa er resa!

[Banankontakt 6,922]

GEORGIEN

 

Georgien är det åttonde landet på vår resa. Gränskontrollen mot Turkiet hade en tjusig byggnad.

 

20 km in från gränsen ligger badorten Batumi. Stadens strand består av runda stenar vilket jag uppskattar mycket. Sand brukar kunna leta sig in överallt, vilket stenar inte gör. Fotografen av denna bild tror att jag kollar in tjejen en bit bort när jag i själva verket räknar stenarna. ;-)

 

Jag har aldrig badat i Svarta Havet tidigare men i Batumi var det dags. Jag skall bespara er plågan att se min blekfeta lekamen i badbyxor, men jag kan meddela att vattnet var tillräckligt varmt för att bada i. 

 

Det måste inte vara grått och trist i de forna sovjetrepublikerna.

 

Kväll i Batumis centrum

 

Gubbar som spelar schack i parken.

 

I Batumi hade vi stämt träff med den erfarne thailändsk långfärdscyklisten Sawang. Han har varit och cyklat i oerhört många och exotiska länder och nu tillbringade han två månader för att gå på djupet i Georgien. Det var spännande att höra hans historier och få träffa någon ”hemifrån” igen. 

 

Efter en månad utan fläskkött kändes det gott att sätta tänderna i ett välgrillat grillspett.

 

Georgien kräver inte visum, men det gör Azerbaijan. Ryktet gjorde gällande att det var lättare att få på konsulatet i Batumi än på ambassaden i Tbilisi. Det visade sig vara sant och med passet viserat så vinkade vi hej då till Svarta Havet och trampade upp i bergen.

 

Med ryggen mot svarta havet trampade vi upp mot högre höjder genom en väldigt vacker dalgång. 

 

Dalen är känd för sina vinodlingar och senare under sommaren lär det vara gott om turister i området.

 

Rätt var det var kom vi till ett litet kapell. Vi klev in och på krucifixet visade vår frälsare att han minsann hade en rejäl 6-pack på magen. 

Lite reliker från sovjettiden hittade vi också. Denna hammare och skära satt på en dammbyggnad. 

 

Bild från en handelsbod längs vägen uppe i bergen. Får det lov att vara en liten färdknäpp kanske?

 

Högt uppe upphörde den asfalterade vägen och blev till en väldigt gropig och svårcyklad grusväg. Det var en hel del trafik trots den dåliga vägen och vi var inte långsammast. Denna blå lastbil var lastad av kor och körde väldigt sakta men passerade oss ändå. En stund senare körde vi om den när den blev överhettad och föraren stod och hällde vatten över kylaren. Denna procedur upprepades flera gånger och det blev nästan att vi började tävla med den om att komma först upp.

 

Så var vi där igen med det gamla kära motivet ”röd cykel mot vit bakgrund”. Vi drog till och med igång ett litet snöbollskrig.

 

Passet var på 2025 meters höjd och det blåste rätt kallt däruppe.

 

Vägen ner var lika dålig som vägen upp och här och där fick vi närkontakt med det lokala djurlivet.

 

På vägen hände en liten olycka. Här och var flöt bäckar över vägen och när vi skulle cykla över dem råkade sambon hamna snett och stod på öronen rätt ned i det kalla vattnet. Förutom att hon blev genomblöt hade hon även kört knät i en sten och det gjorde ordentligt ont. Det var inget att göra annat än att dra på en torr tröja och fortsätta nedåt.

 

När vi tagit oss nedför berget började sambon klaga över smärta i knät. Detta oroade oss båda och vi beslöt att ta en vilodag i nästa stad (Akhaltshike). Det blev lite rundvandring i stan och är man en bokmal som jobbar på bibliotek måste man ju givetvis gå in och kolla hur det står till med boksamlingarna i de länder man besöker.

 

En dag senare fortsatte vi med vinden i ryggen de korta 50 km i svagt nedförslut till staden Borjomi. Sambons knä ömmade men fungerade. 

I Borjomi tog vi ytterligare ett par vilodagar för att låta knät läka och passade då på att smaka stadens stolthet - det lokala mineralrika vattnet. Folk kommer vida ifrån för att avnjuta det både in- och utvärtes. Jag var dock inte lika imponerad av smaken.

 

 

Kuperad terräng kan bjuda på rejäla vattenfall. Detta var inne i stadsparken i Borjomi

 

Under en av vilodagarna hängde vi med på en tur till grottstaden Vardzia. Det är imponerande hur man kunnat hacka ut bostäder och annat för ett helt samhälle mitt på en bergssida.

 

Ruiner typ denna finns det i mängder i Georgien. Nästan så man blir lite trött på dem till slut.

 

Efter en och en halv vilodag i Akhaltshike och två och en halv i Borjomi tyckte vi det var dags att cykla mot Tbilisi. Det var lätt cykling, huvudsakligen nedför och vi hade medvind. Allt gick bra i 5 mil och sedan sade sambons knä stopp. Vi rullade in på den största och finaste mack vi sett för att få i oss något och diskutera vad vi skulle göra.

 

Inne i restuarangen fanns det wifi och eftersom vi behövde kommunicera med omvärlden ville vi gärna övernatta på området. Vi frågade killarna på macken som sade att vi kunde sätta upp tältet på gräsmattan. Knät ömmade fortfarande och vi var riktigt oroliga för vad detta kunde vara, men vi bestämde oss för att vänta tills följande morgon med att bestämma vad vi skulle göra.

 

Jag mejlade beskrivning av vad som hänt och hur det kändes till en kompis som är läkare och en som är sjukgymnast och fick svaret att det inte lät som om något var sönder, men att knät troligtvis fått en smäll och att vila var enda medicinen. 

 

Vi satt på en iofs fin bensinstation 7-8 km utanför Stalins födelsestad Gori och hade endast c:a 7 mil kvar till Tbilisi, men sambons knä ville inte vara med längre. Vi vill ju cykla HELA vägen till Bangkok, men hälsan går är trots allt det viktigaste så vi beslöt oss för att linka in till stan och ta tåget de 7 återstående milen till Tbilisi.

 

Eftersom det var 4-5 dagar kvar tills vårt visum till Azerbaijan skulle börja gälla så blev vi ju liksom påtvingade ett antal vilodagar. Vi träffade de brittiska cyklisterna vi cyklat med i Turkiet och ett antal andra vi haft kontakt med längs vägen i Georgien. Det kändes som om Tbilisi var samlingspunkten för cykelkaravanen som skulle ge sig ut längs sidenvägen. 

 

I ett hörn på vårt vandrarhem satt denna för oss som växte upp på 70-talet mycket välbekanta figur. Rätta mig om jag har fel men när jag tänker på det så har jag för mig att Drutten och Jena var ett sovjetiskt barnprogram.

 

Vi väntade och väntade på att sambons knä skulle bli bättre och sköt upp vår avresa från Tbilisi ett flertal gånger. Jag funderade ett tag på att ta tåget tillbaka till Gori för att cykla de missade 7 milen, men bestämde mig för att inte göra det. Vi gör denna resan tillsammans och vad spelar 7 missade mil för roll i sammanhanget? Men det skall erkännas att det känns lite retligt. 

 

Eftersom vi skulle söka visum till Kazakstan och Uzbekistan i Baku så började vi få lite bråttom. Efter 8 dagar i Tiblisi varav de sista utan någon smärta i knät så valde vi så att trampa vidare. Vägskyltarna börjar peka mot mer och mer exotiska orter.

 

I utkanten av Tbilisi passerade vi denne man. Han samlade flaskor och var på väg mot samma stad 10 mil bort som vi var. Vi skulle komma att stöta ihop med honom flera gånger senare.

 

Planen var att börja med en mjukstart, men redan efter 15 km började sambons knä att säga ifrån igen. Regnet hängde dessutom i luften och vi rullade in på en mack och väntade ut det.

 

Knän är ju känsliga för cyklister och vi var rejält oroliga för hur smärtan i knät skulle påverka vår fortsatta resa. När regnet lättat hoppade vi upp på cyklarna och rullade vidare och hittade ett motell redan efter en knapp kilometer. Något molokna tog vi in på motellet och valde att laga vår egen mat uppe på rummet. 

 

Följande morgon smärtade knät fortfarande och vi diskuterade våra handlingsalternativ i flera timmar. Beslutet blev att vi skulle vända tillbaka till Tbilisi för att låta en läkare titta på knät. Klockan 12 stod vi med lastade cyklar och tungt sinnelag och gjorde oss redo för att rulla tillbaka till staden. Åt andra hållet var en rejäl uppförsbacke och eftersom det bara var 2 mil tillbaka till Tbilisi ville sambon testa att trampa upp där innan vi åkte tillbaka så vi började att i motsats till vad vi redan bestämt att cykla uppför backen och bort från stan. När vi kommit en bit tyckte sambon att knät kändes bättre och ville fortsätta ett tag till innan vi vände.

 

Vad var det som höll på att hända? Just som vi givit upp och bestämt oss att vända så blir det plötsligt bättre. Det kan inte ha berott på att vi nu var uppvärmda eftersom hon ägnat hela morgonen åt knäböj, stretching och andra uppvärmningsövningar.

 

Hur som så gladdes vi och valde att fortsätta och om det får ni läsa nästa i nästa uppdatering. Måste hoppa i säng nu för att gå upp kl 5.00 för ett pass i den kazakiska öknen.

 

[swedenfarang 16,554]

Fantastiskt äventyr och så spännande att läsa. Tidernas bästa tråd!

[borje222 52,087]

Underbar tråd!! , Grymt imponerad!!

 

( Måste bara få fråga, vilken budget har ni? Vad tror ni resan kommer att kosta, enkel väg? )

 

Mvh. borje222

[Stefan 28,727]

Väldigt kul att få höra från er igen, jag har faktiskt undrat var ni är! Jag håller med om att detta är en av de mest fantastiska restrådarna här!

//S

[simca76 22]

Markera forumet som läst