Jump to content
IGNORERAD

Kharess rebel moppecycle club


kharess

Recommended Posts

Året var 1994.

Hettan låg som ett täcke över Bangkok när jag klev av tåget på Hua Lumphong och såg mig omkring.

Jag torkade en svettpärla ur pannan, tände en cigarett och försökte finna ut hur jag snabbast möjligt skulle släcka törsten med en iskall öl. Runtomkring mig stressade folk och fick stationen att likna en myrstack, men jag stod kall som stål och i full kontroll över situationen.

Så var det inte.

http://www.youtube.c...h?v=eguT7884cB4

Året var typ 2004.

Det var i Patong.

Jag vaknade tidigt på morgonen, runt 12, och harklade upp lite baksmälla som penetrerade luften i hotellrummet som en Londondimma. En katt hade defenetivt pinkat i mun under natten och inget sandpapper i hela världen hade kunnat rädda det som en gång var min tunga.

Jag skrapade ihop mig själv och satt mig upp i sängen med en ansträngning som snodde de sista krafterna jag hade kvar i min stackars kropp. Jag hatade att vara 95 år gammal.

Patong hade redan vaknat naturligtvis och utifrån gatan hörde jag sorlet från människor som hade ett liv.

Jag orkade inte.

Just denna dag var jag inte så stark och inte heller så ivrig att bemöta Patong.

Jag ville döda katten som pinkat i min mun, dra täcket över skallen och somna om, men mitt semestersamvete vägrade tillåta mig göra det. Jag hatar när jag ska slåss med mig själv sådär.

Jag startade Kharess Rebel Moppecyckle Club.

Det rebelliska?

Våga vägra Patong. Kustremsan längs Karon och Kata skulle få bli min nya vardag. I alla fall för en dag.

Det var jag och min moppe, och Noice.

Med 6 liter vatten i ryggsäcken så hoppade jag upp på hojen, svände ut på Na Nai och styrde Sirsrat Road, som skulle ta mig till första anhalten Karon. En omgång i en iskall dusch var mitt tappra försök att spola bort alla synder och jag hade skrubbat käften med en tandborste i 20 minuter, men smaken av gårdagen fanns kvar där som en påminnelse om att ingen är odödlig. Mitt kungarike för en rotborste och ett nytt liv...

I krönet längs Sirsrat, mellan två backar, kom den andra käftsmällen. Den första hade varit att vakna.

Punktering.

Jag lutade mig över styret och vilade ansiktet i mina händer, och ville bara gråta. Varför måste livet alltid suga salta elefantballar när man är som mest bakis?!?!?

Jag satt mig vid vägkanten i en kvart, drack vatten och tyckte allmänt synd om mig själv. Ganska snart kom en Tuk Tuk och tyckte lika synd om mig. Chauffören sa i alla fall att han tyckte synd om mig och erbjöd mig skjuts ett par hundra meter till en verkstad som kunde fixa punkteringen.

Det visade sig vara en kille som kunde fixa det. Han hade ingen verkstad, men det var som allt annat i Thailand; no problems.

500 bath skulle han ha för det. Inga problem.

Chauffören ville ha 200 bath för körningen. Tack för skjutsen.

I närheten fanns det en bar som spelade en riktigt skön musik.

Den låg längs klippkanten och erbjöd en fantastisk utsikt över havet. Efter denna start på dagen så var jag ju tvungen att kompensera mig själv med en kall öl. Bara för att jag hade semester så behöver ju inte det innebära att även öltarmen skulle ha det.

Jag knallade till baren med nytt mod. Jag vägrade låta en punka sänka mig. Herregud, jag var ju i Thailand!! Och killen som lagade min punktering befann sig 50 meter bort från en reggae-bar. Det kan ju bara vara ödet.

Tänk hur enkelt en bar kan vända något väldigt negativt till något fantastiskt positivt. Och kanske en samsong med cola skulle lyckas bättre med det som en dusch och tandkräm misslyckades med tidigare; att ge mig tillbaka min andedräkt och låta djävulen återfå sin.

Killarna som jobbade i baren pratade väldigt bra engelska och vi kom väldigt snart in på gemensamt ämne av intresse; reggaemusik.

Han spelade upp diverse schysta låtar och jag satt och diggade, och föreslog nya låtar.

Efter ett tag dök en thaikille med dreads upp och gav sig in i diskussionen om vem som kör den tyngsta reggaen.

Mina förslag på Pablo Gad och Sang Hugh formade frågetecken över hela baren; dom hade aldrig hört talas om namnen.

Jag slog förstummat ut med armarna; va faaaan, Pablo Gad och  Sang Sugh är bland det tyngsta som finns!!!

http://www.youtube.c...h?v=u6nthHfGZxo

När min moppe sedan kördes fram så tackade jag killen hastigt, ylade till killarna i baren att jag strax skulle komma tebax och räjsade sedan iväg till Patong.

Jag skulle minsann visa dom vad riktig reggae är!! Kharess the reggae-ambassador!!

Jag flög upp i lägenheten som en pårökt jamaican och slängde mig på den bärbara datorn, letade upp låtarna jag sökte och brände över dom på skiva innan flög upp på moppen igen. Tänk hur ivrig man är ibland över att få sprida det reggaens rytmer. Jah-mon.

Tillbaka i reggaebaren. Killarna var extremt nyfikna på vad jag hade med mig och skivan satt i spelaren innan jag satt i baren.

Några ögonblick (beroende på hur många gånger man blinkar) senare satt vi alla och rådiggade till Sang Hugh. Killarna älskade det!!

Vi fortsatte att jobba på Sang som-flaskan och när den första var slut så korkades nästa upp, och mat serverades från någon matvagn som dök förbi. Det bjöd killarna på.

Skymningen nalkades och moder natur bjöd mig på en av de vackraste solnedgångar jag någonsin sett. Det kunde inte bli bättre.

Baren hade börjat fyllas och jag befann mig i väldigt trevligt sällskap, hade den bästa reggaen ekandes i högtalarna och kall sang som med cola i glaset. En dag som började med en käftsmäll hade plötsligt blivit den dag som jag mindes mest från hela den resan.

Senare på kvällen var det dags att bege sig tillbaka till Patong.

Ena killen i baren skulle jobba i en annan pub på kvällen och tillsammans med några kamrater till honom så skulle vi gemensamt bege oss till Patong.

Kharess var ju presidenten för Rebel Moppecycle Club och var ju tvungen att leva upp till en sådans rykte genom att vara ganska full. Skillnaden var dock att Kharess inte ville köra full.

En av killarna körde min moppe och vi andra hoppade upp på en tuk tuk. Ett bra val.

Vi dumpade av moppen utanför lägenheten och fortsatte ner till Bangla för en helkväll.

Året var typ 2004.

Det var i Patong.

Jag vaknade tidigt på morgonen dagen efter, Kharess rebel moppecycle club var nedlagt och jag hade accepterat att jag var ett fyllo.

:wai:

Never forget Sadako Sasaki.

Link to comment
Dela på andra sajter

Hej!

På första videon kommer den här texten fram, tyvärr:

We're sorry, this video is no longer available.

Annars är det  :great:

Link to comment
Dela på andra sajter

Underbart underhållande story och ett bra exempel på hur kul allt kan utveckla sig när man reser med öppna sinnen. :)

Ge dem du älskar vingar att flyga, rötter att komma tillbaka till och anledningar att stanna. "Dalai Lama"

Link to comment
Dela på andra sajter

:D:D:D

Kharess nice underhålning!

Plus på dig.

Mvh

kimmo

You take the blue pill – the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe.

You take the red pill – you stay in Wonderland and I show you how deep the rabbit-hole goes.

Link to comment
Dela på andra sajter

  • 2 veckor senare...

Underbart berättat, känns som man är på plats :party:

Det är helt ok att ha en annan åsikt än mig, jag kan inte tvinga DIG att ha rätt!

Link to comment
Dela på andra sajter

Arkiverad

Denna tråd är arkiverad och kan inte skrivas i.

×
×
×
  • Skapa ny...