Neil, den 11 February 2010 - 00:31 , sade:
... Det mest märkliga med detta är att politikerna i princip varit påhejade av lärarna själva som fram till helt nyligen varit helt övertygade att flummet är det bästa för eleverna. Numer har väl en del lärare vaknat upp och inser att något måste hända snart men tyvärr finns det fortfarande allt för många medelålders flumtanter kvar för att det skall bli tal om några verkliga protester. ...
Till viss del ligger antagligen roten till det onda i den lågkvalitativa forskning som utförs på lärarhögskolorna. Här sitter det doktorander och docenter/professorer som nog inte längre vet vad en lektionsal är - eller har gjort allt som finns i deras förmåga för att komma ifrån. Dessa personer skriver rapporter som inte går emot anslagsgivarnas (läs politikernas) intentioner, samt skall passa väl in i någon "flum-journal" som bara läses av likasinnade. Denna "forskning" skall sedan ligga till grund för lärarnas utbildning och verklighetsuppfattning.
Det stackars fotfolket inom lärarkåren trodde antagligen på det som de blev itutade och upplever antagligen att det är deras fel att ungarna är ointresserade och inte kan behålla koncentrationen mer än knappa minuten.
Man verkar hinna förstöra en generation innan verkligheten blir ohållbar och lärarkåren bryter ihop under orimligheterna. Numera har eländet spridit sig ända upp på universitetsnivå och lektorerna börjar allt mer högljutt protestera mot att kunskapen verkar ha förlorat all betydelse - kravlösheten breder ut sig då det är enda sättet att kunna hålla uppe examinationsvolymerna.
---------------------------------------------
Universitetslärarens roll håller på att urholkas
Universitetsläraren Nummer 2-10
Universitetslärare är ett yrke som håller på att avprofessionaliseras. – vi har kommit i kläm mellan två krafter, å ena sidan marknadstänkandet, å andra sidan ett terapeutiskt förhållande till studenterna.
DET MENAR YLVA HASSELBERG, docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, som i sin forskning bland annat problematiserat ”nätverksamhället”. I den nyligen utkomna essäsamlingen ”Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden” driver hon tesen att den akademiska världen som i retorik och högtidstal är så upptagen av ”framtiden” i själva verket är på väg att tillbakabildas, att feodaliseras i riktning bort från moderniteten.
...
– Men att tänka själv tar tid och blir därför kontraproduktivt, i förhållande till studentpengen.
– Studenterna idag är inte heller särskilt intresserade av att lära sig kritiskt tänkande. De ser istället den högre utbildningen som en biljett till ”det goda livet”, menar Ylva Hasselberg.
– Högskoleexpansionen har dock inte motsvarats av någon expansion av samhällets elitpositioner, som fortfarande är få.
Påbudet om ”anställningsbarhet” bidrar till att
man helst inte ska låtsas om att det finns studenter som, enligt Hasselberg, helt enkelt inte passar för högre utbildning. Eftersom universitet och högskolor numera ska vara tillgängliga för ”alla” blir det utbildningen som förändras.
– Vi infantiliserar utbildningar, det är inte längre givet att behandla studenter, inte ens doktorander, som vuxna.
– Vi törs inte tala om universitetet som sållningsinstrument, vilket innebär att vi utbildar studenter som varken är lämpliga för studierna eller för det yrke vi utbildar dem för. Vi håller också på att avskaffa synen på universitetet som en bildningsinstitution, klassresan innebär inte längre en bildningsresa.
Ylva Hasselberg talar om
massutbildning med mer fokus på teknisk kompetens och mindre på intellektuell. En massutbildning som efterfrågar social kompetens, både hos lärare och studenter.
– Jag har gått handledarutbildning där det handlat mer om att lära doktoranden värja sig mot sexuella trakasserier, än om hur man förmedlar kunskap.
...
– Då pratade man inte om social kompetens, då ansågs det fortfarande bra att vara originell, säger Ylva Hasselberg och jämför med ett dagsläge där ”förmåga till samarbete” kan ingå i de ”mål” studenter ska uppnå.
....
I boken drar Ylva en skarp skiljelinje mellan å ena sidan ”kvalitetssäkring” och, som hon skriver, ”en väl uppövad känsla för vad som inom yrkesområdet är kvalitet”.
Hon manar därför alla självständigt tänkande lärare och forskare att hålla sig borta från sammanhang där man sysslar med diverse mätningar av kvalitet, hon ifrågasätter bibliometri och andra nyuppfunna sätt att definiera framgångsrik forskning. Ylva Hasselberg kan alltså sägas ifrågasätta det som blivit en självklar del av universitetens och högskolornas verksamhet och förhoppningar inför framtiden.
...
Hon understryker att hon inte är ensam om att protestera mot ”byråkratisering” i form av nya utvärderingar, nya mätningar, nya planer och ännu fler möten.
– Duktiga pedagoger vill undervisa, inte gå på möten om pedagogik. Men många lärare har lärt sig att ”pappra ihjäl” en fråga, att döda den genom ytterligare byråkratisering, upproriskheten hittar du i remissvar på alla nya påfund och planer.
...
Jag frågar henne hur hon tror att det ser ut i Uppsala och vid andra lärosäten om tio år, i bästa fall och i värsta fall.
Hennes optimistiska vision är att samhället om tio år verkligen inser vad man ska ha universiteten till, det vill säga att utbilda människor att använda sitt eget omdöme/tänka kritiskt och för att få fram ny kunskap.
– En pessimistisk tolkning är att utbildning vid universitet och högskolor blivit obligatoriska, att de har degraderats till yrkeshögskolor och att klyftan mellan undervisning och forskning har ökat ännu mer. ...
“The only hope for the world is to make sure there is not another USA. We can’t let other countries have the same number of cars, the amount of industrialization, we have in the US. We have to stop these Third World countries right where they are.”
- Michael Oppenheimer, Environmental Defence Fund
0
