Kalas goes east!

[Kalas]

Mina thailändska äventyr.

Detta får av er läsare ses mer som en inblick i en förvirrad mans röriga dagbok med en distinkt början utan egentligt slut. Jag kommer lägga till och dra ifrån allt eftersom minnen klarnar och annat blir oviktigt, men det vet du ju inte om när du läser detta, vad som är korrigerat och inte. Jag kan inte utlova någon skönlitterär klass på mitt arbete, en del av er har ju anklagat mig för att skriva en aning med hjärtat – träffande och målande, jag ska försöka hålla samma stil för er njutnings skull, men ity jag har huvudet fullt av Thailand, familjen och alla intryck kanske det blir lite staplastapla ibland, vissa delar flyktigt berörda, vissa timmar kanske blir till tre sidor, annars blir detta nog en hel roman.

Svettig vaknade jag upp och begav mig mot jobbet, fredag, sista dagen! Slutade en timme tidigare för att hinna med lite sistaminuteninköp. Åksjuketabletter och ett gäng billiga chokladkakor. Hem duscha stressa och sen hämtade mitt ex mig vid 13.00. Resan till Arlanda gick kinkfritt. Checkade bagaget och kände stressen rinna av mig en aning, jag hade god tid på mig att oroa mig, första gången jag skulle flyga ensam, flög en gång som barn med mamma! Jag kan lova er att jag var hyperhyper, flygrädd som fasen, men några piller ur en burk lugnande, inköpt av en skum snubbe i en ännu skummare gränd i min hemstad, höll mina nerver innanför skinnet en stund ivf. Ok. Allt klart för avresa. Dryga två timmar att fördriva på Arlanda. Magen knorrade oroligt, skulle jag våga äta, eller ja, jag tvingade mig mot Mc Donalds. Jag vet att när jag åker båt så blir jag värre åksjuk om jag är tom i magen än tvärtom. Ställde mig i en kö och skulle precis hala fram kortet och tada! Inget flukin kort! Men hallå! Hur i alla glödheta och svavelosande? Hade jag i mitt speedade tillstånd glömt kortet hemma? Ja, tamme, hade jag inte gjort det… Nu var goda dyra. Som tur var hade jag en aning kontanter och kunde få mig lite till livs. Min blivande bättre hälft på plats i Siam hade dock redan ett svenskt uttagskort i mitt namn så någon panik förelåg inte direkt, men lite extra svett bröt nog fram i pannan.

Jag besparar er ingående flygbeskrivningar då jag tror att de flesta av er flugit åtm en gång. Men piller till trots så rann det allt en och annan tår när jag lyfte från Arlanda, hu och hu och hu. Min rutt gick Arn-Frankfurt-Abu Dhabi-Bkk.

På plats i ett ljummet Bkk 18h senare, lördag 18.15 lokal tid. Lokaliserade mig, var är jag och vart ska jag. Hade pratat med en kompis och han sa att det fanns fyra stora utgångar, den första mot ett parkeringshus. Jag och frugan to be hade gjort upp om att vi för enkelhetens skull skulle ses vid den utifrån sett allra vänstraste utgången. Jag fyllde i min lapp om avsikter och hur länge, plåtades och sen var jag välkommen till Thailand. Letade mig genom en två tre och fyra utgångar men ingen blivande fru Kalas. Däremot blev jag erbjuden” umgänge” av en gravid tjej som oavbrutet pratade i mobilen, en kvinna skulle ”hjälpa” mig med något, dussintals andra skulle förse mig med taxi/hotell och tusen andra ting. Efter att ha försökt ringa några gånger och svettigt orolig vandrat fram och åter i ankomsthallen nervöst letande efter henne vid alla utgångar så fann jag henne i en inhängnad tillsammans med en hel hop andra förväntansfullt väntande kvinnor, alla letande efter sin falang. Stora leenden och några snabba pussar senare så gick jag den korta biten till ”uthämtningen av väntande thaikvinnor”. Kramkalas, pussar och hej hej hej! Underbart att efter sex månader äntligen få krama om denna lilla härliga kvinna. Kom nog någon tår med. Hon bubblade på som om inga bekymmer i världen fanns att uppbringa, jag var dock alldeles för ressjuk för något djupare än taxi, hotell och öl. Kanske något mer att äta, hade fått typ tre frukostar på planen. När vi i en taxi susade fram i Bankokaftonen förklarade jag för henne att jag fortfarande var typ 10000m upp i en Boeing 777 och behövde landa mentalt, slappna av och komma i mental fas. Vi kom fram till hotellet, ett litet halvloppigt hotell med ambitioner. Chaleena. Min blivande bättre hälft hade arbetat där tidigare och fixade rum med rabatt, jag tror vi betalade 650B/natt med frukost. I Allra högsta grad överkomligt då jag googlat och sett att någorlunda vettig standard startade vid runt 800. Incheckning, inspektion, operation luftkonditionering! Bkk är hett och kladdigt. Jag installerade mig en aning, öppnade väskan och tog ut snuset och lade i kylen, sen var jag hemma!

Vi gick sen till närmaste 7-11 och ATM, köpte öl, något litet att äta och tog ut 20.000B inför Äventyret! Duscha, öla och sen somnade jag som en klubbad vattenbuffel överkörd av en gammal man med en thaitraktor.

Söndagen gick åt till att träffa hennes mamma och dotter som passat på att följa med till storstan för att få en sneak prewiev av herr Falang. Vi sov rätt länge och ägnade en stund åt att ostört prata igenom händelseförloppet. Sen dök svärmor och dottern upp! Hej och sawadikapp och ojsan. Så stor falang är, och så liten jag, lilla dottern är, och så förlägen man kan bli, generad osv. Jag plockade fram mina gåvor/mutor till dotter och svärmor och efter 20 minuter så vågade dottern sig så nära att hon vågade känna på mina blonda hårstrån på armarna och förundras Vi pratade en stund och sen begav vi oss ut i Bangkok, eller Krung Tep, som vi thaiare säger en taxiresa till närmaste Big C och KFC, dottern hade fått bestämma. När vi lämnade Big C vid 15snåret och klev ut i ett osande soligt Krung Tep så kände jag, att nu, nu är jag i Bangkok, alla sinnen närvarande! Det tog nästan ett dygn att landa mentalt. Och en stor glädje infann sig, jag är flukin i flukin Bangkok och ska flukin gifta mig med min flukin härliga kvinna. Jag ska föräras med en livskamrat! Detta slog mig på trappan ner från Big C, med oväntad kraft. Jag stannade upp bland alla myllrande människor och tittade upp mot en semiblå sky och hade jag hetat Ronja hade det varit läge för något liknande ett vårskrik. Jag var typ bekymmersfritt lycklig!

Här ska jag skjuta in en svensk planerande mans syn på det hela, INNAN. Vi skulle som sagt ingå äktenskap. Informationen på ambassadens hemsida beskrev tydligt alla mått och steg, äktenskapscertifikat från Sverige skulle legaliseras på Ministry of Foreign Affairs, konsun, sen kunde vi gifta oss på amphur, sen skulle äktenskapet registreras, sen ballaboomballabing, gifta! Alltså, plan enligt mig: Måndag, ambassaden, få papper, lämna in för översättning och vips, hela eftermiddagen ledigt för sight seeing. Tisdag hämta papper och få legaliserade på konsun, amphur för äktenskap och en skön slapp eftermiddag. Onsdag legalisering av äktenskap och sen boom! Klarrt å bettallt!

Detta hemma på kammaren i Svedala…

Verkligheten visade sig vara en helt annan thaihistoria. Taxi taxi taxi taxi taxi… I all evinnerlighet. Kö kö kö. Resan till ambassaden tog väl nästan en timme i morgonrusningen, papper lämnades synades och ficks tillbaka och skulle lämnas in för översättning. Så långt gick allt enligt mina planer. På översättningsbyrån i ambassadhuset fick vi dock beskedet att nej nej nej, dessa papper ska översättas på konsun. Taxi mot konsun, chaffisen körde fel och släppte av oss på fel ”konsun” men efter en hetsig thaidebatt och en taxiresa ytterligare så var vi dock vid rätt konsun. Fruämnet klev in och fick tag i en finnig kille som såg ut att ha försovit sig, spretigt hår och trasiga jeans, som visade sig besitta kunskap och rätt att översätta papper. Efter en stunds fikande, jag fikade de pratade, så bytte papper händer och hon drog iväg mig till en vänthall, obetydligt mindre än en hockeyrink en trappa upp och pekade en halvtimme fram i tiden.

Jag hade någonstans här bestämt mig för att helt ge upp mina svenska planer om sightseeing, shopping osv. Eftersom jag glömt kortet hemma så fick hon sköta det ekonomiska, nu fick hon även sköta allt det tekniska. Jag gav upp och överlät all vidare planering åt henne. Jag undrade dock en hel del utmed vägen:lol: En sak med min fru är att hon verkligen går in för det hon gör. Ska det städas då STÄDAS det. Ska det fixas så FIXAS det. Punkt. Enda nackdelen, såhär långt, är att hon liksom går upp i det helt och hållet, svår att nå, typ. Så när jag ville småprata väder och vind snäste hon nästan. Och innan jag fattat att det var hennes fighting face höll jag på att bli riktigt irriterad. Men efter att ha tillbringat den timmen vi fick vänta på översättningen till att reda ut vad och varför så lugnade det sig. Jag förstod att hon verkligen gick in i situationen. Känner igen mig själv då även jag kan gå upp i saker och irriteras av störande moment.

Nu kom killen tillbaka med våra papper, hon kollade och hittade genast fel. Tillbaka till väntsalen och ytterligare väntan. Detta upprepades några ggr till innan hon var nöjd och vi gick ytterligare en trappa upp till en ny väntsal. Fullsmockad! Efter lite kacklande hit och dit fick jag ett papper att fylla i. Jag såg en rad med glasförsedda kassor samt en dubbelkassa typ och tänkte, detta är en kakbit! Fyllde i pappret och förberedde mig på snabb expediering. Men nej, här skulle en dam komma och kolla mina papper, sätta en kråka och sen gå till kassan, prata, återvända och prata vidare med oss. Sen fick jag mina papper, jippi, stämpel tänkte jag, men nej, gå till kassa, få lapp och sätta sig i kö! Ok, vi satte oss och efter 10 minuter fick frun syn på en dörr och läste på den, aha, dit skulle vi visst. In i ett rum med 15-20 pers avsett för kanske 5-6 pers. Vänta svettas och vänta igen. Två personer jobbade. Vår tur. En kvinna ögnade igenom mina papper, satte en kråka och vi fick tillbaka papper. Jippi!? Nej, åter till kassakö. Nu fick vi en nummerlapp till de glasförsedda kassorna. Hmmmm, jo, bara fyra nummer till vår tur! Stämpel, klart! In my head… Nu skulle papper lämnas in, synas igen och det skulle betalas. Igen. Tillbaka till väntandet. Ingen stämpel. Väääänta. Hon ropades upp och gick till glaskassa 4. Tillbaka och vänta. Vänta. Sen ropades jag upp och begav mig till glaskassa 5, tätt följd av min lokala guide och vi fick information om att något inte stämde. Ringa till översättarkillen och prata. Han kom släntrande efter 10 minuter och frun redogjorde för honom. Vänta. Killen pratade med glaskassorna och efter en liten väntan ropades jag upp igen och jag fick äntligen rätt papper med rätt stämpel! Summa summarium, 5.5h på konsun. Plättlätt! Nu återstår ju bara resten, äktenskap på amphur och en snabbis till konsun igen.

Tillbaka till hotellet runt 18tiden, bara tio timmar efter att vi lämnat det. Helt slut. Taxi, väntan, värme. Somnade klubbad vid 21.

Tisdag upp 06.00 för fix inför amphur. Taxi. Amphur 07.45. Öppnade 08.00. Inga problem. Mai bpen rai Tog nummerlapp och blev raskt invisade till ett mindre sidokontor. Prataprataprata. Ja… Någonstans hade jag väl det i bakhuvudet, vittnen. 2. Hejsan!!! Nu fick blivande fru Kalas ringa runt i bekantskapskretsen. Fick tag i en kvinna, Natti på Sabaidee Tour, som hjälpt henne tidigare när hon ansökte om turistvisa. Nu visade det sig att Natti på Sabaidee anställt en medhjälperska, Nitnoi, som pratar snudd på perfekt engelska, vilket underlättade enormt för mig då hon kunde redogöra för skeendet. Jo, de anlände till amphur en aning sömndruckna men där ivf. Ok, nästa steg, äktenskap! Jo, igen, tjena! Nu visade det sig att hennes skilsmässopapper var korrekta men inte registrerade i hennes hemamphur. Hon har varit skiljd i över två år, men tydligen hade något/några papper inte uppdaterats efter ordning. Det som sen följer är ren och skär thaibyråkrati, helt i klass med konsun. Jag förkortar det hela en aning. När alla papper var i ordning skulle vi ju då få vårt äktenskapscertifikat utskrivet. Enkel kaka! Men neh… Två bekymmer. Bekymmer 1: Jag är född i Tyska församlingen i Stockholm, i mitt pass står det ”Place of birth: Tyska förs.” vad är då en församling? Försök förklara det på engelska och få det översatt till thai så att damerna på amphur förstår det! Lång historia kortad så sa jag att i Sverige så föds man i en församling då kyrkan i alla tider skött folkbokföringen. Och vad är en församling? Ehhh. Efter en lång stunds förklaring så nämnde jag att jag föddes i Stockholm, i Tyska församlingen och jag vet inte vilken kommun. Men då sken damerna upp, aha, Stockholm! Det tar vi, Stockholm får det bli! Bekymmer 2: Jag har två förnamn, Stig och Åke, och heter/kallas för Åke. Inga problem!? Jo, översättaren hade hastigt och lustigt döpt om mig till Stig! Förvirring och förklaringar. Men om du heter Stig Åke heter du väl Stig?!? Det står ju först! Ja, så typ gick det. Och att försöka förklara att jag heter Åke, punkt, det lät sig inte göras, i alla papper står ju Stig Åke, Alltså Stig. Att jag försökte förklara att i Sverige så skriver vi typ Stig, ÅKE, eller stryker under tilltalsnamnet gick inte hem. Men efter diverse förklaringar och försäkringar om att jag inte hade något emot att det stod Stig på äktenskapsintyget, och att jag i vidare kontakt med thailändska myndigheter för all framtid heter STIG, så fick vi äntligen gå in till äktenskapsförättaren! Här ska tusans jumlar giftas!

Härifrån är allt nedförsbacke. En man kollade papper, satte signaturer hit och dit, vi fick certifikat och kort togs.

Detta lilla enkla, att ingå äktenskap, tog bara 8 timmar! Men visst, strul med hennes papper en massa samtal med hennes hemamphur och namnstrulet tog ju extra tid, men ändå!

Onsdag. Efter en snabb sväng tillbaka till amphur för att hämta ett glömt papper eller två så skulle vi tillbaka till konsun och legalisera äktenskapsintyg/certifikat. Taxi, ovanligt va? Nu var vi där i god tid, fick tag på en annan kille som översatte och bad oss komma tillbaka efter 13.00, då skulle allt vara klart. Vi tog en promenad längs solstekt trottoar mot ett närbeläget Big C, mat och shorts. Nyblivna fru Kalas kryssade mellan skuggorna och jag gick som fetefalang mitt i solen. När vi skulle tillbaka ville hon inte gå i solen utan önskade taxi. En 10minuters gångväg? Nej, nu, det var DU som ville att vi skulle gå sade jag och motade ut henne i solen, elak som jag är! Jag var ju redan genomdränkt av svett så mig kvittade en stunds gående ytterligare.

Det som sen sker är ett under? Inget krånglar! Vi träffar killen, får papper, står i kö, går in lilla rummet, någon kollar papper och sen får vi våra papper, liten kö, vänta kort tid, uppropad, betala och KLART! Officiellt gifta i Thailand! Woooooooaaaaaaaaaa! Nu finns Fru Kalas! Fru Kalas!

Nästa del av mitt äventyr kommer att inbegripa visumfixemål, en resa från helvetet, eller hur man åldras maximalt på minimal tid, ett kärt återseende och falang goes to farm!

[LungAlahato]

Trevlig berättelse gav + för det. Har du möjligen några bilder från äventyret?

[Wangthong]

Härlig berättelse, som vanligt.

Grattis till giftermålet!

Hoppas ni får en trevlig smekmånad.

Edit: Alla era levnadsdagar glömde jag.

Hoppas på många berättelser innan "så levde de lyckliga ."

Ändrades Augusti 11, 2010 av Wangthong

[FemmeDeFatale]

Grattis till giftermålet!!!

Ser fram emot fler berättelser från dig!

+ karma från mig också

[Herr Chang]

Tackar för en roande och intressant berättelse!

Herr Chang har talat.

[andrejsdenruskige]

Ahaa. Det är du som är "THE STIG"

[Kim]

Underbart skrivet!

[Guest Lappen]

Väldigt trevlig läsning

[Soengsang]

Härlig storry, ibland är bilder överflödiga.

[Kalas]

Mhmmm...

Torsdag. Sovmorgon! Innebar att vi gick upp vid 7. Sen skulle vi åka flodbåt, eller flodbuss eller vad det nu kallas, mot Grand Palace. Vi skulle vara turister i Bangkok! Det var ju en lagom ”uppfriskande” upplevelse och resa. Se baksidan av Bkk. Förfallna hus kantade resan. Ett plåtskjul och det var någons hem, en bro och det var någon annans tak över huvudet. Motorcyklar på glipande trägolv. Marknader, träkåkar, betong, tempel. Det var jag och kanske 70 thaiare på båten och jag ville se och ta kort, men de trilskades med att dra upp sidogardiner för att slippa få orent flodvatten på sig. Jaja, ta säd dit du kommer tänkte jag och föll in i ledet och höll även jag upp stänkskydden. Ett bestående synintryck, som fru Kalas såg och pekade på, var en stor kal betongvägg utmed vattnet, kanske 7 våningar hög och minst lika bred, med ett enda hål/öppning/fönster. Och i denna öppning skymtade en tvättlina och vad täckte nästan hela hålet? Jo ett par laxrosa trosor! Jag bannar mig själv för att kameran inte var redo! Den bilden hade varit guld värd, betonggrått i olika nyanser och sen en färgklick mitt i! Vi fick byta flodbuss en gång och sen var vi framme. Tuk-tuk! En gång, aldrig mer! Sitta mitt i avgaser och trafik, utan tillstymmelse till skydd. Knorrmorrmummel. Grand Palace. Nog om det, men visst var det vackert osv, men ack så många falanger det var! En rolig iakttagelse, en vattenmojäng gav dricksvatten, och tre färgglada plastkoppar fanns där. Hmm, undrade falang och iakttog. Men, inte? Nog? Kan det vara så? Jo, tamme, så är det, alla använder SAMMA koppar till vattendrickandet. Man sköljer bara av den lite och sen är det fritt fram för alla tusen miljoner bacillusker att glatt och villigt sprida sig från mun till mun... Hujedamig och amen och andra ramsor. Inte undra på att folk blir sjuka. Bacillskräckig falang fyllde dock bara på sin vattenflaska utan att vidröra alltför mycket mer än kranen

Vidare i turistbangkok så hittade vi, eller fru Kalas, några båtar, och fixade en tur på floden in i vindlande kanaler. Faktiskt en höjdpunkt, att se lite fler bakgator. Men jag tror att vi passerade typ 100 tempel, stora som små. Tog väl kort på 10 eller så men sen tröttnade jag en aning på det. Mitt ute i storfloden stannade vi upp ett tag medan frugan slängde bröd i vattnet. Jag hade noterat typ två fina formfrallor i båtsidan som hon köpt med sig, och tänkt att så omtänksam hon är, köpa bröd, jag var ju hungrig. Men ack, det var till fiskarna, tydligen, kanske för god tur? Jag vet inte, såg inga tacksamma fiskar ivf

Så på eftermiddagen var det då dags att fixa till UT-ansökan. Natti från Sabaidee Tour visade sig besitta kunskaper även i detta ärende, inte bara som pådrivare av amphuranställda i fru Kalas hemby. Vi tog en taxi några kvarter och gick in på en skum bakgata. Massa små hål i väggen och sen helt plötsligt välkomnande glasskjutdörrar oss till Sabaidee Tours lokaler. Men sorry, aircondition no work, and welcome in. Thailändsk gästfrihet på topp. Falang fick största delen av fläkten, vatten och färsk frukt kom på bordet. Nu skulle här roddas UT-ansökan!

En ganska tråkig tillställning gjorde att jag dåsade bort en timme eller så. Vi var väl där runt 17 och kom tillbaka till hotellet vid 00... Gäääsp. Och då var inte UT-ansökan riktigt klar, skulle ju ansökas för liten dotter på samma gång. Men Natti jobbade på och vad jag vet sov hon nog inte en blund på natten, för hon mötte upp oss i lobbyn vid 7 på morgonen med kompletterade handlingar.

In i en taxi och iväg till ambassaden, anmäla, betala och vänta. Knappt något folk gjorde att det gick över förväntan snabbt. Hennes ansökan var komplett och utan anmärkningar men dotterns saknade någon översättning av ett par papper och foton. Men ”vi” fick tid till intervju 17/8!

Efter detta upp på skytrain, vi skulle handla reker, sånna man eter. Skumpa skytrain och sen taxi till en fiskmarknad, handla 10kg reker. Blev lite annat smått och gott med, levande fisk som klubbades och lades på is, torkad fisk och bläckfisk, korv, köttbullar och lite annat smått jag i ärlighetens namn inte minns namnet på.

Efter denna tur återkom vi till hotellet strax i lunch och slängde oss på sängen och bara pustade, hade jag vetat vad som väntade mig så hade jag nog tvekat både en och fem gånger! Trist nog tog skummispiller slut på flygresan, så det fanns ingen bot eller lindring...

Vi hade bokat minibuss till byn, skulle hämta oss vid 18, gott om tid att packa och slappa. Vid 14 ringde busskillarna och sa att planer ändrats, vi hämtar er 15! Ok, packapacka, stressa stressa. Det skulle tippas hit och dit, en snabbdusch, bära ner och ta plats. Ok, stor buddistisk helg stundade och jag tror att hela Bangkok skulle hem till sina respektive byar. Vi for runt och hämtade folk i hela stan, vi snurrade nog i 7-8 timmar! Sen äntligen, en motorväg norrut! Fem filer i kö kö kö! Stilla, sakta, slött... Om jag vetat... Fick en försmak av vad som väntade på en ovanligt tom betalmotorväg i Bangkok, wrooooooooom! Typ 140 blås. Vart efter trafiken släppte så ökade motorvarvet betydligt, och en gång kikade jag fram på hastighetsmätaren, 150 och ökande! I tät trafik! Och thailändska motorvägar, ja, de har ju inga avfartsramper eller så, nej, bara U-Turns. Så det blev ett evinnerligt tutande bromsande axande och fy fan! Jag frågade frun om det passade sig att falang köpte en flaska sprit eller två, men hon upplyste mig om att det var opassande. Fy fan för det opassliga att dricka sig redlös i preventivt syfte!

Här ska jag skjuta in att jag är livrädd att åka bil fort, om jag inte kör själv. När bussen typ kom över 90 så började jag undra. Jag har erbjudit kompisar som kört som silltjuvar stryk, blivit utskrattad av en rallykollega då jag bad, eller mer bönade, om att han skulle sakta ner eller släppa av mig så fick han provköra min bil ensam. Jag har ”skrikit” på åtskilliga kvinnor som fått äran att ratta. I lumpen skulle man ju foga sig, men när jag blev instängd i magen på en terrängbil 11 så skrek jag rätt ut och fick en hel konvoj att stanna upp medan jag förhandlade mig till ett framsäte. Ja, jag lider av kombinerad cellskräck och farträdsla.

Att då sitta i en liten Mitsubuss, utan bälte eller möjlighet att påverka, det var en skrämmande upplevelse, milt uttryckt. Jag försökte med allt, att inte lyssna på motorvarvet, krama frugan, äta, pilla med något eller helt enkelt sova, men inget hjälpte. Jag var konstant livrädd. Sen efter vad som verkade en hel evighet stannade vi och fick en halvtimme ledigt, äta och pusta. Det byttes chaufför och jag bad i mitt stilla sinne att han skulle köra bättre. Och faktiskt, han körde bättre, inte långsammare, men bättre. Han såg trafiken innan, saktade ner och tvärbromsade inte alls lika illa, inte alls lika mycket tuta eller krängningar. Men visst är man liten när man susar fram i 150+ (Jag slutade titta när jag såg att vi höll 150, men hörde ju motorvarvet gå upp ytterligare) och vet att när som kan en full thaiare göra en U-turn ut i vårt körfält. Natten gick mot sitt slut och jag tänkte att det kanske blir ”roligare” när man kan titta på landskapet. Men hu och ne, då svängde vi av motorvägen och in på en mindre landsväg. Att vägen blev mindre hejdade inte våra ”drivers from hell” från att försöka hålla samma hastighet som på storvägen. Nu inträdde dock fler orosmoment. Morgontrafik bestående av mc, thaitraktorer, hundar, katter, kor, bufflar... Och ni ska väl inte tro att en skymd kurva eller krön hindrar från omkörning? Där någonstans gav jag upp, vi stannade och tankade och jag köpte mig lite Birdy. Kände att näe nu jefflar så får det vara nog, nu tar vi en taxi resten av vägen. Informerade den bättre halvan, som lugnt och tryggt sovit, att nu tar vi en taxi. Hon glodde på mig med sina stora vackra bruna ögon och sa att här finns ingen taxi, typ sluta sjåpa dig, vuxna karln. Men buss då, pep jag, nej nej nej. In i bussen nu, så far vi vidare, hemåt! Basta! Wrooom.

När man ser att man inte KAN köra om, mötande trafik, DÅ kör man om, de får flytta på sig!

Jag insåg att kanske det var mig det var ”fel” på, svenskskadad, vi är så vana vid vår skyddade del av världen att vi gärna tror att så gör väl alla. Att jag applicerade svensk trafik på thailändsk trafik. Vad jag senare insett är att ”alla” kör likadant, ”alla” kör om på blindkrön, i kurvor och vid möten, och det verkar vara ok, ”alla” är kanske medvetna, på ett annat sätt. Men efter att på förkvällen/natten ha sett 4-5 olyckor så satt den vetskapen långt inne, just där och då var jag en ynkapynka liten människa, utlämnad åt thailändska joyriders med Loebkomplex.

Nu började vi lämna av folk, och i mitt stilla sinne var vi i trakterna av Sakhon Nakon. I min värld skulle vi dit och sen vidare mot Kham Ta Kla. Slingrande rödbruna grusvägar bröt av de förhållandevis fina asfaltvägarna. Rödbruna grusvägar som regnat sönder, hål stora som badkar. Jag jublade invärtes, jippi! De saktar in!

Helt plötslig, eller vid 11, ”bara” 20 timmar efter att vi äntrat ”skutan” så stannade vi utanför en adress, och hon sa att nu är vi hemma! Omtumlad, milt sagt, klav jag ut, på skakiga ben. Aha, är det här? Är du säker? Vi ska inte offra oss på en timme eller två till? Vi kom aldrig till Sakhon Nakon, utan vi for i zig-zag på landsbygden och lämnade av folk. Och där i dörren stod hennes dotter och mamma och välkomnade oss. Det vankades nywokat och ris! Min lilla skatt hade ringt och beställt. Aldrig att jag blivit så glad över att se några så okända och ett helt okänt hus. Men jag klev in och tog för mig, 187cm falang fick syn på ett säte som inte skumpade fram i 180 och intog det omgående. Runt omkring mig föregick händelser jag knappt förnimmade, jag försökte gå ner till normal vilopuls. Med en högspänningsledning i skallen var det dock inte det enklaste, det surrade och brummade men på något sätt lyckades jag ivf dåsa till. Jag är inte religiös, men någonstans djupt inom mig tackade jag en lycklig stjärna eller så för att resan från helvetet var slut, och att jag fortfarande hade puls. Och där någonstans bland alla synintryck puls och adrenalinkickar så fann jag mig till ro. Jag somnade...

Jag utlovade visst Kalas goes to farm men det får komma i nästa del.

Så en cliffhanger till nästa del...

Vad är det som får herr Kalas att tappa alla koncept? Kan falang odla ris? Hur smakar maten när man skådar ut över Mekongfloden? Och var i hela halva ofriden är vattenfallet!?

[Acker]

Härligt! Tummen upp!

Väntar på nästa del...

[Herr Chang]

Hehe,

Tackar för en uppenbart autentisk berättelse!

Herr Chang har talat.

[Khun Somtam]

Tack för en trevlig förmiddagsläsning, kan inte bli annat än pluskarma på den

Keep up the good work!

Chook dee!

Khun Somtam

[Thainab]

Mycket rolig läsning, sitter med ett fånigt smile i ansiktet

Du har berättar talang utöver det vanliga

+

[hakancnx]

Härlig berättarteknik. Man känner precis hur du upplevde resan. Väntar på fortsättningen.

[Wangthong]

En rolig iakttagelse, en vattenmojäng gav dricksvatten, och tre färgglada plastkoppar fanns där. Hmm, undrade falang och iakttog. Men, inte? Nog? Kan det vara så? Jo, tamme, så är det, alla använder SAMMA koppar till vattendrickandet. Man sköljer bara av den lite och sen är det fritt fram för alla tusen miljoner bacillusker att glatt och villigt sprida sig från mun till mun... Hujedamig och amen och andra ramsor. Inte undra på att folk blir sjuka. Bacillskräckig falang fyllde dock bara på sin vattenflaska utan att vidröra alltför mycket mer än kranen

Summan av allt är konstant. Medans vi får massor av baciller när vi hälsar på varandra, så ligger Thailändarna på minus eftersom de hälsar med "wai". För att kompensera detta tar Thailändarna till andra tricks, för att få sin beskärda del!

Har du någon stragedi för återresan från byn?

[Kalas]

Så var det dags igen då för lite betraktelser...

Jo, jag vaknade efter två timmar eller så, klockan var något efter 13. Någon vänlig själ hade ställt en fläkt framför mig och det var nog tur, jag var genomsvettig ändå! Ett stillsamt hallå kungjorde att huset var tomt, ingen hemma. Jag reste mig och började gå husesyn. Stor kåk, kanske 200kvm i två våningar, kaklat golv, målade väggar, någon form av vit/rosa plattor i taket med blomma och ramar. Jag gick runt och svettades som en gris, var är ac:n? En toalett av västerländsk standard med vanlig toa och dusch, en thaitoa, utekök under tak och stort kök med bord för 6-8 pers. I ett hörn i köket stod en blå plastback som förde oljud. Jag kikade ner och fick syn på mammans gräshoppsfarm. I det ögonblicket klev mamman in från uteköket, tyst som en skugga och all thailändska var som bortblåst! Jag stammade väl fram ett sawadikapp, typ, och tystnaden lägrade sig igen, bara syrsorna spelade obekymrat på. Jag gick upp för trappan till övervåningen och möttes av skåp skåp skåp! Stod säkert 6-7 stora skåp där. Proppfulla med kläder, tyger, kuddar, täcken, prylar. Och alla låsta! Eller hade ivf nyckelhål, väluppfostrad som jag är öppnade jag ju inga Tre av dem hade glasdörrar så man såg innehållet. Dessutom stod det några stora plastbackar fyllda med diverse, plastsäckar fyllda med än mer. I ena änden av övervåningen tronade en dubbelsäng inbjudande. Jag hörde en mc komma och gick ner, frugan hade handlat! Nu värmdes mat sen tidigare och jag serverades. Vi satte oss alla ner vid köksbordet och försökte prata. Mammans telefon ringer och hon pratar, men jag noterar det knappt. Plötsligt ger hon mig luren. Va?! Jag tar häpen luren, vem ringer till mamman och vill prata med mig? Jo, det visar sig vara den lokala prästen! Han frågar på knagglig engelska om jag är kristen. Ehhh, kristen? Jag är ju född i ett kristet land. Tror du på Jesus? Ehhh, igen... Går du till kyrkan? Njaäe... När jag hämtat mig och plockat upp alla koncept som tappats så förklarade jag att jag både var döpt och konfirmerad. Detta fick prästen att skrocka förtjust och tacka för sig efter att han fått mig att säga att jag skulle gå till kyrkan!

Här ska skjutas in att jag tidigare frågat fru Kalas om hennes tro. Om hon trodde på Buddha. Jag hade ju noterat och andra påpekat att hon inte gjorde någon bönehörna när vi bodde ihop. Någon menade att hon var ”skum” eftersom ”alla” thaitjejer är superreligiösa och ber till Buddha varje dag typ. Att hon inte hade buddhastaty och rökelse var ”skumt”. Så jag frågade och hon svarade att hon inte trodde på Buddha. Och jag tänkte, ja, hon är ju inte helt mainstream thai, så hon kanske är som jag, lite ateistisk och tänkte inte mer på det.

Efter samtalet med prästen och maten drack jag en kopp kaffe för att vakna till. Jag mindes att jag när jag kom, innan jag somnade, gick på toan och i ett onoterat men ändå tydligen noterat ögonkast hade noterat en jultomte i trappan upp. En jultomte?! Tänkte jag då, men lade ingen större vikt vid det. Men nu var jag så vaken att jag kunde plussa lite För inte firar väl buddhister jul? Jag satt och kukulerade ett tag och sen kände jag ett behov av samtal med frun. Vi gick upp och jag började fråga. Varför har du inget sagt? Inte för att det betyder något direkt, men ändå, vi är gifta nu, och du håller inne med en sån här ”stor” sak. Jag fick uppfattningen av att hon inte brydde sig, det var väl ingen stor sak för henne. Jag eldade upp mig en aning och sa att detta kunde ju ha blivit problem. Vad för gren av kristendomen tillhör ni? Jo, vi är protestanter. Ok, då är vi av samma skrot och korn då! Så långt... Men sen sa jag att om jag varit katolik och du protestant hade det kunnat bli problem, eller jude, eller eller eller. Katoliker och protestanter har ju legat i luven på varandra ända sen Luthers tid.

Efter att hon tittat mig djupt i mina ögon och på något sätt manipulerat mig så fick det hela bero. Ingen större skada skedd, men det väckte ju frågor, vad mer döljer hon? Jag kände mig en aning billig där och då, jag gifte mig med en kvinna jag inte vet så mycket om. Tänk vilket spännande liv vissa väljer att leva!!!

Resten av lördagen ägnades åt att försöka övertyga henne om att jag inte alls vill åka bakpå hennes moppe nej nej nej! Finns det ingen taxi? Nej, det finns ju ingen taxi på landsbygden. Hennes syster och systersöner dök upp frampå förkvällen. Den äldsta, kanske 16 år började fixa med en thaitraktor som stod under risboden. Jo, vi skulle ju till farmen på måndagen och falang skulle odla ris, men problemet var ju att det var typ 5km till farmen och jag vägrade åka moppe! Så systersonen fixade en släpa till traktorn och voila, falangtaxi!

Söndagen gjorde vi egentligen ingenting, jag återhämtade mig från resan och min religiösa upplevelse. Jag hade vilat på övervåningen. Skulle precis gå ner och duscha när jag stötte ihop med hennes pappa vid trappan. Ulk! Hur wai:ar jag nu då och vad säger jag? Allt bara försvann igen, god natt all thailändska! Jag wai:ade ivf nästan ända ner till golvet för att vara säker på att jag var respektfull nog. Han hälsade tillbaka. Han hade duschat och skulle hämta rena kläder.

Han bor på farmen i veckorna, men på söndagar tar han ledigt för familjemiddag och kyrkan.

Ingenting gick ju enligt mina planer. Jag hade ju hoppats på att frun skulle vara med och presentera, inte fåordig falang ensam. Men det gick bra. Han fick en flaska whisky och sen var vi buddies!

Söndagen gick, och fru Kalas gjorde ingen ansträngning att byta till finkläder eller så. Mamman och pappan gick iväg till kyrkan och vi tittade på tv. Jag tror inte att hennes tro är så djup eller allvarlig, som ”tur” är. Jag har inte sett eller hört henne be. Iofs inget större bekymmer om hon varit djupt religiös på något sätt, men visst hade det kanske kunnat skapa småirritationer om hon nu fått för sig att omvända mig eller så...

På måndagsmorgonen bromsade systersonen in på gården med en gammal toyotapickis. Flaket fullt med halm, koblaja och annat illaluktande. Men en bil! Vi packade ihop oss och det var avfärd mot farmen! Här skulle odlas ris!

Efter en lugn färd mellan alla potthål så var vi framme. Pappans ”skjul” på ben. Ett kohus och lite små förrådsbyggnader. Blev guidad, där odlar jag grönsaker, där kolar jag, här växer mango/papaya. Här är dammar fulla av fisk. Här är mina risfält, här odlar JAG gummi/mango/banan/papaya. Ett litet uthus utan väggar stod åt ena kanten. Lustigt tänkte jag, vad används det till? Vilar man där?

Efter turen var det dags att trava ner till det lilla huset. Det visade sig att det var ett vilorum. Mattor breddes ut och dottern klättrade in. Vi började skruda oss inför min risodlarpremiär! Jag hade långärmat och joggingbyxor, stödstrumpor upp till knäna och stiltjusig thaihatt. Frugan klädde sig som om hon skulle råna Siam Commercial. Med piffig rånarluva, svarta handskar, långbyxor och säkert tre tröjor var hon klädd. Jag tittade på henne och undrade om hon frös. No no, no colour black! Livrädd för att bli solbränd! Hå och hej.

Nu travade vi iväg mot en bassäng där mamman och systern redan var i full gång med odlandet. Jag studerade ett tag och tänkte att det där är väl en kakbit! Blev indtruerad om att ta en bunt risplantor, plocka 3-4st, jämna till och se till att rötterna var lösa, sen skulle man forma handen till en droppe typ och grosa ner paketet i lerdyn. Enkelt! Jo, toretiskt. Men bara att sära och få 3-4 plantor var ”svårt”, ivf om man skulle ha tempo. Och sen ner med plantorna i lerdyn. Helst skulle ju de stå tillsammans också. I flertalet fall blev det motsatt, mina plantor spred sig som när man släpper pinnarna i plockepinn! Bara att börja om! Och solen sken och inga fåglar kvittrade. Jag gav upp efter kanske 30 minuter. Gick till lillhuset och drack vatten. Det visade sig att lillhusets huvudsakliga uppgift var att härbärgera barn. Slippa vara ute i solen. Dottern började genast prata med mig, och jag svarade. Inte för att jag förstod något, men jag nickade och kappade och öh öh öh. Papa gin naam? Ja, papa gin naam makk maak. Jag sträckte ut mig i lillhuset. Efter en stunds vila var det dags igen, på'att igen! Nu gick det betydligt bättre. De hade bytt bassäng och lerdyn kändes ”trevligare” mer lättodlad, för plockepinnet upphörde nästan helt. Däremot fick jag en uppsträckning av frugan, inte plantera så tätt eller långt ifrån, runt 20cm mellan. Lydigt gjorde jag som jag blev kommenderad! Ja, jag kan faktiskt ta order från en kvinna. Till lunch skulle vi upp i pappans ”skjul”. Jag studerade byggnaden och kom fram till att nej, den är nog inte byggd för 120kg falang. Efter envist tjatande så vågade jag mig ivf upp. Hela familjen åt lunch, ris och räkor med färska grönsaker från farmen till. Sen skulle det vilas middag, värsta värmen skulle visst lägga sig, och det gjorde vi med i lillhuset. Eftermiddagen ägnades åt samma sak, odla ris en stund, vila, odla ris vila. Någonstans utmed vägen infann sig en ödmjukhet. Ödmjukhet inför alla män och kvinnor i hela världen som odlar ris. Maken till slitgöra får man leta efter. Monotont, ryggknäckande. Jag tog av mig min hatt, mitt i en risbassäng och wai:ade damerna djupt och sa att jag hyser full respekt för er och ert hårda arbete med riset.

Jag klev ner i en ny bassäng. Det flöt döda maskar på ytan. Jag planterade lite och i ett hörn speedade en spindel runt, stor som en femkrona, grå med röda ränder. Helt plötsligt dök den ner i lervällingen. Ok, tänkte jag, man kanske skulle ha handskar, kanske en bitglad art!? Jag ropade på frugan och hon kom och förklarade att det inte var maskar utan små risormar typ, som blir dödade när man plöjer. Ormar, spindlar, nej, nu fick falang nog och lämnade det ljumna vattnet och odlingen åt sitt öde. Jag hade ivf visat att jag både kunde och ville hjälpa till. Visst, planterade jag en så hann de andra damerna plantera 5-6 eller fler. Och jag hade nog vågat mig tillbaka om jag inte fått skavsår på vänster underarm, hade hängt på benet för att skona ryggen. Nu gick jag till hennes blivande skog, hon har planterat träd på en större del av sin mark för att minimera arbetsinsatsen. När hon kommer till Sverige behöver hon ju inte så mycket ris, mer än vad dottern äter. Så på kanske två hektar så hade hon plöjt upp och planterat träd enligt ovan. Vid den guidade turen visade hon att det låg sten här och var, och att hon och mamman hade rensat. Jag tänkte att det är väl lagom göra för stora starka karln, bära sten. Så så fick det bli. Resten av dagen lunkade jag i lagom takt runt och plockade sten.

Jag var ganska så slak när vi åkte hemåt. Inte för att det varit så fysiskt kanske, jag hade ju vilat en hel del, kanske odlat ris tre timmar in alles, och burit sten en timme eller så. Men ansträngningen i kombination med sol och värme gjorde att jag var en snäll pojke och somnade ovaggad.

På tisdagen dök hennes lillebror upp med en någorlunda ny pickis. Fru Kalas hade ordnat med privatchaufför! Vi skulle turista och ut på sightseeing. Kul! Iväg mot okända mål. Men efter att ha setat i bilen i typ 3 timmar avtog både min och familjens glädje något. Vi var hungriga och vi skulle till en bank. Vi passerade flera ATM och jag undrade varför vi inte stannade. Men hon snäste av mig och kunde inte förklara att hon ville gå till ett bankkontor och prata. Därför blev stämningen en aning dämpad då hon höjde rösten och gick på. Tillslut så time-outade jag och sa att det där håller inte, höja rösten är inte befogat, inte förstår jag bättre för det. Byt taktik och försök förklara. Till och med hennes bror ”läxade” upp henne. Jag kan förstå att hon blir frustrerad när hon inte kan säga det hon vill, men jag har sagt att ta ett ord i taget, inte hela meningar på thaisvengelska. Använd våra böcker, onödigt att bli tjuriga över missförstånd, vilket det hela blev.

Jaja, tillslut hittade vi ett bankkontor, fick ut pengar och hittade en restaurang med magnifik utsikt över Mekongfloden, Laos och Friendshipbridge i fjärran. Här skulle ätas! Tur man har tolk med sig för menyn var bara på thai. Jag fick peka på bilder och komma med önskemål. En iskall Chang var dock först i tur! Sen började det hagla in mat i långa banor med en lokal fisk som höjdpunkt. Någon mekongfisk, vet inte namnet men den var supergod. Papaya pokkpokk, stekt ris, nudlar, kycklingwok, stekta fläskbitar, grönsakswok och pommes med friterad kyckling. Skulle vi äta ihjäl oss tyckte hon? Men jag tror att det var precis vad vi behövde då, en stadig lunch. Och ja, maten smakar förträffligt när man har Mekongfloden som bordsgranne

Jaha, detta blev ju en aning längre än jag tänkt så vattenfallet får vänta till nästa gång.

Cliffhanger:

Var är vattenfallet? Varför måste jag ha tröja på mig? Tvingar du mig att sitta skiter vi i det här!

[j.ag]

Härlig berättelse!! Längtar tillbaka till risfälten igen.

J.ag

[Oregistrerad]

Inga dåliga berättelser.

Ber att få gratulera till er båda! De största lyckönskningar!

Skoj att du tar dig tid att dela med dig av din tillvaro där borta, hon har inga synpunkter på att du ägnar en del tid åt skrivande?

Jag misstänker att du kommer övervinna dina rädslor om du stannar borta riktigt länge (jag lovar att inte berätta om de bussolyckor jag varit med om i Thailand...)

du kommer nog till ett stadium där man inte längre orkar oroa sig, blir lite likgiltig till det så att säga. Eller är det kanske så att man tror att Buddha ser till en.who knows?

[Kalas]

Vi tar en kortis idag och samlar ihop oss inför hennes intervju i morgon!

Jag kan ju komma med lite blandade synintryck så långt in i berättelsen.

Bangkok stinker! Fy attans så illa det kan lukta där ibland! Och hundar som lever och skiter överallt gör ju inte lukten angenämare! Vi bodde som sagt på Chaleena hotell som ligger precis vid en stinkande kanal. Så när man nynyschad och luktande blomma korsade bron över för att kanske ta en taxi åt andra hållet så kom det osande dunster från vattnet. Sen att luftfuktigheten och värmen gör att man befinner sig i en stinkande ångbastu emellanåt gör ju inte saken bättre. Jag har försökt förnimma "doften" och bestämma hur i hela friden man ska kunna definiera den begripligt för folk som aldrig varit där, men det låter nog sig inte göras, det luktar nog bara Bangkok!? Lite ruttet gräs med hundskit och billigt soprum? Sen kan man gå tre steg och helt plötsligt fylls luften av matlagning, blommor eller dieselångor. Jag har även skissat på en topp och botten 5. Bangkok kommer med på både topp och bottenslistorna. Bangkok är helt enkelt en suverän stad att upptäcka. Visst, många trista motorvägar, men även massa små skumma bakgator! Tur man hade lokalguide med sig För hon tog mig till en hel del marknader och annat som inte många turistfalanger kommer till. När man gått och tittat på thaikläder flera timmar och inte sett en enda elefanttröja eller alldeles för mycket kopiekläder så vet man att man är i Krung Tep, inte Bangkok Och runt hotellet såg man sällan några utlänningar. Vi kunde gå de knappa två kilometerna till Big C utan att stöta på någon. Vi var på en fiskmarknad av det större slaget med allt från yttepytteräkor till stora humrar i tankar, död fisk levande fisk torkad fisk. Kanske en och annan torsk till och med? Ja, Krung Tep tog mig till sig och jag gjorde samma sak med Krung Tep. Nästa resa stannar vi längre tid, som turister, och upptäcker mer.

Hemma i byn så var det aldrig tyst. Första natten hade jag svårt att somna, det skälldes, tuppar/höns tjafsade, katter jamade, fläktar som surrade och det eviga bakgrundsljudet av kväkande grodor. Ett par välplacerade öronproppar räddade dock några timmars sömn. Klockan sex på söndagmorgonen drog någon igång med högljudd glättig thaipop, det ropades och tjoades! Vad i hela glödheta? Sover inte folk? Sickna grannar... Men vid förhörande om vad så kom förklaringen att det var typ försäljare och att det var någon form av val på gång? Jag fick aldrig riktig klarhet i det hela, men i byn pågick en oanad kommers på mornarna. Likt glassbilar åkte diverse fordon runt och ropade ut sina varor. Men mer morgonmusik på högsta volym slapp vi

Och nu, läs inte mer om ni inte vill få er bild av mig som hypermacho krossad.

På söndagskvällen åt vi familjemiddag. Det kom inhaltande en liten ynklig ursäkt till katt, beigebrun, jättefint mönstrad. Tydligen helt otröstligt uthungrad. Den jamade hjärtskärande och jag, som är kattälskare av största måttet i serien, funderade på vad som skulle ske. Det lilla livet jamade och jamade och strök sig mot oss i hopp om mat. Där någonstans brast det, som det gör nu, när jag skriver om det, jag ursäktade mig och rusade upp på övervåningen. Storgråtande.

(Jag har haft katt i princip hela livet med några undantagsår, kanske 10 eller så. Sista katten jag hade fick bo med mig, eller valde mig, i 12 år. Det var med tungt hjärta jag gav bort honom till en vänlig själ på landet där han numera huserar. Jag flyttade från markplan, där han fritt kunde komma och gå, till en 1:a utan balkong, och han trivdes nog inte så där allra värst. Så jag valde hans bästa framför mitt eget. Men fy f***n så tomt och ensamt det blev, ingen purrboll på natten, ingen som krävde mat och uppmärksamhet när man kom hem eller tiggde räkor. Ja, tomt sa Bill, jaa, tomt sa Bull)

Så jag satte mig på sängen och med blödande hjärta grät jag en stund över den lilla kattens öde, och önskade att jag kunde ta med den hem, mata, kela, mysa. En stackars halt thaikatt... Jag lugnade mig och gick åter ner till familjen som tittade på mig fundersamt, vad hände? Med frugans hjälp lyckades jag dock förklara att jag är en stor kattvän och har svårt att se katter lida. Att jag "älskar" katter. Det visade sig att även familjen tycker om katter, men av andra anledningar kanske, mer som musfångare i risförråden?! Nåja, pappan tog lite fisk, ris och sås och blandade ihop och serverade katten. Min bättre hälft upplyste mig om att familjen faktiskt brukade ge den mat.

Katten stannade hos oss några dagar och jag lärde mig att den bara är en katt i världen, egentligen inte "synd" om den då den valde att lämna oss för någon annan en dag. Men visst var det trevligt att ha en katt att gosa lite med. Jag tycker att en sovande katt på en soffa är hemtrevligt.

Jag hörde den jama i bakgrunden när jag pratade med frun för ett par dagar sen, och bad henne ge den lite extra från mig. Skönt att höra att den levde, jag var lite "orolig", när den bara försvann.

En morgon gick jag upp tillsammans med henne. Hon brukar gå upp vid 6snåret och påbörja dagens sysslor. Det ska sopas upp alla myror, kryp och damm som samlats under natten, det ska torkas golv, lagas mat och fixas. När jag insett att jag inte behövdes så tog jag kameran och tog mig en morgonrunda i grannskapet. Kände att jag behövde titta mig omkring lite och ta lite bilder på hus och grönska. Jag hann dock inte så långt, efter några hundra meter på vår lilla sidogata stod ett par damer och samtalade, den ena hängande på en moppe. Det tittade på mig och jag nickade vänligt och de log lite skevt. Jaja... Gick vidare och tog kort på frugans brors hus, nybyggt på styltor. Plåtade en fin blomma och några gatubilder. Hör en moppe bakom mig och "Go, falang, go to Pattaya"! Det var damerna från tidigare som ovälkomnade mig till byn. Där och då kände jag mig verkligen malplacerad, halvfet blek (eller mer kanske röd?) falang i en helt okänd by i det inre av Sakon Nakhon. Jag greps nog av lite panik efter det. Jag hade känt mig välkommen tidigare, vi hade gått runt och hälsat, hon hade visat byn och alla verkade så trevliga. Jag kan lova att det var en liten rädd Kalas som snabbt stegade tillbaka. Jag till och med klev en bra bit ut i vägrenen när jag hörde bil eller moppe närma sig, man vet ju aldrig, falang kanske är 10 poäng? Det var skönt att komma "hem" till tryggheten igen och berätta...

Ja, jag har huvudet fullt av thailändska småbilder som får flätas in mellan det lite mer substansiella. En småbild är hur man enkelt får en taxichaufför att ilskna till, en annan är jii sip haa. Men de får bero till en annan dag, nu ska jag ta igen mig efter en ryggknäckardag på jobbet...

Till nästa gång...

[somsak]

härlig berättelse! + till dig.

[Herr Chang]

Ja Kalas, även jag är stor kattvän och får det lite besvärligt när jag ser övergivna svultna katter i Thailand...

Man kan förstås ge dom lite mat (vilket jag ofta gör), men det är ju en mycket kortsiktig lösning.

Herr Chang har talat.

[Kalas]

Jaha, då var det dags för en liten berättelse igen då. Vattenfall, tröja och sitta var visst utlovat.

Onsdagsmorgonen packade vi bilen, vi skulle åka och bada i ett vattenfall! Tidigare hade vi planerat att vi skulle gifta oss i Bkk, åka till byn en kortare sväng och sen skulle vi ta en vecka på Koh Chang, bada, bada i vattenfall och rida elefant. Men eftersom jag glömde kortet hemma så blev ju ekonomin lite ansträngd då jag har 15.000:- i uttagsgräns per vecka. Jag förde över pengar till hennes thaikonto, men eftersom jag inte visste hur lång tid det skulle ta innan de var nåbara så ändrades planerna till att vi skulle stanna i byn en hel vecka och sen åka till Bkk, Cha Am och vara turister.

Min bättre halva hade dock inte glömt min önskan om att få bada i ett tropiskt vattenfall utan ordnade med chaufför och gott humör. Humöret sjönk dock i takt med att mil på mil avverkades i vad som verkade vara en evighetsresa med några stopp för att fråga om vägen och inhandla Birdy. Någonstans hade hon väl planerat det hela väl, men glömt en detalj, att informera mig! Jag tyckte att vi åkte förbi skylt på skylt som pekade mot vattenfall, men inte svängde vi. Nåja, efter att ha lunchat i en liten by och blivit utskälld av en hund så fortsatte vi vår resa. Vi skulle ju se ett tempel först. En sån liten sak glömde hon att informera om Bara att hitta dit tog väl 4 timmar eller så, med lunchen inräknad. Jo, templet visade sig ligga högst upp på en rödaktig bergssida, kanske 300 meter högt eller så. Vi påbörjade klättringen upp och kom snart till en vindlande trätrappa. Jag studerade den tveksamt. Håller den där för mig? Jag provade några steg och visst, den gnällde lite men verkade stabil. Bergsgetterna, frun och dottern, klättrade på i ett rasande tempo. Hallå, vänta! Den här plankan ser farlig ut. Så efter att vi klättrat upp kanske en fjärdedel fick jag nog. Ni är ju inte ens buddhister! Och jag har sett tempel så jag klarar mig, men tack för omtanken älskling. Ingen hade någon invändning mot att vi klättrade ner.

Åter i bilen skulle vi då äntligen få bada i ett vattenfall. Vi möttes av en gropig väg, så gropig att det inte ens gick att kryssa mellan hålen utan man fick sikta in sig på de som såg minst ut. Till på köpet hade vi fått två långtradare framför oss. Vi kröp fram i 5-10 och jag kände paniken komma smygande. Jag försökte lite lamt med att vi vänder, det kvittar med vattenfall nu, jag vill inte. Snälla VÄND! Men hennes bror bara ursäktade sig och försökte få mig att förstå att det skulle lösa sig, vi skulle snart kunna köra om. I mitt huvud hade vi ju lika lång väg tillbaka, och 4-5 timmar till i bil, nej nej nej...

Nu haglade det med vattenfallsskyltar till höger och vänster, här? Här då? Men nu, här??? Till slut svängde vi av in på en mindre väg, äntligen vattenfall?! Efter några minuter in på vägen blev det tvärstopp vid en vaktkur. Två killar med automatvapen stegade ut och inspekterade oss. Frågade var jag var ifrån. Vi fick lämna ifrån oss 20 Bath! 20 Bath!!! Om de hade sagt 200 hade jag betalat, kanske 400 med, de var ju för böfvelen beväpnade! Beväpnade vakter vaktar vägen till ett vattenfall! Jaja. Efter en slingrig väg kom vi till en p-plats med en bil. Vi påbörjade vår promenad mot fallet, jag ivrigt fotograferande. Väl framme visade det sig inte vara något gigantiskt vattenfall direkt. Det satt 6-7 thaiare fullt påklädda och plaskade mitt i en forsande del. Vi följde en stig och hittade ”fallet” en nivåskillnad på kanske 50cm, men vatten och fall. Jag slet av mig kläderna och kastade mig i. Här skulle badas! Jo tjena, igen, 5cm djupt, typ. Och snorhalt. Man fick verkligen se till att man skrapade bort det hala med foten innan man satte ner den. Jag fick faktiskt både mor och dotter att bada!

Nerkyld och en aning lycklig inledde vi återtåget till byn. Nu visade det sig att vi åkt i en stor cirkel, så den befarade 4-5 timmar långa hemresan tog bara 1 timme!

Vi stannade till i Kham Ta Kla. Det skulle hyras bröllopskläder. Vi hade köpt en ring åt henne på morgonen och klädaffären var inte öppen då. Men nu så, vi stegade in och han/hon/den/det måttade mig med blicken. Himlade och försvann i på lagret. Kom ut med en kostym i silke/siden(?) och sa att jag skulle prova. Byxorna var anpassningsbara, men kavajen! Oj oj oj. Skinnet på en ål är slappare! Jag stod där som en stoppad falangkorv. Men det var det enda som fanns som passade någotsånär så det fick bli den. Frugan provade några och hittade snart en favorit. Lite blingbling ingick och 2000Bath fattigare lämnade vi lokalen.

I bilen hem sa hon att vi kan väl lika gärna gifta oss idag? Lika gärna som i morgon? Så kan brorsan och hans fru vara med? Ehh, ja? Sa jag utan en tanke. Jag hade ju tänkt slimlina ett dygn för att kanske kunna komma i kavajen lite bättre. Men ok då. Jag var ganska trött och gick direkt upp till övervåningen och lade mig i fläktkylan. Hon kom upp ett par gånger och informerade om vad som skulle ske, hon skulle handla mat, det skulle piffas lite, hon skulle sminkas och det skulle roddas i största allmänhet. Klockan var kanske 4-5 något, jag tänkte, jag vilar så kommer väl hon och säger till när det börjar närma sig. Vid 19.30 tändes lysröret och jag hörde steg i trappen, nu nu! Men det visade sig vara hennes mamma endast iförd handduk och bh! Jag vet inte vem som blev mest paff, hon eller jag!

Jag duschade och klädde på mig. Frugan var behjälplig och jag insåg att nej, sitta går bara inte. Jag sa att jag har bara på mig dessa kläder medan vi tar kort, och jag sitter INTE! Men men, ynkade hon, du måste ju sitta vid ceremonin. Nu blev jag riktigt irriterad och sa att tvingar du mig att sitta så struntar vi i det här. Jag känner mig som en svullen gris. Jag kan inte sitta! Jag visade henne att svetten gjorde att kavajärmarna klibbade fast i skinnet och jag kunde knappt böja på armarna utan att det stramade. Punkt. Nu går vi ner och tar kort sen byter jag om. När vi gick ner kom jag på att jag kan ju stå på knä, det ser ju ut som jag sitter ivf. Klokt sa frun, lite mer nöjd. När vi kom ner hade det samlats runt 20 personer, grannar, bröder, systrar, barn och vänner. Jag blev paff, hur hade hon hunnit ordna allt detta på bara några timmar? Effektiv kvinna bestämt. Allt gick enligt ritningarna, om det nu fanns några, det byttes ringar, det togs kort och vi åt bröllopsmiddag sittande på golvet på verandan. Faktiskt riktigt trevlig tillställning. Min nya familj är verkligen helt underbar. Lättsamma människor som har nära till skratt och ett leende. Jag rattlade ihop ett tackbrev till familjen och med fruns hjälp lyckades jag att framföra det! Avslutningsvis wai:ade jag nästan ända ner i golvet för att visa min tacksamhet och respekt.

Enda smolket i glädjebägaren var att vi hade ett stort p-piller i sängen!

Torsdagen började med sol och nu skulle vi minsann åka till ett riktigt vattenfall. Brodern hade forskat lite och fått instruktioner och väganvisningar. Vi packade lunchmat och gav oss iväg. Den här gången gick det betydligt snabbare. Kanske 1 timme. Sen var vi vid en flod. Vi fick åka båt och blev avsläppta vid en stenbrygga. 10 minuters promenad genom snårskog och voila! Vatten... Fall? Jo, visst var det vatten, men attans inget fall. Vi knatade vidare och klättrade uppför en klippsida och tatatata! Vattenfall! Ett riktigt! Jag blev barnsligt förtjust och skulle bada genast men familjen stoppade mig, no no no, eat first! Snabblunch. Sen ner till vattnet och plums! No no no! Inte bada utan tshirt! Vad? Men igår? No no no, people here. Ok, det var en annan falang/thaifamilj där med en massa systrar mammor osv, så det var inte passande för falang att bada som vi gör här hemma. Plaskeplask och jag fick även i frun idag igen! Tappert badade hon i knälånga byxor och matchande långärmat! No colour black!

När jag senare torkade mig och tog några bilder kände jag en outsägelig lycka bubbla fram, dels för att vyerna var helt underbara och dels för att jag blivit ”välsignad” med en så härlig fru och familj.

Nu börjar en viss skrivmättnad infinna sig. Det känns som om resten av min resa är trist och tråkig, med en hel del gnabb och gnäll. Det blev liksom alldeles för intensivt med alla resor, upplevelser och värmen, för mig. Vi hade en vecka i Bkk för oss själva men den fylldes ju med äktenskapspyssel från morgon till kväll och inte mycket mys. Sen fick vi ju dottern med oss i ur och skur och inte mycket egentid. Dessutom visade sig dottern vara hyng hyng! Om jag höll mamman i handen skulle hon in mellan oss och hålla i båda, pussades eller kramades vi blev hon pionröd och ”försvann” typ. Inte lätt för någon av oss att hantera den nya situationen. Man kan liksom inte resonera med en 5åring Men jag och dottern fick bra kontakt, vi pratade lite vårt eget språk, eller mer hon malde på och jag dii dii eller öhh öhh eller arai? Hon är väldigt pussig, och skulle pussas ofta. Började med en liten diskret sniffkiss och slutade med en riktig smällis mitt på munnen, men där drog jag gränsen. Munpussar är mama/papagrejer Jag lärde henne att i europa förr så pussade man på handen, vilket medförde att hon även skulle pussa händer förutom kinderna! Jaja, de är för roliga di små barnen. Men ett helt igenom otroligt ”lugnt” och flexibelt barn. Inte ens efter 9 timmar på diverse bussar gnälldes det, nej, hon fick bara lite myror i baken. Men vem får inte det? En annan dag tvingades vi gå från Big C till hotellet, knappt två kilometer, i hällregn. Utan ett ord knatade hon helt genomvåt hela vägen. Taxi i regn i rusningstrafik? Nej, det var ”omöjligt” att hitta en ledig.

Men som sagt, det tärde nog på oss alla, att inte riktigt hinna med oss själva, hinna vila ordentligt, hela tiden skulle något ses göras eller åkas. Sen blandade väl min separationsångest sig i med, ville inte åka hem, eller mer inte skiljas från dem. Sista veckorna nu, eller det är ju bara två sen jag kom hem, har varit för bedrövliga. Jag jämför mig med en rökare som slutat röka och sen röker i tre veckor igen, och slutar. Snacka om abstinensbesvär jag har. Längtan, saknad. Innan hade det ju gått sex månader sen vi sågs senast och jag hade väl mer eller mindre vant mig, men bara en blick och en stor kram fick allt att brista igen, mer behövdes inte. Så nu är väntan på hennes UT nästan outhärdlig. Jag vet att jag har en fru nu! En älskvärd underbar fru, med diverse överraskningar dock Egentligen vill jag att dottern ska komma redan nu i höst, men verkligheten är en annan. Mamman vill lära sig svenska först så att hon kan ta hand om dotterns skola osv. Inte lätt att vara en känslomänniska emellanåt. Hjärtat lider med mor/dotter. Visst, jag lider här nu, men får ju snart lindring, medan frun lämnar allt hon har i Thailand. Efter att ha sett hur nära och kära de är finner jag det svårt att motivera att hon lämnar dottern kvar, rent emotionellt, men rent praktiskt skulle det inte fungera. Kanske... Om inte ens jag förstår vad de vill, hur ska jag då kunna hjälpa till? Det bästa är att hon lär sig svenska och kan ordna med det vardagliga innan dottern kommer. Men satt i perspektiv så kanske jag inte ska gnälla över några månaders väntan, jag får ju hit henne snart, hon får vänta minst ett år på att få hit sin dotter. Det kommer bli en prövningens tid för alla inblandade. Säg inget åt henne, men jag funderar på att ge henne en resa hem i julklapp. Jag har sagt att om hon nöjer sig med billiga ”krångelresor”, med byten och väntan för 4-5000:- så kan vi åka ”hem” två ggr om året istället för en gång med ”dyra” thaiair. Och eftersom hon vill att jag ska följa med så får det gärna bli krångelresor för min del. Men jag har hittat resor för 4-5000 i tre veckor, alldeles lagom att ge/få i julklapp. Jag känner att ett halvår/år blir för lång tid utan mamma/dotter IRL. Så en resa i december/januari får det bli!

Nu lite söndagsvila...

[Bäckis]

Alltid lika intressant att läsa dina texter Kalas + karma till dig!

[Micke031]

Intressant läsning, men när få vi se alla dina bilder som du tagit ?