Nottingham 2010

[Thure]

27 maj 2010

Tuk har genom åren, ca: 15 år, tillbringat ett antal månader i England och då bott hos samma familj alla gångerna. Hon har genom skolan kunnat åka till England och studera det Engelska skolsystemet och samtidigt lära sig mer om språket.

Nu, efter att hon flyttat till Sverige, skall hon och jag tillsammans besöka ”Mum and Dad” som hon kallar dem. Patricia and Bill som de egentligen heter är ett nu gammalt par, genuint Engelska har jag förstått. Pat har jobbat inom skoladministration hela sitt liv, Bill inom militären och varit hemifrån långa perioder, bl.a. varit stationerad i Tyskland ett antal månader.

Nu har dagen kommit då vi skall flyga till England och träffa dem, för mig första gången, för Tuk blir det… jag vet inte vilken gång i ordningen det blir. De har träffats många gånger i Thailand också, då Pats och Bills son är gift med en Thailändska och jobbar och bor i Thailand.

Vi sitter nu på flygplatsen i Västerås och väntar på att flygplanet skall landa och ta oss till London, Stansted. Vi har planerat för den här trippen i ca: 2 månader. Nu sitter vi här torsdagseftermiddagen den 27/5 kl:14:00.

Vi har just fått veta att planets avgångstid är framflyttad till 15:15, 45 minuter försenat alltså.

Lunchen har endast blivit en flaska vatten och en liten ostfralla för Tuk, för mig en Fanta och en tonfiskmacka. Tuk försöker kontakta Mum & Dad om förseningen via sms. Den lilla vänthallen är fylld med folk, väntande resenärer.

Det blir premiär för mig att flyga med ”Ryan Air”. Ett flygbolag man hört mycket om genom åren. Nu har jag möjlighet att bilda mig en egen uppfattning. Våra väskor checkades in för mer än en timme sedan.

På jobbet är det full fart. Vi producerar till bilindustrin i Sverige och Europa. Våra produkter exporteras även till USA och Sydamerika, Kina. Till underleverantörer och sammansättningsfabriker runt om i världen. Vi har haft svårt att hinna med att möta den ökade efterfrågan på våra produkter efter den senast tidens stopp i fordonsproduktionen. Nu anställer vi och ”varvar” upp så att vi skall kunna förse kunderna i tid igen. En av våra kunder i England är nära stopp i sin produktion så jag har tagit med mig 30 kilo till kunden så att kunden klarar sig utan stopp tills ordinarie leverans kommer på fredag. 2 väskor extra är incheckade, innehållande endast deras varor.

Ca: 14:45 står vi i ”Priority Q” och väntar på att något skall hända. Vi ser Ryan Air planet landa och taxa fram till området framför oss. Snart strömmar det ut massor med folk via trapporna ner på plattan, vidare in till ankomsthallen. Kvart över tre stiger vi ombord på planet. Jag hade, som sagts tidigare, bokat ”Priority Q”, och därför stod vi i en ”egen” kö. Detta innebar att vi fick gå ombord före de som inte betalt den extra avgiften.

Första gången, som det var så, hade vi ingen aning om rutinerna, vår kö var inte läng, ett fåtal som betalat extra. Det gjorde att så fort vi passerat dörrarna på avgångshallen och närmade oss trappan till planet började folk från den ”normala” kön strömma ut och springa till bakre trappan på planet, de hade varit med förr…, därav deras brådska.

Vi tog första bästa plats vi fick syn på då vi kom in planet, Tuk närmast fönstret, jag i mitten och en okänd man till vänster om mig. Jag vet inte i skrivande stund om jag tycker att den extra avgiften var värd sitt pris eller ej… I alla fall fick vi välja våra platser bland de första… Stolarna var likadana i hela planet, sitsarna smala och ryggstöden fasta, gick inte att ändra på.

Då skylten med ”Fasten Seatbelts” slocknat fick vi som ville en ”Ryan-katalog” att kolla i samt ett blad med vad som serverades. En sida med drycker och en sida med mat, sandwich, burgare, pizza m.m. och choklad.

Ganska dyrt tyckte jag nog… förståss… men inget är ju gratis… men ändå… det var ju premiär med Ryan Air, så visst skulle det provas något av det som var till salu. Tuk valde en kycklingsmörgås för €4,5, Jag valde ostburgare för €5,0. Till dricka valde Tuk varm choklad. Jag kaffe och en öl. Choklad och kaffe €3,0 per styck, ölen €4,5. Kaffet var helt ok, och ölen… Burgaren lämnade en hel del övrigt att önska. Tuks macka var inte alls dum den heller. Nu efter att ätit klart och skriver detta så har klockan blivit 16:30 Svensk tid, bör vara 15:30 i UK. Undrar om vi kommer att köra in förseningen något, vår bokade buss till Nottingham avgår 16:30 lokal tid.

Det erbjöds skraplotter till förmån för ”Childrens Charitys and Orbis”.

Tuk och jag valde var sin, naturligtvis vann vi inga av de ”underbara” priserna, men spänningen varade i ca: två minuter i alla fall. Varje lott kostade £2,80. Sedan såldes det parfymer och lite annat krafs. Klockan är nu 16:45 Svensk tid…

Vi landade en hel timme senare än beräknat. Vi steg ur planet i ett soligt England. Trappa ner från den främre flygplansdörren, en kort promenad in till ankomstbyggnaden. Sedan en ganska lång promenad till passkontrollen. Tuk fick gå i en egen ”kontroll kö”. Kontrollen för mig var endast en snabb blick och sedan fick jag passera. Tuk tog det längre tid för, en massa frågor att besvara. Baggagebandet var precis utanför och våra väskor kom samtidigt som vi kom fram till bandet. Alla fyra väskorna var välbehållna. Kollade att allt var som det skulle i de två väskor som skulle vidare till kunden, så att överlämnandet skulle gå smidigt. Vi var ju väldigt sena, vi skulle nog inte hinna i tid till bussen…

Då vi kom ut i ankomsthallen, dragandes på två väskor vardera, jag med produktväskorna, Tuk med våra privata, så stod det massor med människor och väntade på anhöriga, vänner eller affärskollegor…

Men ingen med skylt om att det var den som väntade på oss… Vi väntade ett tag på att någon skulle dyka upp. Jag gick tillbaka och kollade på människorna som stod där, ingen gjorde min av att vilja tala med mig. Jag gick tillbaka till Tuk, bad henne leta upp disken där man skulle hämta ut bussbiljetterna…

Då hon kom tillbaka fick jag veta att nästa buss går 19:10, framme vid midnatt!! Hon sade även att man var tvungen att gå ner i undre planet och fixa med biljetterna, för ”Ticket Office” var stängt. Jag ringde till min chef och berättade om läget. Han skulle återkomma efter att ha ringt några samtal… Jag fortsatte mina lovar runt alla de människor som stod och väntade, men inget napp. Med jämna mellanrum kom det grupper av människor som just anlänt… Chefen ringde flera gånger, till slut, samtidigt då jag hade chefen i luren, så fick jag se en man med svart tenniströja, vilken hade företagsloggan på vänsterärmen… Kontakt!!!

Steve, en kollega från vårt Engelska dotterbolag stod framför mig, talandes med sin chef… Vi hälsade och gick till våra väskor, presenterade Tuk och sedan gick vi till hans bil. Vi blev av honom erbjudna skjuts till Nottingham, efter att Tuk förklarat att vi missat bussen… Kanon!! Steve pratade med Mum och sedan programmerade han in deras postkod i GPS’n. Vi var på väg…

Strålande sol, kanonväder och mycket trafik, men runt 20:15 var vi framme och kunde tacka vår chaufför för en trevlig bilfärd genom ett England som visat sig från sin bästa sida. Nu skulle han vidare till Coventry och leverera till kunden det som jag tagit med från Sverige. Vi ringde på dörrklockan… sedan då dörren öppnades blev det ett kärt återseende mellan Mum, Dad och Tuk.

Vi kom in i ett trivsamt, varmt hus. Heltäckningsmattor på golven utom i kök och våtutrymmen, vita fräscha strukturtapeter på väggarna. Pat och Bill visade in oss. Sedan tog Bill med sig mig på en rundvandring, visade var vi skulle sova, badrum, toa, m.m.… Vi fick var sin kopp te och efter ett kort snack satte vi oss till bords och fick oss lite till livs. Det var en hel del olika rätter vi fick prova på, lagom mycket av alla sorter, lagom mycket den här tiden på dygnet.

Mum är en pigg kvinna i 70-års åldern. Hon tar hand om sin man Bill på bästa sätt, han är några år äldre än Pat. Hans sjukdom, som drabbade honom några år sedan, har tärt på honom ganska hårt sista tiden, med jämna mellan rum åker han in på behandling för sin levercancer. Just den här helgen då vi kom på besök var han förvånansvärt pigg enligt Pat. Ett par trevliga timmar senare sade vi god natt och förberedde oss för att sova. God Natt!

28/5

Vi sov båda riktigt bra hela natten, vaknade några gånger och kollade på klockan, men kunde somna om direkt… ca: 08:30 började vi med morgonrutinerna, vid 09:00 satt vi och åt frukost, flingor, mysli och mjölk eller yoghurt.

Sedan te och rostat bröd med ägg på. 10:30 satte vi oss i värdfolkets lilla Toyota van för att ta en tur i omgivningarna.

Tidigare hade jag blivit visad trädgården av Bill och i samband med det tog jag några kort.

Pat hade även kopplat upp sig till internet och via Skype pratat med sin son och sonhustru, Mark och Po. Även Tuk hade pratat med Po genom datorn. De har alla träffats tidigare i Thailand flera gånger.

Färden gick ut ifrån Nottingham mot de små samhällena och byar som ligger ”nästgårds”, Pat och Bill förklarade Vad det var vi passerade och de ville visa upp en massa saker för oss, eller rättare sagt mig, då Tuk varit med om detta tidigare… Första stoppet var ett gammalt gods som staten övertagit och gjort om till lantbruksuniversitet.

Pat och Bill brukar jobba extra där som tentamens vakter för att dryga ut pensionen. Fint ställe… med mycket gamla anor…

Efter detta korta stopp åkte vi till ”The Castle in Newark”, en ruin som innan varit belägrad under en lång tid hundratals år sedan. Vi åkte förbi ruinen för att parkera i de centrala delarna.

Via några smala gammaldags stadsgator kom vi så småningom fram till ett litet torg där det pågick torghandel av allehanda produkter, kläder, blommor, frukt och grönt, klockor m.m…. ja, som vilken marknad som helst, typ Hötorget… eller vilken som… Pat köpte en bukett Astrar, Tuk köpte ett nattlinne, jag tog lite kort.

Bill gick in i en mobiltelefonbutik och frågade om mobilt bredband… Sightseeingen fortsatte till den gamla borgen, eller det som finns kvar av den.

Först då man kom in var där en liten ”förklarande” utställning där lite av historien runt borgen presenterades på skärmväggar. Om inbördeskrig och fältslag, förföljelse och ond bråd död. Om den historiska belägringen av borgen…

Innan vi gick till ruinen köpte jag några vykort att ta med hem. Av borgen utanför fanns inte mycket kvar. Endast ett ”entrétorn” och ena långsidan, den ut mot floden, stod kvar. Med ett antal skyltar att läsa lite om historien.

Massor av husen i Newark har använt en del av borgens sten till byggmaterial... innan det stoppades så att den del som står kvar fick vara kvar. Det var soligt och fint denna förmiddag, kanske inte så varmt, men det gjorde inte så mycket. På vägen tillbaka gick vi en annan väg för att få se så mycket som möjligt. En rolig sak var att på många av de gamla husen fanns det små skyltar som förklarade lite om vad som de var kända för.

Robin Hood var naturligtvis omnämnd då de här områdena enligt sägnen var de som han verkat i. Pat och jag drack var sin stor kopp kaffe, Tuk och Bill var sin stor kopp choklad på ett ”Starbucks café”, men innan hade vi passerat ”Butter market”, ett gammalt marknads hus för de medeltida bönderna där de kunde avyttra sina produkter.

Nu var det omgjort till en Galleria med många olika butiker där inne. Vi gick in på en konstshop och kollade på de olika konstverken. Pat köpte en akvarell med några badande barn. Då vi gick tillbaka besökte vi en lite shop som vi sett reklam om. Pat fick 15 procent på inramning av det nyinköpta konstverket. Tillbaka i Nottingham tog jag kort på huset från gatan, sedan en stunds avkoppling och dagboks skrivning.

Det har varit en trevlig förmiddag och eftermiddag. Just nu sitter jag och lyssnar på då Tuk och Po chattar via en laptop i uterummet. Senare ikväll kommer vi att äta ute tillsammans med ett annat par som också Tuk träffat tidigare då hon varit här. Mary och Ken kom vid 18-tiden. De var något yngre än Bill och Pat, och kraftigare.

Vi snackade ett tag, de drack kaffe och tittade lite grann på bilderna från vår bröllops DvD.

Då kaffet var urdrucket satte vi oss alla i Bill och Pats Toyota. Vi åkte till en typiskt Engelsk pub och åt en sen middag. Maten var god och det var rikligt på tallrikarna, så man blev ordentligt mätt. Jag ett par öl, Tuk juice och vatten.

Jag valde en tallrik med olika grillade saker, Tuk lax med grönsaker. Vid 21:30 var vi tillbaka och Ken och Mary drack ytterligare kaffe innan de åkte vid 22-tiden. Vi satt kvar och pratade och kollade på kort innan vi också gick till sängs vid 23:30. God natt!

29/5

Vi sov länge denna morgon, kom inte ner till frukost förrän 09:30, väldigt sent tyvärr… men det ordnade sig. Vi blev bjudna på en ”riktig Engelsk frukost”. Ägg, bacon, korv, te toast, det smakade helt ok…

Pat och Bill var tvungna att närvara vid universitetet för att vara ”tentavakter” åt de studenter som skulle tenta sina sista prov för terminen inför sommar uppehållet. Så vi kunde inte slöa för länge, vi kom iväg runt 11:50, lite försent då Bill och Pat egentligen behövde vara på universitetet vid 11-tiden. På färden mot Universitetet så tankades Toyotan full med diesel inför morgondagen. Tuk och jag blev avsläppta nära ”Nottingham Castle”. Det var en regnig dag denna lördag. Tuk hade fått låna en tjockare jacka av Pat, lite för stor, men det fick duga…

Framme vid Nottingham Castle gick vi till den lilla shopen vid ingången och köpte våra biljetter. £6,50 per styck. Vi fick även ett klistermärke att fästa utanpå våra jackor för att visa att vi betalt inträde.

Rundvandringen inne på fästningen tog kanske 1,5 timme, där var en massa tavlor visande otaliga historiska personligheter och händelser, samt en utställning om Robin Hood och Nottinghams historia. Intressant, men lite missnöjd kände jag mig. Det var inte riktigt vad jag väntat mig. Ut i regnet igen, promenerade till shoppingområdet i centrala Nottingham. Tuk köpte ett par klädesplagg.

Då vi inte ätit någon lunch så började vi känna oss hungriga. Så småningom fastnade vi för ”Pizza Hut”. Nu, så här efteråt, kan man säga att det inte är något att rekommendera. Pizzerian hemma har bättre och godare och större och mer prisvärda pizzor än vad denna Pizza Hut hade. Det började närma sig den tid då vi skulle bli hämtade av Pat och Bill så vi rörde oss vidare åt det hållet. Stannade till i en liten affär och köpte ett tackkort till vårt värdpar. Tidigare under måltiden, då vi väntat på maten hade vi författat vad vi ville skriva i kortet.

Det var inte många minuter vi behövde vänta innan de kom i den lilla Toyota vanen. Väl hemma så fick vi kaffe tillsammans med ett grannpar som kom och ringde på för att hälsa på Tuk och mig och naturligtvis Pat och Bill också. Senare efter att de gått(Bill och Ivy hette grannarna) skall vi fyra åka ut och äta middag tillsammans. Klockan är nu 18:15 så det dröjer nog inte så länge innan det händer…

Bill och Ivy kom snart nog, efter ca: 10 minuter, efter ytterligare en del snack så gick de tillbaka till sitt, vi hade var sin kopp kaffe också innan de gick.

Stället vi skulle äta på var ett ”lokalt”, inte så många kvarter bort, men då det regnade så tog vi bilen till ”Plains men Pub”. Stället var inte riktigt fullt då vi kom, men nästan direkt efter att vi hittat ett bord var det omöjligt att uppbringa en ledig plats…

Det var en ganska stor pub, kanske ca: 100 m2 som var möblerat av bord och stolar. Bill följde med till disken och vi beställde den mat vi tidigare bestämt oss för. Det är så det går till på Engelska pubar fick jag veta av Bill. Man bestämmer vad man vill ha vid bordet, kollar bordsnumret, går till bardisken och beställer, betalar och sedan tillbaka till bordet och vänta på maten…

Då maten kom var det endast för tre personer, jag blev utan… snopet… Bill visade den unga kvinnan vad vi beställt från den lapp vi använt att skriva upp våra respektive rätter på. Detta innebar att jag fick beställa och betala en rätt till, vid sittande bord den här gången. För oss fyra gick det på £43, inte så farligt.

Tuk beställde ”Chicken and ham salad”, jag beställde ”English meat and ale pie”. Tuk drack vatten, jag en stor ”Lager”. Maten smakade bra, jag åt av hjärtans lust. Lokalen var full av folk, stämningen hög och högljudd. Så det var riktigt skönt att komma ut till bilen och vila öronen. Tillbaka hemma så drack vi en kopp kaffe och pratade en stund. Sedan tidigt i säng efter att kollat våra väskor. God natt!

30/5

Klockan väckte oss 04:45, till toa och packade det sista, sedan ner för en kopp kaffe för mig och ett glas juice för Tuk.

Denna enkla frukost var snart avklarad. Bill och Pat skulle besöka Bills bror i London så de skjutsade oss till flygplatsen i Stansted, kanon… Nästan två timmar senare blev vi avsläppta utanför flygterminalen, ett snabbt farväl, sedan for de vidare.

Inne i terminalhallen sökte vi upp en restaurang där vi kund förse oss med en stadig frukost.

Efter att checkat in väskor och passerat säkerhetskontroll så var det en liten väntan innan vi lämnade England.

Hemresan gick problemfritt och något snabbare än motsatt håll.

Vi landade i ett varmt och soligt Västerås. Fullt med folk på flygplatsen, det var tydligen typ, ”Flygets dag” eller något liknande. Väskor kom och vi kunde ta oss ut till bilen som sedan tog oss hem.

Slut.

[Herr Chang]

Hej Thure,

Tack för bildtråden! Vi har väl också övervägt att åka till England någon gång, så det var kul läsning!

Ursäkta nyfikne mig, men jag undrar hur det gick med Tuks eventuella thailändska matvanor i England? Eller hon kanske klarar sig utan?

Jag vet att fru Chang skulle få svår abstinens om det inte fanns chili att äta... det går väl att ta med sig i och för sig.

Herr Chang har talat.

[trajja]

Mycket trevlig berättelse och goa bilder.

Man riktigt kände man var med på resan.

Kanon.

[Kenneth4618]

Man blir sugen att åka till england, har inte vart där sedan 1988

Trevlig tråd:great:

[SWEDEMAN]

Tack för den fina bildberättelsen , ser fram mot flera .

Mvh SWEDEMAN

[AnTove]

Mycket trevlig tråd !

[Thure]

Hej Thure,

Tack för bildtråden! Vi har väl också övervägt att åka till England någon gång, så det var kul läsning!

Ursäkta nyfikne mig, men jag undrar hur det gick med Tuks eventuella thailändska matvanor i England? Eller hon kanske klarar sig utan?

Jag vet att fru Chang skulle få svår abstinens om det inte fanns chili att äta... det går väl att ta med sig i och för sig.

Herr Chang har talat.

Hejsan Herr Chang!

Ja, jag blev faktiskt lite intresserad av att ta en längre vistelse i England, kanske med bil ta sig genom landet...

Det gick utan alltför högljudda protester, men det tog hon igen efter hemkomsten ;-)

Brukar Fru Chang få svår abstinens så tillråder jag att ta med...för att "piffa" upp den inhemska maten...

///Thure

[Phuket18.5]

Det var en trevlig berättelse med fina bilder

Very english.

Var mycket på resa med bil i England innan jag "upptäckte" Thailand.

Sista gången tyckte jag att den trevlige och genuina engelsmannen var svår att hitta.

Det hade ni inga problem med såg jag.

-- --

Herr Chang, tror inte ni kommer få problem med att hitta thaimat,

thairestauranger finns i de flesta städer.

Phuket18.5

[Joints]

Själv så har jag aldrig varit i Nottingham men om jag åkt dit hade jag passat på att besöka det här stället som påstås vara den äldsta puben i England, äldre än 800 år.

Hej Thure,

Tack för bildtråden! Vi har väl också övervägt att åka till England någon gång, så det var kul läsning!

Ursäkta nyfikne mig, men jag undrar hur det gick med Tuks eventuella thailändska matvanor i England? Eller hon kanske klarar sig utan?

Jag vet att fru Chang skulle få svår abstinens om det inte fanns chili att äta... det går väl att ta med sig i och för sig.

Herr Chang har talat.

Jag antar att mina inlägg tillhör de få procent som du inte läser

I vilket fall som helst så finns det mängder av thairestauranger i England. Enbart i London finns det 700-800. Dessutom har britter större vana att äta starkt (indiskt) än vad svenskar har. Det roligaste är dock att kvaliteten på thaimaten ibland når väldigt mycket högre än i Sverige och överlag skulle jag generalisera med åsikten att nivån också är mycket högre när det gäller service. Jag har en del teorier om varför men sparar det till en annan tråd. Vill ni äta riktigt gott så finns ju Nahm, Min länk.

Om inte det räcker så finns det asiatiska livsmedelsbutiker lite överallt och när det gäller chili så tror jag att det var i UK som man odlade fram världens starkaste chili. Går knappast att äta men ändå

[mamma bäng fan pappa käng]

Tja.

Tack för en fin tråd!!

/mvh

[conservator]

Hej Thure,

Tack för bildtråden! Vi har väl också övervägt att åka till England någon gång, så det var kul läsning!

Ursäkta nyfikne mig, men jag undrar hur det gick med Tuks eventuella thailändska matvanor i England? Eller hon kanske klarar sig utan?

Jag vet att fru Chang skulle få svår abstinens om det inte fanns chili att äta... det går väl att ta med sig i och för sig.

Herr Chang har talat.

HC hur tänkte du där?

Att chili skulle vara en bristvara i ett land som har sitt eget Chinatown?

Åk ni till England, fru C skall nog få sitt lystmäte med chili!

[Herr Chang]

Själv så har jag aldrig varit i Nottingham men om jag åkt dit hade jag passat på att besöka det här stället som påstås vara den äldsta puben i England, äldre än 800 år.

Jag antar att mina inlägg tillhör de få procent som du inte läser

I vilket fall som helst så finns det mängder av thairestauranger i England. Enbart i London finns det 700-800. Dessutom har britter större vana att äta starkt (indiskt) än vad svenskar har. Det roligaste är dock att kvaliteten på thaimaten ibland når väldigt mycket högre än i Sverige och överlag skulle jag generalisera med åsikten att nivån också är mycket högre när det gäller service. Jag har en del teorier om varför men sparar det till en annan tråd. Vill ni äta riktigt gott så finns ju Nahm, Min länk.

Om inte det räcker så finns det asiatiska livsmedelsbutiker lite överallt och när det gäller chili så tror jag att det var i UK som man odlade fram världens starkaste chili. Går knappast att äta men ändå

Hehe Joints, visst läser jag dina inlägg! Min hjärna har dock inte riktigt plats för alla inlägg jag läst, och vissa försvinner väl pga berusning

Men det låter ju lovande med stort utbud av thaimat i England... gäller det hela UK, dvs även Skottland och Wales? Och hur är det med Nordirland och Irland?

HC hur tänkte du där?

Att chili skulle vara en bristvara i ett land som har sitt eget Chinatown?

Åk ni till England, fru C skall nog få sitt lystmäte med chili!

Nja, tänkte och tänkte... minns bara hur frustrerad fru Chang var i Italien. Inte lätt att hitta mat som dög... men vi hittade en asiatisk marknad i Turin. När hon vid ett annat tillfälle åkte runt i Europa hade hon med sig egna kryddor

Herr Chang har talat.

[Joints]

Men det låter ju lovande med stort utbud av thaimat i England... gäller det hela UK, dvs även Skottland och Wales? Och hur är det med Nordirland och Irland?

Irland har jag ingen aning om men tror att det finns restauranger så det räcker i både Wales och Skottland. Per capita finns det många fler restauranger än i Sverige. Det finns en sajt som listar eller listade de flesta thaiställen men jag kommer tyvärr inte ihåg adressen. I vilket fall som helst tror jag inte att fru Chang kommer att lida chilibrist.