Dum eller dummare?

Fick nyss ett samtal som jag inte riktigt förstod innebörden av mer än att jag tydligen är dum. Åtminstone hade jag gjort något som personen i andra änden av förbindelsen tyckte var i det närmaste urbota dumt, vilket föranledde denne att nu ringa mig och tala om det för mig.

Kanske ville han bara att jag skulle få det klart utifall jag skulle ligga och grubbla över mitt tidigare handlande och därför missa den skönhetssömn som jag numera så väl behöver.

Då var hans agerande av ren omtänksamhet och kanske ska jag istället vara tacksam för att han ringde och kallade mig dum.

Jag har säkert gjort saker som andra uppfattar som dumma men det är inget jag medvetet strävat efter, tvärtom vågar jag påstå utan att ta i för mycket.

Till saken, jag hade en gammal avställd bil som jag skulle sända till skroten. Den har stått avställd ett drygt år i garaget eftersom jag inte ansåg att det var lönt att lägga ut vad det skulle kosta mig att reparera de tvåor som blev resultatet vid den senaste besiktningen.

När jag sedan skaffade mig en annan bil ville jag naturligtvis ha den inlåst i garaget istället för den för mig obrukbara bilen som bara stod och samlade damm där.

Bilen hade dock riktigt fina sommardäck på lättmetallfälgar som jag inte ville skicka med till skrotfirman och de passar heller inte på min nya bil. Därför har den fått stå utanför i väntan på att jag skulle få tummen ur och förklara för skrotfirman att de kunde komma och hämta bilen men att jag ville behålla däcken eller om de ville ge mig ersättning för dem.

Av olika skäl, bl.a. jobb men framförallt lathet, har samtalet aldrig blivit av.

Jag råkade nämna vad jag hade för planer för bilen för min grabb och det visade sig då att han är i behov av däck av just den dimensionen och med det blev de inte heller föremål för försäljning till vare sig skrotfirma eller någon annan. Självklart kan han ta dem istället för att behöva köpa nya till sin bil.

Dagen efter hade han pratat med sin kusin som behövde lite reservdelar till sin bil som råkade vara av samma märke och årsmodell som min, varför han frågade om inte han kunde få den som reservdelsbil. Inte heller vid det tillfället behövde jag fundera över mitt beslut utan han var välkommen att hämta den närhelst det passade, med en brasklapp för att däcken redan var reserverade vilket han redan var medveten om.

Bilen hämtades idag och senare fick jag samtalet som leder fram till den här lilla anspråkslösa berättelsen.

Det var en släkting till min exfru, och med det till mina barn och indirekt med mig, som under kvällen hjälpt grabbens kusin med att iordningställa min bil till körbart skick. Kusinen ansåg att min bil var i betydligt bättre skick än vad hans egna bil var och beslöt att använda sin egna bil som reservdelsbil istället.

Jag tyckte att det bara var bra att bilen kom till nytta igen, att det sedan var till grabbens kusin gjorde ju inte saken sämre. Han var nöjd och jag var nöjd över att ha fått bilen bortfraktad så det borde ha varit en lösning som gjorde alla parter nöjda. Men inte då.

Den indirekta släktingen talade nu om för mig hur dum jag varit som skänkt bort bilen. Han hade utan problem kunnat sälja den för ett antal tusenlappar sa han. Med däcken så hade det blivit ytterligare några tusenlappar. Men var man så dum som jag så fick man skylla sig själv, förklarade han med en något rusig stämma.

Jag förklarade för honom hur jag sett på saken och att jag var nöjd med arrangemanget men fick höra hur dum jag varit ytterligare ett par gånger så att det skulle få sjunka in ordentligt tills att jag själv förstod hur dum  jag varit. Diskussionen tog jag aldrig med honom då det hade varit allt för tidsödande och dessutom verkningslöst.

Nu till min något retoriska fråga; Är pengar allt? Är det så viktigt så att man inte kan få skänka något man själv ratat bara för att det kan ha ett värde för någon annan?
Kan man inte bara få ge bort något bara för att det känns bra och man hjälper någon annan?

Bilen var en Volvo 740 av 1988 årsmodell och min uppfattning är att om man, som kusinen i detta fallet har en 22 år gammal bil i sämre skick än vad min dito var, så kanske man blir glad över att slippa lägga ut ett antal tusenlappar på både reparation och reservdelar och att man nu har en något bättre bil än vad han hade i morse när han vaknade?

Min grabb skulle utan problem klara av att köpa nya däck till sin bil men sparar nu även han några tusenlappar som säkert kommer till nytta eller åtminstone användning till något annat och förhoppningsvis roligare.

Han ska även få vinterdäcken men av rädsla för att den indirekta släktingen skulle drabbas av hjärnblödning eller eventuellt få en infarkt i samma stund jag nämnde det för honom så sa jag inget om det.

Var det dumt gjort av mig eller var det omtänksamt?