Thure Inlagd Augusti 22, 2010 Dela Inlagd Augusti 22, 2010 Början… Långt borta, väldigt avlägset, hörde jag någon stöna… det tog ett bra tag för mig att förstå att det var jag själv… Sakta förnimmer jag gruset i ögonen, smärtan i hela kroppen, hör mig själv stöna igen. Min egen andning låter ansträngd och svag, känner en svag bris mot min högra kind, hör närbeläget vågbrus. Mina ögon känns igenmurade, det högra ögat öppnar sig långsamt, långsamt som om det inte vill se vad som finns därutanför. Genom grumlig blick börjar jag ana scenariot framför mig, själv ligger jag på mage, vänstra sidan av ansiktet är begravt en bit ner i sanden. Det mitt högra öga ser uppfattar jag som en strand, under en för tillfället blå himmel… starkt solsken som värmer min kropp… sedan blir allt svart igen… Vågbruset, tillsammans med känslan när vattnet sköljer över mina ben, väcker livsgnistan inom mig igen. Det mitt högra öga ser den här gången är en kolsvart himmel som tycks komma närmare och närmare, som om de svarta molnen vill sluka stranden där jag ligger. Så hör jag det… bruset… innan jag har riktigt känt efter om min ömmande kropp fungerar överallt så kommer se första dropparna… femton sekunder senare vräker regnet ner. Det underbara, varma, renande regnet. Det sköljer min kropp, sköljer bort den hårda skorpan av soltorkat saltvatten och sand. Jag lyckas dra upp högerbenet under mig så att jag kan tömma blåsan i sanden där jag ligger. Någonstans i bakhuvudet konstaterar jag att jag är alldeles naken… efter att ha tömt rullar jag till ryggläge, låter det varma regnet skölja min kropp. Gapar och dricker det varma söta regnvattnet, låter det rinna ner i min, av saltvatten förstörda strupe, aldrig tidigare har jag tyckt vatten smakat så underbart… livets dryck… sannerligen… Vattnet från vågorna nådde längre nu, en och annan våg nådde mitt skrev. Salt vattnet gjorde att det sved lite i såren på magen, såren jag inte sett ännu, bara känt… Förstod att jag var tvungen att förflytta mig för att inte bli tagen tillbaka till havet, av havet… havet som måste ha spolat upp mig på den här platsen. Som om det velat säga att ”Här får du en chans till, ta vara på den, annars tar jag dig för gott” Jag vände mig tillbaka på magen och startade min mödosamma färd upp från vattenbrynet, varje våg var en kamp, sköljde över mig med en kraft jag inte varit medveten om tidigare, tog med sig sanden under mig på tillbakavägen, gjorde det svårare att dra min kropp från vattnet. Det smakade skit och salt i munnen, sved i såret på magen. Sanden längre upp var full av vassa snäckskal och skarpa stenar som inte gjorde det hela bättre… Jag kunde konstatera att jag har mått bättre… Medans jag tagit mig, dragit mig, kravlat mig ur havets grepp hade mörkret sänkt sig över stranden, det regnade fortfarande som tur var, jag kunde få i mig ytterligare droppar av det underbart goda vattnet. Jag satte mig upp, inte utan problem då såret i magen fick mig att dra efter andan av smärta. Satt så och formade mina händer till en skål på bröstkorgen så att vattnet som rann ner från mitt värkande huvud stannade i mina händer. Har ingen aning om hur länge jag satt på det viset och drack regnvatten, kände hur livet kom tillbaka i mina lemmar, kände hur blodet pulserade igenom mitt hjärta, ut till alla ställen i min kropp, försåg den med livsviktigt syre… Vem är jag? Vad är jag? Var är jag? Frågorna gick runt i mitt huvud… Smärtan blev värre ju mer jag försökte hitta svaren i mitt huvud… Ett öronbedövande dån följde omedelbart på den blixt som just lyst upp området framför mig. Den fick mig att notera min nakna lekamen… var kan jag hitta något att skyla mig med… antar att nu, i mörkret, skulle det vara ganska svårt… I skenet från blixtarna, som nu nästan syntes oavbrutet, studerade jag det närmaste området framför mig… stranden var formad som ett stort och brett ”U”. Jag satt på den vänstra sidan inne i ”U”et. Sanden lyste kritvit, skimrade i det skarpa ljuset från alla blixtar… var det inte något bylte, något främmande föremål på andra sidan… Ovissheten hade gjort mig nyfiken, måste bara ta reda på vad det var, ändå ingen idé att ta sig från stranden förrän det ljusnar. Nu, då jag fått något att utföra, blev jag ivrig att så snart som möjligt undersöka vad det var som låg på andra sidan… Jag drog åt mig fötterna och satte händerna i sanden för att hjälpa till den första biten upp till stående. Jag noterade att min vänstra lilltå saknades… Hjärnan talade om för mina muskler att de skulle börja röra sig, skulle räta upp kroppen till stående var ordern de fick… ingenting hände på en lång stund…, var som om de inte hade kontakt riktigt… Det tog säkert en halvtimme innan jag på ostadiga ben kunde blicka över stranden på andra sidan i stående ställning. Nu såg jag byltet tydligare i de avtagande blixtrarnas sken. Det regnade mindre hårt nu också… med små osäkra steg tog jag mig sakta ner i ”U”et. Sanden var kritvit även om den var våt, eller i alla fall så pass ljus att jag kunde, fast det slutat blixtra, se var jag satte ner mina fötter. Helt plötsligt badade stranden i ljus från en klar natthimmel, månen sände sitt bleka sken på den vita sanden som om den ville visa mig vägen. Jag kände att ju fler steg jag presterade ju lättare gick det att gå, kroppen började fungera igen. Det tog kanske fyrtio minuter att förflytta sig tills jag var några meter från det bylte jag sett från andra sidan viken. Då jag satt mig ner, inte utan att såret gjorde sig påmint igen, såg jag att det var en sönderriven gummimadrass som hade spolats upp på stranden. Den var av typen med flera olika uppblåsbara ”skott” så att om ett punkteras är det fortfarande luft i de andra. I den här madrassen var det endast ett kvar som var intakt. Undrar om det var den som räddat mig… Vid sidan av den kvarvarande uppblåsta delen var det bara slamsor kvar. Det syntes tydliga tecken på att det varit något vasst och kraftfullt som slitit sönder madrassen. Det fanns vissa likheter med det mönster av märken som jag hade på min mage… min mage ja… det hade börjat blöda igen nu efter min promenad, värken var besvärande så jag såg till att sitta i den position som det gjorde minst ont i… Jag vände och vred på madrassen för att se om jag kunde få ytterligare ledtrådar från den… Det enda jag kunde se var en logotyp, där förmodligen madrasstillverkaren hade tänkt att man skulle placera huvudet. Logotypen bestod av tre bokstäver ”MPR” skrivet på en stor glob… Jag tänkte att MPR har jag nog att tacka för att jag överhuvudtaget är vid liv och sitter naken här på en strand bortom allt… Jag började frysa, skaka, huttra… antar att mina sår gjort att jag har infektion i kroppen. Med madrassen i ena handen släpade jag mig till en sanddyn bakom mig där det verkade vara lä, svepte det som var kvar av madrassen över mig… det sista jag tänkte innan allt blev svart igen var att jag måste ta reda på vad MPR är. Jag har dem(vilka det nu är) att tacka för livet… och ett skylande täcke… Forsättning följer... Ps. tog bort några tomrader Ds The future is tomorrow, be sure to be there... Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Thure Inlagd Augusti 22, 2010 Trådstartare Dela Inlagd Augusti 22, 2010 Mitten… En kvinna som sjöng, nynnade långt borta i mitt medvetande, två underbart vackra mörka ögon som fångade min blick… sedan svart igen… Jag förnam en hand på min panna, en fuktig tygbit lades på och jag hörde nynnandet igen. Nu låg jag på rygg på betydligt bekvämare underlag än minns, ingen sand, ingen gummimadrass… Nynnandet försvann i fjärran. Jag låg helt stilla och tog in allt som jag kunde uppfatta med mina öron… det var tyst, endast ett avlägset sorl av röster, kanske från i radio hördes, nästan som om det kom underifrån… ibland hördes mansröster och klingande ljud… som när man slår upp från en flaska i ett glas… Nynnandet kom närmare igen, betstämde mig för att inte öppna ögonen ännu… Jag kände andedräkten från den som nynnade i mitt ansikte, kände doften av en lätt parfym eller kanske schampo, någon lutade sig ännu närmare mig… måste vara en kvinna tänkte jag då jag kände ett mjukt, varmt bröst med vars bröstvårta snuddade vid min överarm, kände att det pirrade till i mina nedre regioner… Det tunna lakanet drogs bort från min överkropp… Nu kisade jag under mina nästan stängda ögonlock… Jag såg en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett… hon stod och tittade på min mage, på mitt sår, höll en flaska i sin ena hand och en stor bommuls-tuss i den andra. Hon vätte tussen med innehållet i flaskan, tittade till åt mitt håll och började badda min mage med tussen. Ofrivilligt stönade jag till då vätskan träffade såret och en kraftig sveda kändes som sakta avtog… Kvinnan tittade till åt mitt håll och våra ögon möttes för första gången… Tiden stod still… Hon hade stannat upp i sin rörelse, stod alldeles orörlig och det var som om vi var ett. Hennes vackra ögon log mot mig först, sedan förvandlade hennes vackra läppar till det underbaraste av leenden, ansiktet strålade av kärlek, lycka och omtanke. Jag försökte fråga, försökte säga något… men det kom endast fram ett kraxande från min trasiga strupe. Kvinnans läppar började röra sig och hon sade något med en otroligt vacker stämma. Hon hade en röst som sammet, som, trots att den inte var hög, på något sätt trängde igenom allt. Jag förstod ingenting… Kvinnan fortsatte att göra rent såret på magen och jag studerade henne. Vilken otroligt vacker uppenbarelse… Hennes svarta hår räckte ner över axlarna, lagom ner till det tunna linnet hon bar löst hängande över en lika tunn knälång kjol. Genom det tunna linnet kunde jag se rundningen av hennes bröst, ibland avtecknade sig bröstvårtorna genom det tunna tyget då hon sträckte på sig. Jag kände att livsandarna i mina nedre regioner fortfarande var vid liv, de började så smått att vakna av denna uppenbarelses närhet. Det var så erotiskt… Hon böjde sig fram mot mitt ansikte och genom halslinningen kunde jag se två perfekt formade bröst innanför. Hennes händer vidrörde min panna och ur hennes vackra mun hördes ännu några ord som jag inte kunde förstå. Tygbiten på min panna avlägsnades och kvinnan försvann ur mitt synfält. Efter en kort stund kom hon tillbaka med ett glas i sin hand. Hon ställde det ifrån sig bredvid där jag låg. Sedan, mycket försiktigt, sköt hon in sin arm under min hals och drog mitt huvud till sig. Hennes bröst var varmt och mjukt mot min kind, hon luktade gudomligt tyckte jag. Med den andra handen förde hon glaset till mina läppar och jag kände en sötaktig men på samma gång besk smak i munnen. Drycken var lite avkyld och rann snart ner igenom min strupe. Avsiktligt försökte jag dra ut på tiden med att svälja långsamt. Det kändes så tryggt och sensuellt att ligga på hennes arm, att känna hennes bröst mot min kind… Hennes vackra ögon tittade in i mina och de vackra läpparna sade något… sedan formades de till en puss och jag förnam hennes mjuka fuktiga läppar mot min kind, alldeles i min mungipa… sedan blev allt svart igen… Jag svettades… jag var dyblöt, kände att det klibbade under mig, kroppen verkade ha en riktig fight med infektionen… de vackra ögonen, de sensuella läpparna visade sig framför mig igen… sade något… sedan svart igen… Nu kunde jag känna våta tygstycken på min kropp som omväxlande var varma och kalla. Då jag tittade upp var hon där igen, i händerna höll hon små tvättlappar av ett frotté liknande material, bredvid på ett med hjul försett bord, stod två stora bunkar. En som det ångade ur, en som det inte ångade ur… Våra ögon möttes igen… åter den känsla av förtrollning som inträffat tidigare… Det var varmt i rummet, kvinnan hade små svett droppar i pannan, det enda ljuset i rummet kom från ett litet fönster i bortre väggen, bortom mina fötter… Kvinnan började tvätta min kropp längre och längre ner… Jag kände igen att nu vaknade det till liv ordentligt där nere. Hennes händer fortsatte med tvättandet och hennes ögon fick ett kärleksfullt uttryck... Hon, liksom jag andades snabbare nu, vi var båda medvetna, tycktes det, om det sensuella och erotiska i situationen. Nu var jag i full resning… Kvinnan försvann under ett kort ögonblick, hörde en låsregel klicka, sedan var hon tillbaka… Hennes mjuka läppar mötte mina, mina händer följde rundningen av hennes höfter, upp mot bröst och axlar, linnet åkte av och två underbart formade bröst visade sig… Mina händer följde dess rundade form och fortsatte nedåt… kvinnan var redo, liksom jag… Hon satte upp handen som för att hindra mig från att resa mig upp. Själv så klev hon upp i bädden där jag låg och sänkte sig sakta ner på mig… vilken känsla… den var helt obeskrivligt skön… Sedan började hon sakta röra på sig… Tillsammans var vi ett… i en extas var vi sammanfogade, jag i henne och hon i mig… Efteråt kysste hennes läppar mina och sade några meningar som jag inte förstod, jag bara njöt av att höra hennes vackra röst… Snart var hon tillbaka med ett glas av samma dryck som tidigare, hon tog mig intill sina bara bröst och lät mig drick ur glaset… sedan somnade jag igen… Fortsättning följer... Slutet... The future is tomorrow, be sure to be there... Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Guest Forden34 Inlagd Augusti 22, 2010 Dela Inlagd Augusti 22, 2010 Det lät som det var hämtat ur en aktuelt rapport, 750:- bifogat för denna berättelse Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Thure Inlagd Augusti 22, 2010 Trådstartare Dela Inlagd Augusti 22, 2010 Slutet… Gatubrus, motorer, röster på ett för mig oförståeligt språk väckte mig. Ljudet strömmade in från det öppna fönstret. Min första tanke i mitt huvud var: Var någonstans är jag? Jag satte mig upp i den säng jag låg i, för övrigt en skön säng, om än lite hård. Aj.. kollade ner på min mage… Bandaget som täckte hela magen var virat runt om hela mig, såg ut som en sån där gördel man har till frack… Konstigt att jag inte vet hur jag blivit skadad… Jag var naken på överkroppen, det tunna lakan jag hade haft på mig hade glidit ner då jag satte mig upp. Värmen i rummet var lite besvärande, men inte på något sätt obehaglig. Kroppen följde lydigt med då jag vred den så att benen kom utanför sängen… Jag såg att min högra fot saknade lilltån… När hade jag förlorat den? Huvudet surrade av en massa olika tankar och frågor. Jag hade ett par blåa kortbyxor på mig med en massa guldkronor på, de var placerade tre och tre. - Hur kan man komma på att göra kortbyxor med sådant mönster? tänkte jag… Jag satt på det viset en lång stund och tog in alla intryck jag förnam. Ljuden, ljuset, lukterna, möbleringen i rummet… var som att hotellrum, spartanskt inrett men fullt funktionsdugligt. Jag hörde steg i en trappa, lyssnade extra noga… stegen stannade utanför den dörr jag hade till höger om mig. En annan dörr, till vänster om där jag satt, stod på glänt och man kunde skymta ett handfat därinne… toa och dusch antog jag. Jag reste mig på något ostadiga ben och gick mot den halvt öppna dörren, kände att det tryckte på… Det knackade på den högra dörren och någon tog i handtaget. Handtaget var av den runda typen, som en rund knopp man var tvungen att vrida på. Inte som jag var van vid, ett trycke som bara var att föra nedåt. Den här knoppen var formad som en lotusblomma. Lotusblomman vreds motsols och dörren gled sakta upp… In kommer tre, helt för mig okända män. En som är lite kort och har nästan allt sitt hår kvar även om han ser ut att vara 58+. Nästa man är en något längre man med helt rakat huvud. Han är något yngre, någonstans mellan 45 – 52 är min gissning, jag observerar att på en av hans armar är en bekant logga tatuerad, en glob med bokstäverna MPR i mitten. Den tredje mannen, som börjar tala, är betydligt längre än de båda andra. Jag gissar på 64+, lite gråa strån skymtar i hans hår… undrar om han brukar färga håret tänker jag. Den tredje mannen utbrister: - Faan va fint det känns att se dig på benen igen, vi har varit nog så oroliga… hur mår du? För att rädda situationen och få tid till eftertanke så utbrister jag: - Ett ögonblick, måste gå på toa… och försvinner in på muggen. Hör hur de andra går omkring utan för och kommenterar mig. En av dem säger: (av någon anledning får jag för mig att det är den korte) - Otroligt att han överlevde, och vilken tur att du kunde upptäcka honom från luften. Jag gör det jag skall och stiger ut från toan igen, nu med lite mer självsäkerhet. – Hejsan! utbrister jag. Hur jag mår?... jo tack nu känns det riktigt bra…. Men… var är jag och vilka är ni? Mitt huvud är lika tomt som det där glaset… säger jag och pekar på glaset bredvid sängen. Den rakade mannen, han med MPR på armen, tar fram en väska han håller i handen och säger: - Ta på dig lite kläder så går vi ner och käkar och får oss en Chang. Vad är en Chang? tänker jag… Men säger inget… bara nickar och öppnar väskan. En medelstor resväska innehållande ett par jeans, knälånga kortbyxor… T-skirts… kalsonger, några andra paket som jag inte bryr mig om att kolla i. Jag drar på mig kortbyxorna och en grön T-shirt. Kläderna passar perfekt, - undrar vem utav dem som lånat ut sina kläder till mig. tänker jag. I trappan på väg ner möter vi en kvinna med några av de vackraste ögon jag sett, våra blickar möts under bråkdelen av en sekund och jag får en underlig känsla av att ha sett dem tidigare. Vi kommer ner till en liten restaurang, en bardisk, en soffgrupp, några bord, öppet ut mot en gata som verkar vara ganska trafikerad. Männen visar mig en plats vid ett av borden ut mot gatan. Sedan kommer maten in… Hamburgare med stekt ägg, Falukorv och stekt potatis… Nu förstår jag vad en Chang är… På bordet kommer in fyra flaskor med ordet Chang på etiketten. Thailand Beer… Jag är alltså i Thailand… Min fråga till de tre herrarna vid bordet sätter i gång en otrolig berättelse… Vad har jag råkat ut för? Den korta börjar berätta, snart har jag med de andra tvås hjälp fått bilden klar för mig… Jag kom till den här restaurangen för fyra dagar sedan och drack en Chang till en hamburgare. Sedan hade jag hyrt en gummimadrass och gått ner till stranden. Ägaren av restaurangen sponsrar tydligen ett internetforum, därav loggan på madrassen. Jag hade tagit med mig madrassen och simmat ut, paddlandes… sedan var jag försvunnen… Nästa dag var ett förfärligt oväder… Dagen efter hade den rakade hyrt en dragbåt och ”Glider”. Då han hängde uppe i luften under ”Glidern” såg han MPR-loggan på stranden och ett huvud som stack fram … tillsammans hade de tre tagit sig till stranden och hittat halvdöda mig. Ägaren till restaurangen hade känningar bland sjuksköterskorna i kvarteret och lånade villigt ut ett av sina rum på övervåningen till mig... Jag har varit utslagen i två dagar på rummet, nu såg jag piggare ut, var kommentarerna från mina tre räddare. Jagblev inbjuden till baren. Där, sittandes på en av stolarna kunde jag inte hålla mig längre… Jag var kanske lite rädd för svaret… Vad heter jag? Frågan ekade många sekunder i mitt huvud innan jag fick något stoppat i min hand… Jag tittade ner och såg ett svenskt pass… jag öppnade och läste ” Urban Torsk” bilden som tittade på mig från passet visade en man på 50 +… min blick lyftes upp mot spegeln mittemot bardisken, och där mellan en flaska SangSom och en flaska Bacardi tittade samma ansikte tillbaka…. Slut The future is tomorrow, be sure to be there... Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Fritz Inlagd Augusti 22, 2010 Dela Inlagd Augusti 22, 2010 Häftig story minsann. Hur gick det med vänster lilltå som du förlorade i första avsnittet ? Nyfikne Fritz .. Det är aldrig försent att ge upp. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Thure Inlagd Augusti 22, 2010 Trådstartare Dela Inlagd Augusti 22, 2010 Hejsan Nyfikne Fritz! Tack... Ärilgt talat vet jag inte, jag fick historien till mig av en vän till en kopmis kompis som hade fått den av en väns kompis som kände Urban Torsk Ha det.. mvh Thure The future is tomorrow, be sure to be there... Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Fritz Inlagd Augusti 22, 2010 Dela Inlagd Augusti 22, 2010 Hejsan Nyfikne Fritz! Tack... Ärilgt talat vet jag inte, jag fick historien till mig av en vän till en kopmis kompis som hade fått den av en väns kompis som kände Urban Torsk Ha det.. mvh Thure I så fall ber jag att få gratulera till denna osannolika händelse att du har en vän som har en kompis som har en vän osv vilka alla har orkat lyssna till denna story och sedan fört den vidare. Själv hade jag nog smygit iväg till ett annat ställe efter 30 sekunder Fritz.. Det är aldrig försent att ge upp. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Herr Chang Inlagd Augusti 23, 2010 Dela Inlagd Augusti 23, 2010 Lysande Thure! Herr Chang har talat. Link to comment Dela på andra sajter More sharing options...
Recommended Posts
Arkiverad
Denna tråd är arkiverad och kan inte skrivas i.