Buss i Thailand

[kharess]

Nu blir det lite hoppande mellan datum, tid och rum i alla mina berättelser, men det får vi försöka leva med.

Kan Gudrun Schyman leva med sig själv så ska ju inte detta vara mycket svårare...

Från Bangkok till Surin så åkte vi alltså buss. Det tog ca 8 timmar, om jag inte minns fel.

Storyns musiktema blir Sandras In the heat of the night.

Jag var ju rätt skakis-bakis med kallsvettningar a'la Bert Karlsson när vi skulle hoppa in i taxin i Bangkok för att åka till buss-stationen, så man var ju inte direkt sprudlande glad över den långa resan. Jag såg framför mig hur man studsade fram likt en juckande Traci Lords på gropiga vägar som i Sverige hade kvalificerats till puckelpist, i skitiga plåtbussar som saknade fönster och på vissa ställen tak. Bergis skulle det finnas en massa höns och kycklingar också. Eftersom vi skulle åka över natten så skulle det vara en massa olika gäng moskiter som tävlade om vilket gäng som kunde suga ut mest ur passagerarna. Wisa vann. Men åter till bussresan i åtta timmar.

Japp, jag såg verkligen fram emot det. Ungefär lika mycket som ett tandläkarbesök.

Jag ringde Wisa en sista gång innan jag hoppade in i taxin.

Hon grät. Det gjorde så ont i hjärtat när hon pratade om att jag snart glömt henne. Vad svarade man på det? En kille glömmer inte dom brösten. Jag kände mig så ledsen när jag hörde hur hon grät. Hon borde ha fått en Oscar...

Vi kom fram till busshållsplatsen ganska snart och jag höll på att trilla ur taxin av förvåning. Det här är ingen buss-station, det här är större än Arlanda!! Jag höll typ brorsans fru i handen för att inte bli mer borttappad än man redan kände sig det sista dygnet. För tro mig, borttappad var jag.

Några timmar innan satt jag med syrrans kille och käkade. Han tyckte att jag hade gjort av med för mycket pengar redan.

Axelryckandes Kharess:

-Så jäkla mycket är det inte.

Syrrans ögonbrynshöjandes kille:

-Det måste ju vara runt 15-20 000 bath!!!

Suckandes Kharess:

-Men va fan, det går ju lite varje dag.

Syrrans förvånade kille:

-Men för helsicke, vi kom ju igår!!!!

Då insåg jag hur jäkla hårt Bangkok hade stoppat in mig i sitt gap, tuggat mig och spottat ut mig, och jag hade älskat det.

Åter till brorsans frus hand-hålla på den skitstora buss-stationen.

Hon ledde oss fram i ett totalt kaos och jag bara gapade medans jag vred på huvudet som en ond docka. *Skräckfilmsfantaster fattar, övriga: not important*

SHIT VA STORT OCH VA MYCKET FOLK!!!! I alla fall kändes det så just då. Jag jämförde med hållplatsen i Sumpan där jag, oftast ensam, brukade hoppa på bussen så det här var verkligen sjukt stort. Bakfyllan försvann i ett huj, även om det dock bara var tillfälligt, och jag kunde inte ens tänka normalt när vi skulle göra lite inköp för bussresan.

Det jag reagerade mest på var bussarna. Dom hade ju både fönster och tak, och såg faktiskt riktigt snygga ut.

Vår buss anlände och vi klev på. FAN VA COOL!!! En bussvärdinna!!!! Och bussen var så jäkla fräsch. Sköna säten som gick att fälla tillbaka till liggandes, utan att behöva lapa knäskål på personen bakom. Och inte en enda spår av höns eller kycklingar heller.

Jag log, lutade mig tillbaka och vi började rulla.

Fördelen med att åka nattetid är ju uppenbar; värmen. Det var riktigt skönt på bussen , som iofs hade allt att önska i AC-väg, och jag lyckades sitta längst bak i bussen där det bara stod ett säte på var sida. Ingen brevid mig alltså.

Nackdelen med nattresa är att man inte ser ett skit!!! Typ som att man hoppar i säng med Carmen Electra, men det vet man inte eftersom det är totalt jättesvart i rummet.

Jag kurade ihop under en filt och kände baksmällan återkomma. Jag suckade tungt och drack lite vatten. Jag ville fortfarandet inte lämna Bangkok. Jag ville vara kvar i Bangkok och jag messade Wisa som ringde upp på en gång. Hon grät fortfarandet.

Eftersom folk sov på bussen var jag tvungen att viska och hon hörde mig inte. Jag blåste ett par sekunder i luren och la på. *Oj, det bröts*

Känslokallt kanske att lämna en "gråtandes" tjej till den ödsliga nattens öde, men jag pallade inte. Inte just då. Liksom, SÅ jäkla stora var dom inte.

Jag lyckades sova någon timme eller två innan vi svängde av vägen och gled in på en rastplats. Ah, en resturang och en butik. Lite chips skulle ju sitta fint efter att ha ätit lite god thaimat.

Jag beställde in någon soppa och sippade lite vatten medan övriga familjen hade skitkul åt mina Bangkokiska bravader. Morsan bad dom sluta retas och jag kände mig som en 12-åring. Äh, jag fick ju i alla fall åka och Wisa älskade mig. Det måste hon eftersom hon grät så otroligt mycket.

Jag fick in soppan som såg extremt god ut. Ah, denna bukfylla kommer bota baksmällan.

Några minuter senare sitter jag med tårarna rinnandes och svetten flödade. Shit va starkt!!! Brorsans fru fixade lite nötter för att dämpa det värsta, men det var lika effektivt som att lägga en flugsmälla i händerna till någon som just råkat spotta på Mike Tyson.

20 minuter senare satt vi åter på bussen och jag var fortfarandet munhåla invalidus. En påse nötter och ett gäng flaskor vatten hjälpte föga.

Jag försöker sova lite, men det går inte. Nu börjar magen jobba. Jo'men faaan va nice!!! Magen bubblar ordentligt och jag känner ett visst tryck arbeta upp sig i ändtarmarna. Jag sneglar mot bussens toalett. Jag hade inget val. I'm going in.

Ni vet hur det är. Man lägger i lite papper för att dämpa fallet innan man sätter sig. Sedan släpper man väldigt försiktigt på trycket för att smyga ut det lite ljudlöst och diskret.

Jag var chanslös.

Ett formel 1-lopp for igenom tarmen och resten vet ni.

Kallsvettig så torkade jag mig och letade efter spolningsknappen. Helt jäkla försvunnen!! Den fanns ingenstans! Panikartat letade jag överallt, men den fanns bara inte. Trevligt, trevligt. Vad gör man? Ropar efter buss-värdinnan??

-Hej, jag har precis sprutlackerat er toalett och skulle nu vilja skölja rent.

Jag var på väg att kapitulera då nästa formel 1-lopp startade. Jaha, bara att sätta sig igen.

Då hittar jag den. Spolningsknappen. Hello, my lost, best friend. Under det minimala handfatet monterar man den. Klokt...

Tillbaka ut till bussen, 7 kilo lättare, och bussvärdinnan kommer fram och viskar frågande om allt är ok.

Jag skakar på huvudet och pekar på magen.

-Bad food maybe. säger hon och går iväg för att snart komma tillbaka med en vattenflaska och 2 tabletter.

I det läget hade jag käkat extacy för att bli bra i magen så jag tackade henne och drog i mig tabletterna.

Dom var klockrena. Jag älskade henne.

Jag somnade snart in, utmattad sittandes på en buss längs en väg i ett kolsvart Thailand; vägen till mitt hjärta.

Jag vaknade när hon serverade frukost och det hade börjat ljusna ute. Det var första gången jag såg landsbygden i Thailand och jag tyckte det var fantastiskt vackert. Jag kände på mig att detta skulle bli en underbar resa...

[Enis]

Hehe...

[Guest lars60]

Busbra igen! 

[lh]

Ge Kharess en egen forumdel!

mvh lh

[Kim]

Underbar historia åter igen. Nästan så att man blir inspirerad att försöka sig på någon liknande story själv.

Men det faller antagligen på att jag för familjefridens skull inte törs yppa kvinnohistorier från mina många resor innan jag träffade frugan, och just dom är nog att klassa som den enskilt största behållningen av dina härliga storys.

Ser redan fram mot nästa episod samtidigt som jag hoppas du inspirerat fler att försöka koka ihop något liknande från sina egna resor.

[Thaitobbe]

Strålande storys Kharess,

du har så många världskändisar med i dinna storys, + karma från mej